“Det är inte de döda som skrämmer mig längre”

Orden är Dales, en av överlevarna, och uttalas en kväll när han sitter och pratar med huvudrollsinnehavaren Rick. De flesta karaktärer som varit med tidigare är döda och hos de stackare som lever finns inte längre någon framtidstro eller livslust. Illusionen, den lysande oasen av en möjlig framtid, av lycka och normalt liv, är krossad och den insikten borrar nu själsliga hål i våra överlevare. Och det är inte strykarna, de levande döda som har orsakat dessa schweizerostar till mänskliga skuggfigurer utan deras kroppsligt friska medmänniskor. Just de som de kanske borde kunnat leva med, som hade gjort gruppen starkare och låtit dem få illusionen av normalt liv komma till liv. Tilllit och förtroende för alla levande är nu borta och allt handlar om att överleva en timme, en dag, en vecka till. Oavsett hur detta sker.

Så välkommen till ett betydligt lugnare och djupare album än den förra blysprutande explosionen, “Stormen”. Vilket inte gör någonting för hade actionnivån varit lika hög som förra gången så hade jag tröttnat. Nej, Kirkman är för smart för det och låter nu historien sakta ner och förlitar sig återigen på sina karaktärer. De som lever vill säga. För precis som det varit sen ruta ett i den här tecknade sagan så är detta en karaktärsdriven historia där livsöden står i fokus och inte zombies och action. En välberättad dramaturgisk resa in i människors djup som ännu inte förlorat fokus eller sin dragningskraft.

Detta album är även en nystart. Nya karaktärer kommer in och en ny oas bildas i form av ett nytt resmål, en ny möjlig räddning. Eller kanske är även denna nya oas en illusion? En kommande besvikelse men som i bästa fall är något att se fram mot? Rick och hans vänner verkar i alla fall inte se denna nya möjlighet som ett sätt att få ett bättre liv, utan bara något att hänga upp sin tillvaro på. För vad skulle de annars göra? Lägga sig ner och dö?

Serien fortsätter hålla en hög kvalité och du som har följt med från början ska definitivt fortsätta hänga med. Däremot du som inte har läst någonting innan ska inte börja här, utan köpa in album 1, ”Tills döden skiljer oss åt” och förhoppningsvis bli lika förtrollad som jag har blivit av denna blodiga ödesresa.

Pär Thörn som ligger bakom mästerliga “Ordningen upprätthålls alltid” har denna gång skrivit förordet… som denna gång ligger sist i utgåvan. Vilket är tur då texten avslöjar en hel del av innehållet i volymen. Så en fet varning för att läsa Pär Thörns intressanta tankar innan du läst själva albumet.

Ska jag prata om TV-serien också… näääää… den har jag tröttnat på. Läs serien och därmed basta.

Tidigare recensioner av Walking Dead:
Tills döden skiljer oss åt
På drift
I tryggt förvar
Köttets lustar
Anfall är bästa försvar
Totalt jävla mörker
Lugnet före…
Stormen 

 

Fakta
Språk: svenska
144 sidor, Häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Gruppen splittras när de tvingas lämna fängelset, Rick är nere för räkning och ensam kvar är Carl omringad av levande döda…
Ur efterordet som till denna volym är skrivet av Pär ThörnI föreliggande volym av The Walking Dead löper eskapismen som en röd tråd. Det rationella i denna mycket bistra zombiefyllda värld blir paradoxalt nog att både vara fullständigt uppmärksam på alla faror, men också att försöka fly stundens allvar, att inbilla sig att det faktiskt finns ett hopp, trots att läget upplevs som fullständigt fruktlöst. Även om denna flykt tangerar det förnuftsvidriga, närmast vansinniga, så är den ett försök att hålla den verkliga galenskapen stången. Trots det eviga mörkret i The Walking Dead skulle jag betrakta den som en hoppfull serie, dock inte i den direkta handlingen, utan på en metanivå:

Att vi under läsningen kan reflektera över vår egen situation. Reflektera över nödvändigheten i att röra oss mellan minne och glömska, realism och eskapism, rationalitet och irrationalitet. Nödvändigheten i att avlyssna vårt kaotiska inre, vårt uppspaltade jag, vårt hopp och vår hopplöshet.

 

Walking Dead-sagan fortsätter och är nu uppe i volym åtta, Stormen. De föregående sju albumen är kvalitativ apokalyps-ångest, zombies och fler kluvna skallar än vad Jason klarade av under två liv. Men seriens främsta bedrift hittills är dess skildring av människans kamp för överlevnad och allt vad det innebär av känslor och moraliska ställningstagande. En djuplodning av människans inre som, mig veterligen, ingen annan serieroman någonsin kommit i närheten av. Men nu är det dags för Stormen i det åttonde albumet. Håller det?

Jag borde börja tröttna… jag borde börja kunna förutse vart det bär… efter sju, 7, album och lika många recensioner så borde min dos av Walking Dead vara fylld för all framtid. Men det är något med denna serie som gör att min puls går upp när det kommer in ett nytt album. Rick och hans lilla gäng har etsat sig fast hos mig och jag är ett såpa-offer som måste se vart historien bär hän, vad som händer och vart det slutar. Särskilt som Kirkman och hans gäng av tecknare är totalt opålitliga och kan låta vem som helst i serien, oavsett status eller moral, förpassas till de sällsamma jaktmarkerna antingen fysiskt, psykiskt eller båda delarna. Detta gör att man aldrig kan luta sig tillbaka och vara säker på någonting, finna ro eller lita till gängse dramaturgiska spelregler. Alla seriefigurerna är med på samma villkor och att de goda ska vinna, om det går att vinna i en värld full av vandrande döda, är definitivt tvivelaktigt om inte direkt felaktigt. Hollywood och drömfabriken är långt, långt borta i den värld som här målas upp.

Och det märkliga är att stormen är bland de bästa albumen i serien hittills. Jag tar det igen: Album åtta av The Walking Dead är bland de starkaste hittills. Och det vid ett läge där serien rimligtvis borde börja tappa tempo, kvalité och börja upprepa sig själv efter att ha idisslat zombies ett antal hundra sidor. Stormen är en direkt följd av sina föregångare och att börja här utan att läsa samtliga föregående album borde klassas som ett rent tjänstefel och missbrukande av kultur. Nej, Walking Dead skall läsas i rätt ordning, från ruta ett, annars tappar man mycket av vad serien innebär och den utveckling som sker av karaktärerna under resans gång. Men oavsett allt detta så kickar åttan rumpa och det på så många sätt att jag inte tänker ta upp ämnet vidare då det finns en uppenbar risk för spoilers. Men lita på mig.

Det är ett av de mörkaste, om inte det mörkaste, hittills i serien. Det gör ont att läsa det. Och nej, jag skojar inte. Det gör fan ta mig ont. Det är också ett av de mest actionspäckade avsnitten i walking deads värld, men återigen är Hollywood långt borta och våldet är helt utan glamour och fredagsunderhållning. Efter att ha oroat mig för en utveckling åt just det hållet efter vissa delar av sexan, Totalt jävla mörker, som plötsligt införde one-liners och lite “yipikaye motherfuckers” så är nu den oron helt bortblåst. Ärligt talat så är stormen en total utradering av mina förväntningar och antaganden av vad som skulle komma. En slakt på flera plan som på intet sätt stannar vid just mina antaganden…

Om du inte har läst The Walking Dead innan så sätt dig i skamvrån och starta direkt. Börja från ruta ett och när du kommer till åttan så kommer du sitta där… överkörd, manglad och förvånad. För så känner jag mig nu. Aldrig har en fiktiv zombieundergång känts så brutal och rå men samtidigt så full av känslor och kärlek.

Släng hit nian nu för fxn!

Tidigare recensioner:
Volym 1, Tills döden skiljer oss åt
Volym 2, På drift
Volym 3, Tryggt förvar
Volym 4, Köttets lustar
Volym 5, Anfall är bästa försvar
Volym 6, Totalt jävla mörker
Volym 7, Lugnet före… 

Fakta

Språk: svenska
156 sidor, häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Att döda honom fick mig att inse en sak – fick mig att se hur mycket jag har förändrats. Jag var polis – mitt jobb var att upprätthålla lagen. Nu känner jag mig mer som en laglös vilde – ett djur. Rick sätter ord på en känsla som många av personerna i The Walking Dead delar: under människans civiliserade yta lurar ett odjur. Utan samhällets lagar och regler förvandlas människan till en dreglande best.Vilden. En grymtande grottman som klubbar ner sina rivaler och tar det han vill ha. Kanske kan man på sätt och vis säga att det är civilisationen som har förvandlat oss till dreglande bestar? I så fall är det samtidsmänniskans brutalitet som blottläggs i The Walking Dead. Jag tror att det ligger något i det. Och jag tror att det är ett skäl till varför serien är så fängslande och skrämmande.

Ur Sara Bergmark Elfgrens förord till denna åttonde samlings­volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn

 

Dra in riktigt mycket luft och håll andan. Ja, håll andan nu. Inte släppa ut. Nu håller du andan och fortsätter göra så medan du läser de första sex albumen av The Walking Dead. Du kan bli lite yr, ändra ansiktsfärg och kanske till och med känna av en viss ansträngdhet men ignorera det och bläddra på… album ett, album två… ja håll igen… album tre och fyra… goda råd är dyra och fuskar du nu så… album fem, men oj vad du är nära slutet… i dubbel bemärkelse… album sex… andas ut, låt luften komma in, låt nerverna slappna av och försök få rätt ansiktsfärg igen. Allt ok?

Bra! Välkommen till den stora utandningen efter en tids andnöd. Vi har kommit till stormens öga. Andas ut, andas in och reflektera över allt det som hänt, som ligger där och maler, obearbetat. Dags att ta itu med skamkänslor, ångest och lite hederlig Post Traumatic Stress Disorder. Dags att bekänna gamla som nya synder. Dags att bli människa. Dags att älska och förlåta. Dags att förlora vänner i det förrädiska lugnet. Dags att skörda grönsakerna som nu står gröna innanför fängelsets murar. Välkommen till volym sju av The Walking Dead, Lugnet före…  

För oavsett vad som händer framöver så skulle albumet lika väl kunnat heta Lugnet efter… för efter de senaste episoderna av actionbetonat ultravåld och vidrig tortyr så stannar nu allt upp. Andas in, andas ut. Gruppen hinner leva, hinna känna efter… på gott och ont. Och man skulle kanske kunna tycka att detta är tråkigt. Att avsaknaden av tempo och krutrök skulle vara ett problem men icke sa nicke, jag tycker precis tvärtom. Dags för människorna att hinna vara människor och inte bara jagade djur.

Jag anser att Walking Deads stora behållning är seriens fingertoppskänsla för känslor och mänskliga nyanser. Att oavsett blodmängd och zombiestatistik så är det gruppen och dess beståndsdelar det som är mest intressant och det som lyfter serien till nivåer över det traditionella blodbadet. Den klassiska zombiehistorien brukar tillskrivas saker som samhällskritik om konsumtionsmönster och upplopp eller vår rädsla för pandemi och annat otyg. Men jag hittar ingen inbyggd kritik mot samhället, ingen politisk agenda och ingen onyanserad blodtörst i Robert Kirkmans författarskap. Istället är det känslor och nerver som driver handlingen framåt. Gruppens överlevnad och därigenom individens dito är det som ligger i fokus. En dålig kärlekshistoria, ett barn som snart skall födas och en kvinnas kamp mot sina inre demoner är fundamentet i volym sju och detta paras med det dagliga livet och förberedelserna för framtida problem. Så skräcken tonas ner och ligger och bubblar istället för att stänka ut över väggarna och känslorna ges utrymme istället för att drunkna i en balja blod.

Nej, om någon nu tror att jag gått vilse i en sunkig roman av Paulo Coelho så ber jag om ursäkt och dementerar detta å det grövsta. För volym sju är sannerligen inget långt terapisamtal utan samma gamla kvalitativa The Walking Dead men lite från en annan vinkel, med en lätt skiftning i sitt fundament. Lika bra som innan och ännu ett spännade och intressant album i väntan på den storm som antagligen kommer i volym åtta. Andas in… och håll ut!

För övrigt har Herman Geijer skrivit ett alldeles utmärkt förord där han belyser hur mycket gruppen betyder för våran överlevnad om en zombiekatastrof en dag inträffar. Och han borde veta då han är ledare för ABF:s kurs ”Att överleva zombiekatastrofen”. Han driver även bloggen ”Nej tack zombies” och podcasten ”Swedish Zomcast”.

The Walking Dead - Lugnet före...Fakta
Språk: Svenska
144 sidor
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 141 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis:Det går inte att föreställa sig fasan i att vara den enda överlevande i en död värld. Men jag tänker ändå att utöver de rent kroppsliga behoven ? mat, värme, vätska och sömn ? är trygghet det största problemet. Att tillgodose de fysiska behoven är förstås livsavgörande men det som överlevnaden verkligen hänger på är hur stora mentala påfrestningar du klarar. För om inte psyket fungerar kommer du ha svårt att fatta de riktiga besluten och få det du behöver. Att kunna hantera sociala situationer på ett bra sätt och lösa konflikter är det som gjort att människan befinner sig överst i näringskedjan, något som tydligt framgår när man läser The Walking Dead. Men The Walking Dead visar också vilka de ödesdigra konsekvenserna blir när en grupp inte fungerar – och vad som kan hända när någon inte känner sig delaktig i den.

 

”…jag kom hit för att få se några brutna ben, några utslagna tänder och kanske lite blod – inte det där! Det där var bara för mycket!”

Orden är en mammas som värnar om sina barns mentala hälsa när de som käck familjeutflykt går på gladiatorspel med, och mellan, döda och odöda. Meningen symboliserar på något sätt hela The Walking Dead-serien. För om jag från början trodde att jag skulle få en klassik rysare serverad, med allt vad det innebär av tillbehör, så har serien redan från början varit något helt annat. Monstren är snarare statister och kulisser än seriens kärna och huvudattraktion. Istället fokuseras det på överlevarna, de friska, och deras högst mänskliga mörker, desperation och livsvilja. Istället för lite mysigt rysarvåld så är det våldtäkter, tortyr och ett allmänt helvete. The Walking Dead är ingen rysare i vanlig mening, den är så mycket mer än så. Det finns inga hjältar, inga genuint goda, inget svart eller vitt och utan istället har Kirkman lyckats bygga upp en väldigt mänsklig skara överlevare som alla har bra och dåliga sidor, som alla kämpar, och där alla befinner sig i en moralisk gråzon. Vilket är seriens stora styrka och anledningen till varför jag gillar den och antagligen även orsaken till att den hittat ut till TV-serier, T-shirts och världsherravälde. För trots zombies och ultravåld så är det ingen rysare. Det är ett spännande apokalyptiskt drama olikt allt annat.

Därför blir jag lite förvånad när del sex plötsligt gör en rejäl U-sväng och kör rakt in på klassisk rysarmark. Det klyvs skallar i en rasande fart, blodet stänker, zombies från alla håll och spring, spring! Blod, splatter och ögonglober. Herregud och Yippie-Kai-Yay, Motherfucker! Serien tar nästan steget in i actionfilmens speedade värld med hetsiga scener och adrenalinstinna jakter. Och det håller nästan på att gå överstyr när hunken Martinez med överlägsen min säger till tjejerna:

”Namnet är Martinez. Hoppas du är bra med  geväret – ni har en jävla röra här nere.”

För där kommer macho- schwarzenegger fram och serien gör en snäv gir i Hollywoodland. Som tur är är det kortvarigt och en gång är ingen gång. För även om serien den här gången ökar tempot och flörtar med fel saker så finns den ”riktiga” människan kvar i handlingen. Som motvikt mot Martinez schwarzenegger så frodas här kärleken till familjen, till en annan människa och mot gruppen. Den där gruppen som de så väl behöver för att överleva på alla sätt. Och när en tortyrscen tecknas upp över ett antal sidor, som för övrigt skulle gjort Lisbeth Salander grön av avund, så är historien plötsligt ljusår från eggande underhållningsvåld och oneliners. Och jag kan lova att just de nio sidorna aldrig kommer dyka upp i TV-serien. Vidrigt är bara förnamnet. Eller rättare sagt:

”…jag kom hit för att få se några brutna ben, några utslagna tänder och kanske lite blod – inte det där! Det där var bara för mycket!”

Det finns fler scener här som lämnar avtryck och som jag gärna hade tagit upp men… det går inte utan att bli årets spoiler. Men albumen och TV-serien glider längre och längre från varandra och händelser som sker i det ena mediet går åt ett helt annat håll i det andra och vice versa. Så pass att det nu nästan är två olika historier. Så därför är TV-skärmen ingen ursäkt att inte läsa albumen. Det är en helt annan sak.

Så sammanfattningsvis ett bra album, dock inte det starkaste i serien, men starkt nog för att få mig att tugga fradga efter del sju. För den här historien har satt sina ruttna klor in i benmärgen på mig. Jag måste få veta hur det går… NU!

Apart har återigen fått ett starkt förord i och med Ann Heberlein´s text om sex, kvinnor och hämnd. Ett förord som inte kunde vara mer passande än för just den här delen av The Walking Dead.

PS: Som den uppmärksamme kanske redan noterat så är ”Totalt jävla mörker” prytt med ett citat från min recension av det förra albumet, Anfall är bästa försvar. My 15 minutes of fame i zombieland.  Läs den recensionen här.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor
Pris: 143 SEK (Bokus), 144 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis:
”I en värld befolkad av döda, tvingas vi att till slut börja leva.”
Robert Kirkmans zombie-epos, tecknad av Charlie Adlard, når nya nivåer i denna sjätte volym. Den som bara sett tv-serien kommer bli överraskad. I den teckande förlagan skiljer sig händelserna, personerna och dödsfallen sig något från tv-versionen. Men framförallt så låter sig Kirkman inte censureras i sin serietidning…

Ingen blir väl förvånad över upplysningen att de flesta dagdrömmar handlar om sex – det är där våra tankar och fantasier oftast hamnar när vi låter dem skena iväg. Nästan lika ofta fantiseras det om hämnd: 80?% av alla kvinnor och 90?% av alla män fantiserar om att döda någon de inte gillar, i synnerhet kärleksrivaler, styvföräldrar och föredettor av olika slag. Vi fantiserar om att ge igen, slå tillbaka, ta revansch, göra udda jämnt. Moderna sägner om hämnd tillfredsställer ett behov hos människor. Sägnerna ger oss möjlighet att ge utlopp för förbjudna känslor av hämnd utan att behäftas med skuldkänslor. Hämndgirigheten kan fungera som försvar mot känslor av skam, skuld, förlust och sorg genom att vreden riktas utåt istället för inåt. Den svaga blir stark och den onde får vad han förtjänar. I alla fall i fiktionens underbara värld: så sätt dig nu bekvämt tillrätta och njut av en stunds frossande i blodig moral. Se det som terapi!

Ur Ann Heberleins förord till denna sjätte samlings-volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn.

 

Dags för nummer fem i serien av The Walking Dead. Zombierna är nu bara en parantes för de stackars överlevarna och  det är nu en helt annan sorts ondska som drabbar dem. Dags för blod och tarmar och lite överlevnadsinstinkt. 

Anfall är bästa försvar tar vid där fyran slutade. Hjärnätarna och de mänskliga psykopaterna är nu borta från fängelset och vår grupp överlevare bygger ut sin verksamhet, sin bild av postapocalyptisk civilisation, genom att få egna rum, odla mat och försöka finna den sinnesfrid de kan frambringa. Det gruffas fortfarande lite mellan några i gruppen och bristen på ömhet värker, men i stort så börjar de hitta ut ur det vansinne som varit deras värld i de fyra tidigare albumen.

Men en dag bryts lugnet av att en helikopter flyger förbi och störtar. Rick, Michonne och Glenn ger sig iväg för att kolla vraket men hamnar i något mycket värre än vad några dödingar skulle kunna hitta på. För om The Walking Dead har behandlat ondska innan så hamnar vi nu på en helt annan nivå och bitvis gör det ont i själen att läsa det här albumet. Det är tortyr, förnedring och våldtäkt och den redan svarta sagan tar nu ännu ett steg ner i infernot. Apart förlag spred för några veckor sedan en lärarhandledning för att läsa album ett till fyra på svenskan i skolan. Något som jag personligen anser vara en briljant ide och något som borde sätta fyr på intresset i även den mest skoltrötta klass vårt blågula rike lyckats skapa. Men förlaget ansåg att man inte skulle läsa ”Anfall är bästa försvar” inom skolans väggar, vilket jag nu förstår. För det är en helt annan sorts ondska som nu dyker upp på sidorna. Mer utstuderat och mer oförsvarbart.

The Walking Dead har redan från början berättat en mörk och vriden psykologisk historia.  En slags zombiehistoria parat med diskbänksrealim och en attityd av att inget och ingen är helig. Men när den svärdviftande Michonne kom in i historien med två halvtama zombies i släptåg så tog serien ett rejält steg närmare en mer klassiks hjälteserie. En snygg kvinnlig mördarmaskin som vred huvudet ur led på männen med sin sexuella aura och likt en klassisk hämnare så dog både bitare och äktenskap för gott där hon drog fram. I femman kommer nu Guvernören in i bilden. En fullblodspsykopat som har ungefär alla djävulska kvalitéer som krävs för att bli en erkänd serietidningsskurk, och att han har en kedjad zombieflicka i sin lägenhet gör inte saken sämre. Han är ett äkta svin som använder människor, sex och våld för att böja världen åt det håll han vill och där medlen alltid helgar ändamålen.

Båda dessa figurer hade kunnat filat bort känslan av autenticitet och trovärdighet som funnits i serien hittills, men istället vrider Robert Kirkman händelserna så hårt att steget till mer traditionella serier är längre än någonsin. Det är inte Wonderwoman och Darth Vader som infinner sig utan Michonne och Guvernören och i deras värld finns inga superkrafter, bara misär, ondska och (o)mänsklighet. Och det är The Walking Deads styrka, denna mänsklighet både i det onda och det goda. Där ingen är helig och där allt kan hända. Oavsett om du innehar huvudrollen eller är det ondaste onda så går du inte säker från varken död eller amputeringar. Serien behåller sitt utgångsläge från diskbänken och behandlar världen som om den faktiskt skulle kunna finnas och skapar därför en historia som är omöjlig att lägga från sig.

Men jag anar ett annat problem. Hjärnätarna har de senaste åren blivit riktiga mediakändisar. De har tagit populärkulturen i ett struptag och totalt invaderat böcker, filmer och spel. Idag kan du i princip fly från de levande döda när du vill, hur du vill. En totalt omvänd situation än 2003 då det första amerikanska nummret av Walking Dead rullades ut och seriens segertåg startade. Att serien har en del i zombiens världserövring är väl odiskutabelt. Den lyfte kvalitén över allt vad som hittills hade kopplats samman med den odöda apocalypsen och hittade en publik även utanför den vanliga klicken av nördar och gothare, och ja, jag har varit båda. Men allt som är trendigt är dömt till att bli otrendigt och det vore synd om publiken skulle försvinna från The Walking Dead på grund av medial utnötning. Eller rättare sagt… Det vore till och med en katastrof baserat på rent kvalitativa nivåer. För serien är så bra och har sådana djup att den förtjänar sin publik oavsett trender och mediala hyper. Läs.. och frukta din kommande väntan på album sex.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor, häftad
Pris: 143 SEK (Bokus), 138 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Ur förordet som till denna volym är skrivet av Johanna Koljonen:

Aldrig får man vara riktigt glad! Det tänker jag ofta när jag läser The Walking Dead. Varje litet ögonblick av stiltje eller frid som glimtar till glider alltid omedelbart karaktärerna ur händerna. Ändå urartar serien inte i misärpornografi. Händelserna är för realistiska, figurernas psykologiska reaktioner fascinerande trovärdiga. Folk frågar hur många album jag hunnit läsa och jag svarar ett, eller tre, eller fyra. Oavsett siffran blir svaret alltid en uppskattande nick följd av en suck och kommentarer av typen ”det går åt helvete, förstås”. Jag anade det. Att det går åt helvete är en stor del av seriens attraktionskraft. Det finns något lite tillfredsställande i att ge efter för sin fatalistiska övertygelse om att det här samhället vi har byggt inte är hållbart. Att fantisera om hur alla djupa orättvisor, all vår alienation, vår isolering från varandra i den skadliga bekvämlighetens och skenbara trygghetens namn skulle kunna slås ut i ett enda, zombieapokalyptiskt slag. Men att det ändå alltid någonstans skulle finnas någon liten människospillra som kämpar på. Problemet är bara att den människospillran i så fall måste bygga upp sitt samhälle på nytt och det är ju inte direkt självklart att det i så fall skulle ske enligt utopistiska principer. Därför läser vi The Walking Dead som man i bakfyllans hårda morgonljus läser sitt eget ansikte i en spegel.

 

Dags för del tre av Kirkmans epos om de levande döda. Något jag väntat på då jag verkligen gillat de två tidigare albumen. Här flyttar handlingen in bakom fängelsemurar och de gående liken slutar vara i fokus. Istället så svingar döden sin lie mot de få återstående civiliserade överlevarna och deras utmärglade psyken. 

Den gamle Entombed-growlaren , filmfantasten och polisongernas fanbärare Orvar Säfström skriver i förordet till ”I tryggt förvar” att:

”…kultur är allt det där vi inte behöver för att överleva som biologiska varelser, men som är fullständigt oumbärligt för att vi ska stå ut som människor. I den meningen är det kulturen som ger oss vår mänsklighet.”

Och med de tänkvärda raderna  så sätter han grunden till hela volym tre av ”The walking dead”. Rick och hans lilla grupp flyttar nu in i det fängelse som de hittade i slutet av förra albumet. Ett till synes perfekt betongparadis och oas där de kan stänga ute den onda omvärlden med hjälp av murar, dubbla stängsel och taggtråd. Men inne i komplexet så hittar de, förutom en massa zombies och enorma matförråd,  fyra före detta fångar som överlevt. Vilka är de och vad har de gjort för att få sitta där? Frågor som snabbt för gruppen rakt in i ett mänskligt kaos av misstänksamhet, hat,  vanvett och fördomar. För även om kärleken finns i gruppen så lyckas den inte överleva bland all ondska och zombierna förvandlas snart till en sekundär fara då karaktärerna istället får fullt upp med att skydda sig från varandra.

Mest påtagligt är detta med seriens huvudrollsinnehavare, den före detta polisen, Rick som har sin gravida fru och son med sig, och som innan varit den förnuftige store ledaren som gjort allt för gruppens bästa och som tyngts av det förtroende han fått av de andra. Han spårar här ur fullständigt, med ett totalt 0moraliskt beteende och lik en modern cowboyversion av Dante leder han gruppen längre in i helvetets förgård. Detta trots att han försöker vara en god ledare som vill göra rätt. Den finns en brytpunkt i historien då Rick bestämmer att ”Dödar du, så dör du”, och vad den åsikten kommer leda fram till i kommande volymer får vi se, men faktum är att gruppens medlemmar här befinner sig i ett moraliskt fritt fall. De har blivit kulturlösa individer som likt djur enbart kämpar för överlevnad, en andningspaus från utsattheten och rollen som villebråd. Och när en av dem förbarmar sig över en mördare som verkligen inte förtjänar det så belönas hon av ännu mer våld och hat. För deras situation och överlevnad tillåter inte längre humanism och medkänsla. Så det är ingen trevlig historia som stänker ut över sidorna. Var tog den store moraliske amerikanske hjälten vägen med sitt bihang av rättrogna följeslagare?

 Och det är detta som gör ”The walking dead” så intressant. Vad händer med människan när alla civilisationens lagar och regler sätts ur spel? Vad händer när vi börjar tumma på vår egen karaktär och moral? Och främst, har vi alla en brytpunkt då vi förvandlas till något vi egentligen inte vill vara?

Men detta är min åsikt om ”I tryggt förvar” och den delas inte av alla. Till exempel så har Lina Arvidsson, dagensbok.com, en helt annan syn på saken. Så läs även den recensionen och få båda sidor av myntet.

Nu låter det som om hela boken är någon sorts moralisk diskussion vilket absolut inte är fallet. Det är fortfarande en zombierysare där spänningen är intakt och blodet stänker längs med väggarna, men skillnaden är att det finns en tanke och ett diskussionsunderlag mellan skräckattributen som gör att den höjer sig till helt andra nivåer än så mycket annat under skräckfanan. Vad jag däremot fruktar är hur detta suveräna album ska kunna bli en tv-serie med alla frågor som den ställer? Hur ska de hantera en serie där hjälten moraliskt går under och där det egentligen inte finns något hopp alls? Accepterar en miljonpublik det… och vågar investerarna satsa? Hmmm. .. jag är skeptisk, men vem är jag att skjuta saker i sank innan motsatsen är bevisad?

Däremot har jag börjat sakna Tony Moore som ritade det första albumet. Hans illustrationer var lite vassare, lite bättre och höll en riktigt hög klass.  Charlie Adlart är inte på något sätt dålig utan gör ett bra jobb men han är inte Tony Moore.

Jag trånar nu efter fyran!  Särskilt då trean avslutas med en cliffhanger framför en gevärspipa.

Och jag längtar efter att Orvar Säfström ska göra comeback med Emma Gray Munthe och få filmkrönikan att återuppstå. De levererade nämligen den absolut bästa versionen av denna svenska filminstitution någonsin. Kom tillbaka Orvar och Emma! Filmnördarna behöver er.

Tidigare recensioner:

Del 1, Tills döden skiljer oss åt

Del två, På drift

Fakta

Språk: Svenska
 144 sidor, mjukband
Pris: 119 SEK Adlibris och Bokus
Förlag: Apart förlag AB

Beskrivning/synopsis: En epedemi av apokalyptiska proportioner har svept över världen, och har fått de döda att resa sig och livnära sig på de levande. Inom några månader raserar civilisationen; det finns inga myndigheter, inga livsmedelsaffärer, ingen utdelning av post, ingen kabel-tv. I en värld styrd av de döda, är vi tvingade att börja leva.

Volym 3 följer vårt gäng med överlevande när de hittar ett permanent läger inuti ett fängelse. Relationer ändras, personer dör, och vårt gäng med överlevare lär sig att det finns något mer dödligt än zombies där ute; varandra…!

 

 

Ohhh… jag är ute på hal is. Eller rättare sagt, jag sladdar i zombieblodet, för det är inte jag som brukar skriva om levande död-litteraturen på bokfetischisten, utan min hedervärda kollega ûberzombiefetischisten Fredrik. Mannen som sett och läst allt som innehåller nyvakna döda och givetvis samtliga album av The Walking dead. Medan jag har läst två stycken, del 1 och 2, och det på svenska. Så dags för amatörens vinkel av de vandrande döda.

Men var börjar jag…  jo, just det…

Walking Dead är den tecknade serien som slog rekord och hittade läsare utanför den normala målgruppen av comicnördar och skräckdiggare, för att sen bli TV-serien som slog rekord och bredde ut sig över världen som en explosiv farsot. Idag vet alla, till och med min mamma, vad The Walking Dead är. För finns det på TV så finns det också hos den stora massan. Serien förtjänar alltså något sorts medelsvenssonpris för sin spridning av zombieevangeliet och dess kulturella upplysning i landet lagom och världen. Men samtidigt finns det ett stort problem i uppmärksamheten då det medfört en massmedial trend där det spottas ut zombiefilmer och där till och med TV6, med ”Den sista dokusåpan”, gjort en egen zombieserie. Och ja, jag kallar detta ett problem då nästan samtliga av dessa filmer och TV-serier är skräp, nonsens och tjafs. The Walking Dead sticker därigenom ut genom att vara ett seriöst skräckalternativ där folks rädsla och utsatthet tas på allvar istället för att spexas bort bland ruttet kött, oneliners och huvudsprängningar.  För kvalitativt så slår både den tecknade originalserien som TV-alternativet det mesta inom genren.

Och album två med undertiteln ”På drift” är en riktigt bra bok. En snyggt tecknad historia om en grupp överlevande som nu bryter upp från den lägerplats de hade i ettan för att hitta någonstans där de kan vara säkra, överleva och vara mänskliga. För det är utsattheten och viljan att finna tryggheten som är det bärande fundamentet i serien. Vid ett tillfälle så har gruppen hittat några hus där de sover för natten och kanske, kanske kan detta vara stället, fristaden, de så desperat söker i en värld där allt har gått åt helvete. Huvudpersonen Rick och hans fru ligger nerbäddade med sin son mellan sig och pratar om hur skönt det är att återigen sova i en riktig säng, hur de ska göra med den kommande födseln av deras andra barn och hur underbart det är att äntligen få lite avskildhet från de andra i gruppen då samtliga i vanliga fall sover som packade sillar i en gammal husbil. Det är mänskligt och det berör mig. Allt de vill ha är ett tryggt liv och en framtid men någonstans vet de, antagligen, att det aldrig kommer bli som förut men drömmen finns och frodas och i den där dubbelsängen, den där natten, är de så nära, så nära sina drömmars mål. Och detta är styrkan med The Walking Dead. Det är inte zombierna som har huvudrollen eller driver historien framåt utan de överlevande, som i boken får vara vanliga enkla människor som ryckts upp med rötterna ur sina civiliserade liv med allt vad det innebar av tillgång till mat, vatten, trygghet och familjer. När detta sedan blandas upp med gore, skräck och spänning så uppstår en explosivt bra saga med både tyngd och action. Något som är ovanligt i en oftast förenklad, förutsägbar och schablonbaserad genre.

Och den tecknade serien slår tv-serien ordentligt på fingrarna på alla sätt. För det första är den ett betydligt mer actionstinn och ryslig anrättning än tv-serien och för det andra så kostar den också på sig att vara mer tillåtande till sex, åsikter, fördjupning och infall. För där TV-serien plattar ut och sorterar bort för att anpassa sig till miljonpublik och miljonbudget så vågar och innehåller serien så mycket mer. Till exempel så utspelar sig nästan hela säsong 2 på en farm, samma episod utgör mindre än hälften av boken. Vilket till viss del förklarar varför säsong två var en rätt seg tv-såpa, och den i rutan så beskedliga asexuelle Dale är här ihop med en betydligt yngre Andrea och hela scenen jag beskrev ovan finns inte ens med osv, osv. Jag skulle kunna rada upp fler exempel men faktum är  att den som sett allt på tv ändå bör läsa serierna då detta är en helt annorlunda upplevelse, och en betydligt bättre sådan också. Det är mer, det är bättre och den tränger betydligt djupare ner i själen hos sina karaktärer. Och det är verkligen intressant hur en snabbt berättad 144 sidig bok kan slå en säsong av rörlig media bestående av tretton timslånga avsnitt vad det gäller djup och utveckling av karaktärer och historia.

Har du däremot inte sett TV-serien eller läst böckerna är du bara att gratulera till den njutningsfulla skräcktur till läsupplevelse du har framför dig. För läsa den måste du, även om du normalt inte är skräckfanatiker eller går igång på levande döda.

Måste lägga ett plus också för Fredrik Strages förord som är insiktsfullt och roligt.

Recensionen av del ett, Tills döden skiljer oss åt

The Walking Dead book six

The Walking Dead book seven

Apart bokförlag

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
 144 sidor, mjukband
Pris: 119 SEK Adlibris och Bokus
Förlag: Apart förlag AB

Beskrivning/synopsis: Den andra samlingsvolymen på svenska med den kritikerrosade serietidningen The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn. ”I en värld befolkad av döda tvingas vi att till slut börja leva.”

”Sedan det första numret av serietidningen gavs ut 2003 har Robert Kirkmans saga vuxit till det dystraste, blodigaste och mest gastkramande som någonsin berättats i zombiegenren. Huvudpersonerna i The Walking Dead sörjer inte bara sina vänner och släktingar utan hela den förlorade civilisationen. De sörjer den hänsyn, vänlighet och ömsesidiga respekt som vittrar bort när samhället kollapsar. Samtidigt blir det allt mer osäkert om zombierna är de verkliga monstren. Kanske har människorna mest att frukta hos sig själva.”

Ur Fredrik Strages förord

 

 

 

Max Brooks kommenterar vår samtid i zombiegenrens kanske viktigaste och mest genomarbetade roman där de odöda står i centrum, inte karaktärerna.

Världskrig Z - Max Brooks

VÄRLDSKRIG Z utspelar sig i framtiden och är skriven som en muntlig återgivning av kampen mot de odöda, flera år efter det att mänskligheten gick segrande ur kriget. Perspektivet är strikt postapokalyptiskt, vilket ger fördelen att alla är införstådda med att det finns zombier, därav det sköna direkta tilltalet och man slipper den ofta illa övertygande insäljningsfasen.

Max Brooks använder zombiegenren på bästa tänkbara sätt nämligen att beskriva och kommentera den tid vi lever i. Han hinner beröra mycket, väldigt mycket. Han tar upp allt från Area 51 och Tibet till organhandel och kåkstäder i Afrika. Han kommenterar den obegripliga världsekonomin med postapokalyptisk distans, han kommenterar slentrianmässig medicinering av barn. Han kommenterar Japans skolsystem, hunduppfödning för estetiska ändamål, han beskriver med hjälp av zombier vår livsstil och hur den får oss på fall.

VÄRLDSKRIG Z känns genuin, Brooks har tänkt hela vägen: Hur ser man på zombier efter några år? Hur beter vi oss efter normaliseringen, efter vardagens återintåg? Det känns som om de händelser som skildras verkligen ägt rum. Det beror dels på att Brooks gjort sin research och dels på detaljrikedomen i allt från att en rapport kallas Warmbrunn-Knight-rapporten till öknamnen man ger de odöda, soldaterna kallar dem Zack eller Zätaskallar. Ur smittan kommer även ekoterrorism och Quislingar (folk som härmar zombier).

Max Brooks

Max Brooks

Men redan nu ser världen lite annorlunda ut mot vad den gjorde för fem år sedan när VÄRLDSKRIG Z skrevs, det märks på en del detaljer, till exempel säger man inte e-biljett idag. Man påminns här och var att den är skriven innan USA fick en färgad president, innan arabiska våren, innan sociala mediers stora genomslag och innan finanskrisen. Små saker, men det märks hur mycket världen faktiskt har förändrats.

Inspelningen av filmen VÄRLDSKRIG Z är i full gång och kommer att ha svensk premiär någon gång i början av 2013. Det finns mycket att se fram emot, som slaget vid Yonkers som kommer att bli en sällan skådad syn med miljoner sönderbombade zombier som inte låter sig nedslås av modern stridsteknik som klusterbomber, webbkameror på handeldvapnen eller brandbomber, men även raptorpiloten Christina Eliopolis vedermödor ska bli intressanta att se.

Bild från inspelningen av Världskrig Z

Bild från inspelningen av Världskrig Z

Att ta ett globalt perspektiv på en zombieapokalyps är häftigt. Det vanliga perspektivet är introvert eller åtminstonne ultralokalt. En by är drabbad och om någon vet vad som är i görningen så tror ingen denne. Att ingen tittar globalt mer än som i glimtar som flimrar förbi på en TV beror förmodligen på bekvämlighet. Här har Brooks kavlat upp ärmarna och satt sig in, verkligen satt sig in, i hur smittan breder ut sig och skulle bekämpas, hur människor reagerar i olika världsändar och hur klimat och geografi påverkar i kampen för överlevnad och mot zombierna.

Det finns så mycket intressanta och roliga detaljer som jag skulle vilja nämna, men det finns inte plats för alla. Men för att nämna några så avfärdas George Romeros (den moderna zombiens fader) teori om att zombierna har rester av mänsklighet i sig. Men Brooks kompenserar detta genom att geniförklara Romero i Författarens tack. Vidare så tar han upp vad som händer när allt ställs på ända, när hantverkarna är de som är värdefulla för samhället, inte konsulter, jurister eller strateger. Brooks kommenterar även hur Nordkorea styrs och hur dess folk lider. Jag gillar sådant, när man passar på att säga något viktigt, utan att skriva på näsan, medan man underhåller.

Nu när jag läser den på svenska förstår varför jag tyckte den var krävande på engelska, det är mycket militärt fikonspråk, mycket nya ord som lobbare (vapen för att lobotomera zombier) och splitterjyckar (minerade hundar som kan fjärrutlösas). Det här är ett viktigt verk i zombiegenren. Lika viktigt som THE WALKING DEAD och I AM LEGEND (boken inte den fasansfullt dåliga filmen med samma namn) av Richard Matheson. VÄRLDSKRIG Z kan vara det bästa som skrivits i zombiegenren, kanske för att den inte är genretypisk men mest på grund av att de odöda står i centrum. Ska du bara läsa en zombieroman i ditt liv ska du läsa VÄRLDSKRIG Z.

Läs recensionen på Sweden Zombie (Där självaste översättaren Niklas Drake dyker upp i kommentarströmmen)

Max Brooks om Världskrig Z:

Fakta
Språk: Svenska
416 sidor, inbunden
Pris: 159 SEK (Bokus), 174 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Max Brooks, son till filmlegenden Mel Brooks, har med World War Z skrivit vad många anser vara den bästa zombieromanen någonsin. Boken blev snabbt en försäljningssuccé och klättrade till niondeplatsen på New York Times Bestseller-lista. Efter hård konkurrens köpte Paramount filmrättigheterna för ett sexsiffrigt belopp och i den kommande storfilmen ser vi Brad Pitt och Mireille Enos (från HBO-serien Big Love) i två av huvudrollerna. 

Brooks historia är förlagd till tio år efter tredje världskriget som kallas Världskrig Z eftersom det har varit ett krig, inte mellan människor utan mot ja, just det och har formen av en rad intervjuer med en skiftande skara överlevande utspridda över världen. Det är Max Brooks själv som i fiktiv gestalt reser runt och söker upp män, kvinnor och barn, i allt från före detta miljonstäder till några av de mest avlägsna och ogästvänliga platserna på jorden, driven av behovet att bevara mänsklig vittnesbörd från dessa apokalyptiska år.

Max Brooks, född i New York 1972, är författare och skådespelare. 2001-2003 ingick han i författarteamet på Saturday Night Live. 2003 kom hans första bok, The Zombie Survival Guide, som låg på New York Times Bestseller-lista i tolv veckor. World War Z kom ut 2006 och har hittills sålt i nästan 200.000 exemplar i USA. I den kommande filmatiseringen av boken, som är planerad till 2014, kommer Max Brooks att spela sig själv. 

 

 

Saker börjar hända i Rick Grimes nya fristad nära den amerikanska huvudstaden. Man har under seriens gång lärt sig att inte ta någonting för givet och det blir än mer tydligt i sjunde hårdpärmen. Rick och hans gäng har vandrat genom ett zombieinfekterat postapokalyptiskt helvete i snart ett år och det har satt sina spår.

The Walking Dead Book Seven

Vad man saknar mest i THE WALKING DEAD-serien just nu är en superskurk i paritet med ärkekräket Guvenören. Sedan han lämnade serien känns allt som en blaskig transportsträcka, man väntar på att bli slagen med släggan igen. Men istället för att vrida upp intensiteten saktar historien ned i THE WALKING DEAD BOOK SEVEN och man slår sig ned och försöker hitta trygghet, rutiner och en vardag. Det händer saker, tro mig, men det känns så… blekt.

Robert Kirkman är bra på att skapa gränsfall, situationer där det inte är solklart vad som är rätt eller fel. Bra som i bra, inte som Ruben Östlund som är fantastisk på området, jag tänker närmast på DE OFRIVILLIGA (2008). En tydlig trend de senaste kapitlen är hur svårt det är att fortsätta vara mänsklig när trygghet minskar och påfrestningar ökar. Jag har bitvis svårt att avgöra om gränsfallen är globala eller mer amerikanska, personligen tycker jag inte att en sjuåring kan bära vapen eller att man kan skjuta en människa bara för att den är farlig. Påverkar detta läsupplevelsen? Ja, en smula, vissa av karaktärernas reaktioner och åsikter känns over the top och det som är tänkt som ett gränsfall blir något annat.

Robert Kirkman

Robert Kirkman

Det har sagts att Kirkman isolerar sig, avhåller sig från att läsa eller se någonting som har med zombier att göra för att hans story ska bli så genuin som möjligt. Hur häftigt det än låter med flödet från ”den rena källan” så tror jag att THE WALKING DEAD hade vunnit på influenser från böcker som VÄRLDSKRIG Z och ZOMBIE SURVIVAL GUIDE av Max Brooks och BLINDHETEN av José Saramago eller varför inte filmen DELLAMORTE DELLAMORE (1994). Då hade kanske de vandöda frusit när snö och vinter kommer, för en död har väl ingen kroppstemperatur och borde därmed rimligen frysa till is.

Ibland framstår karaktärerna, och därmed även Kirkman, som naiva. Som när en kvinna frågar Rick varför han hjälper andra fast han inte behöver. Det känns lika sliskigt som ett sincere moment a la DAWSONS CREEK alternativt en kvinnosyn a la 1750-tal. Den store, starke, stoiske krigaren och den lilla rädda, okunniga hemmafrun. Det tråkiga är att det inte mynnar ut i några viktiga eller insiktsfulla svar, han svarar något i stil med ”Jag gjorde bara vad jag tyckte var rätt”. Det må vara underhållning men varför kan inte underhållningen lyfta blicken från de lägsta av värderingar, outtalade eller ej.

THE WALKING DEAD TV-serien

THE WALKING DEAD TV-serien (Bild: AMC)

Tre platser på bestsellerlistan för NY Times topp-tio-böcker tillhörde THE WALKING DEAD-serien enligt The Hollywood reporter, mycket tack vare TV-seriens framgångar, där det just nu är paus i säsong två (startar 12:e Februari igen i USA). I väntan på det kan man titta på några webisodes (länk nedan), fristående avsnitt på webben av THE WALKING DEAD som berättar historien bakom seriens mest kända zombie.

Folk i serien beter sig fortfarande ganska dumt med tanke på att man levt i över ett år med zombier. Det känns som om Kirkman gör det lite lätt för sig ibland. Denna recension kan upplevas en aning gnällig och med rätta så. Att parallelläsa THE WALKING DEAD BOOK SEVEN med VÄRLDSKRIG Z, var inte till BOOK SEVENs fördel, dess brister kommer i tydlig dager och Kirkman behöver se om sin story och sina karaktärer om det inte ska plana ut. Faktum är att jag är bekymrad för Kirkmans uthållighet och förmåga. Men det tar sig i slutet och detta är faktisk den bästa hårdpärmen på ett tag.

Intervju med Kirkman och Brooks

Recension av The Walking Dead – Volym ett – Tills döden skiljer oss åt

Recension av The Walking Dead Book Six

Se alla webisodes av The Walking Dead

The Hollywood reporter om försäljningssuccén

Intervju med tecknaren Charlie Adlard

Fakta
Språk: Engelska
304 sidor, inbunden
Pris: 187 SEK (play.com)
Beskrivning/synopsis: Rick and his group learn the dangers of living behind the safety of the Community walls, and much worse: what happens when those walls give way to those outside. This title collects ”The Walking Dead” numbered 73-84. 

 

Gallrade böcker från Kulturrådet

Någon på mitt favoritbibliotek gillar inte förlaget Vertigos böcker till min stora glädje. Det var bara att plocka för sig av de böcker som biblioteket gallrat bort av Kulturrådets bokgåva. Jag tänker inte skriva något brinnande debattinlägg om den tynande mångfalden eller storförlagens likriktning av utbudet på biblioteken i landet, jag nöjer mig med att konstatera biblioteksbesökarnas förlust är min vinst. Dessutom är det väl inte mer än rätt att vi med smal smak (det var inte några bestsellers som var gallrade) någon gång ska få lite medvind.

Med mig hem fick jag en dessa godsakerna:

  • ATT SMISKA HEMBITRÄDET av Robert Coover (Vertigo) – Bara titeln får mig att le.
  • NÄRMARE av Dennis Cooper (Vertigo) – Unga bögar på ett fält av brutalt våld, äckel och vansinne!
  • KLUVEN av Dennis Cooper (Vertigo) – Fortsättningen på NÄRMARE.
  • INCESTENS HUS av Anaïs Nin (Sphinx) – Sexuella bryderier från 1958.
  • GOLEM av Gustav Meyrink (Vertigo) – Klassiker som jag verkligen vill ha bland mina skalper.
  • HOGG av Samuel R. Delany (Vertigo) – Berömd tidigare ‘opublicerbar’ bok skriven 1969.
  • ODÖDA, ODRÖMDA av Magnus Hedlund (Albert Bonnier) – En bok om två olika slags zombier.
  • SLUTNA RUM av Jennifer Egan (Albert Bonnier) – Vet inte varför jag tog den, i detta sällskapet verkar den så… normal :)
  • SAMTAL av Pietro Aretino (Vertigo) – Smutsig realism och erotiska lekar från 1500-talet
  • SAUERMUGG REDUX av Stig Saeterbakken (Vertigo) – Med efterskrift av Nikanor Teratologen!
© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha