Torgny Lindgrens genombrottsroman, som också är hans bästa, är ett välformulerat mästerverk som resonerar om skuld och synd.

Ormens väg på hälleberget - Torgny LindgrenSvensk film har ett välförtjänt dåligt rykte i mina ögon även om det har blivit avsevärt bättre med åren. Jag kan bara drömma om hur fantastisk Torgny Lindgrens genombrottsroman ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET hade blivit i händerna på någon av våra senaste exportregissörer. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET filmatiserades 1986 av Bo Widerberg, fyra år efter romanen gavs ut. Widerbergs version är som en nykter, torr, livlös återgivning av boken utan att låta filmmediets fördelar förstärka handlingen. Lindgrens härliga språk är i det närmsta utraderat i filmen. Filmen har inte klarat tidens tand speciellt bra, jag sitter till exempel och grimaserar över hur tafflig slutscenen är gjord. Idag är jag övertygad om att den hade gjorts annorlunda. Ändå är det filmens penisdekapitering som för evigt är fastetsad i mitt minne sedan den dag jag såg den i tonåren. Jag minns chocken som kom först efter en stund: - Vad gjorde han?! Skar han av… ? Det är en stark scen vars dramatik är nedtonad i boken. Lindgren gör den nästan stoistiskt komisk när han låter sina karaktärer i enkla ordalag betrakta och kommentera händelsen.

Berättelsen är fruktansvärt grym och hopplös, men Lindgrens röst och raka språk lättar upp, man kan till och med kosta på sig att dra på munnen då och då. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET handlar om en familj som hamnar i skuld hos den lokala handlaren Karl Orsa och Torgny Lindgren väver en enormt kärnfull historia kring skuld. Han jämför både den kapitalistiska skulden och den som läggs på människan av Gud, arvsynden. Hur människan föds med skuld både inför Gud och inför det kapitalistiska samhället som manifesteras av Karl Orsa. Jag påminns om Barbara Ehrenreichs SMILE OR DIE när man lägger skulden på den som inte tillfrisknar. Skulden kan dessutom användas lite efter behag av de som har makten och när den inte kan betalas kontant krävs den i natura.

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Den korta romanen är så snyggt komponerad att jag knappt kan fatta det. Redan här, i genombrottsromanen förlade Torgny Lindgren handlingen till sina hemtrakter i Västerbotten och han har återvänt hit i allt jag läst av honom. Temat med Gud och kristendomen är också ständigt närvarande, han betraktar religionen med glimten i ögat och jag har inte med ledning av hans texter lyckats klura ut om han själv är troende eller inte. Även det vittnar om hans författarbegåvning, precis som citatet:

Jag har fiolhänderna, sade hon. Det syns ju, det är meningen att jag ska spela fioln. Och det kunde nog vara sant: långsmalfingrarna hennes var som skapta för att mjölka korna och spela fiol, den var förskrövligt starka men ändå mjuka, hon kunde göra dem krokut åt vad håll hon ville.

En återkommande fråga när jag läser Torgny Lindgren är om han hade fått nobelpriset om han inte suttit i Svenska akademien. Hans romaner håller definitivt världsklass men kanske är de som bäst innanför Sveriges gränser där man kan uppskatta språkmelodin alla vackra ord ur den gamla svenskan, den gamla norrländskan. Efter att ha lyssnat på många av Lindgrens böcker som ljudböcker upplästa av honom själv, så hör jag nu hans röst i mitt huvud när jag läser själv. I ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET försöker Lindgren förstå både ondskan och oskulden och det eviga utnyttjandet av de svaga. Hur man låses in i slaveri utan möjlighet till nåd eller frihet. Sen är jag lite svag när han låter människor från enkla förhållanden filosofera och resonera kring de stora frågorna med ett enkelt språk. Han liksom omtolkar filosofins och religionens tunga frågor och gör dem folkliga och allmänna. Som i resonemanget: om människan till sin natur är belagd med skuld så är hon därmed på sätt och vis inte heller skyldig.

Torgny Lindgren har både Thomas Mann och Hermann Hesse som förebilder och han behöver inte skämmas i deras sällskap. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET är ett genomtänkt, välformulerat, kompakt mästerverk. Lindgren satte redan här stilen som blivit hans signum både innehållsmässigt och språkligt i efterföljande romaner, en stil som passar mig som handsken.

Några scener ut Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget

Se Torgny Lindgren berätta om Fantomen, en abnorm dödfödd hund och hur han räddade livet på Mozart i SVTs öppna arkiv (1991)

Bokfetischist har även recenserat följande titlar

Smile or die - Barbara Ehrenreich Norrlands akvavit - Torgny Lindgren Döden i Venedig - Thomas Mann Stäppvargen - Hermann Hesse

Fakta
Språk: svenska
152 sidor, pocket
Pris: 50 SEK (Bokbörsen), 150 SEK (Bokus), 153 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Tiden är 1800-talets andra hälft, platsen en by mellan Lycksele och Norsjö i Västerbottens inland. Änkan Tea bebor ett avsides arrendetorp och tvingas betala för sin fattigdom i fållbänken med byns handelsman. Romanen handlar om hur skulder och fordringar går i arv och slutligen utplånas, och om musik – den underbara musiken ur ett orgelharmonium. Ormens väg på hälleberget blev Torgny Lindgrens stora genombrott 1982 och har sedan har följts av en rad märkvärdigt lysande berättelser som bland andra Bat Seba, Ljuset och Hummelhonung.

 

En liten guldklimp till novellsamling från tidigt 1900-tal som överraskar både i skönhet och brutalitet.

Tjuven: en novellbok - Georg HeymIbland hittar man små litterära skatter där man minst anar det. Hade inga förväntningar på den till synes oansenliga samlingen noveller av Georg Heym. Jag kände inte till författaren sedan tidigare och omslaget kändes så där högtravande tillgjort som brukar få mig avigt inställd från ruta ett. Det visar sig att Heyms ton är precis i min smak, hans prosa och det mörka innehållet passar mig som handsken. Dessutom dräller verket av populärkulturella referenser och kopplingar.

Det utmärkta förordet låter oss ana hur Heyms korta liv innehöll stoff och inspiration till novellerna i TJUVEN – EN NOVELLBOK. Här räknar även översättaren Arthur Isfelt honom till en av de stora tyska expressionisterna under tidigt 1900-tal och återger hur Heym inspirerades av Rimbaud och Baudelaire.

Georg Heym

Georg Heym

TJUVEN – EN NOVELLBOK  är späckad med trevligheter. Som novellen TJUVEN med en showdown mellan tavlan Mona Lisa och en förvirrad man. Någon har liknat ONCE UPON A TIME IN THE WEST med Charles Bronson vid en aria, men istället för att sjunga så stirrar man hårt och länge på varandra. De stirrande duellerna i TJUVEN påminner om den, där inget sägs men så mycket utbyts. I samma novell kallar han kvinnan det ondas rot och mina tankar binds till Lars von Tiers obehagliga ANTICHRIST. Det är häftigt att läsa noveller som TJUVEN när man efter inledningen står inför ett oändligt antal vägar som historien kan ta. Det är bara att kapitulera och följa med. När jag läst den till slut och får läsa om stycken för att vidden av händelserna ska kunna tas in är det som ytterligare en kick, ytterligare en uppenbarelse. Det är först då som jag ser vad omslaget verkligen föreställer och jag tvingas revidera mitt första intryck.

Här är åtta minuter talande tystnad från ONCE UPON A TIME IN THE WEST:

Även om TJUVEN utklassar de övriga så finns här en massa godsaker och stiliga grepp som mjukar ett gammalt gorehoundhjärta. Ett färgsprakande liks drömmar medan obducenterna sliter hans kött, ben och inälvor sönder och samman med äcklig iver. I FEMTE NOVEMBER ansätter Heym religion och prästskapet  i ett svältdrabbat Paris och sen låter han folket marschera mot Versaille för att sedan bli Prometheus, guden som ger upphov till konst och vetenskap. Både GoetheMann och Scott har ju petat i den populära Prometheusmyten från det antika Grekland, men Heym nämner det bara i föregående, som en parentes. Novellen DEN VANSINNIGE påminner om filmen FALLING DOWN med Michael Douglas, men är grymmare och mycket mer brutal som när den vansinnige likt en cymbalspelare slår ihop två barnahuvuden tills döden tar dem. När håret blir vitt över natten hos en mörkhårig sjöman i SKEPPET tänker jag på Leland Palmer i TWIN PEAKS. Det är mörkt och ödesmättat rakt igenom och även om jag använt uttrycket innan känns det för första gången som en helt rättvis beskrivning.

TJUVEN – EN NOVELLBOK är en liten guldklimp och jag vill inte fara med osanning och påstå att den inte har passager som var svårforcerade, men min tanke vänder ofta tillbaka till flera av novellerna och jag tvingas vända och vrida på Heyms ord, precis som jag gillar att göra. Rimbaud och Baudelaire tog dessutom ett rejält kliv fram i att läsa-kön.

Läs Tjuven/Der Dieb på originalspråket tyska

Fakta
Språk: Svenska
106 sidor, häftad
Pris: 132 SEK (Adlibris), 143 SEK (Bokia), 145 SEK (Bokus)
Beskriving/synopsis: Under sitt korta liv hann Georg Heym (1887-1912) bara ge ut en enda diktsamling, Der Ewige Tag (1911). Blott tjugofyra år gammal drunknade han under en skridskofärd på floden Havel. Men han hade lämnat efter sig en mängd opublicerat material: dikter, dagboksanteckningar, dramer och noveller. Och nu, nästan hundra år efter sin död, framstår han tillsammans med Georg Trakl och Gottfried Benn som en av pionjärerna för den tyska expressionismen. Han var djupt influerad av Rimbaud och Baudelaire, och en förnyare av såväl den tyska lyriken som prosan. De sju noveller som presenteras här ? våldsamma och mörka berättelser om sinnessjukdom, religiös fanatism, brott, social revolt, död och förtvivlan ? utgör samtliga noveller som Heym färdigställde under sin livstid.

 

Herregud, detta är en av de bästa böckerna jag läst! Det går inte att göra Roberto Bolaños 2666 rättvisa med en simpel recension, det låter sig inte göras. Du får helt enkel hålla tillgodo med det här:

2666 - Roberto Bolaño

Roberto Bolaños underbara 2666 kräver mycket av sin läsare, väldigt mycket. Med alla postitlappar, marginalnoteringar, korsreferenser, slagningar på wikipedia (där många artiklar redan hänvisar till 2666) känns det nästan som om jag skrivit boken själv. Det här är alltså inget för den som läser för att koppla av. För mig är det en kamp, ibland måste jag lägga ifrån mig 2666 för att kyla av hjärnan, men det är som om den bränner hål i soffbordet och snart rusar jag tillbaka och rycker den till mig och läser med ögon som hos en utsvulten hund.

En bit in i 2666 börjar det sakta gå upp för mig både hur fantastiskt bra den är och vilken litteraturvetenskaplig hedning jag är. Hur mycket hade jag inte kunnat njuta av 2666 om jag varit inläst på t ex tysk litteratur? Bolaño måste ha läst otroligt mycket, med tanke på alla referenser till de mest udda verk, som GEOMETRISKT TESTAMENTE  av poeten Rafael Diestes. Hur många referenser går mig förbi? Det är som om hela boken är ett nät av nät ovanpå nät av nät med referenser. Halva tiden sitter jag och bläddrar fram och tillbaka bland mina postitlappar och hittar nya band mellan händelser, personer, böcker och, i brist på bättre ord, allt. Det är här någonstans jag medvetet börjar läsa långsammare, för jag vet att det kommer att ta slut.

Det dröjer inte länge innan jag tvingas köpa ett eget exemplar av 2666 (har suttit med en lånebok), det som jag trodde skulle bli några postitlappar har blivit hundratals, jag behöver en egen bok att sätta dem i. Det andra jag gör är att dammsuga Bokbörsen på Thomas Manns böcker. Både Torgny Lindgrens nyligen utlästa MINNEN och nu 2666 är nedlusade av hyllningar och referenser till den tyske nobelpristagaren (det är banne mig skandal att det inte finns några nyutgåvor av Mann).

Roberto Bolaño

Roberto Bolaño får en förmodat tråkig kongress om författaren Benno von Archimboldi (fiktiv) att på ett böljande, flytande vis likna ett slag, ett blitzkrieg, ett gerillaangrepp, där de besegrade flyr ut på cafeer och ölhallar. Kritikerna i bokens första del andas, är och består av litteratur. Det som på ytan verkar bli en träig berättelse om fyra kongressmissbrukande, elitistiska intellektuella, blir istället en fartfylld resa genom kärlek, vänskap eller kanske gemenskap, sex och jakten på en säregen och mystisk  författare, Archimboldi. Det är levande och drömlikt vibrerande i varje strof.

Archimboldi har tagit sitt namn från konstnären Giuseppe Archimboldo känd för porträtt och figurer skapade av grönsaker, böcker och annat (se bilden nedan föreställande en ärrad och missbildad legosoldat, vänder man på bilden förställer den en tallrik med småvilt). Det är inte svårt att dra paralleller till 2666 som också består av många små delar och det är inte alltid lätt att se helheten även om man vänder och vrider.

Archimboldo

Verk av Archimboldo

Boken består av fem delar, jag gillar del ett och fem mest, men de är ingenting utan de andra tre. Delen om brotten en otäck uppradning av våldtäkter och mord på kvinnor i Mexico, som till slut gör en avtrubbad, liksom de utarbetade poliserna som utreder morden. Baudelieres citat ”En oas av fasa i en öken av leda” går som ett rödglödgat spjut genom alla avsnitten. Skulle tro att Franz Kafka hade varit lite avundsjuk på delen om brotten om han levt.

Se Babelklippet om Bolaño på Svtplay:

Flera skribenter påstår att 2666 är ofullbordad, jag är mer osäker. Den kan mycket väl vara ofullbordad men den funkar i sin nuvarande form och jag är inte säker på att den hade blivit mycket bättre av mer arbete och putsning.

Jag skulle vilja säga att detta är den enda bok du behöver läsa, att om du skulle välja en bok att läsa i ditt liv skulle det vara 2666. Men det är inte sant eller tillrådigt, med alla referenser och hänvisningar skulle det vara mycket i den som skulle går dig förbi eller över huvudet. Nej, 2666 skulle kunna vara den sista boken du läser.

Resurser för dig som läser 2666

Läs recensionen av Om natten i Chile

Ny tid recenserar 2666

Bokbörsen

Fakta
Språk: Svenska
1057 sidor, Danskt band
Beskrivning/synopsis: Fyra litteraturvetare på jakt efter den undflyende, mystiskt försvunne författaren Benno von Archimboldi; en mentalt instabil filosofilärare som hör röster och försöker skydda sin dotter från världens ondska; en sportjournalist som istället för att bevaka boxning ställs öga mot öga med döden – vägarna har fört dem alla till Santa Teresa, en ökenstad vid gränsen mellan Mexiko och USA. En stad märkt av korruption, knarkhandel, svältlönejobb och prostitution – och en brottsvåg där hundratals kvinnor våldtagits, lemlästats och mördats utan att de skyldiga gripits.

2666 är en svindlande resa in i den moderna civilisationens mörkaste hjärta. Med denna postumt utgivna roman, som blivit en sensation världen över, har Roberto Bolaño kommit att räknas som en av vår tids viktigaste författare.

 

På Svenska Akademiens nionde stol sitter en skön författare, Torgny Lindgren. Minnen är den självbiografiska bok han länge vägrat skriva. Men det är inte heller en självbiografi i vanlig bemärkelse. Här står form och filosofi i främsta rummet, kronologiska händelser är underordnade.

Minnen - Torgny LindgrenAtt läsa en god bok är som att surfa på webben, det är referenser, diskussioner med och om andra verk, tankar, fakta och lögner. Att läsa MINNEN är som att surfa på en superwebb kallad VästerbottNET, den är neddestillerad och innehåller bara gräddan. Här finns litterära referenser och deras direkta eller indirekta betydelse för Torgny Lindgren och hans författarskap. Här nämns hur uttrycket ormens väg på hälleberget blev känt för honom. Han namedroppar Søren Kierkegaard, August Strindberg och Viktor Rydberg samt en rad andra författare som han växt upp till. Här diskuteras Selma Lagerlöfs homosexualitet vid hans mors dödsbädd och hur mycket han beundrar Thomas Mann.

MINNEN är så nära man kommer en självbiografi när det är Torgny Lindgren som skriver. Vi får följa tankar, filosofi och influenser snarare än kronologiska händelser i Lindgrens liv. I en underbar passage ratar han journalistiken med motiveringen att det är skrivandets motsvarighet till syndafallet, redaktören menar att syndafallet öppnade våra ögon för sanningen. Lindgren svarar då att han inte är intresserad av sanningen han vill ”fylla tomrummet i medvetandet”. Vilken underbar premiss för ett författarskap!

Stig Cederholm - NotisRoande, sant eller ej, är att Lindgrens första möte med en författare var mötet med Stig Cederholm och hur han förfördes av hans charm. Enligt Lindgren ska Cederholm, förutom att han stred med tysken under andra världskriget, ha förskingrat, stulit och lånat pengar av folk från bygden kring Raggsjö där Lindgren växte upp. Men Cederholms beteende avfärdades med att man fick förlåta en författare nästan vad som helst.

Lindgren kan bara genom att återge ett samtal eller beskriva en person lyckas få det till ett tidsdokument som beskriver, seder, verktyg, språkbruk, livssyn, lakonisk filosofi och den instinktiva livsviljan som tycks finnas även om man vet att livet saknar mening. Han säger även att hans författarskap har präglats av att försöka beskriva att det finns inget ‘slutligen’ samtidigt som det är ett måste för en bok.

Daniel Sjölin i BABEL gör en trevlig intervju med Torgny Lindgren våren 2010

Lindgrens västerbottniska är varm och trygg att lyssna till och jag myser åt hans utdragna n och m i slutet på orden, till och med när han citerar på tyska smyger det sig in: schwednnn. Västerbottniskan passar väl till språket, texten. Torgny Lindgren som både uppläsare och författare vet precis var han ska lägga tonvikten och han kan uttala speciella ord som schvattn (svarten) så att det låter som det ska.

Han är rolig, smart, beläst. Ska jag likna detta vid något blir det Nikanor Teratologen, men det är en orättvis jämförelse. Det är mest språket som känns igen, knappast handlingen eller äcklet eller refererenserna. Om jag ska vara ärlig så inte ens språket även om de båda är från Västerbotten.

Torgny Lindgren pratar om MINNEN (och nämner även här Thomas Mann som en stor inspirationskälla)

Det här liknar ingenting jag läst tidigare. Få böcker som jag läst har väckt så mycket tankar, känslor, idéer rent av som MINNEN. Det är djupt eller snarare eftertänksamt samtidigt som det är roligt och jag ler mig igenom flera långa passager. Att en man i Lindgrens ålder kan skriva så vitalt och att med en sån ordström inte upprepa ett ord är kort sagt förbluffande. MINNEN är bra.

Dn recenserar Minnen

Läs om Torgny Lindgren på Svenska Akademiens hemsida

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Torgny Lindgren)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.[...]”

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha