Geggig, brutal och återutgiven. Här kommer Getingfabriken igen, återuppstånden från 1984 och kritiker och läsare är beredda på att chockas och fördömas igen… Eller?

Frank är en mentalt ostabil, snällt sagt, tonåring som lever på en ö med sin far. Hans bror sitter på psyket efter att att tänt eld på en eller två hundar för mycket och han själv bedriver sina dagar med att plåga och döda djur av alla sorter och dimensioner. Bland annat går han hårt åt kaninbeståndet på ön med slangbella, strypning och dynamit. Han har en dvärgkompis som han super sig full med då och då och han har en inredd gammal bunker full med djurkavader och skallar där han ibland sitter och kopplar av. Tycker ni det börjar låta som en morbid liten historia? Ja, jag skulle kunna fortsätta med avbitna könsorgan, offerpålar, försvunna mammor och en getingfabrik. Eller varför inte Franks egna ord om sitt besinningslösa våld:

”Två år efter jag tagit livet av Blyth mördade jag min lillebror Paul, av helt andra och mer fundamentala orsaker än när jag gjorde av med Blyth, och året efter det lät jag min unga kusin Esmeralda kila vidare, mer eller mindre av en nyck. Så där har ni min resultatlista hittills. Tre stycken. Men nu har jag inte dödat någon på åratal, och tänker inte heller göra det mera. Det var bara en fas jag gick igenom.”

För detta är en vulgärt vulgär historia som vandrar på slak lina över billig chockverkan och döda kadaver. Det kunde blivit så fjantigt och dåligt vid minsta felsteg men resultatet är istället engagerande, drivet och alldeles fängslande. För att tala klarspråk så är detta en riktigt bra bok. Ian Banks lyckas bygga upp en spännande rysare där det inte finns en död mening och där det makabra bidrar till att bygga upp en värld bortom allt förnuft och alla förväntningar. Berättarmässigt är den snyggt upplagd där små bitar av ledtrådar sakta men säkert sätts ihop för att mot slutet bilda en självklar helhet, och att Banks låter saker diskuteras utan att för den skull förklara dem förrän långt senare är väldigt snyggt och en dramaturgisk våt dröm.

Getingfabriken kom redan 1984 och delade redan då kritikerkåren i två läger mellan dem som ansåg den enbart osmaklig och de som, liksom jag, ansåg att den var fantastisk. Och kanske är jag inte riktigt funtad som gillar detta men jag tyckte den var, och är, alldeles fantastisk. Jag har egentligen bara en sak att klaga på, ja klaga måste man, och det är att Ian Banks på de absolut sista sidorna låter sin antihjälte förklara och resonera om sitt beteende. Något som är totalt onödigt då det redan sagts mellan raderna och tvingat mig som konsument att fundera och tänka till. Jag vill inte ha boken förklarad, jag vill ha den som en tolkbar utmaning. Så trots att jag vet att du inte kommer göra som jag säger så strunta i de fyra sista sidorna och tänk själv. (Zap! Pop! Dammar som brister! Bomber som detonerar! Förkolnade getingar: ttssssl)

Läs! Läs! Läs!

Iain Banks hemsida

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
236 sidor, inbunden
Pris: 129 SEK (Bokus), 149 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Iain Banks debutroman är den våldsamma, groteska och svart komiska berättelsen om den psykopatiske tonåringen och flerfaldige mördaren Frank som bor tillsammans med sin pappa på en ö utanför Skottlands kust. Där ägnar han sig åt makabra, rituella djuroffer – titelnGetingfabriken syftar på en avancerad anordning som involverar levande getingar – medan han inväntar sin halvbror Eric som är på rymmen från ett mentalsjukhus.

Boken väckte starka reaktioner när den kom ut 1984. En del betraktade den som ett smaklöst frosseri i grymhet och våld, medan den på andra håll lyftes fram som en storslagen debut. ”Briljant, oemotståndlig, fängslande”, skrev till exempel New York Times recensent. När den brittiska dagstidningen The Independent ett antal år senare valde ut århundradets 100 bästa romaner fanns Getingfabriken med på listan.

IAIN BANKS föddes 1954 i Dunfermline i Skottland. Efter den stora uppmärksamhet han väckte med Getingfabriken [The Wasp Factory, 1984] har han skrivit en lång rad böcker, dels mainstreamromaner, dels internationellt storsäljande science fiction-romaner under namnvariationen Iain M. Banks. 2005 tilldelades han science fiction-genrens finaste pris, The Hugo Award, för romanen The Algebraist.

 

Ohhh… jag är ute på hal is. Eller rättare sagt, jag sladdar i zombieblodet, för det är inte jag som brukar skriva om levande död-litteraturen på bokfetischisten, utan min hedervärda kollega ûberzombiefetischisten Fredrik. Mannen som sett och läst allt som innehåller nyvakna döda och givetvis samtliga album av The Walking dead. Medan jag har läst två stycken, del 1 och 2, och det på svenska. Så dags för amatörens vinkel av de vandrande döda.

Men var börjar jag…  jo, just det…

Walking Dead är den tecknade serien som slog rekord och hittade läsare utanför den normala målgruppen av comicnördar och skräckdiggare, för att sen bli TV-serien som slog rekord och bredde ut sig över världen som en explosiv farsot. Idag vet alla, till och med min mamma, vad The Walking Dead är. För finns det på TV så finns det också hos den stora massan. Serien förtjänar alltså något sorts medelsvenssonpris för sin spridning av zombieevangeliet och dess kulturella upplysning i landet lagom och världen. Men samtidigt finns det ett stort problem i uppmärksamheten då det medfört en massmedial trend där det spottas ut zombiefilmer och där till och med TV6, med ”Den sista dokusåpan”, gjort en egen zombieserie. Och ja, jag kallar detta ett problem då nästan samtliga av dessa filmer och TV-serier är skräp, nonsens och tjafs. The Walking Dead sticker därigenom ut genom att vara ett seriöst skräckalternativ där folks rädsla och utsatthet tas på allvar istället för att spexas bort bland ruttet kött, oneliners och huvudsprängningar.  För kvalitativt så slår både den tecknade originalserien som TV-alternativet det mesta inom genren.

Och album två med undertiteln ”På drift” är en riktigt bra bok. En snyggt tecknad historia om en grupp överlevande som nu bryter upp från den lägerplats de hade i ettan för att hitta någonstans där de kan vara säkra, överleva och vara mänskliga. För det är utsattheten och viljan att finna tryggheten som är det bärande fundamentet i serien. Vid ett tillfälle så har gruppen hittat några hus där de sover för natten och kanske, kanske kan detta vara stället, fristaden, de så desperat söker i en värld där allt har gått åt helvete. Huvudpersonen Rick och hans fru ligger nerbäddade med sin son mellan sig och pratar om hur skönt det är att återigen sova i en riktig säng, hur de ska göra med den kommande födseln av deras andra barn och hur underbart det är att äntligen få lite avskildhet från de andra i gruppen då samtliga i vanliga fall sover som packade sillar i en gammal husbil. Det är mänskligt och det berör mig. Allt de vill ha är ett tryggt liv och en framtid men någonstans vet de, antagligen, att det aldrig kommer bli som förut men drömmen finns och frodas och i den där dubbelsängen, den där natten, är de så nära, så nära sina drömmars mål. Och detta är styrkan med The Walking Dead. Det är inte zombierna som har huvudrollen eller driver historien framåt utan de överlevande, som i boken får vara vanliga enkla människor som ryckts upp med rötterna ur sina civiliserade liv med allt vad det innebar av tillgång till mat, vatten, trygghet och familjer. När detta sedan blandas upp med gore, skräck och spänning så uppstår en explosivt bra saga med både tyngd och action. Något som är ovanligt i en oftast förenklad, förutsägbar och schablonbaserad genre.

Och den tecknade serien slår tv-serien ordentligt på fingrarna på alla sätt. För det första är den ett betydligt mer actionstinn och ryslig anrättning än tv-serien och för det andra så kostar den också på sig att vara mer tillåtande till sex, åsikter, fördjupning och infall. För där TV-serien plattar ut och sorterar bort för att anpassa sig till miljonpublik och miljonbudget så vågar och innehåller serien så mycket mer. Till exempel så utspelar sig nästan hela säsong 2 på en farm, samma episod utgör mindre än hälften av boken. Vilket till viss del förklarar varför säsong två var en rätt seg tv-såpa, och den i rutan så beskedliga asexuelle Dale är här ihop med en betydligt yngre Andrea och hela scenen jag beskrev ovan finns inte ens med osv, osv. Jag skulle kunna rada upp fler exempel men faktum är  att den som sett allt på tv ändå bör läsa serierna då detta är en helt annorlunda upplevelse, och en betydligt bättre sådan också. Det är mer, det är bättre och den tränger betydligt djupare ner i själen hos sina karaktärer. Och det är verkligen intressant hur en snabbt berättad 144 sidig bok kan slå en säsong av rörlig media bestående av tretton timslånga avsnitt vad det gäller djup och utveckling av karaktärer och historia.

Har du däremot inte sett TV-serien eller läst böckerna är du bara att gratulera till den njutningsfulla skräcktur till läsupplevelse du har framför dig. För läsa den måste du, även om du normalt inte är skräckfanatiker eller går igång på levande döda.

Måste lägga ett plus också för Fredrik Strages förord som är insiktsfullt och roligt.

Recensionen av del ett, Tills döden skiljer oss åt

The Walking Dead book six

The Walking Dead book seven

Apart bokförlag

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
 144 sidor, mjukband
Pris: 119 SEK Adlibris och Bokus
Förlag: Apart förlag AB

Beskrivning/synopsis: Den andra samlingsvolymen på svenska med den kritikerrosade serietidningen The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn. ”I en värld befolkad av döda tvingas vi att till slut börja leva.”

”Sedan det första numret av serietidningen gavs ut 2003 har Robert Kirkmans saga vuxit till det dystraste, blodigaste och mest gastkramande som någonsin berättats i zombiegenren. Huvudpersonerna i The Walking Dead sörjer inte bara sina vänner och släktingar utan hela den förlorade civilisationen. De sörjer den hänsyn, vänlighet och ömsesidiga respekt som vittrar bort när samhället kollapsar. Samtidigt blir det allt mer osäkert om zombierna är de verkliga monstren. Kanske har människorna mest att frukta hos sig själva.”

Ur Fredrik Strages förord

 

 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha