Walking Dead-sagan fortsätter och är nu uppe i volym åtta, Stormen. De föregående sju albumen är kvalitativ apokalyps-ångest, zombies och fler kluvna skallar än vad Jason klarade av under två liv. Men seriens främsta bedrift hittills är dess skildring av människans kamp för överlevnad och allt vad det innebär av känslor och moraliska ställningstagande. En djuplodning av människans inre som, mig veterligen, ingen annan serieroman någonsin kommit i närheten av. Men nu är det dags för Stormen i det åttonde albumet. Håller det?

Jag borde börja tröttna… jag borde börja kunna förutse vart det bär… efter sju, 7, album och lika många recensioner så borde min dos av Walking Dead vara fylld för all framtid. Men det är något med denna serie som gör att min puls går upp när det kommer in ett nytt album. Rick och hans lilla gäng har etsat sig fast hos mig och jag är ett såpa-offer som måste se vart historien bär hän, vad som händer och vart det slutar. Särskilt som Kirkman och hans gäng av tecknare är totalt opålitliga och kan låta vem som helst i serien, oavsett status eller moral, förpassas till de sällsamma jaktmarkerna antingen fysiskt, psykiskt eller båda delarna. Detta gör att man aldrig kan luta sig tillbaka och vara säker på någonting, finna ro eller lita till gängse dramaturgiska spelregler. Alla seriefigurerna är med på samma villkor och att de goda ska vinna, om det går att vinna i en värld full av vandrande döda, är definitivt tvivelaktigt om inte direkt felaktigt. Hollywood och drömfabriken är långt, långt borta i den värld som här målas upp.

Och det märkliga är att stormen är bland de bästa albumen i serien hittills. Jag tar det igen: Album åtta av The Walking Dead är bland de starkaste hittills. Och det vid ett läge där serien rimligtvis borde börja tappa tempo, kvalité och börja upprepa sig själv efter att ha idisslat zombies ett antal hundra sidor. Stormen är en direkt följd av sina föregångare och att börja här utan att läsa samtliga föregående album borde klassas som ett rent tjänstefel och missbrukande av kultur. Nej, Walking Dead skall läsas i rätt ordning, från ruta ett, annars tappar man mycket av vad serien innebär och den utveckling som sker av karaktärerna under resans gång. Men oavsett allt detta så kickar åttan rumpa och det på så många sätt att jag inte tänker ta upp ämnet vidare då det finns en uppenbar risk för spoilers. Men lita på mig.

Det är ett av de mörkaste, om inte det mörkaste, hittills i serien. Det gör ont att läsa det. Och nej, jag skojar inte. Det gör fan ta mig ont. Det är också ett av de mest actionspäckade avsnitten i walking deads värld, men återigen är Hollywood långt borta och våldet är helt utan glamour och fredagsunderhållning. Efter att ha oroat mig för en utveckling åt just det hållet efter vissa delar av sexan, Totalt jävla mörker, som plötsligt införde one-liners och lite “yipikaye motherfuckers” så är nu den oron helt bortblåst. Ärligt talat så är stormen en total utradering av mina förväntningar och antaganden av vad som skulle komma. En slakt på flera plan som på intet sätt stannar vid just mina antaganden…

Om du inte har läst The Walking Dead innan så sätt dig i skamvrån och starta direkt. Börja från ruta ett och när du kommer till åttan så kommer du sitta där… överkörd, manglad och förvånad. För så känner jag mig nu. Aldrig har en fiktiv zombieundergång känts så brutal och rå men samtidigt så full av känslor och kärlek.

Släng hit nian nu för fxn!

Tidigare recensioner:
Volym 1, Tills döden skiljer oss åt
Volym 2, På drift
Volym 3, Tryggt förvar
Volym 4, Köttets lustar
Volym 5, Anfall är bästa försvar
Volym 6, Totalt jävla mörker
Volym 7, Lugnet före… 

Fakta

Språk: svenska
156 sidor, häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Att döda honom fick mig att inse en sak – fick mig att se hur mycket jag har förändrats. Jag var polis – mitt jobb var att upprätthålla lagen. Nu känner jag mig mer som en laglös vilde – ett djur. Rick sätter ord på en känsla som många av personerna i The Walking Dead delar: under människans civiliserade yta lurar ett odjur. Utan samhällets lagar och regler förvandlas människan till en dreglande best.Vilden. En grymtande grottman som klubbar ner sina rivaler och tar det han vill ha. Kanske kan man på sätt och vis säga att det är civilisationen som har förvandlat oss till dreglande bestar? I så fall är det samtidsmänniskans brutalitet som blottläggs i The Walking Dead. Jag tror att det ligger något i det. Och jag tror att det är ett skäl till varför serien är så fängslande och skrämmande.

Ur Sara Bergmark Elfgrens förord till denna åttonde samlings­volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn

 

Dags för nummer fem i serien av The Walking Dead. Zombierna är nu bara en parantes för de stackars överlevarna och  det är nu en helt annan sorts ondska som drabbar dem. Dags för blod och tarmar och lite överlevnadsinstinkt. 

Anfall är bästa försvar tar vid där fyran slutade. Hjärnätarna och de mänskliga psykopaterna är nu borta från fängelset och vår grupp överlevare bygger ut sin verksamhet, sin bild av postapocalyptisk civilisation, genom att få egna rum, odla mat och försöka finna den sinnesfrid de kan frambringa. Det gruffas fortfarande lite mellan några i gruppen och bristen på ömhet värker, men i stort så börjar de hitta ut ur det vansinne som varit deras värld i de fyra tidigare albumen.

Men en dag bryts lugnet av att en helikopter flyger förbi och störtar. Rick, Michonne och Glenn ger sig iväg för att kolla vraket men hamnar i något mycket värre än vad några dödingar skulle kunna hitta på. För om The Walking Dead har behandlat ondska innan så hamnar vi nu på en helt annan nivå och bitvis gör det ont i själen att läsa det här albumet. Det är tortyr, förnedring och våldtäkt och den redan svarta sagan tar nu ännu ett steg ner i infernot. Apart förlag spred för några veckor sedan en lärarhandledning för att läsa album ett till fyra på svenskan i skolan. Något som jag personligen anser vara en briljant ide och något som borde sätta fyr på intresset i även den mest skoltrötta klass vårt blågula rike lyckats skapa. Men förlaget ansåg att man inte skulle läsa ”Anfall är bästa försvar” inom skolans väggar, vilket jag nu förstår. För det är en helt annan sorts ondska som nu dyker upp på sidorna. Mer utstuderat och mer oförsvarbart.

The Walking Dead har redan från början berättat en mörk och vriden psykologisk historia.  En slags zombiehistoria parat med diskbänksrealim och en attityd av att inget och ingen är helig. Men när den svärdviftande Michonne kom in i historien med två halvtama zombies i släptåg så tog serien ett rejält steg närmare en mer klassiks hjälteserie. En snygg kvinnlig mördarmaskin som vred huvudet ur led på männen med sin sexuella aura och likt en klassisk hämnare så dog både bitare och äktenskap för gott där hon drog fram. I femman kommer nu Guvernören in i bilden. En fullblodspsykopat som har ungefär alla djävulska kvalitéer som krävs för att bli en erkänd serietidningsskurk, och att han har en kedjad zombieflicka i sin lägenhet gör inte saken sämre. Han är ett äkta svin som använder människor, sex och våld för att böja världen åt det håll han vill och där medlen alltid helgar ändamålen.

Båda dessa figurer hade kunnat filat bort känslan av autenticitet och trovärdighet som funnits i serien hittills, men istället vrider Robert Kirkman händelserna så hårt att steget till mer traditionella serier är längre än någonsin. Det är inte Wonderwoman och Darth Vader som infinner sig utan Michonne och Guvernören och i deras värld finns inga superkrafter, bara misär, ondska och (o)mänsklighet. Och det är The Walking Deads styrka, denna mänsklighet både i det onda och det goda. Där ingen är helig och där allt kan hända. Oavsett om du innehar huvudrollen eller är det ondaste onda så går du inte säker från varken död eller amputeringar. Serien behåller sitt utgångsläge från diskbänken och behandlar världen som om den faktiskt skulle kunna finnas och skapar därför en historia som är omöjlig att lägga från sig.

Men jag anar ett annat problem. Hjärnätarna har de senaste åren blivit riktiga mediakändisar. De har tagit populärkulturen i ett struptag och totalt invaderat böcker, filmer och spel. Idag kan du i princip fly från de levande döda när du vill, hur du vill. En totalt omvänd situation än 2003 då det första amerikanska nummret av Walking Dead rullades ut och seriens segertåg startade. Att serien har en del i zombiens världserövring är väl odiskutabelt. Den lyfte kvalitén över allt vad som hittills hade kopplats samman med den odöda apocalypsen och hittade en publik även utanför den vanliga klicken av nördar och gothare, och ja, jag har varit båda. Men allt som är trendigt är dömt till att bli otrendigt och det vore synd om publiken skulle försvinna från The Walking Dead på grund av medial utnötning. Eller rättare sagt… Det vore till och med en katastrof baserat på rent kvalitativa nivåer. För serien är så bra och har sådana djup att den förtjänar sin publik oavsett trender och mediala hyper. Läs.. och frukta din kommande väntan på album sex.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor, häftad
Pris: 143 SEK (Bokus), 138 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Ur förordet som till denna volym är skrivet av Johanna Koljonen:

Aldrig får man vara riktigt glad! Det tänker jag ofta när jag läser The Walking Dead. Varje litet ögonblick av stiltje eller frid som glimtar till glider alltid omedelbart karaktärerna ur händerna. Ändå urartar serien inte i misärpornografi. Händelserna är för realistiska, figurernas psykologiska reaktioner fascinerande trovärdiga. Folk frågar hur många album jag hunnit läsa och jag svarar ett, eller tre, eller fyra. Oavsett siffran blir svaret alltid en uppskattande nick följd av en suck och kommentarer av typen ”det går åt helvete, förstås”. Jag anade det. Att det går åt helvete är en stor del av seriens attraktionskraft. Det finns något lite tillfredsställande i att ge efter för sin fatalistiska övertygelse om att det här samhället vi har byggt inte är hållbart. Att fantisera om hur alla djupa orättvisor, all vår alienation, vår isolering från varandra i den skadliga bekvämlighetens och skenbara trygghetens namn skulle kunna slås ut i ett enda, zombieapokalyptiskt slag. Men att det ändå alltid någonstans skulle finnas någon liten människospillra som kämpar på. Problemet är bara att den människospillran i så fall måste bygga upp sitt samhälle på nytt och det är ju inte direkt självklart att det i så fall skulle ske enligt utopistiska principer. Därför läser vi The Walking Dead som man i bakfyllans hårda morgonljus läser sitt eget ansikte i en spegel.

 

2010 fick Belinda Bauer massor av beröm och priser för sin debutroman, Mörk Jord. En bok som jag länge tänkt läsa men av någon märklig anledning har det inte blivit av. Men nu är hennes andra roman här och och jag har läst den och… börjat fundera på amerikanska filmklassiker.

Jag älskar amerikansk film från sjuttiotalet. Apocalypse Now, Taxidriver, Chinatown, Gudfadern, ja listan går att göra hur lång som helst. Klassiker som tidens tand uppenbarligen kan tugga på hur mycket helst utan att de förlorar den minsta glans eller integritet. Man kan ha fullt med åsikter och synpunkter på varför dessa filmer är så bra, så magiska och oantastliga men faktum är att de med dagens mått har ett extremt saktfärdigt berättartempo. Scener kan hålla på i evigheter och karaktärerna kör långa monologer utan klipp eller musik. Jag älskar dem på grund av att de känns på riktigt, som om regissörerna litade på sina manus och karaktärer och därför tog sig tid att berätta detaljer och låta nyanserna spela. För har man en intressant historia att berätta så behöver man inte maskera eller dölja den med hård klippning, specialeffekter och annat bråte. Och precis så känns Belinda Bauers nya bok ”Skuggsida”.

Den senaste tiden har jag läst ett antal deckare som byggt upp hela sin existens på korta kapitel, snabbt berättande och schabloner, allt för att dölja att de egentligen inte har varken trovärdighet, intressanta karaktärer eller en historia som inte redan berättats.  Bauers berättelse är inte heller den särskilt uppseendeväckande men eftersom hon lägger upp sin historia trovärdigt, fördjupar sina karaktärer och låter alla byggstenar i boken få den plats de behöver så köper jag allt rakt av.  Det är en njutning att få läsa en deckare som sätter lika mycket värde på sina karaktärer och miljön de lever i, som i händelseförloppet och själva mordmysteriet. Jag tar den på allvar, blir intresserad och engagerar mig i de öden som rullar upp längs textsidorna.

Men förstå mig rätt nu. Skuggsida är en kriminalroman och inget annat. Den berättar ingenting som kommer förändra ditt liv, den kommer inte få nobelpriset eller kasta omkull regeringar. Och jag är tveksam till att vi om trettio-fyrtio år pratar om den som vi idag pratar om ovan nämnda filmer. Däremot är den en väldigt bra kriminalroman och en bok som måste tas på allvar på grund av sitt upplägg, sin infallsvinkel, sin pondus och mognad. Och bara detta är värt en eloge. Att detta skulle vara författarinnans andra bok är ofattbart.

Jonas Holly är en polis som är verksam i den lilla byn Shipcott. Han har växt upp där och känner samtliga i byn och alla känner honom sedan barnsben. Han bor där med sin MS-sjuka fru som snabbt tynar bort framför hans ögon. När sedan någon börjar mörda gamlingar på ett sätt som måste innebära att det är någon i byn som har slipat kniven så utvecklar sig historian nästan till ett kammarspel där alla känner alla, men vem som helst kan vara mördaren. Jonas är en trovärdig hjälte som försöker vara alla till lags, sörjer sin fru, gråter och känner sig maktlös när byn sakta men säkert förlorar invånare på olika bestialiska sätt. Han är långt ifrån den schabloniserade supermachopolisen som så ofta är en del av kriminalspänningsromanerna. Och samma upplägg av mänsklighet gäller flera av karaktärerna i boken. Visserligen anländer det en kriminalpolis till byn som är rätt macho, super som ett svin och i princip hatar allt som rör sig på två ben, men då Bauer hela tiden betonar hans svagheter och orsaken till hans attitydproblem så känns till slut även han som en riktig människa, skapad av ont och gott, rätt och fel.

Men tyvärr, tyvärr så vågar inte Bauer lite på sin historia riktigt hela vägen. Kanske började hon tvivla, kanske fegade hon ur men slutet kör rakt in bland schablonerna och kopiorna på ett sätt som inte hade behövt ske. Hon försöker få till en knorr som faktiskt var och är totalt onödig då historian höll och hade kunnat förlita sig på ett mindre effektsökande slut. Men detta ska sättas inom parantes då jag gissar på att flera som läser boken kommer att älska det då det är en rejäl tvist på upplägget.

Belinda Bauer har med skuggsida skrivit en kriminalroman som litar på sig själv, vågar ta plats, vågar vara berättande och har därigenom gett oss en mordhistoria som avsevärt skiljer sig från mycket annat på dagens kriminalmarknad. Läs den.

PS 1: Och antagligen kommer den framöver filmatiseras och hoppas, hoppas att rätt regissör med rätt manus kan göra en kommande klassiker av den.

PS 2: För övrigt känns det väldigt märkligt att läsa en bok där huvudpersonen har samma namn som en själv. Det tog ett antal sidor innan jag kunde ta mig förbi den vägbulan.

Belinda Bauers hemsida

Fakta
Språk: Svenska
384 sidor, Inbunden
Pris: 168 SEK Adlibris, 169 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis:
Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?

Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig? När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.
När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden…

BELINDA BAUER växte upp i England och Sydafrika och bor i dag i Wales. Hennes debutroman Mörk jord belönades 2010 med deckarvärldens mest prestigefyllda pris, The Gold Dagger som delas ut av brittiska Crime Writers Association för årets bästa kriminalroman. Skuggsida är hennes andra roman.

 

Jo Nesbo är norrmannen som just nu är en av Skandinaviens mest hyllade deckarförfattare. Hans åtta böcker om polisen Harry Hole har vunnit priser,  översatts i över 30 språk och han överträffar sig själv i försäljningsrekord efter försäljningsrekord. Men framgång betyder inte automatiskt bra, men i och med Pansarhjärta kanske det gör just det. 

Vår hjälte är en motsträvig polis som har problem med regler och auktoritet men som alltid löser sina mordgåtor. Vilket är lite anmärkningsvärt då han egentligen aldrig vill jobba utan måste lockas, övertygas eller hotas för att resa sig ur sin alkoholosande självömkan. För mellan uppdragen ligger han mest och super, gärna i ett varmt och exotiskt land. Ja, om sanningen ska fram så super han även en del när han jobbar och i den här boken så går han till och med igång på opium, och någonstans runt sådär 75 % av boken så super han till det rejält, förlorar ett par veckors medvetande, tyngd av alltets jävlighet. Men till slut vaknar han upp med ett nytt samvete och en plan för brottsbekämpning som inte ens Sickan i Jönssonligan hade kunnat plita ihop bättre. Ja, just det, även om han är en illaluktande suput som har halva käken hängande utanför så gillar damerna honom, vilket resulterar i att han oftast får han sig ett nyp strax efter fyllan och precis innan lösningen av mordet. Röker som en skorsten gör han också och någonstans bakom den ruffiga ytan finns ett hjärta av guld, ett samvete som tvingar honom att alltid göra det rätta. Tycker ni att det luktar schablondeckare så är det en helt korrekt iakttagelse. Joe Nesbo formligen bygger sin norske polishjälte Harry Hole av schabloner, beprövade knep och traditionellt deckarspråk.  Det är så man borde baxna och slå bakut på samma gång. Men han gör det så uppenbart och skamlöst och utan att skämmas det minsta lilla, tvärtom. I extra materialet till Pansarhjärta så säger han:

”Jag har omfamnat de yttre klichéerna, som att Harry är alkoholiserad, bor ensam och har problem med auktoritet. Det är ett hopkok av amerikanska hårdkokta detektiver. Utifrån det har jag försökt skapa en trovärdig karaktär. Jag gillar att ta färdiga genrekonventioner och skapa något av det. ”

Problemet är att, förutom att Harry är en norrman verksam i Norge, så finner jag ingen ny vinkel i stereotypen Harry Hole. Han är inte en trovärdig karaktär och kommer aldrig bli det. Han är en sådan gigantisk schablonkliché att han nästan blir unik.  Vilket absolut inte betyder att jag inte gillar att följa honom eller att böckerna inte engagerar mig. För om du nu trodde att detta var en sågning av Norges bäst säljande kriminalare så är det inte det. För Jo Nesbo har en förmåga att snickra ihop historier och mysterium som få andra. Inte särskilt trovärdiga men spännade, intressanta och omöjliga att lägga ifrån sig.

Och ibland behöver inte litteratur vara svårare än så. Hur kan en bok jag inte kan sluta läsa vara dålig? För trots de urvattnade schablonerna och de något fantasilösa karaktärerna så har Jo Nesbos deckare oftast ett enormt underhållningsvärde. De är den amerikanske thrillern man ser en trött söndagskväll. Underhållande, andfått spännade och en rejäl verklighetsflykt från den kommande veckans sysslor. Visserligen kommer man inte ihåg den efter ett par veckor men vad gör det? Och det, Ladies and Gentlemen, har precis lika stort värde som all annan litteratur. Bara det intas i lagom doser och mellan andra verk som faktiskt kan förändra ditt liv.

Och Pansarhjärta är en av hans bästa och till och med bättre än hans förra ”Snömannen”. Den är hård, komprimerad och omöjlig att förutse. Och jag kan inte sluta fundera på vad Jo Nesbo skulle kunna åstadkomma om han dumpade klichéerna och mallarna, kastade av sig det amerikanska berättaroket och faktiskt försökte berätta något eget byggt från grunden. För berätta en historia som klistrar fast en, det kan han. Så kom igen Jo, gör det där stora norska mästerverket som jag tror ligger inne i dig någonstans.

 

Jag har läst samtliga Harry Hole deckare så jag tänkte ge en kort genomgång av samtliga.

LÄS!
Riktigt bra nagelbitare med intriger och mysterier som det inte går att lägga ifrån sig.

Pansarhjärta

Snömannen

Frälsaren

Rödhake

 

Ok!
Bra deckare som gör sitt jobb men som samtidigt inte är något extra.

Smärtans hus

Djävulsstjärnan

 

NEJ!
De två första böckerna Jo Nesbo skrev och han har inte riktigt hittat formen ännu. Hoppa över, det finns bättre mordgåtor att finna.

Fladdermusmannen

Kackerlackorna

 

Joe Nesbos egna hemsida

 

Fakta
Språk: Svenska
646 sidor, pocket
Pris: 44 SEK  Adlibris, 42 SEK Bokus
Beskrivning/synopsis: Två kvinnor hittas mördade i Oslo, bägge har drunk­nat i sitt eget blod. Mysteriet som polisen står inför är att sticksåren i ansiktet på de döda har tillfogats från insidan av munnen. Kaja Solness vid Oslopolisen skickas till Hongkong för att leta upp den man som är Norges enda specialist på seriemord. Den alkoholiserade polismannen har gömt sig någonstans i miljonstaden, på flykt från demonerna i ett tidigare mordfall, minnena av kvinnan han älskar och den kinesiska maffian. Hans namn är Harry Hole. Högst motvilligt och tvärtemot ledningens uttryck­liga order drar Harry igång en egen utredning tillsammans med Kaja. De hittar snart ett tydligt samband: ett flertal personer, däribland de mördade kvinnorna, befann sig för en tid sedan på fjälltur och övernattade i samma stuga. Och en efter en mister de livet.
Pansarhjärta är en thriller som utspelar sig i Oslo, Kongo, de norska fjällen, Leipzig och Hongkong. Det är en historia om hat, kärlek, smärta och girighet.

 

 

Det här är den sista delen och pusselbiten i den parallella världen 1Q84. De sista sidorna som ska knyta ihop och avsluta alla de trådar som spanns hej friskt i de tidigare två delarna. Jag har längtat och suktat och bar hem den här boken som en fjortis hade burit hem VIP-biljetter till ett möte med Justin Bieber. Men…

… den här texten börjar med en varning. För om du inte läst de två tidigare delarna så ska du inte läsa den här recensionen, då ska du istället känna ett sting av kulturell underlägsenhet, kryddat med skam, och införskaffa dessa förträffliga volymer pronto. Livet är för kort för att gå miste om de bästa pralinerna i asken. För att inte tala om att följande rader innehåller saker du inte vill veta just nu. Men tillbaka till mig själv…

…som ihärdigt väntat på förlossningens ögonblick, slet upp boken och konsumerade den i en faslig takt. Jag ville veta om luftpuppor, om det blev något självmord, om sekten skulle få tag på mördaren, om den omöjliga kärleken skulle bli möjlig och allt annat som hade gnagt i mitt inre.

Men där historian innan var en effektivt berättad thriller stöpt i Haruki Murakamis patenterade form så planar nu hela historian ut. Aomame, bokens japanska Lisbeth Salander karaktär, som tidigare har sprungit runt och slaktat as till män med en sylvass ispik sitter nu och gömmer sig i en lägenhet i nästan hela boken. Tengo, författaren, som tidigare befunnit sig mitt i historian öga och blivit indragen i det ena mysteriet efter det andra sitter här vid sin faders dödsbädd i mer än halva textmassan. In på arenan kliver förvisso en tredje figur, spanaren Ushikawa, inhyrd av sekten som jagar Aomame och Tengo. Men han adderar inte spänning och energi utan lunkar mest på och sprider med sitt missbildade yttre en viss lyteskomik över hela historien. Där förra boken slutade med adrenalinet och mystiken exploderande över sidorna så lägger sig den här boken på en betydligt lugnare nivå där alla berättartrådarna visserligen knyts ihop, men ohhh… vad det görs… odramatiskt. Det går  helt enkelt för lätt och där Haruki byggt upp enorma förväntningar, lagt sidor på att utveckla och förtäta intriger så avslutas en del saker här med ett par rader. Och min besvikelse lägger sig som en blöt filt över alltihop. I alla fall till en början.

Men om vi backar och byter infallsvinkel. Bort från mina förväntningar och påhitt om hur tredje delen skulle vara så hamnar boken i ett lite annat skimmer. Utan tvekan är detta trilogins svagaste del, däremot inte dålig. Att bygga upp en thriller där den lugnaste akten också är det sista borde vara ett dramaturgiskt självmord utan återvändo. Men det är samtidigt så att Haruki Murakami har byggt sitt namn, och varumärke, på att skita i dramaturgi och ignorera skrivna som oskrivna regler. I hans böcker kan allt hända, precis allt, och en författare som inte bryr sig om verkligheten, tiden eller vad som egentligen överhuvudtaget är möjligt behöver ju inte göra som alla andra och bygga upp sin roman till ett klimax av Guds nåde i del tre. Nä, han exploderar i tvåan och serverar i trean istället en kärlekshistoria. En kärlekshistoria som får breda ut sig och ta plats från allt annat som figurerat i boken. Han slipar bort allt onödigt, avslutar störningsmomenten och ger plats åt kärlek och förväntan istället för action och spänning. Och när jag kommit över min besvikelse över att inte bli matad med vad jag förväntade mig så äter jag villigt av det som serveras. Lite missnöjd men det smakar rätt så gott i alla fall.

Så summa sumarum. De här tre böckerna är en helhet och går absolut inte att läsa som enskilda verk. Så även om jag blir lite besviken på trean så tycker jag att det kompletta verket 1Q84  är snudd på fantastiskt. Det är en resa som tar dig utanför förnuftets gränser och tillbaka och du ska läsa den. Jag lovar dig en underbar resa som du inte kommer att få någon annan stans.

PS: Kanske en lustig sak att hävda efter den här recensionen men Haruki Murakami kommer få nobelpriset en dag. Jag lovar.

Recensionen av 1Q84 1 och 2.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
Inbunden
Pris: 179 SEK Adlibris och Bokus
Beskrivning/Synopsis: 1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.
Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.
Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.

 

Min granne Eva kom in, slängde en bok på köksbordet och hävdade att detta var jag tvungen att läsa. Detta var, enligt henne, en av de bästa thrillers som någonsin gjorts. Och eftersom Eva alltid har rätt la jag mina Murakamiböcker åt sidan och plockade upp något som kallades Kråkflickan. 

KrakflickanPå omslaget står det att Kråkflickan är en ny svensk thriller. Och ja, den är från 2010 och är skriven av två svenskar, men det intressanta här är begreppet thriller, för detta är verkligen en thriller. Kråkflickan är ett vidrigt spännande stycke text som plöjer sig fram genom thrillerns och rysarens begreppsvärld. En historia som ligger betydligt närmare det som till exempel John Ajvide Lindqvist och, faktiskt, Stieg Larsson åstadkommit än de mer traditionella svenska spänningsförfattarna, ingen nämnd, ingen sönderklämd. För här finns ingen alkad man som i kampen mot sina demoner också försöker lösa ett och annat mord, alternativt, en fröken duktig som häller spaghetti på jobbiga släktingar då hon försöker få tag på en elak predikant. Nej här är det vidriga vidrigt och spänningen nervig och skulle kråkflickan filmas så skulle den hamna närmare ”När lammen tystnar” och andra mer sofistikerade mördarhistorier än de vanliga svenska deckarna. Jag tycker personligen att utvecklingen inom svensk spänningslitteratur just nu är väldigt intressant då det känns som om en del författare försöker göra något annorlunda och driver sina historier inom betydligt bredare referensramar än innan. Även om det inte alltid blir bra så är det i alla fall spännande och ofta oförutsägbart. För är det något som är mentalt kastrerande så är det förutsägbarhet och mördarleveranser inom traditionernas ramar, och just kategorin deckare/spänningsromaner är sedan några år överfylld av svenska och utländska författare som kopierar redan kopierade karaktärer och mordgåtor. Så redan här är Kråkflickan på medaljplats enligt mig. Men…

…Kråkflickan är en produkt av sin tid. En bok som aldrig skrivits alternativt gjorts på det här viset för tjugo år sedan. Den behandlar ämnen som pedofili, barnamord, barnsoldater, psykiska sjukdomar, människohandel, sexuellt våld och tortyr i all dess vidrighet. Alltså vår tids ondska destillerat på 395 sidor där författarna berättar sin historia utan åsikter och moraliska pekpinnar och lämnar läsaren med hela det moraliska ansvaret. Likt kvällspressens löpsedlar profiterar författarna hämningslöst på vår tids skräck och kräver uppmärksamhet. Vilket är ett smart drag. Kanske osmakligt, men definitivt smart. Måhända att terrorn är ett världsligt faktum och att miljön har kastat in handduken men är det något som berör vår svenska folksjäl så är det barn och deras utsatthet, och just den frågan slår författarna in som en spik mellan läsarens hjärnhalvor. Men det är inte bara sveket mot våra små som behandlas utan maktstrukturer, svek och förräderi inom familjen med en rejäl betoning på den manliga delen av denna heliga institution. Det är män som hotar, slår, sviker och lever ut sina drifter och konsekvenserna får världen reda ut bäst dom kan. All förvriden ondska i boken är egentligen ett resultat av mäns handlande och utnyttjande av kvinnor och barn. Man skulle kunna säga, och jag skulle tro att vissa anser det, att författarna gottar sig i ondskan, och vid ett par tillfällen är de verkligen nära gränsen, men främst tycker jag att de levererar hemskheter som en påminnelse om vad som pågår i vårt svenska folkhem och som något du måste ta ställning till. Men det är ibland svårt då…

…detta görs i ett hiskligt tempo. Texten är komprimerad till att bara innehålla det mest väsentliga och handlingen forsar fram som om man följde den genom en skakig handkamera. Vilket förvisso gör att det känns levande, dokumentärt och rått. Samtidigt försvinner så mycket nyanser och ibland blir jag irriterad på tempot när miljöbeskrivningar hoppas över, människor blir ansiktslösa och ingenting i berättelsen tillåts sjunka in. Författarna kör fullkomligt över läsaren i ljusets hastighet, vilket är bra för spänningen men reflektionen och djupet, och de frågor som ställs angående det tunga ämnesvalet hinns inte med mellan sidvändningarna. Vilket resulterar i att det ibland känns platt och förenklat. Tänk om de berättat sin historia i ett makligare tempo och låtit smärtan sjunka in hos läsaren, tillåtit reflektion och sinnesnärvaro. Då hade antagligen boken blivit ännu otäckare… Extra synd då historien är så snyggt uppbyggd dramaturgiskt med flera oväntade vändningar och överraskningar.

Men om du är ute efter spännande vidrigheter så är kråkflickan ett utmärkt val som ligger en bra bit över det mesta som ges ut i kategorin spänningsromaner. Läs den om du gillar sträckläsning med en iskall spik mellan hjärnhalvorna. Jag kommer definitivt läsa mer av författarduon Eriksson & Axlander Sundquist. Till exempel så slutar Kråkflickan med en cliffhanger av Guds nåd så tvåan, Hungerelden, är ett måste för mig och det kommer antagligen inte ta slut där då författarna avser att detta ska bli en trilogi. Varav trean ännu inte kommit ut.

Tack Eva för ett utmärkt boktips.

Läs mer på:

Kråkflickan.se

Fakta
Språk: Svenska
395 sidor, pocket

Nutid. Stockholm.Två kvinnor vars vägar korsas. KRÅKFLICKAN handlar om svek och vad sveket kan göra med människor.
Psykoterapeuten Sofia Zetterlund utreder två klienter: Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen. Två olika människor med samma problematik: de visar båda tecken på multipla personligheter.
Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad. Torterad? Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia. Saknad av ingen? Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga: hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?
När de två kvinnliga utredarna dras alltmer till varandra kommer svekets krafter att hota även äppelträdsidyllen i Gamla Enskede.

 

En mörk och spännande apokalyptisk thriller som skriver om den traditionella vampyren och skapar en ny mytologi. Både karaktärer och handling saknar verkligt djup, men det är heller inte avsikten. Med det sagt är det likväl ett gediget hantverk som man inte kan lägga ifrån sig.

The Passage - Justin Cronin

The Passage - Justin Cronin

Egentligen har jag tröttnat på thrillers då behållningen av boken oftast är tillfällig. Jag vill inte bli underhållen när jag läser, jag vill bli utmanad. Men THE PASSAGE är underhållande, en s k bladvändare/cliffhanger och jag blir förförd av Justin Cronins scenarier och hans omskrivning av vampyrgenren. Cronins omskrivning är faktiskt så omfattande att det är bara det faktum att han själv benämner dem som vampyrer här och var som gör att man kan kalla dem just vampyrer. Men i boken kallas de helst virals eller smokes. Det påminner on regissören Danny Boyles envishet att inte kalla 28 DAGAR SENARE en zombierulle.

THE PASSAGE är första delen av en trilogi där del två beräknas komma 2012 och del tre 2014, detta bör man ha i åtanke när man läser då det känns som om Cronin sparar lite på krutet i vissa delar. Som t ex att en del händelser blir hängande i luften utan förklaring eller uppföljning. Boken slutar oxå mitt i ett spännande avsnitt, men inte på ett irriterande sätt då den ger många avslut.

Persongalleriet är omfattande om än en aning stereotypt. Med det menar jag att personerna oftast bara har en egenskap; den starka kvinnan, den sorgsne mannen, o s v. Men med tanke på hur många personer som är med i boken hade det nog blivit för rörigt att ge alla en något mer komplex personlighet. Att ha många karaktärer är en nödvändighet om man ska ta livet av några.

Känner du att skräckgenren inte är något för dig behöver du inte nödvändigtvis skippa denna boken då jag i första hand skulle beskriva den som en apokalyptisk thriller än som en renodlad vampyrroman (vad det nu är). Å andra sidan om du är en skräckfantast och tycker om berättelser som vältrar sig i blod och gore så är detta kanske inte den perfekta boken, även om det finns gott om gore så är det inte huvudsyftet med boken.

På bokens hemsida har man länkat till fansidor som redan har börjat spela in fejkade möten med vampyrer, steget till film känns inte heller långt och enligt obekräftade uppgifter är filmrättigheterna sålda till Fox och Ridley Scott är intresserad, men sånt där hinner ändras tusen gånger, om det ens blir av. Hursomhelst är jag såld och jag kommer nog inte att kunna låta bli att läsa de kommande delarna.

Fakta
Språk: Engelska
Pris: ~140 SEK
766 sidor, inbunden
Finns på play
Bokens hemsida enterthepassage
Författaren på twitter jccronin

Beskrivning/synopsis (saxad från play): FBI agent Brad Wolgast thinks something beyond imagination is coming. It is. When Colonel Sykes first laid it all out, Wolgast didn’t have a problem with what they wanted him to do. He wouldn’t exactly be working for the FBI anymore; in fact, it was hard to tell exactly who was really running the project. But although the job had to be done in the utmost secrecy for reasons of national security, Sykes assured him it was all perfectly legal. So when Wolgast – the kind of man that people tended to trust – sat in a cell, looked each Death Row prisoner in the eye and told them he could save their lives, they believed him. All they had to do was sign the form, agree to be a test subject for the government and their death sentence would be commuted to life without parole. Officially they’d no longer exist, of course, but that was just a technicality. [...]

Tog bort det sista av beskrivningen då den kändes både missvisande och avslöjande. Ibland, eller påfallande ofta faktiskt, känns det som om de som skriver baksidan på böckerna inte har läst boken eller så har de det och avslöjar allt utom de sista sidorna. Som om det enda målet är att sälja och att man sedan blir besviken när större delen av boken är förstörd är underordnat. Hursomhelst stör det mig.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha