Som en gräddbakelse, underbar och slukad i ett nafs av en gottegris som jag.

Råttattack! - Christoffer Kohlberg

Jag blir glad. Glad åt det fina klassiska omslaget, glad åt serietiteln: OND BRÅD DÖD, åt det faktum att det är en serie och åt att någon har tagit tag i den här delen av den svenska, underutvecklade skräckgenren. Men framför allt blir jag glad av att läsa RÅTTATTACK!. Det är bekant, jag känner igen stilen. Handlingen drar åt samma håll som de gamla rysarna jag läste på mormors vind på somrarna. Men även om mina tankar går till gamla rysarklassiker så är storyn i RÅTTATTACK! uppdaterad och aktuell.

Visst det är lite småfel här och var men inget som stör eller drar ned läsupplevelsen. Efter att ha läst HOW FICTION WORKS tänker jag inte falla i fällan att urskiljningslöst dissa RÅTTATTACK! för ytliga karaktärer, alla böcker är inte karaktärsdrivna och RÅTTATTACK! försöker inte vara det heller och ska inte vara det, om du frågar mig. Man vill väl inte sitta och vänta på en slafsig scen medan en karaktär som strax ska dö omsorgsfullt byggs upp? Nu låter det nästan som om jag är emot karaktärsdrivna romaner, inte alls. Jag vill bara nyansera lite.

Jag har haft en riktigt trevlig stund med denna boken och jag vill tacka Oddbooks för att de finns och vågar satsa på något så smalt som nostalgiskräck. Underbart! Spontant känner jag att här finns ett hål att fylla. Jag vet inte precis när det blev fult för en bredare allmänhet att läsa kiosklitteratur, men nuförtiden ser man inte mycket av den varan ens på loppisar. Det borde finnas ett stort sug efter lättläst, blodig litteratur som denna. Alla ni speciallärare, bibliotekarier och svensklärare där ute som har en gothare ni inte kan locka till att läsa HUCKLEBERRY FINN, här är svaret. Men nu kanske vän av ordning höjer ett varningens finger åt att låta eleverna läsa om gore, blod och tarmar. Vilket är dumt för den debatten dog ut med moralpaniken i samband med videovåldet på 80-talet. Dessutom är det ingen som höjer ett varningens finger åt att läsa BROTT OCH STRAFF där man yxar ned en liten gumma och piskar hästar i ögonen.

Det finns några goa (läs: häftiga) scener som jag kommer att ta med mig, men de kommer jag inte att återge här. Dels för att inte gå händelserna i förväg och dels för att de nog skulle te sig en smula over the top, tagna ur sin kontext.

Sen är jag som gammal gorehound kanske luttrad, men läskigt/blodigt/slabbigt är det inte. Då har jag svårare för Alice Munro‘s lågmälda, nästan försynta, fruktansvärda skildringar. RÅTTATTACK! är mer åt gladvåld-hållet. Det är ren och rak underhållning och jag blir snarare underhållen än skräckslagen. Du vet vad du får och det är som det ska vara, lite som en gräddbakelse, eller en Judas Priest-konsert för den delen.

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 91 SEK på Bokia
Serie: Ond Bråd Död
144 sidor, häftad
Beskrivning/synopsis: Han tittade upp och ögonen var tomma, nästan döda. Samtidigt började huden på hans bröstkorg att röra sig. Adam backade något steg, men kunde inte släppa blicken från sin väns kropp. Det var något som rörde sig under huden, något som skrek och krafsade. Han kände igen ljudet, han hade hört det många gånger i sina farföräldraras gamla hus. Det var råttor…

Oddbooks hemsida

Further than fear recenserar

Läs mer om How fiction works

 

Jag har aldrig mött en bok/samling så intressant och samtidigt så fruktansvärt svår att läsa. För att finnas så djupt rotad i folksjälen är det påfallande få som har läst den. Hur ska man göra för att ta sig igenom den?

Marcel Proust
- Marcel, din jävel

För mig är det litteraturens Mount Everest, en dag ska jag besegra den. Men för att nå dit måste man träna och bestiga andra, nästan lika höga, toppar. Jag gav mig på SWANNS VÄRLD (första delen i Marcel Prousts PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT) förra sommaren och läste ca 150 sidor innan orken/intresset tröt. Kanske var det för tidigt, jag var inte redo. Om man nu ska lägga sig i träningsläger och arbeta upp hjärnan, orken, det litterära flåset, hur ska träningen se ut? Jag har ingen aning.

Hur ökar man gradvis svårighetsgraden på böckerna så att de bjuder precis lagom motstånd? Motståndet ska vara precis så hårt att man fortfarande är intresserad men inte så mycket att det känns oövervinnerligt och går en över huvudet Ingen vill väl känna sig dum. Något för alla er svensklärare där ute att fundera på; Hur ledsagar jag eleverna från där dom står nu till (nu gäller det att väga sina ord på guldvåg) mer komplex litteratur?

Eller är det så att man måste vara in i helvete sugen på PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT, för att ens ha en chans att ta sig igenom den? Jag känner bara en person som faktiskt har läst hela, men de flesta säger att de är nöjda med att ha läst utdrag och att veta vad den handlar om i stora drag. Jag tror oxå att den är för komplex för att låta sig läsas i olika omgångar, då tappar man sammanhanget och rytmen. Kanske är enda lösningen att låsa in sig i ett halvår med boken och en hög konserver. Vilket underbart experiment DET hade varit.

Snälla hjälp mig, jag ska läsa den innan jag dör!

Marcelproustsällskapet

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha