Om natten i Chile är prästen Urrutias tankeflod på sin dödsbädd där samvetet kommer ikapp honom. Berättelsen har många lager, referenser, symboler och betydelser och är svårtolkad. Jag vill gilla detta, men det är svårt.

Om natten i Chile - Roberto Bolano

Handlingen verkar underordnad i OM NATTEN I CHILE, man sveper ömsom över sjok av tid ömsom är varje gest i ett samtal detaljerat återgiven. Roberto Bolaños prosa är febrig och drömsk, precis som en döende man som ser tillbaka på livet. Ibland snårig och delirisk och ibland rak och förrädiskt lättläst och jag får hela tiden bromsa min framfart för att hinna ta in och bearbeta. Tidigt i boken kommer den förlösande frasen som vinner över mig. Jag vill gärna ha en formulering eller passage som jag gillar i varje bok jag tar till mig, här är det hur den unge Sebastián Urrutia Lacroix lägger märke till hur perfekt och exakt den stora litteraturkritikern Farewell formulerar sig.

OM NATTEN I CHILE har flera lager, det är berättelser i berättelsen och jag anar i min okunskap att många av de händelser som skildras har flera betydelser och referenser. Hela boken är skriven utan styckeindelning och det förstärker intrycket av att det är den gamle prästen Urrutias tankeflöde som man följer.

En central figur är poeten och nobelpristagaren Paulo Neruda som hade en affär och senare gifte sig med huvudkaraktärens namne Matilde Urrutia. Hur jag ska tolka det vet jag inte, inte heller förstår jag vad personerna Asaf och Tah (fasa och hat) egenligen gör med huvudkaraktären Urrutia. Är Urrutia Chiles intellektuella och kulturella elit? Och i så fall är Neruda sig själv? Är litteraturkritikern Farewell Urrutias avsked till sin oskuld?

Paulo Neruda

Paulo Neruda

Präster är perfekta för denna typ av karaktär. De kan leva bland oss utan att dela våra liv och erfarenheter: naiva, barnsliga, oskyldiga rent av. Kyrkan är oxå perfekt i sammanhanget, då det under Pinochettiden hade en särställning som den enda organisation som tilläts. Jag kanske kan förväxlas med en auktoritet på Chile, men jag försäkrar att allt är slögooglat. Vidare är prästens gudstro är inte passionerad, snarare mekanisk eller t o m tvångsmässig eller kanske snarare yrkesmässig. Lägg där till att Urrutia är konflikträdd och blundar för grova oförrätter. Men på dödsbädden kommer samvetet i form av en åldrande yngling.

Jag vill gilla detta, men det är svårt. Möjligen är jag för oinsatt och ointresserad av Chile för att uppskatta detta. Visst är det ett bra hantverk, bra översättning, men inget fantastiskt. OM NATTEN I CHILE höjer sig över genomsnittet men innehåller inte mycket som jag går igång på. Jag tycker inte om när man skildrar länder på detta sättet, jag kroknade en bit in i Salman Rushdies SHALIMAR THE CLOWN av samma anledning. Jag gillar Bolaños språk och det tragikomiska i hur man skyddar sin kyrkor från förfall i Europa. Jag förförs inte av den ytliga delen av berättelsen och förstår inte den djupare fullt ut.

Fakta
Språk: Svenska
149 sidor, häftad
Beskrivning/synopsis: ”Nu är jag på väg att dö, men jag har fortfarande mycket att säga. Jag kände frid. Stum var jag, och fridfull. Men så plötsligt kom det upp saker.” Om natten i Chile är en sorglig, ibland vacker och ofta tragikomisk berättelse – en rädd människas försvarstal. Ny roman på svenska av Latinamerikas främste samtidsförfattare.

La Bibliofille recenerar Om natten i Chile

Aftonbladet recenserar Om natten i Chile

Dagens Nyheter recenserar Om natten i Chile

 

Fy fan vad bra detta är. Lågmäld, stoistisk humor och filosofi, sida vid sida. Lennart Jähkel är klockren som uppläsare och hittar den där lagom loja tonen som höjer boken ytterligare ett snäpp. Jag kommer utan tvekan att läsa fler böcker av den sköne norrmannen Erlend Loe.

Doppler - Erlend Loe

Det här så fantastiskt bra, jag träffas rakt i hjärtat av Loes livsåskådning. Han filosoferar utan att det känns konstlat eller krystat. I samtalston och utan förkortande ord kommer han vardagen och tingen in på livet på ett sätt som är både uppfriskande och överraskande enkelt. Precis som aktuelle Karl Ove Knausgård är det en norrman som gör upp med sin döde far, även om Loe i ärlighetens namn utkom med sin tidigare. Utan att ha läst MIN KAMP gissar jag att det enda Loe och Knausgård har gemensamt är nationalitet och skildringen av en bortgången far.

Med DOPPLER i öronen småfnissade jag mig igenom mina löparrundor och en gång fick jag  t o m stanna och skratta högt. Den är inte hysteriskt rolig, men den jobbar sig in i skrattmusklerna och man ler nästan hela tiden. Trots att huvudkaraktären Andreas Doppler inte är särskilt sympatisk gillar jag honom, kanske för att han är uppriktig och inte gör anspråk på att han alla svar utan är trygg i sina begränsningar.

Han träffar mitt i prick gång på gång. Både i detaljer som att lite vresigt undra vad fan ananas har på pizza att göra till de större sammanhangen där man känner motvilja till ekorrhjulet som består av jobb och familj och allt vad det innebär. Han levererar, för mig, odiskutabla sanningar som att ibland minns man hellre en bra fest än att man var duktig och studerade flitigt.

Jag vill köpa på mig alla Loes böcker och sträckläsa dem. Det är inte omöjligt att jag hittat en ny favoritförfattare. På tal om det hoppas jag att min femitopplista aldrig blir statisk eller ännu värre färdig. Alltså, på väg upp: Erlend Loe, på väg ut: Salman Rushdie.

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 49 – 89 SEK
Ljudbok, uppläsare: Lennart Jähkel, genom appen Storytel på iPhone, (4 h, 37 min)
Provlyssna på Storytels hemsida
Beskrivning/Synopsis: Kultförklarade Erlend Loe är tillbaka med en ny roman. Den här gången berättas den tragikomiska historien om Andreas Doppler, som får nog av all duktighet, trivsamhet och konsumtionshysteri och helt sonika lämnar sitt välordnade familjeliv, flyttar till skogs och blir bästa vän med en älg. Men livet i skogen blir inte så fridfullt som han hoppats på. Loes absurda humor och underfundiga samhällskritik når denna gång nya höjder.

 

ÖVERVAKNINGEN är en fröjd att läsa med underbart vackra uttryck och fraser som överraskar i sina formuleringar eller i sin betydelse. Pseudonymen Gunnar Blå blandar erotik, komik och filosofisk melankoli enligt baksidan på boken, där den filosofiska melakolin står i främsta rummet.

Gunnar Blå - Övervakningen

Det här är sista delen i DEN TREDJE SYSTERNtrilogin och det funkar att hoppa in i den utan att ha läst de första två delarna, som jag gjorde. Dels får man en resumé  i början och dels ger boken självständigt en minnesvärd läsupplevelse. Men jag har blivit kittlad och kommer att läsa de två första delarna.

Det är lättläst, man flyger fram över sidorna, slukar den. Blå får en att se vardagliga saker med andra ögon och det är bitterljuvt och ovanligt. Jag vill gärna likna stilen vid något jag tidigare läst men det är svårt, närmast liknar Blå Sture Dahlström men där Dahlström är frisk och livsnjutande är Blå frenetisk och sorgsen. Jag känner likheter med Knut Hamsuns SVÄLT, med samma febriga, drömlika felval och kanske en doft av Fjodor Dostojevskij, men framför allt är Blå sin egen. Erotik-/porrdelen som man gärna trycker på känns något överdriven, alternativt har jag en hög smärttröskel, det är inte en större del av berättelsen än hos något Salman Rushdie skrivit, skillnaden är kanske att det inte står på baksidan av hans böcker.

Oblygt men passande namndroppar man andra titlar från förlaget Vertigo. Det funkar och till min förvåning finner jag mig riktigt sugen på att läsa Markis de Sades JULIETTE. Om det är det som verkligen är avsikten vet jag inte, men jag kan inte komma på ett bättre sätt att uppmärksamma en bok.

Själva boken är ett välgjort vackert hårdband, med tukos pärm, relieftryck i guld, lägg till en riktigt skön handling och ett underbart språk och du finner dig vara just en, Bokfetischist.

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 140 SEK
176 sidor, Inbunden
Beskrivning/synopsis: ”Carl” jagar information. Han reser från Paris, över Prag, Venedig, Neapel, Palermo och vidare till Tanger. Han blir stundvis psykotisk, han står under ständig övervakning, han möter informanter som visar ett osunt intresse för hans armstump.

Han beter sig som en agent: alltså uppfattas han så. Men det finns inget uppdrag, ingen uppdragsgivare. Varken han eller eller hans övervakare vet vem han är eller vad han söker. Ty det som ser ut som en jakt är tvärtom en flykt, bort från allt för smärtsamma minnen.

Men ingen kan fly för alltid.

gunnarbla.com
vertigo.se
vertigomannen.blogspot.com

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha