Apart förlag går från klarhet till klarhet. Inte bara gör de en kulturgärning med att leverera The Walking dead på svenska. De släpper nu, eller för ett tag sedan, också nytt svenskt i form av seriealbumet “Ordningen upprätthålls alltid”. Och vad ska man säga… Ett av de mest intressanta släppen som gjordes på papper i nådens år 2013.

24 st svenska tecknare illustrerar 23 st korta historier om ond bråd död av Pär Thörn. Hur intressant kan det egentligen bli? Hackat, malet och pulvriserat, utan ordning och reda? Men nej, tvärtom. Skaparglädjen exploderar över sidorna och det är så mycket attityd att det skulle kunna driva en arme av punkrockare.

Men det tog en läsning för mig att inse det. Första försöket resulterade mest i ett njaaaaa…medan andra rundan resulterade i en total överkörning. De korta historierna bildar en helhet som bildar en perfekt blandning av svart humor, moral och ond bråd död. Allt gestaltat av en hel division av Sveriges mest intressanta tecknare. Och för mig som själv leker med pennan ibland och har en halvklar bilderbok i byrålådan så blir hela albumet en våt dröm i svart tusch. Jag gillar inte allt lika mycket men helheten blir fantastisk. Oscar Hjelmgrens groteska seriefigurer, Jan Kustfälts överbett, Nicolas Krizans rena stil, Jimmy Wallins mer klassika seriestil och Lars Krantzs mörker är de som tilltalar mig mest rent visuellt. Men det är de olika beståndsdelarna, den ramsatta kakafonin som gör helheten, allt under Pär Thörns författande. Det sprakar och rister och jag blir inspirerad… och glad.

 

 

 

 

 

 

Det blir inte sämre av historiernas blandning av sanning, sagor, referenser och rent skitsnack. Allt bildar dimridåer där inget går att förutspå och när Thörn på albumets sista tio sidor reder ut begreppen så blir bara det en intressant läsning. Jag vill ha en uppföljare… NU!

Köp och läs!
Börja rita dina egna serier!
Skriv en bok!

Upprätthåll ordningen!

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: svenska
134 sidor, Häftad
Pris: 163 SEK (Bokus), 165 SEK (Adlibris), 139 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: I Ordningen upprätthålls alltid dör människor som flugor. Girigheten och våldet talar sitt tydliga språk. Paranoian, misstänksamheten och hämndbegäret härskar. Här stiftar läsaren bekantskap med påhittiga brevbombare, lättlurade undercoversnutar, alienerade bankrånare och missförstådda poeter som vill lämna litteraturen för att gå in i fullständig aktion. Autentiska rättsfall samsas med vansinniga fantasifoster.

Detta är författaren Pär Thörns första deckare, illustrerad av ett flertal av Sveriges mest namnkunniga serietecknare.

 

“Det är inte de döda som skrämmer mig längre”

Orden är Dales, en av överlevarna, och uttalas en kväll när han sitter och pratar med huvudrollsinnehavaren Rick. De flesta karaktärer som varit med tidigare är döda och hos de stackare som lever finns inte längre någon framtidstro eller livslust. Illusionen, den lysande oasen av en möjlig framtid, av lycka och normalt liv, är krossad och den insikten borrar nu själsliga hål i våra överlevare. Och det är inte strykarna, de levande döda som har orsakat dessa schweizerostar till mänskliga skuggfigurer utan deras kroppsligt friska medmänniskor. Just de som de kanske borde kunnat leva med, som hade gjort gruppen starkare och låtit dem få illusionen av normalt liv komma till liv. Tilllit och förtroende för alla levande är nu borta och allt handlar om att överleva en timme, en dag, en vecka till. Oavsett hur detta sker.

Så välkommen till ett betydligt lugnare och djupare album än den förra blysprutande explosionen, “Stormen”. Vilket inte gör någonting för hade actionnivån varit lika hög som förra gången så hade jag tröttnat. Nej, Kirkman är för smart för det och låter nu historien sakta ner och förlitar sig återigen på sina karaktärer. De som lever vill säga. För precis som det varit sen ruta ett i den här tecknade sagan så är detta en karaktärsdriven historia där livsöden står i fokus och inte zombies och action. En välberättad dramaturgisk resa in i människors djup som ännu inte förlorat fokus eller sin dragningskraft.

Detta album är även en nystart. Nya karaktärer kommer in och en ny oas bildas i form av ett nytt resmål, en ny möjlig räddning. Eller kanske är även denna nya oas en illusion? En kommande besvikelse men som i bästa fall är något att se fram mot? Rick och hans vänner verkar i alla fall inte se denna nya möjlighet som ett sätt att få ett bättre liv, utan bara något att hänga upp sin tillvaro på. För vad skulle de annars göra? Lägga sig ner och dö?

Serien fortsätter hålla en hög kvalité och du som har följt med från början ska definitivt fortsätta hänga med. Däremot du som inte har läst någonting innan ska inte börja här, utan köpa in album 1, ”Tills döden skiljer oss åt” och förhoppningsvis bli lika förtrollad som jag har blivit av denna blodiga ödesresa.

Pär Thörn som ligger bakom mästerliga “Ordningen upprätthålls alltid” har denna gång skrivit förordet… som denna gång ligger sist i utgåvan. Vilket är tur då texten avslöjar en hel del av innehållet i volymen. Så en fet varning för att läsa Pär Thörns intressanta tankar innan du läst själva albumet.

Ska jag prata om TV-serien också… näääää… den har jag tröttnat på. Läs serien och därmed basta.

Tidigare recensioner av Walking Dead:
Tills döden skiljer oss åt
På drift
I tryggt förvar
Köttets lustar
Anfall är bästa försvar
Totalt jävla mörker
Lugnet före…
Stormen 

 

Fakta
Språk: svenska
144 sidor, Häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Gruppen splittras när de tvingas lämna fängelset, Rick är nere för räkning och ensam kvar är Carl omringad av levande döda…
Ur efterordet som till denna volym är skrivet av Pär ThörnI föreliggande volym av The Walking Dead löper eskapismen som en röd tråd. Det rationella i denna mycket bistra zombiefyllda värld blir paradoxalt nog att både vara fullständigt uppmärksam på alla faror, men också att försöka fly stundens allvar, att inbilla sig att det faktiskt finns ett hopp, trots att läget upplevs som fullständigt fruktlöst. Även om denna flykt tangerar det förnuftsvidriga, närmast vansinniga, så är den ett försök att hålla den verkliga galenskapen stången. Trots det eviga mörkret i The Walking Dead skulle jag betrakta den som en hoppfull serie, dock inte i den direkta handlingen, utan på en metanivå:

Att vi under läsningen kan reflektera över vår egen situation. Reflektera över nödvändigheten i att röra oss mellan minne och glömska, realism och eskapism, rationalitet och irrationalitet. Nödvändigheten i att avlyssna vårt kaotiska inre, vårt uppspaltade jag, vårt hopp och vår hopplöshet.

 

Blod, död och inget är vad det verkar. Sveriges rysarscen slafsar vidare och Anders Fager gör det bra, väldigt bra till och med, nästan hela vägen.

Svenska kulter är en historia utan början, och utan slut… Som ett stor tvärsnitt i en händelsekedja berättar Anders Fager om blodskulter i Borås, någon sorts fiskmänniska i en djurbutik, en blodig resa som startar i Rosengård och en sexdriven galleriägare bara för att nämna några.

Han plockar avsnitt ur olika samhällsklasser, blandar nutid med dåtid , kryddar med sex, dränker det i blod och låter medvetet den röda tråden bara anas, diffus och ogripbar. De individuella scenerna spelas upp klart, direkt och okonstlat men sammanhangen, de stora frågorna om varför och därför förblir grumliga och i stort sett obesvarade.

Vilket till en början stör mig. Men det som inledningsvis verkar vara en samling korta osammanhängande noveller vecklar ut sig och blir till slut någon sorts helhet. Figurer återkommer, händelser hakar i varandra och  jag kan inte annat än fascineras av den värld som målas upp, hur vidrig och vulgär den än må vara. Det rycker och drar, eggas, äcklas och fascineras.

Kanske för att Anders Fager placerar sina märkliga historier i ett nästan socialrealistisk Sverige. Han går från förorterna i Malmö till de nyrikas lägenheter i Stockholm. Från ett fjortisgäng som dansar i Borås till mediadrev och vår tids fixering vid information och sociala medier. Som en god skräckberättare placerar han sin historia i vår nutid och säger något om den genom att placera det otänkbara mitt ibland oss. Likt Stephen King eller varför inte John Ajvide Lindqvist gör han skräck av vår vardag. Vaggar in oss i säkerhet, ritar upp ramarna för berättelsen och får mig till slut att acceptera det otänkbara. Oavsett om det är skvallerpress, invandrarkillar eller ett fjortisgäng som porträtteras så känns det äkta. Så äkta att när mystiken och det onaturliga smyger sig på så köper jag det, oftast, som en helt normal fortsättning av den svenska diskbänksrealismen.

Några historier här är helt fantastiska men tyvärr finns det undantag där trovärdigheten och den stora lögnen krackelerar. Till exempel så tror jag inte att en sexåring skulle resonera om att använda en spisplatta till att stoppa blödningar, eller att en röd bläckpenna går att använda som ett vapen om den slås in i ett öra. Och ett par historier blir förutsägbara och rena transportsträckor mellan de riktigt intressanta. Men det värsta misstaget är Anders Fagers idé om att mellan de korta historierna skriva ut vart och när de skrevs och om andra var till hjälp. Ett snedsteg som om och om igen bryter den förtrollning han så väl bygger upp med sina texter. Tänk att se en rysare på bio där det mitt i filmen står vem som klippt föregående scen. Ett absurt tilltag där författaren undervärderar sin egen berättarkraft och historia.

Men i stort så är detta en bok som trollbinder och utmanar hela vägen. Som bjuder in till dans utan att riktigt avslöja vilken musik man skall dansa till. Och att detta är Anders Fagers debut lovar gott inför framtiden och hans senaste ”Jag såg henne i receptionen” måste jag läsa. Ett bit skräck uppblandad med uppfuckad svensk realism har inte varit så bra sen “Låt den rätte komma in”.

 

Fakta
Språk: svenska
549 sidor, pocket
Pris: 48 SEK (Bokus), 44 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Samlade svenska kulter är ett antal berättelser som alla är pusselbitar i en stor helhet. De väver en berättelse från en värld som är både skrämmande, bisarr och obehagligt lik den verklighet vi känner som vår egen. Det handlar om sådant som döljer sig strax under vardagens grå och trygga yta: uråldriga varelser som alltid har levat mitt ibland oss – och samtidigt i det fördolda; mäktiga förhistoriska sällskap och som kanske har mer makt än vad som egentligen är riktigt hälsosamt. Samlade svenska kulter är en komplex och komplett väv som berättar en historia om det övernaturliga mitt ibland oss samtidigt som man möter ett antal nära skildrade livsöden.

 

Bluffen - Unni Drougge

Gästrecension av Sista timmen som har antagit utmaningen att mikrorecensera böcker efter följande recept: 

Synopsis – en mening
Citat typiskt för boken
Omdöme – en mening

Bluffen, Unni Drougge, 2010

VAD: Ett mordförsök på Jan Guillou gör att  Berit Hård, med bilringarna inklämda i ormskinnsmönstrade lacktights, trasslas in i en historia om makthavare och offer i Stockholms undre värld och den svenska bokbranschen, där både Leif GW och Unni Drougge själv dyker upp.

CITAT: ”Berit slog sig ner mittemot Gewe och fick genast ett glas Kir Royal. Hon hade mycket hellre velat ha en stor stark. Gewes anletsdrag strävade så hårt mot underjorden att han åkte med en bit själv.”

OMDÖME: Låt inte bokens framsida lura dig, för Berit Hård är en motbjudande och alldeles fantastisk antihjälte som jag vill läsa mer om.

Kolla in och följ @sistatimmen för fler mikrorecensioner!

 

Uppföljare är inte vad de var en gång i tiden. Vad hände med harder, better, faster, stronger? 

När ett rockband ska släppa en ny skiva så brukar de måla upp den som  tyngre, råare och att de distade gitarrerna är soundtracket till en mindre invasion . Oftast hänger resonemanget ihop med en rätt kass och urvattnad skiva där disten har satts på flyglarmsnivå för att dölja bristen av låtar, idéer eller rock´n roll.

När det stora filmbolaget skall göra uppföljaren till årets blockbuster så är det normala att de köper in explosioner, dunder och granater för att turboladda del 2 så att ingen märker att det varken finns handling, manus eller skådespelarinsatser bland smällarna, tomhylsorna eller 3d-animeringarna.

Så när jag plockade upp Metro 2034, vilket är den fantasifullt döpta uppföljaren till Metro 2033, så väntade jag mig mer av allting. Mer undergång, en tyngre apokalyps, fler monster  och att allt skulle vara jävligare än jävligast. För hur skulle annars denna del två fungera?

Metro 2033 var boken som blev en succé genom sin välmålade historia om mänsklighetens sista överlevare i Moskvas bombsäkra tunnelbanesystem. En bok som trots en relativt tunn historia överlevde på sin genomtänkta värld, på spänningen som infann sig och parallellerna till vårt våldsamma 1900-tal. Så hur svårt skulle det vara? In med fler strålskadade monster, fler läckande gasmasker och större maskingevär så skulle tvåan varit i hamn.

Men nej, nej, nej! Dmitrij Gluchovskij ville tydligen något helt annat och erbjuder därför en betydligt mer nedtonad, känslosam och analyserande liten berättelse. Vilket egentligen borde uppskattas, ryggdunkas och hyllas med ett antal rungande hurran. För äras de som vågar göra något annorlunda och skita i förväntningar och mediala traditioner och gå sin egen väg. Men för att göra något sånt, och komma undan med det, så måste det finnas substans av någon sort vilket det tyvärr inte gör i Metro 2034.

Vi får ett pretentiöst och förutsägbart skal med massa kvasifilosofiskt dravel. Bla, bla, bla och jag känner ingenting för historien, för huvudrollsinnehavaren eller deras barnsliga livsåskådningar. För att säga något mer, något gripande, så måste man kunna förmedla, få läsaren att tro, men det sker inte här.Allt som återstår är ett svart hål som jag läser ut av ren pliktkänsla.

Kunde jag inte bara fått lite hjärndött underhållningsvåld och blodisande spänning i den perfekta apokalypsen?

HARDER, BETTER, FASTER, STRONGER!

Recension av den betydligt bättre Metro 2033

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
397 s, Pocket
Pris: 49 SEK (Bokus), 51 SEK (Adlibris), 54 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis: MOSKVA ÅR 2034. På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homeros, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia.

Ett år efter Artioms dystopiska vandring återvänder succéförfattaren Dmitrij Gluchovskij till Moskvas metro för att berätta en ny historia.

 

Dags för nummer fem i serien av The Walking Dead. Zombierna är nu bara en parantes för de stackars överlevarna och  det är nu en helt annan sorts ondska som drabbar dem. Dags för blod och tarmar och lite överlevnadsinstinkt. 

Anfall är bästa försvar tar vid där fyran slutade. Hjärnätarna och de mänskliga psykopaterna är nu borta från fängelset och vår grupp överlevare bygger ut sin verksamhet, sin bild av postapocalyptisk civilisation, genom att få egna rum, odla mat och försöka finna den sinnesfrid de kan frambringa. Det gruffas fortfarande lite mellan några i gruppen och bristen på ömhet värker, men i stort så börjar de hitta ut ur det vansinne som varit deras värld i de fyra tidigare albumen.

Men en dag bryts lugnet av att en helikopter flyger förbi och störtar. Rick, Michonne och Glenn ger sig iväg för att kolla vraket men hamnar i något mycket värre än vad några dödingar skulle kunna hitta på. För om The Walking Dead har behandlat ondska innan så hamnar vi nu på en helt annan nivå och bitvis gör det ont i själen att läsa det här albumet. Det är tortyr, förnedring och våldtäkt och den redan svarta sagan tar nu ännu ett steg ner i infernot. Apart förlag spred för några veckor sedan en lärarhandledning för att läsa album ett till fyra på svenskan i skolan. Något som jag personligen anser vara en briljant ide och något som borde sätta fyr på intresset i även den mest skoltrötta klass vårt blågula rike lyckats skapa. Men förlaget ansåg att man inte skulle läsa ”Anfall är bästa försvar” inom skolans väggar, vilket jag nu förstår. För det är en helt annan sorts ondska som nu dyker upp på sidorna. Mer utstuderat och mer oförsvarbart.

The Walking Dead har redan från början berättat en mörk och vriden psykologisk historia.  En slags zombiehistoria parat med diskbänksrealim och en attityd av att inget och ingen är helig. Men när den svärdviftande Michonne kom in i historien med två halvtama zombies i släptåg så tog serien ett rejält steg närmare en mer klassiks hjälteserie. En snygg kvinnlig mördarmaskin som vred huvudet ur led på männen med sin sexuella aura och likt en klassisk hämnare så dog både bitare och äktenskap för gott där hon drog fram. I femman kommer nu Guvernören in i bilden. En fullblodspsykopat som har ungefär alla djävulska kvalitéer som krävs för att bli en erkänd serietidningsskurk, och att han har en kedjad zombieflicka i sin lägenhet gör inte saken sämre. Han är ett äkta svin som använder människor, sex och våld för att böja världen åt det håll han vill och där medlen alltid helgar ändamålen.

Båda dessa figurer hade kunnat filat bort känslan av autenticitet och trovärdighet som funnits i serien hittills, men istället vrider Robert Kirkman händelserna så hårt att steget till mer traditionella serier är längre än någonsin. Det är inte Wonderwoman och Darth Vader som infinner sig utan Michonne och Guvernören och i deras värld finns inga superkrafter, bara misär, ondska och (o)mänsklighet. Och det är The Walking Deads styrka, denna mänsklighet både i det onda och det goda. Där ingen är helig och där allt kan hända. Oavsett om du innehar huvudrollen eller är det ondaste onda så går du inte säker från varken död eller amputeringar. Serien behåller sitt utgångsläge från diskbänken och behandlar världen som om den faktiskt skulle kunna finnas och skapar därför en historia som är omöjlig att lägga från sig.

Men jag anar ett annat problem. Hjärnätarna har de senaste åren blivit riktiga mediakändisar. De har tagit populärkulturen i ett struptag och totalt invaderat böcker, filmer och spel. Idag kan du i princip fly från de levande döda när du vill, hur du vill. En totalt omvänd situation än 2003 då det första amerikanska nummret av Walking Dead rullades ut och seriens segertåg startade. Att serien har en del i zombiens världserövring är väl odiskutabelt. Den lyfte kvalitén över allt vad som hittills hade kopplats samman med den odöda apocalypsen och hittade en publik även utanför den vanliga klicken av nördar och gothare, och ja, jag har varit båda. Men allt som är trendigt är dömt till att bli otrendigt och det vore synd om publiken skulle försvinna från The Walking Dead på grund av medial utnötning. Eller rättare sagt… Det vore till och med en katastrof baserat på rent kvalitativa nivåer. För serien är så bra och har sådana djup att den förtjänar sin publik oavsett trender och mediala hyper. Läs.. och frukta din kommande väntan på album sex.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor, häftad
Pris: 143 SEK (Bokus), 138 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Ur förordet som till denna volym är skrivet av Johanna Koljonen:

Aldrig får man vara riktigt glad! Det tänker jag ofta när jag läser The Walking Dead. Varje litet ögonblick av stiltje eller frid som glimtar till glider alltid omedelbart karaktärerna ur händerna. Ändå urartar serien inte i misärpornografi. Händelserna är för realistiska, figurernas psykologiska reaktioner fascinerande trovärdiga. Folk frågar hur många album jag hunnit läsa och jag svarar ett, eller tre, eller fyra. Oavsett siffran blir svaret alltid en uppskattande nick följd av en suck och kommentarer av typen ”det går åt helvete, förstås”. Jag anade det. Att det går åt helvete är en stor del av seriens attraktionskraft. Det finns något lite tillfredsställande i att ge efter för sin fatalistiska övertygelse om att det här samhället vi har byggt inte är hållbart. Att fantisera om hur alla djupa orättvisor, all vår alienation, vår isolering från varandra i den skadliga bekvämlighetens och skenbara trygghetens namn skulle kunna slås ut i ett enda, zombieapokalyptiskt slag. Men att det ändå alltid någonstans skulle finnas någon liten människospillra som kämpar på. Problemet är bara att den människospillran i så fall måste bygga upp sitt samhälle på nytt och det är ju inte direkt självklart att det i så fall skulle ske enligt utopistiska principer. Därför läser vi The Walking Dead som man i bakfyllans hårda morgonljus läser sitt eget ansikte i en spegel.

 

”Vilket värde har egentligen en civilisation som inte ens klarar av att rosta en ynka brödskiva så att den blir som man vill ha den?”

Citatet ovan är trombonisten Takahashis när han inte får brödet till sin beställda kycklingsallad som han vill. Detta i bokens början där natten anländer och fortgår tills gryningen nalkas på bokens sista sidor. På andra sidan bordet sitter Mari, en ensamvarg som inte kan sova och därför sitter på olika kaféer och läser nätterna igenom och är bokens nav och huvudrollsinnehavare.Varefter nattens timmar går så kommer hon träffa en sönderslagen prostituerad, en före detta kvinnlig brottare, den organiserade brottsligheten och en mängd av nattens olika varelser. Allt medan nattens timmar tickar fram och en värld som inte syns i dagsljuset breder ut sig över sidorna och aldrig, aldrig har Haruki Murakami varit mer filmisk. Hela boken är som ett filmmanus där det inte är ord utan bilder som klistrar sig fast i mitt medvetande och kameraåkningarna sveper genom bokens täta atmosfär. Det är stämningsfullt och fascinerande hur Murakami så lätt kan få mig att bli en del av detta digra bildspel. Efter bara några sidor så är det nästan som om jag kan känna lukten av Takahashis dåligt rostade bröd, känna cigarettlukten, höra taxibilarna köra förbi och boken blir fullständigt, fullständigt omöjlig att lägga ifrån sig. Murakami fullständigt bultar fast boken i mina händer och guidar mig rakt in i den japanska storstadsnatten… Tuut, tuut bilarna åker förbi, röken ligger tungt… I alla fall till en början…

För bakom den stilistiska säkerheten, den svarta humorn och en atmosfär tät som betong så finns inte så mycket av en historia. Det händer saker, det är intressant och medryckande, men efter halva boken är det uppenbart att det inte finns någon röd tråd, inget att följa, inget att begrunda, utan bara en natts vandring med Mari, Takahashi  och de andra vakna och förvirrade. Det blir efter ett tag helt enkelt ytligt och oengagerande. Liksom Murakamis ”Sputnik älskling”, som även den var en kort roman med en tät filmisk stämning, så finns det inget fundament, ingen krok att fastna på.

Det börjar alltså utkristalliseras en varning på Murakamis kortare historier då de inte alls känns lika genomtänkta och fundamentala som de tjockare och bredare böckerna som till exempel ”Fågeln som vred upp världen” och ”Norwegian Wood”. Detta till trots så är Haruki Murakami en av mina favoritförfattare på alla sätt. När man plockar upp en roman med honom så vet man aldrig vad man får. Ingen annan författare kan skriva en Murakami-roman och, javisst, oftast är det samma återkommande teman med mystik och isolering som beståndsdelar i väven, men det finns alltid en grundhistoria, en ryggrad som han kan brodera sina makalösa historier på och omkring. Tyvärr fungerar inte det lika bra i hans kortare verk utan det blir ett vackert, förtrollande och alldeles bedårande kulissbygge som Murakami skulle behållit i sin skrivbordslåda som en stilistisk övning.

Tidigare recensioner av Murakami:
Fågeln som vred upp världen
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
IQ84 del 1 & 2
IQ84 del 3
Norwegian wood 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
236 sidor, mjukband
Pris: 124 SEK Adlibris och 179 SEK Bokus
Förlag: Norstedts

Beskrivning/synopsis: Murakamis hypnotiska kortroman från 2004 utspelas under en natt i Tokyo. Filmisk och gastkramande.
Eri och Mari är systrar och befinner sig på olika sidor om natt och dröm. Eri tycks inte kunna vakna där hon ligger i sängen. Mari tycks tvärtom inte kunna sova. Efter mörkrets inbrott stöter hon på den unge jazztrombonisten Takahashi som hävdar att de träff­ats tidigare. Under de följande timmarna möter hon också en kvinnlig före detta brottare som nu jobbar som nattportier på ett hotell med skamfilat rykte samt en kinesisk prostituerad som på samma hotell blivit brutalt misshandlad av en affärsman. Fram till gryningen möts deras vägar gång på gång och deras hemligheter tycks dra dem allt närmare varandra. Kan det vara så att Eris skrämmande sömn har något med affärsmannens brott att göra? Vad händer om Eri äntligen vaknar, kommer hennes syster då att somna?

Efter mörkrets inbrott är ett suggestivt och filmiskt drama som blandar tid och rum i en närapå metafysisk utforskning av människans psyke. Ingen annan än Murakami hade kunnat skriva denna roman präglad av hans helt egensinniga humor och psykologiska skärpa.

 

2010 fick Belinda Bauer massor av beröm och priser för sin debutroman, Mörk Jord. En bok som jag länge tänkt läsa men av någon märklig anledning har det inte blivit av. Men nu är hennes andra roman här och och jag har läst den och… börjat fundera på amerikanska filmklassiker.

Jag älskar amerikansk film från sjuttiotalet. Apocalypse Now, Taxidriver, Chinatown, Gudfadern, ja listan går att göra hur lång som helst. Klassiker som tidens tand uppenbarligen kan tugga på hur mycket helst utan att de förlorar den minsta glans eller integritet. Man kan ha fullt med åsikter och synpunkter på varför dessa filmer är så bra, så magiska och oantastliga men faktum är att de med dagens mått har ett extremt saktfärdigt berättartempo. Scener kan hålla på i evigheter och karaktärerna kör långa monologer utan klipp eller musik. Jag älskar dem på grund av att de känns på riktigt, som om regissörerna litade på sina manus och karaktärer och därför tog sig tid att berätta detaljer och låta nyanserna spela. För har man en intressant historia att berätta så behöver man inte maskera eller dölja den med hård klippning, specialeffekter och annat bråte. Och precis så känns Belinda Bauers nya bok ”Skuggsida”.

Den senaste tiden har jag läst ett antal deckare som byggt upp hela sin existens på korta kapitel, snabbt berättande och schabloner, allt för att dölja att de egentligen inte har varken trovärdighet, intressanta karaktärer eller en historia som inte redan berättats.  Bauers berättelse är inte heller den särskilt uppseendeväckande men eftersom hon lägger upp sin historia trovärdigt, fördjupar sina karaktärer och låter alla byggstenar i boken få den plats de behöver så köper jag allt rakt av.  Det är en njutning att få läsa en deckare som sätter lika mycket värde på sina karaktärer och miljön de lever i, som i händelseförloppet och själva mordmysteriet. Jag tar den på allvar, blir intresserad och engagerar mig i de öden som rullar upp längs textsidorna.

Men förstå mig rätt nu. Skuggsida är en kriminalroman och inget annat. Den berättar ingenting som kommer förändra ditt liv, den kommer inte få nobelpriset eller kasta omkull regeringar. Och jag är tveksam till att vi om trettio-fyrtio år pratar om den som vi idag pratar om ovan nämnda filmer. Däremot är den en väldigt bra kriminalroman och en bok som måste tas på allvar på grund av sitt upplägg, sin infallsvinkel, sin pondus och mognad. Och bara detta är värt en eloge. Att detta skulle vara författarinnans andra bok är ofattbart.

Jonas Holly är en polis som är verksam i den lilla byn Shipcott. Han har växt upp där och känner samtliga i byn och alla känner honom sedan barnsben. Han bor där med sin MS-sjuka fru som snabbt tynar bort framför hans ögon. När sedan någon börjar mörda gamlingar på ett sätt som måste innebära att det är någon i byn som har slipat kniven så utvecklar sig historian nästan till ett kammarspel där alla känner alla, men vem som helst kan vara mördaren. Jonas är en trovärdig hjälte som försöker vara alla till lags, sörjer sin fru, gråter och känner sig maktlös när byn sakta men säkert förlorar invånare på olika bestialiska sätt. Han är långt ifrån den schabloniserade supermachopolisen som så ofta är en del av kriminalspänningsromanerna. Och samma upplägg av mänsklighet gäller flera av karaktärerna i boken. Visserligen anländer det en kriminalpolis till byn som är rätt macho, super som ett svin och i princip hatar allt som rör sig på två ben, men då Bauer hela tiden betonar hans svagheter och orsaken till hans attitydproblem så känns till slut även han som en riktig människa, skapad av ont och gott, rätt och fel.

Men tyvärr, tyvärr så vågar inte Bauer lite på sin historia riktigt hela vägen. Kanske började hon tvivla, kanske fegade hon ur men slutet kör rakt in bland schablonerna och kopiorna på ett sätt som inte hade behövt ske. Hon försöker få till en knorr som faktiskt var och är totalt onödig då historian höll och hade kunnat förlita sig på ett mindre effektsökande slut. Men detta ska sättas inom parantes då jag gissar på att flera som läser boken kommer att älska det då det är en rejäl tvist på upplägget.

Belinda Bauer har med skuggsida skrivit en kriminalroman som litar på sig själv, vågar ta plats, vågar vara berättande och har därigenom gett oss en mordhistoria som avsevärt skiljer sig från mycket annat på dagens kriminalmarknad. Läs den.

PS 1: Och antagligen kommer den framöver filmatiseras och hoppas, hoppas att rätt regissör med rätt manus kan göra en kommande klassiker av den.

PS 2: För övrigt känns det väldigt märkligt att läsa en bok där huvudpersonen har samma namn som en själv. Det tog ett antal sidor innan jag kunde ta mig förbi den vägbulan.

Belinda Bauers hemsida

Fakta
Språk: Svenska
384 sidor, Inbunden
Pris: 168 SEK Adlibris, 169 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis:
Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?

Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig? När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.
När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden…

BELINDA BAUER växte upp i England och Sydafrika och bor i dag i Wales. Hennes debutroman Mörk jord belönades 2010 med deckarvärldens mest prestigefyllda pris, The Gold Dagger som delas ut av brittiska Crime Writers Association för årets bästa kriminalroman. Skuggsida är hennes andra roman.

 

Jo Nesbo är norrmannen som just nu är en av Skandinaviens mest hyllade deckarförfattare. Hans åtta böcker om polisen Harry Hole har vunnit priser,  översatts i över 30 språk och han överträffar sig själv i försäljningsrekord efter försäljningsrekord. Men framgång betyder inte automatiskt bra, men i och med Pansarhjärta kanske det gör just det. 

Vår hjälte är en motsträvig polis som har problem med regler och auktoritet men som alltid löser sina mordgåtor. Vilket är lite anmärkningsvärt då han egentligen aldrig vill jobba utan måste lockas, övertygas eller hotas för att resa sig ur sin alkoholosande självömkan. För mellan uppdragen ligger han mest och super, gärna i ett varmt och exotiskt land. Ja, om sanningen ska fram så super han även en del när han jobbar och i den här boken så går han till och med igång på opium, och någonstans runt sådär 75 % av boken så super han till det rejält, förlorar ett par veckors medvetande, tyngd av alltets jävlighet. Men till slut vaknar han upp med ett nytt samvete och en plan för brottsbekämpning som inte ens Sickan i Jönssonligan hade kunnat plita ihop bättre. Ja, just det, även om han är en illaluktande suput som har halva käken hängande utanför så gillar damerna honom, vilket resulterar i att han oftast får han sig ett nyp strax efter fyllan och precis innan lösningen av mordet. Röker som en skorsten gör han också och någonstans bakom den ruffiga ytan finns ett hjärta av guld, ett samvete som tvingar honom att alltid göra det rätta. Tycker ni att det luktar schablondeckare så är det en helt korrekt iakttagelse. Joe Nesbo formligen bygger sin norske polishjälte Harry Hole av schabloner, beprövade knep och traditionellt deckarspråk.  Det är så man borde baxna och slå bakut på samma gång. Men han gör det så uppenbart och skamlöst och utan att skämmas det minsta lilla, tvärtom. I extra materialet till Pansarhjärta så säger han:

”Jag har omfamnat de yttre klichéerna, som att Harry är alkoholiserad, bor ensam och har problem med auktoritet. Det är ett hopkok av amerikanska hårdkokta detektiver. Utifrån det har jag försökt skapa en trovärdig karaktär. Jag gillar att ta färdiga genrekonventioner och skapa något av det. ”

Problemet är att, förutom att Harry är en norrman verksam i Norge, så finner jag ingen ny vinkel i stereotypen Harry Hole. Han är inte en trovärdig karaktär och kommer aldrig bli det. Han är en sådan gigantisk schablonkliché att han nästan blir unik.  Vilket absolut inte betyder att jag inte gillar att följa honom eller att böckerna inte engagerar mig. För om du nu trodde att detta var en sågning av Norges bäst säljande kriminalare så är det inte det. För Jo Nesbo har en förmåga att snickra ihop historier och mysterium som få andra. Inte särskilt trovärdiga men spännade, intressanta och omöjliga att lägga ifrån sig.

Och ibland behöver inte litteratur vara svårare än så. Hur kan en bok jag inte kan sluta läsa vara dålig? För trots de urvattnade schablonerna och de något fantasilösa karaktärerna så har Jo Nesbos deckare oftast ett enormt underhållningsvärde. De är den amerikanske thrillern man ser en trött söndagskväll. Underhållande, andfått spännade och en rejäl verklighetsflykt från den kommande veckans sysslor. Visserligen kommer man inte ihåg den efter ett par veckor men vad gör det? Och det, Ladies and Gentlemen, har precis lika stort värde som all annan litteratur. Bara det intas i lagom doser och mellan andra verk som faktiskt kan förändra ditt liv.

Och Pansarhjärta är en av hans bästa och till och med bättre än hans förra ”Snömannen”. Den är hård, komprimerad och omöjlig att förutse. Och jag kan inte sluta fundera på vad Jo Nesbo skulle kunna åstadkomma om han dumpade klichéerna och mallarna, kastade av sig det amerikanska berättaroket och faktiskt försökte berätta något eget byggt från grunden. För berätta en historia som klistrar fast en, det kan han. Så kom igen Jo, gör det där stora norska mästerverket som jag tror ligger inne i dig någonstans.

 

Jag har läst samtliga Harry Hole deckare så jag tänkte ge en kort genomgång av samtliga.

LÄS!
Riktigt bra nagelbitare med intriger och mysterier som det inte går att lägga ifrån sig.

Pansarhjärta

Snömannen

Frälsaren

Rödhake

 

Ok!
Bra deckare som gör sitt jobb men som samtidigt inte är något extra.

Smärtans hus

Djävulsstjärnan

 

NEJ!
De två första böckerna Jo Nesbo skrev och han har inte riktigt hittat formen ännu. Hoppa över, det finns bättre mordgåtor att finna.

Fladdermusmannen

Kackerlackorna

 

Joe Nesbos egna hemsida

 

Fakta
Språk: Svenska
646 sidor, pocket
Pris: 44 SEK  Adlibris, 42 SEK Bokus
Beskrivning/synopsis: Två kvinnor hittas mördade i Oslo, bägge har drunk­nat i sitt eget blod. Mysteriet som polisen står inför är att sticksåren i ansiktet på de döda har tillfogats från insidan av munnen. Kaja Solness vid Oslopolisen skickas till Hongkong för att leta upp den man som är Norges enda specialist på seriemord. Den alkoholiserade polismannen har gömt sig någonstans i miljonstaden, på flykt från demonerna i ett tidigare mordfall, minnena av kvinnan han älskar och den kinesiska maffian. Hans namn är Harry Hole. Högst motvilligt och tvärtemot ledningens uttryck­liga order drar Harry igång en egen utredning tillsammans med Kaja. De hittar snart ett tydligt samband: ett flertal personer, däribland de mördade kvinnorna, befann sig för en tid sedan på fjälltur och övernattade i samma stuga. Och en efter en mister de livet.
Pansarhjärta är en thriller som utspelar sig i Oslo, Kongo, de norska fjällen, Leipzig och Hongkong. Det är en historia om hat, kärlek, smärta och girighet.

 

 

I torsdags var vi återigen på Bokmässan i Göteborg. Denna heliga Graal för det skrivna ordet. Och det var precis som förra året djävulskt trångt, dyrt fika och, allt för ofta, väldigt dyra böcker… men samtidigt… alldeles, alldeles underbart. För vad är väl en bal på slottet jämfört med bokmässan. För om du är en bokälskande människa som inte lider av klaustrofobi eller har en helt tom plånbok så är detta himmelriket och en upplevelse väl värd besväret. Att gå och bläddra i alla dessa underbara böcker, känna lukten av trycksvärta och känna hysterin byggas upp av bokprånglare, författare, obskyra förlag, mediajättar, åsiktsmaskiner och alla sorters kategorier av läsare är helt enkelt underbart. Och det blir stor komik när klockan slår halv sex och de utmattade besökarna, med sina sista krafter, bökar sig fram till förlagens montrar för lite vin och en bit vitt bröd. Nästa år ska jag bli en del av vinflocken och inte vara den som kör hem.

Fredrik och jag traskade runt i lugn takt och då vi bara var där en enda dag så hann vi inte med allt. Sorgligt men sant. Men hellre göra halva hallen noggrant än löpa gatlopp längs med raderna. Det jag tycker är roligast med mässan är chansen att bläddra i och förkovra sig med böckerna som aldrig letar sig ner till Blekinge, vilket ofta är serier och de mer ovanliga publikationerna. Jag menar, varför ska jag kolla upp Ulf Lundells nya roman när jag vet att den kommer ligga på Maxi veckan efter. Så jag spenderade mycket tid hos Science-Fiction bokhandeln, Galago, Vertigo, Manifesto och så vidare, där man kunde hitta sakerna som aldrig, och jag menar aldrig, skulle gå att få tag på nere i Sveriges syd-östra hörn. Och det är orsaken till min extas över bokmässan. För det ger oss lantisar chansen att klämma och känna, som små barn på julafton, på publikationerna som annars bara skulle vara en liten ogripbar thumbnail-bild med tillhörande text på en hemsida, vilket ungefär är lika kul som maginfluensa på julafton.

Vill slå ett extra slag för Apart förlag och deras översatta utgivning av ”The Walking Dead” albumen, vilket är ett hedervärt slag för finkulturen. Man har hittills kommit till album nr två, så köp och se till att de resterande kommer ut. Även ”Blod, Eld, Död”, av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg, om Death-och Blackmetalscenen i Sverige ska bli intressant att läsa, även om jag personligen aldrig fattat varför vuxna män ska ha spikar på armarna och spetsa kråkor på scen. Fick även med mig Gaza av Joe Sacco. En journalist som istället för att skriva traditionella reportage tecknar dem som seriealbum. Recensioner kommer under hösten.

Och nästa år, i september, så syns vi kanske på bokmässan. Och då får min stora idol Jan Lööf vara där den dagen jag är där och inte ränna runt de övriga dagarna. Detta är ett krav Jan, hör du det!

 
 
 
 
 
 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha