Torsdagar är för nostalgi bestämde internet en gång. Och så bör det förbli. Under hashtaggen #bokbt ska jag berätta om tre böcker som betytt mycket för mig.

Tonåren är oerhört romantiserade, och har tolkats gång på gång i kulturen. På bra och dåliga vis. Sant är i alla fall att det är en turbulent tid. Vi är alla produkten av av tusen människors livsåskådningar, och tonåren, när de flesta når medveten ålder, är när dessa livsåskådningar ska vägas och utvärderas. Det är då det som ska bli kärnan av din identitet befästs.

Ofta ligger normer, etik och moral i flerfrontskrig. Och mitt i eldstriden, duckande för kulregn, ligger en dåligt förberedd halvvuxen tjomme och undrar åt vilket håll hen ska springa för att nå säker mark. När vi når medveten ålder har vi ofta en massa kontrasterande världsbilder vi försöker leva upp till; andras tankar om hur och vad vi ska vara.

Det blir snurrigt, det blir tungt, och väldigt ofta blir det fel. Jag tror starkt på att man bör ifrågasätta sina åsikter och förutfattade meningar, varje dag. Här kan litteraturen göra mycket. I alla fall gjorde den det för mig. Jag ska inte sitta här som elitist och hävda att alla svar finns i de grekiska dramerna, och att alla problem bleknar i jämförelse med dem. Så är det inte. Alla lider olika. Och att finna tröst, var man än hittar den (så länge det inte är destruktivt) ser jag som någonting positivt. Men litteraturen gjorde att jag fick perspektiv. Litteraturen styrde mig åt rätt håll under den där övergångsperioden.

Fight Club – Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk kan beskyllas för mycket, däribland att skriva samma bok fjorton gånger. Men det hindrar honom inte från att vara väldigt klarsynt när det gäller bokanalys, och det förändrar inte det faktum att hans debutroman påverkade sextonåriga Aron djupt. Fight Club handlar om att hantera auktoritet och leva i ett samhälle, med allt vad det innebär.

Palahniuk kopplar det till karaktärernas roller i berättelsen. Vi har en rebell, Tyler Durden, som hatar samhället och kämpar emot det. Vi har en följare, The Narrator, som hatar samhället men försöker vara en del av det. Vi har ett vittne, Marla Singer, som är observatör till samhället och de andra två karaktärernas svårigheter. Tillsammans är karaktärerna tre extrema versioner av hur människor beter sig i en situation när de externa omständigheter styr deras liv. Här har Palahniuk fått mycket inspiration för sin roman från sina föräldrars skilsmässa.

Rape:A Love Story – Joyce Caroll Oates

Lidande är ett ämne som ofta behandlas av författare och skribenter, men få har gjort det så bra som Joyce Carol Oates. I Rape: A Love Story (som fick den udda titeln ”Våld: En Historia Om Kärlek” på svenska”) utsätts en kvinna för en brutal gängvåldtäkt, och vi får se effekten det har på henne och hennes dotter. Själva våldtäktsscenen är så tung och så detaljrik att den borrade in kilar i min hjärna, kilar som ligger kvar än idag och skapar olust titt som tätt.

Med minutiös precision kan Joyce Carol Oates beskriva en karaktär, och hennes prosa är fyllig som bra öl. Det här är en viktig bok, eftersom Oates tar upp den sjuka synen på brottet våldtäkt som finns i det västerländska samhället. Det den här boken gör som orsakar mest äckel är endast att den exponerar redan existerande attityder som förvandlar offer till syndabockar.

Populärmusik Från Vittula.

Jag har inte ord nog att förklara exakt varför den här boken betyder så mycket för mig. Men en stor del är i hur den skildrar vemod. Alkoholen i stugorna, uppväxten på landsbygden, det finska vemodet, och framför allt förvirringen huvudkaraktären känner – jag identifierar hårt. Och allt det här inkapslas enligt mig i ordet vemod, ett av de vackraste ord vi har i svenskan.

Vemod: (negativ) stillsam känsla av att något känslomässigt (positivt) betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka

För mig är det här den definitiva bildungs/coming of age-romanen. Tonen som har smak av bonnaskröna, men som är poetisk och precis på samma gång, är fantastisk. Och när Mikael Niemi beskriver att leva som laestadian med att leva i en livslång uppförsbacke, skrubbar han mitt hjärta med stålull. Det här är en vacker bok.

Utan dessa tre böcker, skulle jag vara annorlunda. Det vet jag. Och det är intressant hur en före detta mekaniker, en tornedalsk amatörastronom och en amerikansk akademiker alla haft en sån påverkan på mig, utan att vi ens träffats. Det är det vackra och mäktiga i litteratur för mig.

Jag är heller inte ensam, det är jag säker på. Se det här som en öppen inbjudan till att skriva några rader om en eller två böcker som betytt mycket för dig, på valfritt socialt medium. Tagga #bokbt och känn dig lite nostalgisk, det är vad torsdagar är för.

 

 
The Ocean at the end of the Lane

Fantasy var min väg till litteraturen.

Som liten tanig grabb med halvtaskiga fotbollsfötter kom fantasyböcker att bli mitt sätt att bygga en identitet. Helst läste jag drakfantasy. Men de där första äventyren på fjälliga djurs ryggar gav mig mersmak. Med tiden betade jag av allt från de riktigt stora fantasyklassikerna, av Eddings och Tolkien, till nya dundersuccéer, som J.K Rowlings Harry Potter. Fantasy var min första kärlek. Men vår relation har luktat surt ett tag nu och vi delar sällan samma säng. Därmed tycker jag det är dags att säga några sanningens ord om genren.

Fantasy definieras enligt wikipedia som:

En kulturell genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll. Delar som tillhör fantasyberättelsens grund är först och främst fantasivärlden

Hur fan all världens mindre talangfulla författare fått det här till tusen böcker om orcher och alver i urvattnade versioner av feodala Europa ger mig dagligen huvudbry. Det är som ett löfte som aldrig infrias, ett löfte om riktigt hjärnvridande världar och turer in i det omedvetna, som istället blir den mest mallstyrda och icke-frisläppta genren i böckernas värld.

Det är till och med så illa att när en ny variation på fantasy faktiskt uppkommer, så blir den direkt till en egen subgenre. Ex: Urban Fantasy, Science Fantasy, Dark Fantasy, etc..

Ändå har inte genren tagit sista andetaget, trots att innovationsförmågan stundtals ligger på rygg och skriker efter dödshjälp. Den brittiske författaren Neil Gaiman kom förra året ut med den fantastiska boken The Ocean at the End of the Lane. Det är en bok som undersöker hur barndomens naiva och problemlösa enkelhet skiljer sig mot vuxenvärldens pragmatism, där ansvar ligger i bakhåll bakom varje husknut.

Adults follow paths. Children explore. Adults are content to walk the same way, hundreds of times, or thousands; perhaps it never occurs to adults to step off the paths, to creep beneath rhododendrons, to find the spaces between fences.”

Gaiman lånar även element från mayahanbuddhismen när han snickrar sin historia om en bokslukande pojke på den engelska landsbygden. Och det funkar bra, det håller för mig att ett hav som är nyckeln till världsalltet och en sorts uppkopplingsstation till ett kollektivt medvetande ryms i en järnhink. För det är bra fantasy. Gaiman kryper mellan rätt staket i sin jakt på nya vägar, och man känner sig aldrig vilse i en historia som annars hade kunnat bli ansträngd och förvirrande.

Trots en del klyschor och en viss ojämn mognadsnivå på huvudkaraktären (jag menar vilken sjuåring sliter ut en fem centimeter lång parasitmask ur foten med pincett utan att ens nämna det för morsan?) så är The Ocean at the End of the Lane äkta och vacker och sådär fantasifull som fantasy kan och bör vara. De klyschor Gaiman faktiskt använder sig av avancerar handlingen, och de blir aldrig till kryckor för en haltande fantasi.

Så, käre fantasy, nu talar jag direkt till dig.
Släpp orcherna.
Släpp gott mot ont.
Släpp trollkarlar med skägg och situationsbaserat allvetande.
Släpp för alla gudar och gudinnors skull deus ex machina.

Vi kan lappa ihop vår relation. Än är inte gnistan död. Än lever sjuåringen inom mig som är villig att krypa under rhododendronbusken. Än kan det skapas bra fantasy.

 

Thomas Manns hemska betraktelse över en vedervärdig trollkarl blir en inblick i ett fascistiskt Europa som är lika obekväm och aktuell i dag som när den skrevs 1929.

Mario och trollkarlen - Thomas MannVad är det jag har läst? Jag ställer mig frågan direkt när jag läst det sista ordet i den 74 sidor långa novellen MARIO OCH TROLLKARLEN av Thomas Mann. Det är ingen lätt fråga att besvara. Berättelsen i sig är lätt att återge, det handlar om en familj som är på semester i italienska Torres di Venere där får de bevittna en avskyvärd trollkarl vid namn Cipolla. Men som ofta i Manns texter döljer sig mer bakom orden.

Till att börja med njuter jag av Thomas Manns utsökta formuleringar och rena språk, men snart övergår njutningen i äckel när det går upp för mig att Cipolla är fascismen/nazismen personifierad med sin piska (spöknippe), sitt konstgjorda mod och hypnotiska retorik. Berättaren sitter tyst och ser på hur Cipolla förför publiken utan att kunna förmå sig att lämna lokalen eller ens höja rösten till protest.

MARIO OCH TROLLKARLEN skrevs 1929 och Cipollas retorik har drag av både Stalin, Mussolini  och Hitler. Vissa hävdar att Cipolla och Mussolini är samma person, andra menar att Cipolla och Mann har många gemensamma drag, dessutom kallade hans barn honom för trollkarlen. Jag kan inte avgöra vilken tolkning som är den ”rätta”, men nog känns det som samhällskritik mellan raderna när jag läser om den vedervärdige trollkarlen.

Novellen är aktuell då nationalism och rasism åter börjar få fäste i Europa och det är med sorg jag noterar att detta loppisfynd som trycktes 1930 och köptes på Lundins bokhandel i Karlshamn av Asarums församlingsbibliotek endast varit utlånad fyra gånger på trettio år.

MARIO OCH TROLLKARLEN är perfekt formulerad som alltid när det är Thomas Mann som skaldat och därtill är det en subtilt skildrad inblick i hur lättmanövrerade och lättduperade vi är. Men det är trots allt Cipolla själv som sätter fingret på den springande punkten: ”Det finns krafter som är starkare än förnuft och dygd”.

 

Påskpackning

Jag tillhör dem som börjar med böckerna när jag ska packa inför en resa. Jag vet inte hur eller när det blev så eller varför det fortsatt vara så. Kanske ser jag mest fram emot de där stunderna som är mellan upplevelserna på resan, när jag gör ”ingenting” – det vill säga, när jag läser. Nu är det påsk och jag ska resa bort över helgen och jag börjar packa genom att gå och ställa mig framför bokhyllan och gnida hakan med tummen och pekfingret. Hur urvalet går till har jag liksom aldrig reflekterat över förrän nu och med ens dyker en massa frågor upp: Med vilka kriterier väljer jag ut böckerna jag tar med mig? Varför tar jag med mig mer än jag rimligen kan läsa även om jag hamnar i gipsvagga i tre veckor fast resan bara är tre dagar lång? Varför ligger det inte en iPad eller en Kindle i väskan? Varför ligger det inte en smartphone i väskan packad med eböcker och ljudböcker?

För det första: Det är inte meningen att jag ska läsa alla böckerna. Jag vill gärna ha möjligheten att läsa böckerna även om jag ibland knappt läser mer än ett par sidor i en av dem. Men möjligheten att kunna läsa dem om jag vill ger mig en slags trygghet. Att har fler böcker med mig än vad jag hinner läsa gör att jag inte är bunden till en bok. Om jag tröttnar på en bok kan jag plocka upp en annan istället.

För det andra: Variation är viktigt. Jag tar alltid med en seriös bok och med det menar jag att den kräver mer av mig än den genomsnittliga boken, inte att den per definition är bättre eller värderar den högre än andra. Förutom den seriösa boken så packar jag en mer lättsam eller lättläst bok, det vill säga en bok som inte är lika krävande och kan läsas även om jag är trött eller oinspirerad. Till den lätta respektive tunga boken lägger jag ofta en bok jag är nyfiken på men som jag inte vet mycket om. Dessutom får alltid boken jag läser just nu åka med.

För det tredje: Detta är bara de analoga, köttrymdsböckerna. I min telefon och surfplatta har jag skräcknovellappen Dötid Skräck, ebokläsarna Kindle, Stanza, Bluefire och iBooks, ljudboksapparna Storytel och Audible, serieapparna DC Comics och comiXology och appen Qiozk för att kunna läsa tidskriften och magasin. Jag är ingen fanatisk pappersbokskramare, jag läser en del böcker både på min smartphone och på surfplattan. Men på något sätt återvänder jag hela tiden till det tryckta ordet.

Svårare än så här är det inte att packa inför resan: Packa fler böcker än du hinner läsa, variera titlarna och ha lite digital litteratur som backup och gör inte som jag och fastna med näsan i en bok stående framför bokhyllan utan att ens ha fått ned ett par kalsipper i resväskan. Lycka till och tipsa gärna om vilka böcker du packar!

Listan

  • A Game of Thrones – Den tecknade versionen av den populära boksviten och TVserien får följa med på resan. Detta är den lättlästa boken.
  • Underbarnet av Thomas Mann – En novellsamling som faller under kategorin seriös litteratur, det vill säga allvarlig och krävande.
  • Världen av i går av Stefan Zweig – Denna är jag nyfiken på, blev tipsad av Fredrik Virtanen via Twitter. Alla borde vara nyfikna på Zweigs legendariska skildring av det gamla Europas undergång, speciellt i dessa tider.
  • Advokaten av Cormac McCarty – Denna läser jag nu. McCartys för första story skriven direkt för vita duken. Handlar om en advokat som ger sig in i en knarkaffär och tar sig vatten över huvudet.
Apr 092014
 

Bibeln! Detta litterära monument som år efter år är världens mest lästa bok, som ligger som grund för civilisationer, som orsakat en del konflikter och som just nu är extra aktuell då Russel Crowe bygger arken på världens biografer i filmen Noah. Denna giganternas gigant inom historieberättande som jag varken har läst eller rört sedan konfirmationen…

Ja just det… i mitt fall blev just konfirmationen en tillfällig religiös liten flört då jag sedan dess gått ur kyrkan, gift mig borgerligt och har odöpta barn. Jag ser mig som ateist och hyser idag ingen tro för någon religion över huvud taget. Men trots att Svenska Kyrkan förlorar medlemmar och svensken av idag ser sig mer och mer som “icke troende” alternativt “tror på något” men där ingen riktigt verkar kunna precisera exakt vad detta “något” är för någonting så är ändå Bibeln ett fundament i vår tillvaro. Ända sedan vår mer inhemska asatro förlorade sin sista marknadsandel mot kristendomen så har vårt svenska samhälle baserats på fadern, sonen och den heliga anden.

Har därför under en längre tid funderat på att läsa denna bok för att få en större inblick i alla dessa historier och den värld de varit med och skapat. Dags att se om Russel Crowe gör Noah rättvisa helt enkelt.

Jag tänker försöka läsa den som vilken bok som helst och bortse från den roll den spelat i världshistorien, vilket kanske är helt omöjligt, men försöka duger. Håller den som underhållningen och kan den bedömmas på samma premisser som all annan litteratur? Eller är den helt enkelt för viktig för att kunna bedömas på det sättet? En sak är dock säker, jag är inte ute efter att varken håna eller hylla de som mer eller mindre tror på Gud och därigenom ser Bibeln som ett fundament i sin tillvaro.

Samtidigt gör detta projekt mig lite nervös. Tänk om det ändrar min världsbild, tänk om det föder ett förakt för religiösa eller tvärtom, att jag blir troende. Eller tänk om jag inte orkar fullfölja helt enkelt för att Bibeln är en dålig bok. Hmmm…

Tänker försöka recensera den i bitar varefter jag läser dem. Återkommer därför med Första Moseboken, Adam och Eva och jordens födelse.

 

 

Detta är den andra boken jag läser av Mario Vargas Llosa, den första var Bockfesten, och herregud vad knastertorr vår nobelpristagare är. Hans språk är torrare än fnöske och inte ett uns humor står att finna. Men den sakliga och raka texten passar de inte helt muntra ämnen han väljer att behandla. I Bockfesten var det tyranni och de maktstrukturer som skapas i en totalitär stat. I Keltens dröm hamnar kolonialismen under lupp. Och det är verkligen ingen latjo liten saga. Och precis som i Bockfesten så baseras allt på en sann historia med individer som funnits och faktiskt vandrat på vår planet.

Vår hjälte är irländaren och kelten sir Roger Casement. En brittisk diplomat som med “…hjälp av handeln, kristendomen och västerlandets samhällsinstitutioner” vill “lyfta afrikanerna ur deras underutveckling, sjukdomar, och okunnighet”. En inställning som han snabbt överger då han ser vad kolonialismen innebär i det belgiska Kongo där miljontals afrikaner förslavas, mördas och stympas i Européernas jakt på råvaror. Men Casement spenderar år i Afrika för att slutligen skriva en rapport som belyser orättvisorna och blodbaden och lyckas därmed faktiskt ändra på en del saker till det bättre. Hos många blir han en hjälte och det engelska imperiet sätter medaljer på hans bröst.

Men hjälten vilar inte på lagren utan åker till Amazonas och för att återigen möta ett brutalt utnyttjande av de infödda och återigen lyckas hann, genom sina rapporter, bilda opinion i Europa. Hjälteglorian är enorm då han plötsligt biter den hand som föder honom då han anser att Irland är koloniserat av England. Vad som händer är att han snabbt går från hyllad hjälte till att klassas som terrorist och landsförrädare. Det blir inte bättre av att hans gamla arbetsgivare upptäcker att han är homosexuell vilket snabbt används i propagandan för att förminska och demonisera honom.

Mario må vara torr men vilka böcker han skriver. Keltens dröm är en historielektion i vad kolonialismen innebar för afrikaner och sydamerikaner i början av 1900-talet. En lektion i girighet, religion och rasism. Den visar hur snabbt en hjältes gloria kan bli ett ok och hur en terrorist alltid är någon annans frihetskämpe och hur England utnyttjar Casements sexuella läggning för att bilda opinion är en uppvisning i dubbelmoral, fördomar och hur målet helgar medlen.

Boken känns obehagligt aktuell och alla borde läsa den som en påminnelse om vår historia. Boken förtjänar det och den är ett utmärkt bevis på att i alla fall ett Nobelpris har hamnat på rätt ställe.

I boken figurerar Joseph Conrad vid ett par tillfällen som befann sig i Kongo under samma tidpunkt som Casement och som  sen baserade klassikern Mörkrets hjärta på sina erfarenheter. En bok som i stort behandlar samma ämnen som Keltens dröm. Det är även boken som Francis Ford Coppola tog och omvandlade till en av världens bästa filmer, Apocalypse Now.

Så rädda helgen genom att läsa Keltens dröm för att sedan läsa Mörkrets hjärta för att sedan se Apocalypse Now. Frågan är om en helg kan bli bättre. Ljusare definitivt… men bättre? Näää…

Recension av Bockfesten

Läs mer om Roger Casement på Wikipedia.

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: svenska
414 sidor, pocket
Pris: 51 SEK (Adlibris), 54 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis:
O what has made that sudden noise? What on the threshold stands? —
What gave that roar of mockery; That roar in the sea’s roar?
The ghost of Roger Casement is beating on the door.
William Butler Yeats: The ghost of Roger Casement

Sir Roger Casement (1865-1916) är en av de mest omskrivna och mytomspunna frihetshjältarna i irländsk historia. Casements ryktbarhet vilar främst på den rapport han sammanställde under sin tid som konsul i den belgiska besittningen Kongo efter att ha bevittnat den grymma behandling som kongoleserna utsattes för. Rapporten väckte så stor uppmärksamhet att kung Leopold II så småningom tvingades avstå besittningen. Senare kom Casement att avslöja gummibaronernas hänsynslösa utnyttjande av ursprungsbefolkningen i Putumayo i det inre av Amazonas. Efter att ha adlats för sina insatser i brittisk diplomatisk tjänst började Casement ägna sig åt den irländska kampen för självständighet, men när Påskupproret inleddes 1916 hade Casement redan hunnit gripas av engelsmännen och inväntade sin rättegång, anklagad för förräderi mot Storbritannien.
Vargas Llosa börjar sin roman om Casement när denne mottagit dödsdomen i Pentonville Prison och väntar på utslaget av sin nådeansökan. I tillbakablickar minns han sitt kringflackande iv och tänker på alla människor av skiftande slag han mött under sina uppdrag och alla grymheter han bevittnat. Vargas Llosa låter också Casement reflektera över sin Svarta dagbok, vars autenticitet bestrids än i dag. Den Svarta dagboken hittades av Scotland Yard under rättegången och här framträder en ny bild av Casement, den av en homosexuell man som konsekvent utnyttjat unga pojkar sexuellt under sin tjänstgöringstid, detta i en tid då homosexualitet i sig var ett brott. Frågan som Vargas Llosa ställer till läsaren är: Vad är en hjälte?

 

Romanprisvinnande Hägring 38 är en historisk roman där retoriken hos de besuttna männen känns igen från de rasistiska leden idag.

Hägring 38 - Kjell WestöKjell Westös HÄGRING 38 må vara en historisk roman, men kunde inte vara mer aktuell med de rasistiska strömningar vi upplever i dag, både i Sverige och i Europa. Den utspelar sig i Helsingfors 1938 och i diskussionerna mellan  de bemedlade männen så dyker de obehagliga åsikterna upp, där man vill dela upp samhället i vi och dem.

Det tar inte många sidor innan jag inser hur lite jag faktiskt vet om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. När jag läste Sofi Oksanens STALINS KOSSOR var det inget som märktes eller påverkade min läsupplevelse. När jag läser HÄGRING 38 känner jag mig mer hämmad av min okunskap. Westö lämnar mig inte i sticket utan förklarar det som behöver förklaras, men han stryker mig mothårs.

Det är kanske en av verklighetens brister, sa han. Att vi måste snygga upp den också när den är som vackrast.

HÄGRING 38 sopade hem Sveriges radios romanpris i år trots imponerande motstånd och den är en värdig vinnare, även om den inte passar min smak så bra. Jag tycker att det går för långsamt, det tar för lång tid att komma till saken, det är för omständigt och det är faktiskt ointressant trots att det är nästan omöjligt att inte dra paralleller mellan retoriken man svänger sig med i boken och den man hör rasisterna använda idag. Dessutom är det en lång och saktfärdig uppbyggnad mot slutet som sedan inte infriar mina förväntningar utan känns rumphugget och oförlöst. Det är kul att ha läst HÄGRING 38, men jag kommer inte att återvända till den eller rekommendera den till någon jag känner.

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

 

Fakta
Språk: svenska
299 sidor, inbunden
Pris: 169 SEK (Adlibris), 194 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.
Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.
Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Kjell Westö visar än en gång att han är en av Nordens viktigaste uttolkare av vår historia, av hur storpolitiken griper in i människors innersta liv. Hägring 38 följer, i en tätare och mer thrillerartad form, linjen från hans ”Helsingforsbukett”, de fyra stora romaner som skildrade Helsingfors och Finlands 1900-tal: Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, den Finlandiaprisbelönade Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten.

 

Den här boken har jag både köpt och läst två gånger. Mitt första exemplar, inbundet och fint, försvann i min iver att få min bekantsskapskrets att inse dess potential. Andra inköpet blev en pocket, någon måtta får det vara, som nu är tummad, gul och rejält läst. Den är vacker på ett sätt som bara en välläst bok kan vara. Och är det någon bok som skall läsas så är “Brev från nollpunkten” en av dem.

Boken är uppbyggd på sex kapitel. Varav samtliga har en egen historia om mänsklig dårskap att berätta. Vi får följa Paul Nash som deltar i första världskriget som krigskonstnär och tillbringar sina dagar med att rita och måla av det blodbad som omger honom. Sen får vi ta del av Stalins utrensningar och kapitel tre tar upp det arkitektoniska storhetsvansinne som drabbade både Sovjetunionen som Nazi-tyskland där det alltid handlade om att bygga störst för att visa sina nationers överlägsenhet. Vi får ta del av förintelsen i “På rundtur i labbet” och följa de allierades terrorbombningar av Tyskland för att slutligen vara med om släppen av Little Boy och Fat Man över Japan.

Det är ingen munter bok som Peter Englund släppte 1996. Men trots detta så skulle jag vilja säga att detta är en bok som alla borde läsa någon gång i livet. För vad den handlar om är när människan och mänskligheten förlorar kontrollen över tillvaron och låter den totala ondskan ta plats istället för empati och förnuft. Oftast sker detta genom avhumanisering och när mördandet blir byråkratiserat. Eller som Englund skriver i boken angående bombningarna av Tyskland:

“Den moderna byråkratin och den moderna teknologin förenades så för att ge en dubbel distansering till offren – förutan den hade dödandet i den här skalan varit en omöjlighet.”

Englund tar med sin sex kapitel en helhetsbild av det extremt blodiga 1900-talet där ideologi, teknik och utveckling dräper miljoner och fullständigt kör över världen med mänsklig ondska. “Brev från nollpunkten” får mig att inse att trots min tro på människans godhet så måste vi se upp när idiotin blir norm, när grupperingar blir avhumaniserade och när masspsykos, totalitära strömningar och indoktrinering kan få de mest godhjärtade att begå de mest avskyvärda handlingar. Englunds skriver engagerat och hans förmåga att lyfta fram den lilla människan i de stora händelserna gör boken än mer intressant. Genom det lyckas han sätta livet i centrum och en mänsklig aspekt på de ibland så ofattbara händelserna.

Trots att “Brev från nollpunkten” utspelar sig under förra århundradet så är den lika aktuell idag. Tro ingenting annat. Läs den.

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
292 sidor, pocket
Pris:  50 SEK (Bokus), 54 SEK (Bokia), 51 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Brev från nollpunkten är en samling historiska essäer som på olika vis berör och belyser det mörka 1900-tal som nu har nått sin ände. Styckenas motiv spänner från det första världskriget, seklets startpunkt och ur-katastrof, över olyckorna 193945 och den totalitära erfarenheten i dess stalinistiska och nazistiska skepnader, ända fram till dagens krig på Balkan och i Afghanistan vilka skildras utifrån författarens egna erfarenheter på plats. I essäerna bjuds läsaren på en rad detaljskarpa och drabbande skildringar av personer och händelser, fenomen och miljöer. Där kan man bl.a. läsa om vad som hände när Hitler och Stalin tävlade om att bygga världens största byggnad; om den engelske konstnärens upplevelser i 1917 års skyttegravar, som resulterade i några av seklets mest skakande målningar; om den unga ryskan som tillbringat hela sitt unga liv i bolsjevikernas jet-set men som senare miste allt i 30-talets utrensningar; om den första eldstormen och atomvinterns vridna logik; om USA:s osannolika och paradoxfyllda nederlag i Vietnam; om Förintelsen och om den SS-man som i hemlighet försökte stoppa den. Kort sagt: ett möte med hjältar och krukor, hantlangare och åskådare, offer och bödlar i detta det mest våldsamma och tragiska sekel som historien skådat.

 

Smaug, din kapitalist!

Det är ingen nyhet att filmindustrin i tid och otid beskrivs som kapitalistisk, ondskefull och hagalen. Likheterna med Smaug från Bilbotrilogin är nästan löjeväckande slående. Dessa egenskaper blir speciellt tydliga när filmen baseras på en bok. Att boken och filmen aldrig kan, eller ska, vara identiska ligger i att det är olika medier. Att jag ofta fördrar boken beror på att jag skapar mina egna bilder när jag läser boken som filmen aldrig kan leva upp till eller efterlikna. Men att boken är filmen överlägsen är helt enkelt inte sant. Boken kan aldrig återge ett ansiktsuttryck eller en axelryckning med samma tyngd och laddning som en film. Nej, bok och film ska helst inte mötas om man vill undvika dålig stämning i publiken. Men när de gör det står besvikelsen som spön i backen: Så såg inte karaktären ut i boken, så sa dom inte, detta har dom hittat på det fanns inte med i filmen, osv. Reaktioner som dessa är oundvikliga.

- Jo, men inte är det rovdrift på en bok bara för att man rensar ut lite skit från boken?  Argumenterar kanske cineasten. Absolut inte, men om en bok sålt bra eller har något av en kultstatus, slår Smaug klorna i den och kramar livet ur den. Jag tänker på I AM LEGEND av Richard Matheson som skrev en lysande kortroman om en man som är den siste i en värld av vampyrer/odöda. Den har filmatiserats flera gånger med blandat resultat, men sista tolkningen med Will Smith i huvudrollen är en vidrig våldtäkt på originalhandlingen där man till och med dribblat bort slutet som förklarar titeln I AM LEGEND och därmed gjort den obegriplig. Man har tagit en kultbokstitel och gjort en ihålig actionrökare i värsta C-filmsstil av den.

Nästa exempel är blockbustern VÄRLDSKRIG Z, som förutom att den råkar handla om zombieapokalypsen endast har titeln gemensamt med Max Brooks portalverk inom zombielitteratur. Inget slag vid Yonkers, inget katanasvingande och hoppande mellan balkonger i Japan, bara Brad Pitt som springer och skjuter på saker. Så vad ska man ha boken till när man ändå inte följer huvuddragen från den? Det är titeln och statusen man lånar glans ifrån och man kan skriva efter succéboken på filmaffischen. Dessutom är det inte många man gör förbannade heller, det är långt fler som tittar på film idag än som läser. Så vad bryr sig en actionfilmälskande 30-åring vad någon gammal träig bokbloggare gnäller om eller vad kulturkritikerna säger på sina undangömda två sidor inklämda mellan sport och kungörelser  om bouleklubbens ändrade vårschema? Inte ett spår och det har ju Smaug fattat för länge sedan.

Jag vill inte lyfta diskussionen till att handla om kapitalismens vara eller inte, det är som att klaga på vädret. Jag nöjer mig med att beklaga att filmindustrin anammat ett kortsiktigt tänkande för att håva hem så mycket pengar som möjligt. Å andra sidan har filmindustrin inga långsiktiga intressen förutom att pengarna ska rulla in, livstiden hos en film är kortare än någonsin. Jag har svårt att tänka mig att ordet kulturarv används särskilt ofta i filmindustrin. I framtiden kommer vi i allt mindre utsträckning prisa regissören för att istället lyfta fram producenten som håller i filmbudgeten. En Oscarstatyett för bästa investering och en för största vinst läggs kanske till de andra kategorierna redan nästa år?

Läs recensionen av Världskrig Z av Max Brooks

 

 

Samantha Shannon levererar dystopier och Science-fiction i den första boken av tänkta sju(!). Men är den värd att läsa? Det beror uppenbarligen på vem som får frågan!

I ett framtida fascistiskt England så finns det ett stort antal klärvoajanter. Dessa synska figurer, som per automatik klassas som landsförrädare av staten, har olika saker de kan och är bra på. Några få av dem kan ta sig in i andra individers drömmar och därifrån påverka beteenden och tankar. De går därför under namnet Drömgångare. Paige, bokens hjältinna, besitter dessa egenskaper och jobbar åt maffian när hon blir avslöjad på tunnelbanan och då dödar en vakt för att komma undan. Hon blir till slut haffad och hamnar i ett märkligt läger där det sker ännu märkligare saker. Vad ska vi inte avslöja här och nu.

Problemet är att trots bokens ambitioner och indirekta kommentarer till dagens samhälle angående utanförskap och djupare klassklyftor så lämnar den mig helt kall. Jag finner hela historien tunn och oengagerande. Jag läser och läser men ingenting berör eller överraskar trots att Shannon bäddar för en historia där allt skulle kunna ske. Det finns intressanta infallsvinklar och händelser men inget tas tillvara och allt blir ytligare än kork i en vattenpöl. Men jag läser ut den, pustar och ger den till Tora.

Vem är då Tora? Jo det är brorsans dotter, 15 år och en dam som avverkar fler böcker per vecka än vad som skrivs globalt och den absoluta motpolen till svensk sviktande läsförmåga. Hon tackar, tar emot och läser den på en kafferast. Resultat: Tora tycker den är bra, välgjord och väldigt spännande.

Så vad får vi då ut av det här? Kanske ingår inte medelålders, medelutbildade, medelinkomstagande män i målgruppen? Att oavsett vad jag anser så har den en publik i morgondagens löntagare och att jag framöver skall vara tyst om sådant jag inte förstår?

Ja, ok då.

Men förresten…

Tyst!

Ja, ok då.

 

Fakta
Språk: Svenska
487 sidor, inbunden
Pris:  89 SEK (Bokus), 107 SEK (Bokia), 129 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium.
Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.

»En ny våg av kvinnliga författare gör anspråk på fantasygenren som deras egen domän. Längst fram i ledet befinner sig Samantha Shannon.« HARPERS BAZAAR

»En bländande intelligent, fyndig och förtrollande berättelse om omåttligt mod, medkänsla, gränsöverskridande kärlek och frihetssträvan.« BOOKLIST

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman som inte liknar någonting annat. Drömgångare är måste-läsning.« KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

»Samantha Shannon följer i J.K. Rowlings fotspår…« DAILY MAIL

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman. Drömgångare är måste-läsning.« | KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha