Blod, död och inget är vad det verkar. Sveriges rysarscen slafsar vidare och Anders Fager gör det bra, väldigt bra till och med, nästan hela vägen.

Svenska kulter är en historia utan början, och utan slut… Som ett stor tvärsnitt i en händelsekedja berättar Anders Fager om blodskulter i Borås, någon sorts fiskmänniska i en djurbutik, en blodig resa som startar i Rosengård och en sexdriven galleriägare bara för att nämna några.

Han plockar avsnitt ur olika samhällsklasser, blandar nutid med dåtid , kryddar med sex, dränker det i blod och låter medvetet den röda tråden bara anas, diffus och ogripbar. De individuella scenerna spelas upp klart, direkt och okonstlat men sammanhangen, de stora frågorna om varför och därför förblir grumliga och i stort sett obesvarade.

Vilket till en början stör mig. Men det som inledningsvis verkar vara en samling korta osammanhängande noveller vecklar ut sig och blir till slut någon sorts helhet. Figurer återkommer, händelser hakar i varandra och  jag kan inte annat än fascineras av den värld som målas upp, hur vidrig och vulgär den än må vara. Det rycker och drar, eggas, äcklas och fascineras.

Kanske för att Anders Fager placerar sina märkliga historier i ett nästan socialrealistisk Sverige. Han går från förorterna i Malmö till de nyrikas lägenheter i Stockholm. Från ett fjortisgäng som dansar i Borås till mediadrev och vår tids fixering vid information och sociala medier. Som en god skräckberättare placerar han sin historia i vår nutid och säger något om den genom att placera det otänkbara mitt ibland oss. Likt Stephen King eller varför inte John Ajvide Lindqvist gör han skräck av vår vardag. Vaggar in oss i säkerhet, ritar upp ramarna för berättelsen och får mig till slut att acceptera det otänkbara. Oavsett om det är skvallerpress, invandrarkillar eller ett fjortisgäng som porträtteras så känns det äkta. Så äkta att när mystiken och det onaturliga smyger sig på så köper jag det, oftast, som en helt normal fortsättning av den svenska diskbänksrealismen.

Några historier här är helt fantastiska men tyvärr finns det undantag där trovärdigheten och den stora lögnen krackelerar. Till exempel så tror jag inte att en sexåring skulle resonera om att använda en spisplatta till att stoppa blödningar, eller att en röd bläckpenna går att använda som ett vapen om den slås in i ett öra. Och ett par historier blir förutsägbara och rena transportsträckor mellan de riktigt intressanta. Men det värsta misstaget är Anders Fagers idé om att mellan de korta historierna skriva ut vart och när de skrevs och om andra var till hjälp. Ett snedsteg som om och om igen bryter den förtrollning han så väl bygger upp med sina texter. Tänk att se en rysare på bio där det mitt i filmen står vem som klippt föregående scen. Ett absurt tilltag där författaren undervärderar sin egen berättarkraft och historia.

Men i stort så är detta en bok som trollbinder och utmanar hela vägen. Som bjuder in till dans utan att riktigt avslöja vilken musik man skall dansa till. Och att detta är Anders Fagers debut lovar gott inför framtiden och hans senaste ”Jag såg henne i receptionen” måste jag läsa. Ett bit skräck uppblandad med uppfuckad svensk realism har inte varit så bra sen “Låt den rätte komma in”.

 

Fakta
Språk: svenska
549 sidor, pocket
Pris: 48 SEK (Bokus), 44 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Samlade svenska kulter är ett antal berättelser som alla är pusselbitar i en stor helhet. De väver en berättelse från en värld som är både skrämmande, bisarr och obehagligt lik den verklighet vi känner som vår egen. Det handlar om sådant som döljer sig strax under vardagens grå och trygga yta: uråldriga varelser som alltid har levat mitt ibland oss – och samtidigt i det fördolda; mäktiga förhistoriska sällskap och som kanske har mer makt än vad som egentligen är riktigt hälsosamt. Samlade svenska kulter är en komplex och komplett väv som berättar en historia om det övernaturliga mitt ibland oss samtidigt som man möter ett antal nära skildrade livsöden.

 

Geggig, brutal och återutgiven. Här kommer Getingfabriken igen, återuppstånden från 1984 och kritiker och läsare är beredda på att chockas och fördömas igen… Eller?

Frank är en mentalt ostabil, snällt sagt, tonåring som lever på en ö med sin far. Hans bror sitter på psyket efter att att tänt eld på en eller två hundar för mycket och han själv bedriver sina dagar med att plåga och döda djur av alla sorter och dimensioner. Bland annat går han hårt åt kaninbeståndet på ön med slangbella, strypning och dynamit. Han har en dvärgkompis som han super sig full med då och då och han har en inredd gammal bunker full med djurkavader och skallar där han ibland sitter och kopplar av. Tycker ni det börjar låta som en morbid liten historia? Ja, jag skulle kunna fortsätta med avbitna könsorgan, offerpålar, försvunna mammor och en getingfabrik. Eller varför inte Franks egna ord om sitt besinningslösa våld:

”Två år efter jag tagit livet av Blyth mördade jag min lillebror Paul, av helt andra och mer fundamentala orsaker än när jag gjorde av med Blyth, och året efter det lät jag min unga kusin Esmeralda kila vidare, mer eller mindre av en nyck. Så där har ni min resultatlista hittills. Tre stycken. Men nu har jag inte dödat någon på åratal, och tänker inte heller göra det mera. Det var bara en fas jag gick igenom.”

För detta är en vulgärt vulgär historia som vandrar på slak lina över billig chockverkan och döda kadaver. Det kunde blivit så fjantigt och dåligt vid minsta felsteg men resultatet är istället engagerande, drivet och alldeles fängslande. För att tala klarspråk så är detta en riktigt bra bok. Ian Banks lyckas bygga upp en spännande rysare där det inte finns en död mening och där det makabra bidrar till att bygga upp en värld bortom allt förnuft och alla förväntningar. Berättarmässigt är den snyggt upplagd där små bitar av ledtrådar sakta men säkert sätts ihop för att mot slutet bilda en självklar helhet, och att Banks låter saker diskuteras utan att för den skull förklara dem förrän långt senare är väldigt snyggt och en dramaturgisk våt dröm.

Getingfabriken kom redan 1984 och delade redan då kritikerkåren i två läger mellan dem som ansåg den enbart osmaklig och de som, liksom jag, ansåg att den var fantastisk. Och kanske är jag inte riktigt funtad som gillar detta men jag tyckte den var, och är, alldeles fantastisk. Jag har egentligen bara en sak att klaga på, ja klaga måste man, och det är att Ian Banks på de absolut sista sidorna låter sin antihjälte förklara och resonera om sitt beteende. Något som är totalt onödigt då det redan sagts mellan raderna och tvingat mig som konsument att fundera och tänka till. Jag vill inte ha boken förklarad, jag vill ha den som en tolkbar utmaning. Så trots att jag vet att du inte kommer göra som jag säger så strunta i de fyra sista sidorna och tänk själv. (Zap! Pop! Dammar som brister! Bomber som detonerar! Förkolnade getingar: ttssssl)

Läs! Läs! Läs!

Iain Banks hemsida

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
236 sidor, inbunden
Pris: 129 SEK (Bokus), 149 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Iain Banks debutroman är den våldsamma, groteska och svart komiska berättelsen om den psykopatiske tonåringen och flerfaldige mördaren Frank som bor tillsammans med sin pappa på en ö utanför Skottlands kust. Där ägnar han sig åt makabra, rituella djuroffer – titelnGetingfabriken syftar på en avancerad anordning som involverar levande getingar – medan han inväntar sin halvbror Eric som är på rymmen från ett mentalsjukhus.

Boken väckte starka reaktioner när den kom ut 1984. En del betraktade den som ett smaklöst frosseri i grymhet och våld, medan den på andra håll lyftes fram som en storslagen debut. ”Briljant, oemotståndlig, fängslande”, skrev till exempel New York Times recensent. När den brittiska dagstidningen The Independent ett antal år senare valde ut århundradets 100 bästa romaner fanns Getingfabriken med på listan.

IAIN BANKS föddes 1954 i Dunfermline i Skottland. Efter den stora uppmärksamhet han väckte med Getingfabriken [The Wasp Factory, 1984] har han skrivit en lång rad böcker, dels mainstreamromaner, dels internationellt storsäljande science fiction-romaner under namnvariationen Iain M. Banks. 2005 tilldelades han science fiction-genrens finaste pris, The Hugo Award, för romanen The Algebraist.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha