Denna makabra och sorgliga kärlekshistoria som skildras med ett utsökt elegant språk återutges snart på svenska – Håll ut!

The Necrophiliac - Gabrielle Wittkop

THE NECROPHILIAC är en gotisk romantisk kortroman, eller möjligtvis novell, som är elegant kylig i tonen. Det blir aldrig äckligt effektsökeri, utan skildringen blir om en förfinad mans vidriga böjelser. Det är trots allt det makabra som skildras Gabrielle Wittkops språk som byter igenom. Hon har en unik röst, en ton som är så vacker och behaglig att det överskuggar till och med detaljerade återgivningar av nekrofili, fast de blir detaljerade först i mitt huvud. Lite som i filmen THE SHINING där man tror sig ha sett alla morden även om det bara är ett mord som sker framför kameran.

Wittkop är skicklig och tar snyggt och enkelt bort möjligheten att skuldbelägga nekrofilen då det inte är något han aktivt väljer att vara. Detta gör att man kan lyfta diskussionen till vad som är perverst eller inte och vem bestämmer vad som är normalt eller onormalt. THE NECROPHILIAC skulle vara perfekt till bokcirkeln, här finns hur mycket som helst att vända och vrida på, inte minst i ens eget huvud.

THE NECROPHILIAC är skriven i dagboksform. Den är inte skriven för att läsas av någon annan än huvudpersonen Lucien. Han förställer sig inte, han gör sig inga ursäkter, han sparar sina njutningar i dagboken vackert tecknade med ett utsökt språk. Wittkops förbild var Markis de Sade, vilket märks här. Lucien är fri till och med från egna förebråelser. Samtidigt tvingas man se de döda med huvudpersonens ögon, inför döden och Lucien är vi alla lika.

Gabrielle Wittkop - Bild från Vertigo förlag

Gabrielle Wittkop - Bild från Vertigo förlag

Det är lite tokigt att läsa THE NECROPHILIAC på engelska översatt från franska men den finns i dagsläget inte att uppbringa i svensk översättning.THE NECROPHILIAC har tidigare givits ut på svenska (NEKROFILEN) av Vertigo förlag. En illustread nyutgåva är nära förestående med ett nytt efterord, så om du är sugen på att läsa NEKROFILEN kan det vara en god idé att vänta lite med ett inköp.

 

Fakta
Språk: Engelska (översatt från franska)
92 sidor, paperback
Pris: 99 SEK (Adlibris), 119 SEK (Bokus)
Svensk titel: Nekrofilen (slutsåld hos Vertigo)
Beskrivning/synopsis: När Gabrielle Wittkop ombads att beskriva sin skandalomsusade succéroman Nekrofilen beskrev hon den som en melankolisk kärleksroman, eftersom bokens protagonist ständigt måste skiljas från dem han älskar. Lucien är en parisisk antikvarie och passionerad samlare av japanska netsuke, små morbida statyetter som illustrerar intensiva kärleksakter med de döda. Lucien älskar också att äga de döda, döda som blivit uppryckta ur sina nygrävda viloplatser. I sin dagbok berättar denne makabre samlare den hemliga historien om sin nekrofila kärlek. Gamla eller unga, män eller kvinnor, varje förbipasserande blir föremål för samma intensiva erotiska uppvaktning. Allteftersom sidorna skrider fram återvänder denne oroande estet till ursprunget för sin besatthet av kalla kön, av blåblekt kött med doft av mal, där hans bottenlösa ensamhet utspelar sig. Gabrielle Wittkops kyligt sensuella språk, utan varje antydan till moraliserande, porträtterar en älskande utan motstycke. Hon berättar i Nekrofilen historien om den ensammaste av alla kärlekar och berör i sin bok det mest onämnbara. Och Wittkop gör det på ett språk vars lyskraft inte avtagit sedan boken publicerades för första gången 1972. Nekrofilen är den första av Gabrielle Wittkops böcker som ges ut i Sverige (Saxat från förlaget Vertigos hemsida).

 

Det har varit mycket ståhej om denna bok eller romansvit. Jag hymlar inte med att jag tog mig an boken med viss skepsis, även om jag var nyfiken. Men hur gärna jag än vill såga den så är den bra.

Min kamp - Karl Ove Knausgård

Efter de första fyra sidorna är jag såld, det är så jävla bra skrivet att jag vette fan om jag läst en lika bra och träffande inledning någonsin. De efterföljande sidorna håller mig kvar och utan att Karl Ove Knausgård går in på varför växer ett slags obehag i hans beskrivning av sin far sedd med både barnet och den vuxnes ögon, samtidigt.

Jag kan inte beskriva vad det är som fängslar mig, alla försök att sätta ord på det mynnar ut i någon slags floskelkaskad: han har nerv, närhet och närvaro i sin prosa. Han är innerlig och ärlig samtidigt som det är både ensidigt och autofiktivt. Ni ser själva, jag kan inte beskriva det, sätta fingret på det utan att låta som en trött, lätt vinalkad och bitter svensklärare som försöker beskriva något han inte begriper.

Men efter att ha gått med den unge Knausgård på fester med utköpt öl och tafatta försök att närma sig tjejer mattas min entusiasm en del, ganska mycket faktiskt och jag börjar bli uttråkad och känner mig dum som inte förstår vad det är som är så fantastiskt med detta banala och, ja, tråkiga verk. Sen öppnas del två som hissdörren i THE SHINING och jag spolas över och bort av Knausgårds underbara filosofi, hans betraktelser och klara helikoptervy över livet, vardagen och mannen.

Det är här jag börjar ana att han inte är helt uppriktig, det är här ordet autofiktion börjar kännas aktuellt. Han resonerar kring vad som är konst, att nu är publiken och vad som skrivs en del av eller hela konsten. Pratar han om MIN KAMP och i så fall, vad är sant av det jag läser? I början tänkte jag att det fiktiva låg i hans onaturligt detaljerade återgiving av dialog och detaljer samtidigt som han senare säger sig nästan helt sakna minnen från barndomen. Men kanske är osanningen större än så. Har han byggt en karaktär som han ikläder sig själv i offentligheten från och med nu? Lite som Christian Bale i THE PRESTIGE. Sen lyssnar jag på honom i Kulturradions Biblioteket (länk nedan) och där menar han att fiktionen ligger i urvalet, att han kunde skrivit en helt annan historia med samma karaktärer och varit lika brutalt uppriktig.

Jag har faktiskt EN TID FÖR ALLT av honom i bokhyllan och den ska jag läsa, för skriver han så här insiktsfullt när han verkligen anstränger sig för att skriva enkelt skulle jag vilja läsa honom när han får fritt spelrum för sin böjelse att skriva komplicerat eller stort.

Jag vill såga MIN KAMP för att den är så hajpad. Det finns något i mig som vill vara ensam om mina upplevelser, vilket gör att jag känner motvilja till litteratur som kan ses som mainstream/populär och gärna hyllar smal, relativt okänd dito. Jag antar att jag vill vara lite speciell. Men det som oxå talar för en sågning är att jag hyllat de senaste böckerna jag recenserat. Det är helt enkelt dax för en diss. Men det går inte, MIN KAMP må vara knölig, bitvis tråkig, hajpad, något jag inte naturligt är intresserad av, men likväl är den bra. Riktigt bra till och med.

Det är ingen slump att jag oftare än vanligt drar paralleller till film, MIN KAMP är grafisk och mycket berättas med detaljer och skeenden. Det är introvert så att jag bitvis nästan spyr och ibland blir jag nästan aggressivt uttråkad men Knausgård plockar upp mig igen och igen. Detaljorgier och överanalyser i all ära, men det är ändå när han påstår något, drar slutsatser och tar ställning som det är som bäst. Jag kommer att läsa de andra delarna i sviten oxå, behöver bara andas emellan.

Min Kamp – Recension

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 179 SEK på Bokus
443 sidor, Inbunden

Beskrivning/synopsis: Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver och berättar personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa. Med minnet till hjälp återskapar han ungdomsminnen från sin egen familj – och inte minst hur han hanterade telefonsamtalet från brodern med faderns dödsbud. Efter det följde ett hemskt uppvaknande när de fick åka och städa upp efter honom. Begravningen av en far de aldrig kände.

Bra om Karl Ove Knausgård
P1 Kulturradion: Biblioteket (podradio)

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha