Detta har kallats Haruki Murakamis största bedrift och hans mest ambitiösa verk någonsin. Hmmm… vet inte om jag riktigt kan hålla med om det men väldigt bra är det.

Haruki Murakami tar med 1Q84 steget in i thrillerns värld. För det är vad den här boken i grunden är. Han har tidigare varit nära i en del böcker men nu tar han och omfamnar formatet fullständigt. Men Murakami hade inte varit Murakami om han hade gjort detta på något standardiserat sätt. Nä, vad vi får är en fet bastard till historia som både innehåller Murakamis traditionella ämnen såsom ensamhet, mystik och en realism som hela tiden balanserar på gränsen till en parallell värld, eller om det är tvärtom, samtidigt som det smyger in mord, lönnmördare, exploderande hundar och onda sekter. Och det blir inte sämre av att han kryddar alltihop med en sorglig kärlekshistoria bestående av oförlöst längtan och gamla drömmar. Resultatet blir precis vad man kan vänta sig, en totalt oförutsägbar och vridet mångbottnad thriller där precis allt kan hända, och gör det.

Aomame är japans svar på Lisbeth Salander. En fysiskt vältränad lönnmördare som sticker ispikar i nacken på män som på något sätt plågat eller förgripit sig på kvinnor och barn. Ensam  sitter hon en dag i en taxi på väg till ett nytt ovetande offer. Ispiken är vässad och hon sitter och lyssnar på verket Sinfonietta av Janacek då bilen fastnar i köerna på en motorvägsbro. Räddningen blir en trappa vid sidan av vägen för att sedan leta upp ett annat transportsätt. Problemet är bara att plötsligt har poliserna sina gamla uniformer och månen har fått en liten grön extramåne jämte sig.

Tengo är en ensamvarg som jobbar som mattelärare men som egentligen vill bli författare. Han skriver på sin fritid och har hittills fått några få noveller publicerade. En dag får han i uppdrag att strukturera upp och bättra på ett verk kallat ”Luftpuppan”. En text skriven av en 17-årig dyslektisk tjej som handlar om några odefinierade figurer kallade ”The little people” vilka verkar i en värld med två månar.

Dessa två personer får i boken vartannat kapitel och deras parallella historier får snabbt flera gemensamma beröringspunkter. Dubbla månar, längtan efter kärlek, sektmedlemmar, sex, Sinfonetta, dödsfall och flera oförklarliga händelser. Murakami skriver snabbt, enkelt och lättläst och historien griper ett rejält tag i mig och precis som i vilken bra deckare som helst så måste jag läsa ett kapitel till, och ett till och jag orkar nog ännu ett.

Det har pratats mycket om hans influenser, om buddismen som skulle genomsyra 1Q84, George Orwell, irländska sagor och så vidare men jag finner detta helt ointressant och en kvasidiskussion. Vad som är intressant däremot är författarens olika aspekter av fristad, flykt och parallella världar. Under sin miserabla uppväxt flyr Tengo genom att plugga matte dygnet runt. En värld han kan kontrollera och förstå. När han bli äldre så blir det istället skrivandet som tar över. Ett privat ställe där han återigen kan kontrollera vad som händer. Aomame har flytt från den sekt som hon föddes in i och nu försöker hon vara fri genom att ha så få krav på sig som möjligt samtidigt som hon desperat letar efter kärleken.  Andreas Mattsson, musiker och en gång sångare i Popsicle, sa någon gång att han egentligen skriver om samma sak om och om igen i sina låtar. Han försöker bara göra det lite bättre och från en ny obeprövad infallsvinkel.  Och efter att ha läst samtliga till svenska översatta verk av Haruki Murakami så börjar ämnena ensamhet, flykt och fristad kännas igen. Något han angriper i roman efter roman. Men han gör det intressant och på ett mycket spännande sätt och finner alltid någon ny vinkel som han inte varit och tafsat på innan. Parallella världar behöver inte vara spöken och troll utan en vanlig enkel mattebok.

Jag tycket detta är riktigt bra och en av Murakamis bättre böcker. Att han kan få i hop en oförklarig historia som denna och samtidigt få den så spännande och intressant är imponerande. Ett definitivt måste för Murakamifantaster men också för de som i vanliga fall mest läser spänningsromaner men kanske vill vidga sina vyer lite och prova på något annat.

En riktigt negativ sak finns dock då den tredje och avslutande delen inte finns på svenska ännu. Så om du planerar att läsa 1Q84 så rekommenderar jag att du väntar till del tre kommer. För tvåan slutar på ett sätt som nästan gjorde det fysiskt smärtsamt att inte få fortsätta. Men när alla tre böcker i serien finns till hand så skaffa dig några timmars frihet och verklighetsflykt i din egna parallella värld: 1Q84.

För ett tag sedan hade DN en mycket bra text om Haruki Murakami.
Läs den här! 

Det klassiska verket Sinfonietta av Janacek har en betydande roll i boken och blev en storsäljare i Japan då böckerna släpptes där. Om du har Spotify så kan du lyssna här. Sinfonietta

Fakta
Språk: Svenska
450 sidor del ett, 400 sidor del två,  inbundna
Pris: 179 SEK st
Beskrivning/synopsis:Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden? Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse. Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.

 

Murakami levererar en tegelsten om möjligheten av att förstå verkligheten genom att avstå verkligheten. Och detta helst från botten av en djup mögelluktande brunn. För som herr Honda säger: ”Om man ska gå till botten, så ska man gå till den djupaste botten.” 

 

Toru  Okada har sagt upp sig från sitt jobb på en advokatbyrå. Han går hemma och lever på sin flickvän Kumikos pengar och de monotona dagarna tickar förbi medan han funderar på vad han vill göra i livet, om han verkligen vill göra något. Men i buskarna utanför huset hör paret något som låter  som om någon vred upp en klocka och de skojar om att det måste vara ”Fågeln som vrider upp världen”. Sen försvinner katten och frun börjar använda en parfym som Toru inte känner igen och definitivt inte köpt. När han sen letar efter efter katten så hittar han en gränd, som han inte lagt märke till innan, som leder till ett ödehus med en vildvuxen tomt och en väldigt djup brunn.  Och en dag kommer inte heller frun hem. Till detta härliga upplägg så medverkar även en kvinna som ringer obscena samtal, systrarna Malta och Kreta som är japans snygga svar på Saida, en äldre man som var med och kämpade mot ryssarna i kriget, en moraliskt vidrig släkting som gör politisk karriär och…  ja det tar liksom aldrig slut.

Även om jag precis har läst ut den här boken så skulle jag aldrig kunna återge alla trådar, personer och händelser som sker. Det här är boken då Huraki Murakami flippar ut fullständigt och kliver rakt in i David Lynch vridna världar. Grundteserna för ett Murakami-verk finns där, som huvudrollsinnehavarens självvalda ensamhet och mystiken, men han vrider volymen till tio  och likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland drive och Lost HIghway, så fattar man egentligen inte vad man upplever. Personer kommer och går, händelser från olika håll sitter ihop på de mest makalösa vis och jag vet egentligen inte om historien som flödar på de 740 sidorna verkligen håller ihop. Gör den det eller sitter min käre japanske författare och driver med mig. Och det blir inte lättare av att historien som börjar nästan diskbänksrealistiskt mer och mer vrids in bland parallella världar och oförklarliga händelser. För som  sagt, även om  någon bestämde sig för lite gedigen medeltidsondska och sträckbänk så skulle jag inte kunna nysta upp det nätverket av röda trådar som bildar ”Fågeln som vrider upp världen”. Och detta på gott och ont.

För historien fängslar och jag kommer på mig själv med att tänka på den när jag inte läser boken. Den drar igång min egen fantasi och låter mig klippa och klistra bland beståndsdelar och karaktärer. Ibland känns det som om jag skulle behöva göra ett schema, typ polisutredning på tv, där man sammanför foton, namn och händelser med en massa röda band för att se hur allt håller ihop och min första tanke när jag slagit ihop boken för sista gången är om det verkligen är sista gången jag slagit ihop den. Måste den inte läsas en gång till? Fattade jag verkligen allt, eller hur var det egentligen? Precis samma känsla som när jag såg Lost Highway första gången och idag har jag nog tagit mig igenom den där rullen fem-sex gånger. För fågeln som vrider upp världen är en rebus där de enskilda bitarna bildar någon slags helhet. Men exakt vilken helhet har jag bara en aning om. Och jag gillar detta, jag blir utmanad och förförd,  men antar helt fräck att det antagligen finns en hel del människor som tycker att bokbål inte var någon dålig idé efter ett par hundra sidor av röran som detta verk är. Jag har inte kollat, men det skulle inte förvåna mig om det finns diskussionsgrupper och olika samfund som sitter och diskuterar just den här boken om och om igen.

Så långt allt väl men det finns ändå saker som inte funkar lika bra. Där ”Kafka på stranden” och ”Norwegian Wood” var perfekt polerade projektiler så är kulbanan för Fågeln inte lika rak. Den svänger rejält och ibland missar den nästan målet. För ibland lunkar boken på utan att något särskilt händer och ibland blir den faktiskt lite tjatig. Mycket beroende på bokens digra mängd av händelser och dess enorma persongalleri. Det blir helt enkelt så att ibland är boken fantastisk för att det som avhandlas just då är intressant och spännande men i nästa kapitel så kommer en ny liten historia upp som inte håller måttet på samma sätt och helheten får slagsida. Jag tror boken hade mått bra av av kortas ner, stramats åt och blivit mer målinriktad. För det här är första gången jag läser en Murakami bok som inte hejdlöst slår undan benen på mig och jag blir lite besviken. Den är för stor, för bred och även om jag kittlas och bär den med mig mentalt under dagarna så berör den inte som de andra Murakamiböcker jag läst.

Menar jag då att detta är en dålig bok? Nä absolut inte, men om du aldrig läst en Haruki Murakami bok innan så börja INTE med denna. Fågeln som vred upp världen är överkursen och den extra tentan för Murakaminördar och dom redan insatta. Den är Murakami extra allt men utan den finkänslighet för aromer och nyanser som han skämt bort oss så mycket med i andra verk.

Fakta
Språk: Svenska
740 sidor, Pocket, Norstedts
Pris:  35 SEK Adlibris

Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit. Haruki Murakami har gjort sig känd som en författare som beskriver gränslandet mellan dröm och verklighet. Fågeln som vrider upp världen är en mörk Alice i underlandet och en hårdkokt deckare på samma gång. Boken innebar Haruki Murakamis internationella genombrott och har redan blivit något av en modern klassiker.

 

Min granne Eva kom in, slängde en bok på köksbordet och hävdade att detta var jag tvungen att läsa. Detta var, enligt henne, en av de bästa thrillers som någonsin gjorts. Och eftersom Eva alltid har rätt la jag mina Murakamiböcker åt sidan och plockade upp något som kallades Kråkflickan. 

KrakflickanPå omslaget står det att Kråkflickan är en ny svensk thriller. Och ja, den är från 2010 och är skriven av två svenskar, men det intressanta här är begreppet thriller, för detta är verkligen en thriller. Kråkflickan är ett vidrigt spännande stycke text som plöjer sig fram genom thrillerns och rysarens begreppsvärld. En historia som ligger betydligt närmare det som till exempel John Ajvide Lindqvist och, faktiskt, Stieg Larsson åstadkommit än de mer traditionella svenska spänningsförfattarna, ingen nämnd, ingen sönderklämd. För här finns ingen alkad man som i kampen mot sina demoner också försöker lösa ett och annat mord, alternativt, en fröken duktig som häller spaghetti på jobbiga släktingar då hon försöker få tag på en elak predikant. Nej här är det vidriga vidrigt och spänningen nervig och skulle kråkflickan filmas så skulle den hamna närmare ”När lammen tystnar” och andra mer sofistikerade mördarhistorier än de vanliga svenska deckarna. Jag tycker personligen att utvecklingen inom svensk spänningslitteratur just nu är väldigt intressant då det känns som om en del författare försöker göra något annorlunda och driver sina historier inom betydligt bredare referensramar än innan. Även om det inte alltid blir bra så är det i alla fall spännande och ofta oförutsägbart. För är det något som är mentalt kastrerande så är det förutsägbarhet och mördarleveranser inom traditionernas ramar, och just kategorin deckare/spänningsromaner är sedan några år överfylld av svenska och utländska författare som kopierar redan kopierade karaktärer och mordgåtor. Så redan här är Kråkflickan på medaljplats enligt mig. Men…

…Kråkflickan är en produkt av sin tid. En bok som aldrig skrivits alternativt gjorts på det här viset för tjugo år sedan. Den behandlar ämnen som pedofili, barnamord, barnsoldater, psykiska sjukdomar, människohandel, sexuellt våld och tortyr i all dess vidrighet. Alltså vår tids ondska destillerat på 395 sidor där författarna berättar sin historia utan åsikter och moraliska pekpinnar och lämnar läsaren med hela det moraliska ansvaret. Likt kvällspressens löpsedlar profiterar författarna hämningslöst på vår tids skräck och kräver uppmärksamhet. Vilket är ett smart drag. Kanske osmakligt, men definitivt smart. Måhända att terrorn är ett världsligt faktum och att miljön har kastat in handduken men är det något som berör vår svenska folksjäl så är det barn och deras utsatthet, och just den frågan slår författarna in som en spik mellan läsarens hjärnhalvor. Men det är inte bara sveket mot våra små som behandlas utan maktstrukturer, svek och förräderi inom familjen med en rejäl betoning på den manliga delen av denna heliga institution. Det är män som hotar, slår, sviker och lever ut sina drifter och konsekvenserna får världen reda ut bäst dom kan. All förvriden ondska i boken är egentligen ett resultat av mäns handlande och utnyttjande av kvinnor och barn. Man skulle kunna säga, och jag skulle tro att vissa anser det, att författarna gottar sig i ondskan, och vid ett par tillfällen är de verkligen nära gränsen, men främst tycker jag att de levererar hemskheter som en påminnelse om vad som pågår i vårt svenska folkhem och som något du måste ta ställning till. Men det är ibland svårt då…

…detta görs i ett hiskligt tempo. Texten är komprimerad till att bara innehålla det mest väsentliga och handlingen forsar fram som om man följde den genom en skakig handkamera. Vilket förvisso gör att det känns levande, dokumentärt och rått. Samtidigt försvinner så mycket nyanser och ibland blir jag irriterad på tempot när miljöbeskrivningar hoppas över, människor blir ansiktslösa och ingenting i berättelsen tillåts sjunka in. Författarna kör fullkomligt över läsaren i ljusets hastighet, vilket är bra för spänningen men reflektionen och djupet, och de frågor som ställs angående det tunga ämnesvalet hinns inte med mellan sidvändningarna. Vilket resulterar i att det ibland känns platt och förenklat. Tänk om de berättat sin historia i ett makligare tempo och låtit smärtan sjunka in hos läsaren, tillåtit reflektion och sinnesnärvaro. Då hade antagligen boken blivit ännu otäckare… Extra synd då historien är så snyggt uppbyggd dramaturgiskt med flera oväntade vändningar och överraskningar.

Men om du är ute efter spännande vidrigheter så är kråkflickan ett utmärkt val som ligger en bra bit över det mesta som ges ut i kategorin spänningsromaner. Läs den om du gillar sträckläsning med en iskall spik mellan hjärnhalvorna. Jag kommer definitivt läsa mer av författarduon Eriksson & Axlander Sundquist. Till exempel så slutar Kråkflickan med en cliffhanger av Guds nåd så tvåan, Hungerelden, är ett måste för mig och det kommer antagligen inte ta slut där då författarna avser att detta ska bli en trilogi. Varav trean ännu inte kommit ut.

Tack Eva för ett utmärkt boktips.

Läs mer på:

Kråkflickan.se

Fakta
Språk: Svenska
395 sidor, pocket

Nutid. Stockholm.Två kvinnor vars vägar korsas. KRÅKFLICKAN handlar om svek och vad sveket kan göra med människor.
Psykoterapeuten Sofia Zetterlund utreder två klienter: Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen. Två olika människor med samma problematik: de visar båda tecken på multipla personligheter.
Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad. Torterad? Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia. Saknad av ingen? Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga: hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?
När de två kvinnliga utredarna dras alltmer till varandra kommer svekets krafter att hota även äppelträdsidyllen i Gamla Enskede.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha