Jonas Inde har skapat en våldsam kortroman om extrem manlighet i gränslandet mellan Bret Easton Ellis och Anders Behring Breivik.

KKM - Jonas IndeI dagarna släppte Jonas Inde kortromanen KKM som ska ses som en försmak på en kommande roman. Att den inte kostar mer än en dagstidning är en trevlig detalj.

Tidigt slås jag av att parallellerna mellan den namnlöse huvudpersonen i KKM och norske terroristen Anders Behring Breivik är många. Båda går med i skytteklubb för att komma över vapen, fixering av den egna kroppen, väljer att avskärma sig från människor och odlar på så sätt hatet. Skillnaden är att Breivik motiverades av ett snedvridet ”samhällsansvar” och huvudpersonen i KKM av personliga skäl. Även formen följer dagboksdelarna i Breiviks manifest. Jag tror dock att parallellerna är tillfälligheter men det skänker en obehaglig autencitet till Indes krassa torra prosa.

När man läser Anders Behring Breiviks manifest slås man av hur normal han verkar vara. Tydligare: Hur nära han är oss andra, hur lite som skiljer oss åt. Karl Ove Knausgård är inne på samma spår i sitt sommarprogram, där han hittar uppenbara paralleller mellan Breivik och Adolf Hitler men även vilka likheter han själv har med dem båda. Precis som Breivik verkar huvudpersonen i KKM normal fram till brytpunkten, då han tar steget över gränsen och blir en mördare.

Här och var i KKM får jag Bret Easton Ellis-vibbar, med ultravåld och klassmarkörer. Det mest njutbara i KKM är Jonas Indes perfekta återgivning av den osentimentala känslokylan hos en mördare som inte känner något för sitt offer. Gillar jag KKM? Jajemen, även om det ibland blir lite rumphugget och det känns som om Inde tar för snabba kliv mellan två tankar. Ena stunden söker huvudpersonen kontakt på Facebook och nästa lagar han köttfärssås på kvinnokött. Men att ta grundläggande känslor som finns hos var man och skruva upp dem rejält är alltid intressant och ibland är inte steget så långt från det vardagliga till det extrema.

Lyssna på Karl Ove Knausgård som sommarvärd i P1 (podcast/mp3)
Spellistan från Knausgårds sommarprogram (spotify)

Fakta
Språk: Svenska
45 sidor, paperback
Pris: 9 SEK (cdon)
Beskrivning/synopsis: I kortromanen KKM möter vi en namnlös mördare. Han är svag och komplexfylld. Han är livrädd för kvinnor och fylld med hat. Han är en sårad psykopat som ser sig själv som en känslig kille. Mördarens motsägelsefulla natur skildras med mörk insikt och kommer till uttryck i hans ytterst våldsamma handlingar. Men tvärs genom den gastkramande skildringen lyser också stråk av en bisarr humor. Huvudpersonen i KKM är helt enkelt en vanlig svensk kille som drivit sina tendenser något längre än andra vanliga svenska killar. ”Jag är inte arg. Jag är mordisk. Du ska inte kränka mig. För då mördar jag dig.” Jonas Inde, född 1967, är skådespelare och författare. Han blev känd som medlem av Killinggänget. 2004 kom hans debutroman, Too fast for love med illustrationer av Martin Kellerman som han även samarbetat med i andra sammanhang. Den korta romanen/långa novellen KKM kan ses som en försmak av Jonas Indes kommande roman.

 

Morgan Allings Kriget är slut må ge ett pretentiöst och sentimentalt första intryck, men innanför pärmarna döljer sig den perfekta sommarläsningen och en bok som kan uppskattas av så gott som alla.

Kriget är slut - Morgan Alling

Jag blir gärna lite uppstressad av att recensera den här typen av biografier, där man redan innan vet att det är ett hjärtslitande människoöde som skildras och de lovordande omdömena står som nässlor på en gödselstack. Tänk om jag inte gillar det? Om jag sågar den sågar jag då även lidandet som skildras? Blir det som att slå på någon som redan ligger ned? Om jag ogillar den men inte skriver det, vad blir då värdet på resten av recensionerna? Till denna oro kan läggas att det lilla jag sett Morgan Alling så har jag upplevt honom som lite over much, det och att jag tycker att bokens omslag känns pretentiöst på ett sentimentalt vis.

Min oro är obefogad, Morgan Alling skildrar sin barndom osentimentalt och det blir därför uthärdligt. Men KRIGET ÄR SLUT är inte bara uthärdlig, den är bra. Språket är lätt och behagligt att läsa, att historien berättas i små fragment på några få sidor gör den lättläst och förrädisk, då jag tänker ”ska bara läsa ett stycke till, och ett till”. Men framför allt stämmer boken till eftertanke, hur påverkar det vi säger och gör barn och ungdomar. Men även hur en busunge, som på ytan kan verka skogstokig, kan resonera och fungera eller för att säga det tydligare: Hur irrationellt beteende kan vara rationellt i andra livssituationer.

När jag läst färdigt boken, känns omslaget inte så tokigt utan nästan passande, nu när jag har en relation till både personen och innehållet. Men jag känner ändå att jag måste balansera det genom att lägga till en bild på Morgan Alling från hans hemsida:

Morgan Alling - Bild från morganalling.com

Morgan Alling intervjuas på Bokmässan med anledning av KRIGET ÄR SLUT:

I intervjun säger Morgan något som stämmer bra med perspektivet i KRIGET ÄR SLUT, han ser inte sig själv som offer utan de andra som förövare. Boken är sprungen ur den positiva respons han fick efter sin medverkan i Sommar i P1 2009. Har du lyssnat på Morgans sommarprogram kommer du att känna igen mycket, men boken fördjupar och känns bättre strukturerad. Orkar du inte läsa boken men likväl är nyfiken kan jag rekommendera sommarprogrammet (länk nedan).

KRIGET ÄR SLUT är en gripande, härlig och pigg bok som med stor behållning kan uppskattas av så gott som alla. Den är perfekt för sommarläsningen då man både kan sluka den och/eller läsa den i korta stycken utan att tappa bort sig i handlingen. Den här typen av böcker är inte min macka men jag kan inte värja mig, det är för bra. Hyllas de som hyllas bör och Morgan Alling och KRIGET ÄR SLUT bör hyllas.

Morgan Alling sommarpratare 2009 (podcast/mp3)

morganalling.com

Fakta
Språk: Svenska
334 sidor, inbunden
Beskrivning/synopsis: När Morgan Alling skildrade sin tuffa barndom i radioprogrammet Sommar år 2009 blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen hade anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida. Att det bakom skratten även fanns en stor sorg. Under sina första fyra år bodde Morgan och hans lillebror Stefan tillsammans med sin ensamstående alkoholiserade mor. Vardagen var fylld av supande, slagsmål och flyttar mellan olika lägenheter. Men mamman älskade ändå sina söner och försökte ta hand om dem så gott hon kunde. Och Morgan hittade på allehanda bus och upptåg som gjorde honom till hjälte både hos kompisarna och fyllgubbarna. Men till slut tappade mamman kontrollen över festandet, förlorade jobbet och blev inlagd på behandlingshem. Morgan och hans lillebror hamnade på barnhem, men trots mammans alla löften kom hon aldrig och hämtade dem. Istället skildes bröderna åt och skickades från fosterfamilj till fosterfamilj. Morgan tycktes förutbestämd för ett liv med missbruk och misär. Räddningen kom i form av en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav, och teatern som blev Morgans nya hem. Kriget är slut är en gripande skildring av ett maskrosbarn som inte bara klarade sig utan har lyckats vända motgångarna till en styrka. Med stor detaljrikedom och tidsatmosfär tecknar Morgan Alling ett porträtt av en pojke som överlever tack vare sin humor och sin längtan efter revansch.

 

John Ajvide Lindqvist har gett ut en volym med gott och blandat, här ryms allt från gamla tvseriemanus till recensioner. Min stora behållning är långnovellen Ansiktsburk som är både bra och rolig samt Ajvides kommentar till vad som är stor kärlek i titelnovellen Låt de gamla drömmarna dö.

John Ajvide Lindqvist - Låt de gamla drömmarna dö

Jag har ett ganska ansträngt förhållande till John Ajvide Lindqvists litteratur. Det första jag läste var HANTERINGEN AV ODÖDA, då inne i min zombieperiod och jag blev fly förbannad. Jag tyckte om idén till boken och till och med förnyelsen av genren. Men den kändes hafsig och i ärlighetens namn ville jag nog såga den oxå. Jag svor i alla fall att aldrig mer läsa något av Ajvide. Jag tillhör den lilla skara som såg Ajvide ståuppa och minns honom och han var inte precis min favorit på den tiden. Nu är jag, då och då, en förnuftig man som kan erkänna att jag begår fel, men det krävdes att jag såg filmen LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN som jag tyckte var fantastisk. Jag köpte boken och deklamerade snorkigt: Det må vara hur det vill med Ajvide och hans författartalang men det tillhör numera allmänbildningen att ha läst LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Boken visade sig vara bra, men jag kunde fortfarande gömma mig bakom det faktum att jag gillade filmen bättre än boken, den var renare och klarare i sin avskalade form. Tills jag insåg att det oxå var Ajvide som skrivit manus. Ojdå.

Nu har jag alltså läst LÅT DE GAMLA DRÖMMARNA DÖ och det har alltså varit en kamp på 3-4 år från öppet förakt till, nu kommer det; accepterande. Yes, det här är helt ok. Jag läser och njuter av både språk och innehåll i första delen i boken som är Ajvides manus till SOMMARPROGRAM i P1 2006. Det och att Ajvide i förordet utlovar en ny zombierökare inom kort vinner över mig. Ja, jag är så lättflörtad.

Men sen svalnar min entusiasm en smula. Mitt intresse går upp och ned. Språket är lätt och Ajvide använder vardagliga ord på lite ovanliga ställen. Det är trevligt. Det är faktiskt inget fel alls på Ajvides verk, varför har jag då så svårt att ta det till mig? Samtidigt som jag slukar texten.

Bästa texterna är ANSIKTSBURK och Ajvides manus till SOMMARPROGRAM I P1 2006, Ajlöövitt! Kanske är det så att jag gillar honom mest när han inte skriver skräck. Jag har lite svårt när det blir så där hokus pokus; en 30 meter hög demon/ont väsen som stövlar runt i en svensk idyll. Det är nog så att jag inte gillar skräck när det blir för mycket hokus pokus, blev vansinnigt besviken när den läskiga klownen i filmen DET visade sig vara en rymdspindel som man kunde döda genom att skjuta silverörhängen på. Samtidigt älskar jag Stephen Kings GERALDS LEK (inget hokus pokus i den inte). Men samtidigt tyckte jag om THE PASSAGE där det förekommer lite hokus pokus, så min teori haltar. Kanske är det hur man säljer in det till mig som läsare. Ajvide ger mig inte tid och argument att svälja betet.

Ibland när jag läser Ajvide så är det som om han krånglar till det för att dölja en underström av handlingar, i alla fall är det vad jag väntar mig att finna. Men det tillkrånglade som utmanar mig att söka vidare och förstå döljer inget, åtminstonne inget jag kan finna. Det är som om han stryker mig mothårs, vi klickar inte.

Omslaget är bra, satt en lång stund och tittade på det innan jag kom på vad det föreställde. Men orkar du inte lista ut det själv så är det tydligare i klippet nedan. Jag blir lite nöjd när man knyter ihop omslag och reklamspot så här, snyggt.

John Ajvide Lindqvist pratar om Låt de gamla drömmarna dö

Ajvide gör en fin skildring av vad som är stor kärlek som jag tycker mycket om i titelnovellen Låt de gamla drömmarna dö. Här får man även veta vad som händer med barnen i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN, men det är en bihistoria, vilket gör att jag gillar det än mer.

Jag gillar Ajvides ideér, han är en frisk fläkt och han förtjänar all framgång och uppmärksamhet. Men LÅT DE GAMLA DRÖMMARNA DÖ faller mig inte i smaken, det finns guldkorn som Ansiktsburk, Låt de gamla drömmarna dö och Sommarprogrammet men överlag gillar jag den inte. Det är spretigt och ojämnt och mitt intresse åker verkligen jojo. Något för ajvidefantasten? Naturligtvis. Något för ajvidenovisen? Jajamen. Något för hokuspokusallergikern? Absolut inte!

”Erik Pettersson” presenterar Ansiktsburk på Bokmässan (youtubeklipp)

Recension av The Passage

Fakta
Språk: Svenska
363 sidor, häftad
Beskrivning/synopsis: ”Mitt liv började när jag var tretton år. Kan jag säga nu. Som vuxna skapar vi ju vår barndom. Riktar ljuset mot de där händelserna som gjorde att vi blev som vi blev och glömmer bort de andra. Carola minns säkert sin första rena ton. Ernst Kirchsteiger sin första formgjutning i lättbetong. Men mitt liv började när jag var tretton.”

I Låt de gamla drömmarna dö har John Ajvide Lindqvist samlat texter skrivna under lång tid i vitt skilda sammanhang. Här finns allt från efterfrågade noveller, sketcher och kåserier till recensioner och Sommarprogrammet från 2006. Inte minst finns här novellen som gett samlingen dess namn, och som ger svaret på vad som hände Oskar och Eli sedan de stigit av tåget där Låt den rätte komma in slutade. Vissa av texterna har publicerats tidigare, däribland följetongen Tindalos och långnovellen Ansiktsburk, andra är helt nyskrivna eller har bara framförts på scen. Allt inleds med ett specialskrivet förord. Det här är en bok för dem som vill läsa allt, för dem som vill veta hur det går och för alla som vill prova på att tillbringa några timmar i John Ajvide Lindqvists skrämmande och fascinerande värld.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha