Knut Hamsun, den moderna litteraturens fader, har skapat något fantastiskt i mästerverket Landstrykare. Här finns vagabonder, entreprenörskap och sprudlande livsglädje och mitt i allt står urkraften August som ett monument över industrialismens intåg i Norge.

Landstrykare - Knut Hamsun

Ernest Hemingway var inte sen att berätta hur Knut Hamsun inte bara inspirerat honom, utan till och med lärt honom skriva. Det finns mycket riktigt flera likheter mellan LANDSTRYKARE och Hemingways kända kortroman DEN GAMLE OCH HAVET, LANDSTRYKARE känns dock mer kärv och autentisk. Hamsuns imponerande författargärning spänner över 70 år och han har förutom Hemingway inspirerat storheter som Thomas MannCharles Bukowski och Franz Kafka, han anses vara den moderna litteraturens fader. I Hamsuns genombrottsroman SVÄLT känner man Dostojevskijs närvaro, men i LANDSTRYKARE har han gått över till natur- och folklivsskildringar.

Språket och den kärnfulla kortheten i LANDSTRYKARE är jag bekant med genom min mormor och folk från hennes generation. I romanen dyker det upp fullt av gamla konstiga ord som: klockjuden, smällfin, överdängare och snugga. Bland dessa ord finns dessutom små ordstäv och till och med bibliska aforismer som Den som inte arbetar ska heller inte äta, som senare använts bland annat av Lenin.

Jag kan inte termen för det, men jag älskar hur LANDSTRYKARE liksom handlar om allt och alla i den norska byn Polden i början och hur historien ligger öppen och kan ta vilken väg den vill, men till slut hakar fast i någon, liksom godtyckligt vem, och följer sedan denne långa stycken. Det så snyggt berättat och det blir bra läsning, jag flyger igenom de drygt 400 sidorna på bara någon dag och kan inte lägga LANDSTRYKARE ifrån mig.

Knut, din kanalje!

Knut, din kanalje!

Det finns så mycket att säga bara om personen Knut Hamsun, som att han lierade sig med nazisterna vilket inte bara är svårt för norrmännen att svälja, utan även för oss andra. Eller som att Hamsun innan han hamnade i onåd 1920 fick nobelpriset i litteratur. Men hur var det nu, blev han full på nobelfesten och nöp Selma Lagerlöf i rumpan? Jag måste nog både se filmen HAMSUN med Max von Sydow och läsa Sigrid Combüchens biografi LIVSKLÄTTAREN för att räta ut några av frågetecknen. Det var förresten Sigrid Combüchen, författare även till augustprisvinnande SPILL, som tipsade mig om LANDSTRYKARE i en intervju (se klippet nedan).

Knut Hamsun kan konsten att återge ett fyllos munhuggande, med dess sneda logik och lättstötta grälsjuka. Han visar på skeenden som spänner över många år som inte ens personerna själva skulle kunna återge eller koppla samman. Han berättar hur den sömniga fiskeby Polden fördärvas av ekonomisk en tillfällig framgång. Det är yrvädret och entreprenören August som är den drivande kraften i förändringen av byn och de som bor där och han symboliserar mycket riktigt industrialismens intåg i Norge. Men är du inte ett spår intresserad av sådant är det helt på egen hand en fantastisk historia väl i klass med UTVANDRARNA och HEMSÖBORNA. Jag håller faktiskt LANDSTRYKARE ett par snäpp över dessa, så bra är den. Tyvärr finns det skrämmande lite böcker av Knut Hamsun på svenska, så om du vill läsa mästerverket LANDSTRYKARE, och det vill du, är du begränsad till Bokbörsen och bibblan.

 

Se Sigrid Combüchen tipsa om bla Landstrykare i Bokusbussen på Bokmässan 2010:

Kan du inte se klippet ovan klicka här (YouTube)

Se Knut Hamsun fira sin 85-årsdag (YouTube)

Fakta
Språk: svenska
415 sidor, inbunden
Pris: 55 SEK (Bokbörsen)
Beskrivning/synopsis kunde jag inte hitta på svenska så jag lät google översätta den norska: Detta är den första boken i Augusttrilogin. Den skildrar mötet mellan den lilla byn Polden och den nya tiden som representeras av August. Han är en drömmare och en spekulant som skapar oro och rastlöshet om honom. Boken är en uppgörelse med den industrialiserade och kommersialiserad tidsandan. De andra två böckerna August heter: August och Men leva livet.

 

På Svenska Akademiens nionde stol sitter en skön författare, Torgny Lindgren. Minnen är den självbiografiska bok han länge vägrat skriva. Men det är inte heller en självbiografi i vanlig bemärkelse. Här står form och filosofi i främsta rummet, kronologiska händelser är underordnade.

Minnen - Torgny LindgrenAtt läsa en god bok är som att surfa på webben, det är referenser, diskussioner med och om andra verk, tankar, fakta och lögner. Att läsa MINNEN är som att surfa på en superwebb kallad VästerbottNET, den är neddestillerad och innehåller bara gräddan. Här finns litterära referenser och deras direkta eller indirekta betydelse för Torgny Lindgren och hans författarskap. Här nämns hur uttrycket ormens väg på hälleberget blev känt för honom. Han namedroppar Søren Kierkegaard, August Strindberg och Viktor Rydberg samt en rad andra författare som han växt upp till. Här diskuteras Selma Lagerlöfs homosexualitet vid hans mors dödsbädd och hur mycket han beundrar Thomas Mann.

MINNEN är så nära man kommer en självbiografi när det är Torgny Lindgren som skriver. Vi får följa tankar, filosofi och influenser snarare än kronologiska händelser i Lindgrens liv. I en underbar passage ratar han journalistiken med motiveringen att det är skrivandets motsvarighet till syndafallet, redaktören menar att syndafallet öppnade våra ögon för sanningen. Lindgren svarar då att han inte är intresserad av sanningen han vill ”fylla tomrummet i medvetandet”. Vilken underbar premiss för ett författarskap!

Stig Cederholm - NotisRoande, sant eller ej, är att Lindgrens första möte med en författare var mötet med Stig Cederholm och hur han förfördes av hans charm. Enligt Lindgren ska Cederholm, förutom att han stred med tysken under andra världskriget, ha förskingrat, stulit och lånat pengar av folk från bygden kring Raggsjö där Lindgren växte upp. Men Cederholms beteende avfärdades med att man fick förlåta en författare nästan vad som helst.

Lindgren kan bara genom att återge ett samtal eller beskriva en person lyckas få det till ett tidsdokument som beskriver, seder, verktyg, språkbruk, livssyn, lakonisk filosofi och den instinktiva livsviljan som tycks finnas även om man vet att livet saknar mening. Han säger även att hans författarskap har präglats av att försöka beskriva att det finns inget ‘slutligen’ samtidigt som det är ett måste för en bok.

Daniel Sjölin i BABEL gör en trevlig intervju med Torgny Lindgren våren 2010

Lindgrens västerbottniska är varm och trygg att lyssna till och jag myser åt hans utdragna n och m i slutet på orden, till och med när han citerar på tyska smyger det sig in: schwednnn. Västerbottniskan passar väl till språket, texten. Torgny Lindgren som både uppläsare och författare vet precis var han ska lägga tonvikten och han kan uttala speciella ord som schvattn (svarten) så att det låter som det ska.

Han är rolig, smart, beläst. Ska jag likna detta vid något blir det Nikanor Teratologen, men det är en orättvis jämförelse. Det är mest språket som känns igen, knappast handlingen eller äcklet eller refererenserna. Om jag ska vara ärlig så inte ens språket även om de båda är från Västerbotten.

Torgny Lindgren pratar om MINNEN (och nämner även här Thomas Mann som en stor inspirationskälla)

Det här liknar ingenting jag läst tidigare. Få böcker som jag läst har väckt så mycket tankar, känslor, idéer rent av som MINNEN. Det är djupt eller snarare eftertänksamt samtidigt som det är roligt och jag ler mig igenom flera långa passager. Att en man i Lindgrens ålder kan skriva så vitalt och att med en sån ordström inte upprepa ett ord är kort sagt förbluffande. MINNEN är bra.

Dn recenserar Minnen

Läs om Torgny Lindgren på Svenska Akademiens hemsida

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Torgny Lindgren)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.[...]”

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha