Torgny Lindgrens genombrottsroman, som också är hans bästa, är ett välformulerat mästerverk som resonerar om skuld och synd.

Ormens väg på hälleberget - Torgny LindgrenSvensk film har ett välförtjänt dåligt rykte i mina ögon även om det har blivit avsevärt bättre med åren. Jag kan bara drömma om hur fantastisk Torgny Lindgrens genombrottsroman ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET hade blivit i händerna på någon av våra senaste exportregissörer. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET filmatiserades 1986 av Bo Widerberg, fyra år efter romanen gavs ut. Widerbergs version är som en nykter, torr, livlös återgivning av boken utan att låta filmmediets fördelar förstärka handlingen. Lindgrens härliga språk är i det närmsta utraderat i filmen. Filmen har inte klarat tidens tand speciellt bra, jag sitter till exempel och grimaserar över hur tafflig slutscenen är gjord. Idag är jag övertygad om att den hade gjorts annorlunda. Ändå är det filmens penisdekapitering som för evigt är fastetsad i mitt minne sedan den dag jag såg den i tonåren. Jag minns chocken som kom först efter en stund: - Vad gjorde han?! Skar han av… ? Det är en stark scen vars dramatik är nedtonad i boken. Lindgren gör den nästan stoistiskt komisk när han låter sina karaktärer i enkla ordalag betrakta och kommentera händelsen.

Berättelsen är fruktansvärt grym och hopplös, men Lindgrens röst och raka språk lättar upp, man kan till och med kosta på sig att dra på munnen då och då. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET handlar om en familj som hamnar i skuld hos den lokala handlaren Karl Orsa och Torgny Lindgren väver en enormt kärnfull historia kring skuld. Han jämför både den kapitalistiska skulden och den som läggs på människan av Gud, arvsynden. Hur människan föds med skuld både inför Gud och inför det kapitalistiska samhället som manifesteras av Karl Orsa. Jag påminns om Barbara Ehrenreichs SMILE OR DIE när man lägger skulden på den som inte tillfrisknar. Skulden kan dessutom användas lite efter behag av de som har makten och när den inte kan betalas kontant krävs den i natura.

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Den korta romanen är så snyggt komponerad att jag knappt kan fatta det. Redan här, i genombrottsromanen förlade Torgny Lindgren handlingen till sina hemtrakter i Västerbotten och han har återvänt hit i allt jag läst av honom. Temat med Gud och kristendomen är också ständigt närvarande, han betraktar religionen med glimten i ögat och jag har inte med ledning av hans texter lyckats klura ut om han själv är troende eller inte. Även det vittnar om hans författarbegåvning, precis som citatet:

Jag har fiolhänderna, sade hon. Det syns ju, det är meningen att jag ska spela fioln. Och det kunde nog vara sant: långsmalfingrarna hennes var som skapta för att mjölka korna och spela fiol, den var förskrövligt starka men ändå mjuka, hon kunde göra dem krokut åt vad håll hon ville.

En återkommande fråga när jag läser Torgny Lindgren är om han hade fått nobelpriset om han inte suttit i Svenska akademien. Hans romaner håller definitivt världsklass men kanske är de som bäst innanför Sveriges gränser där man kan uppskatta språkmelodin alla vackra ord ur den gamla svenskan, den gamla norrländskan. Efter att ha lyssnat på många av Lindgrens böcker som ljudböcker upplästa av honom själv, så hör jag nu hans röst i mitt huvud när jag läser själv. I ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET försöker Lindgren förstå både ondskan och oskulden och det eviga utnyttjandet av de svaga. Hur man låses in i slaveri utan möjlighet till nåd eller frihet. Sen är jag lite svag när han låter människor från enkla förhållanden filosofera och resonera kring de stora frågorna med ett enkelt språk. Han liksom omtolkar filosofins och religionens tunga frågor och gör dem folkliga och allmänna. Som i resonemanget: om människan till sin natur är belagd med skuld så är hon därmed på sätt och vis inte heller skyldig.

Torgny Lindgren har både Thomas Mann och Hermann Hesse som förebilder och han behöver inte skämmas i deras sällskap. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET är ett genomtänkt, välformulerat, kompakt mästerverk. Lindgren satte redan här stilen som blivit hans signum både innehållsmässigt och språkligt i efterföljande romaner, en stil som passar mig som handsken.

Några scener ut Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget

Se Torgny Lindgren berätta om Fantomen, en abnorm dödfödd hund och hur han räddade livet på Mozart i SVTs öppna arkiv (1991)

Bokfetischist har även recenserat följande titlar

Smile or die - Barbara Ehrenreich Norrlands akvavit - Torgny Lindgren Döden i Venedig - Thomas Mann Stäppvargen - Hermann Hesse

Fakta
Språk: svenska
152 sidor, pocket
Pris: 50 SEK (Bokbörsen), 150 SEK (Bokus), 153 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Tiden är 1800-talets andra hälft, platsen en by mellan Lycksele och Norsjö i Västerbottens inland. Änkan Tea bebor ett avsides arrendetorp och tvingas betala för sin fattigdom i fållbänken med byns handelsman. Romanen handlar om hur skulder och fordringar går i arv och slutligen utplånas, och om musik – den underbara musiken ur ett orgelharmonium. Ormens väg på hälleberget blev Torgny Lindgrens stora genombrott 1982 och har sedan har följts av en rad märkvärdigt lysande berättelser som bland andra Bat Seba, Ljuset och Hummelhonung.

 

Detta är utan tvekan höstens bästa thriller.

Mörka platser - Gillian Flynn

Det finns en elakhet inom mig, verklig som ett kroppsligt organ. Så börjar Gillian Flynns MÖRKA PLATSER och jag är såld redan från början. Den starka inledningen får mig att tänka på Cormac McCarthys BLOOD MERIDIAN. Det är inte bara inledningen som tilltalar, Flynn känns mycket välformulerad för genren. Det är en njutning att läsa om miljöerna och personerna filterat genom den uppfriskande cyniska huvudpersonen Libby som är oemotståndligt tjurig och missanpassad. Hon speglar landskap och scenerier perfekt, det är kargt, skitigt och uppgivet.

Flynn är skicklig, att hålla så många möjliga scenarier i luften samtidigt utan att det blir förvirrande svårläst eller statiskt är imponerande. MÖRKA PLATSER är inte berättad på traditionellt sätt, det känns som om min kännedom om händelserna ökar kronologiskt även om det berättas vid olika tidpunkter och i olika rum. Så även om man byter person och plats känns det som om det är samma berättelse som fortsätter.

Favoritboktyckaren Yukiko Duke i SVTsoffan kallar den höstens bästa deckare och snudd på varenda bokbloggare i Sverige lovordade originalutgåvan när den var aktuell för ett par år sedan. Jag kan bara stämma in i lovsången: MÖRKA PLATSER är riktigt bra. En perfekt julklapp till alla som gillar deckare och thrillers.

Se Yukiko Dukes omdöme om Mörka platser (SVT Play)

Läs recensionen av Cormac McCarthys Blood meridian

Fakta
Språk: Svenska
430 sidor, inbunden
Pris: 169 SEK (Bokus), 169 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Libby Day var bara sju år när hennes mamma och två systrar mördades i det som kom att kallasSatansoffret i Kinnakee. Medan hennes familj låg döende flydde Libby från deras lilla bondgård och ut i den stränga vinterkylan. Hon överlevde – och vittnade om hur hennes femtonårige bror Ben var den skyldige.

Tjugofem år senare spårar en grupp påstridiga privatspanare upp Libby i hopp om att hitta bevis för att Ben är oskyldig. Ben sitter fortfarande i fängelse och Libby lever på smulorna från en fond, upprättad av välgörare som sedan länge glömt bort henne. Libby ser en chans att tjäna en hacka på sin tragedi. Mot en summa pengar tar hon kontakt med de som var involverade den där gången. Kanske ska det visa sig att hennes vittnesmål inte var så vattentätt trots allt

Libbys efterforskningar tar henne från sjaskiga strippklubbar i Missouri till övergivna turiststäder i Oklahoma, och undan för undan börjar den ohyggliga sanningen uppdagas för henne. Libby är tillbaka där hon började och där hon egentligen alltid varit: På flykt från verkligheten. På flykt från en mördare.

GILLIAN FLYNN växte upp i Kansas City, Missouri. Hennes debutroman Sharp Objects blev den första boken att vinna två CWA Dagger-priser samma år. Mörka platser [Dark Places] och Gone Girlhar ytterligare etablerat henne som ett av den moderna kriminallitteraturens största namn. Gillian Flynn bor i Chicago.

»Gillian Flynn är äkta vara. Skarp, kärv, övertygande och med talang för det makabra.« STEPHEN KING

»Libby Day låter sig inte glömmas i första taget. Mörka platser är en nervslitande thriller!« NEW YORK TIMES BOOK REVIEW

»Mörka platser är en deckare som inte liknar något annat, med en antihjältinna av en sort du aldrig mött förut.« MATS STRANDBERG, författare till Cirkeln och EldMin bild av händelseförloppet slås ständigt sönder och ersätts av en ny, gamla avfärdade misstänkta kommer tillbaka med fullkraft på listan.

 

Även om Andrea Camilleri påfåglar sig med finkulturella referenser och humorn inte går hem är det en deckare av rang som är behagligt spännande.

Utflykten till Tindari - Andrea CamilleriDet är som om författaren Andrea Camilleri gör allt i sin makt för att inte blandas ihop med den vanliga sörjan i deckargenren. Det namedroppas finkultur som Pasolini, Kafka, Goya, Conrad, m fl. Samtidigt låter man karaktärer se ned på deckargenren med syrliga kommentarer om att den aldrig omnämns i serös litteraturhistoria. Men Camilleri tar fel, han hade inte behövt påfågla sig med högoktaniga litterära referenser, UTFLYKTEN TILL TINDARI står sig bra i genren ändå. Kommissarie Montalbano är både hårdför, lekfull, stundvis osäker och lite lagom regelbändande men summan gör honom verklig.

När jag läser UTFLYKTEN TILL TINDARI blir mina minnesanteckningar övervägande negativa, bland annat skaver en väl långsökt teori om en läkare som följer efter ett försvunnet par i buss, i mitt sinne. Men när det kommer upp igen får jag känslan att det handlar om en grumling  i Barbro Anderssons översättning. Sicilianskan, som Camilleri skriver på, ska vara osedvanligt svår att översätta. Något som Andersson inte kan lastas för (om något) är Camilleris störiga sätt att undanhålla fakta för läsaren. Som ett barn som inte vill visa vad det har hittat för sina kompisar. Det kan göras mycket elegantare än så. Andersson ska dock hedras för att ha behållt tilltal som dottore, vet inte om det är typiskt italienskt eller sicilianskt, men det ger mig en känsla av autenticitet.

Det ska nog vara lite putslustigt här och var, men jag läser det inte så. Det känns som om poängerna faller platt för mina fötter, lite som när du skriker ”Tänk snabbt!” och kastar ett äpple mot någon som inte ens försöker fånga det utan bara tittar på dig som om du var den lägsta livsformen på jorden medan äpplet studsar på golvet. Kort sagt, det funkar inte på mig, jag och Camilleri tycker nog inte samma saker är roliga. Jag tycker iofs inte att mycket är skojigt i denna trailer för tvserien om Montalbano heller:

Men jag behöver inte humorn, jag kan läsa UTFLYKTEN TILL TINDARI med behållning ändå. Det finns mycket annat att njuta av, som mustiga maträtter, kulturella referenser, maffiajargong, systemkorruption och mycket annat trevligt.

Det är lite avslaget, avmätt, mot slutet och det är nästan som om Camilleri av nöd och tvång ska knyta ihop säcken. Men summan är större än alla delarna och mina negativa minnesanteckningar är verkligen missvisande. UTFLYKTEN TILL TINDARI är en mycket njutbar deckarroman. Det är mysigt, behagligt och spännande även om det aldrig känns riktigt farligt eller speciellt roligt.

Fakta
Språk: Svenska
240 sidor, inbunden
Pris: 149 SEK (Bokus), 159 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: En ung man har mördats utanför sin port på adress Via Cavour 44. Ett äldre par har spårlöst försvunnit i samband med en busstur till den antika ruinen i Tindari. Det är två fall som åstundar kommissarie Salvo Montalbano en vanlig morgon i den sicilianska staden Vigàta.

»Den döde är död och kan vänta«, resonerar Montalbano, men blir sedan visad till det gamla parets adress – Via Cavour 44. Kan de båda gamlingarna verkligen vara inblandade i ett mord? Finns det ens något samband mellan de båda incidenterna? Har maffian som vanligt ett finger med i spelet?

 

2666 - Roberto Bolano

Det är helt och hållet Babels fel. I gårdagens program gjorde man ett reportage om den hädangångne Roberto Bolaño och hans alster, i synnerhet 2666. Nu ska det, i ärlighetens namn, inte till mycket för att jag ska gå i spinn, men i spinn är jag.

Sprang till världens bästa skolbibliotek och lånade raskt DE VILDA DETEKTIVERNA och OM NATTEN I CHILE och båda har trängt sig före i att-läsa-kön. …and all the colored girls go do doo do doo!

Helvetes jävlar vad det är underbert med böcker och att upptäcka nya intressanta författare och böcker.

Bli kåt du med:

Se Babelavsnittet (ligger uppe till 2010-12-18)
Svenska Dagbladet recenserar
Jonas Thente (DN Bok) om släppet
Dagensbok recenserar
Enbokcirkelföralla recenserar
Expressen recenserar

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha