Walking Dead-sagan fortsätter och är nu uppe i volym åtta, Stormen. De föregående sju albumen är kvalitativ apokalyps-ångest, zombies och fler kluvna skallar än vad Jason klarade av under två liv. Men seriens främsta bedrift hittills är dess skildring av människans kamp för överlevnad och allt vad det innebär av känslor och moraliska ställningstagande. En djuplodning av människans inre som, mig veterligen, ingen annan serieroman någonsin kommit i närheten av. Men nu är det dags för Stormen i det åttonde albumet. Håller det?

Jag borde börja tröttna… jag borde börja kunna förutse vart det bär… efter sju, 7, album och lika många recensioner så borde min dos av Walking Dead vara fylld för all framtid. Men det är något med denna serie som gör att min puls går upp när det kommer in ett nytt album. Rick och hans lilla gäng har etsat sig fast hos mig och jag är ett såpa-offer som måste se vart historien bär hän, vad som händer och vart det slutar. Särskilt som Kirkman och hans gäng av tecknare är totalt opålitliga och kan låta vem som helst i serien, oavsett status eller moral, förpassas till de sällsamma jaktmarkerna antingen fysiskt, psykiskt eller båda delarna. Detta gör att man aldrig kan luta sig tillbaka och vara säker på någonting, finna ro eller lita till gängse dramaturgiska spelregler. Alla seriefigurerna är med på samma villkor och att de goda ska vinna, om det går att vinna i en värld full av vandrande döda, är definitivt tvivelaktigt om inte direkt felaktigt. Hollywood och drömfabriken är långt, långt borta i den värld som här målas upp.

Och det märkliga är att stormen är bland de bästa albumen i serien hittills. Jag tar det igen: Album åtta av The Walking Dead är bland de starkaste hittills. Och det vid ett läge där serien rimligtvis borde börja tappa tempo, kvalité och börja upprepa sig själv efter att ha idisslat zombies ett antal hundra sidor. Stormen är en direkt följd av sina föregångare och att börja här utan att läsa samtliga föregående album borde klassas som ett rent tjänstefel och missbrukande av kultur. Nej, Walking Dead skall läsas i rätt ordning, från ruta ett, annars tappar man mycket av vad serien innebär och den utveckling som sker av karaktärerna under resans gång. Men oavsett allt detta så kickar åttan rumpa och det på så många sätt att jag inte tänker ta upp ämnet vidare då det finns en uppenbar risk för spoilers. Men lita på mig.

Det är ett av de mörkaste, om inte det mörkaste, hittills i serien. Det gör ont att läsa det. Och nej, jag skojar inte. Det gör fan ta mig ont. Det är också ett av de mest actionspäckade avsnitten i walking deads värld, men återigen är Hollywood långt borta och våldet är helt utan glamour och fredagsunderhållning. Efter att ha oroat mig för en utveckling åt just det hållet efter vissa delar av sexan, Totalt jävla mörker, som plötsligt införde one-liners och lite “yipikaye motherfuckers” så är nu den oron helt bortblåst. Ärligt talat så är stormen en total utradering av mina förväntningar och antaganden av vad som skulle komma. En slakt på flera plan som på intet sätt stannar vid just mina antaganden…

Om du inte har läst The Walking Dead innan så sätt dig i skamvrån och starta direkt. Börja från ruta ett och när du kommer till åttan så kommer du sitta där… överkörd, manglad och förvånad. För så känner jag mig nu. Aldrig har en fiktiv zombieundergång känts så brutal och rå men samtidigt så full av känslor och kärlek.

Släng hit nian nu för fxn!

Tidigare recensioner:
Volym 1, Tills döden skiljer oss åt
Volym 2, På drift
Volym 3, Tryggt förvar
Volym 4, Köttets lustar
Volym 5, Anfall är bästa försvar
Volym 6, Totalt jävla mörker
Volym 7, Lugnet före… 

Fakta

Språk: svenska
156 sidor, häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Att döda honom fick mig att inse en sak – fick mig att se hur mycket jag har förändrats. Jag var polis – mitt jobb var att upprätthålla lagen. Nu känner jag mig mer som en laglös vilde – ett djur. Rick sätter ord på en känsla som många av personerna i The Walking Dead delar: under människans civiliserade yta lurar ett odjur. Utan samhällets lagar och regler förvandlas människan till en dreglande best.Vilden. En grymtande grottman som klubbar ner sina rivaler och tar det han vill ha. Kanske kan man på sätt och vis säga att det är civilisationen som har förvandlat oss till dreglande bestar? I så fall är det samtidsmänniskans brutalitet som blottläggs i The Walking Dead. Jag tror att det ligger något i det. Och jag tror att det är ett skäl till varför serien är så fängslande och skrämmande.

Ur Sara Bergmark Elfgrens förord till denna åttonde samlings­volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn

 

Blod, död och inget är vad det verkar. Sveriges rysarscen slafsar vidare och Anders Fager gör det bra, väldigt bra till och med, nästan hela vägen.

Svenska kulter är en historia utan början, och utan slut… Som ett stor tvärsnitt i en händelsekedja berättar Anders Fager om blodskulter i Borås, någon sorts fiskmänniska i en djurbutik, en blodig resa som startar i Rosengård och en sexdriven galleriägare bara för att nämna några.

Han plockar avsnitt ur olika samhällsklasser, blandar nutid med dåtid , kryddar med sex, dränker det i blod och låter medvetet den röda tråden bara anas, diffus och ogripbar. De individuella scenerna spelas upp klart, direkt och okonstlat men sammanhangen, de stora frågorna om varför och därför förblir grumliga och i stort sett obesvarade.

Vilket till en början stör mig. Men det som inledningsvis verkar vara en samling korta osammanhängande noveller vecklar ut sig och blir till slut någon sorts helhet. Figurer återkommer, händelser hakar i varandra och  jag kan inte annat än fascineras av den värld som målas upp, hur vidrig och vulgär den än må vara. Det rycker och drar, eggas, äcklas och fascineras.

Kanske för att Anders Fager placerar sina märkliga historier i ett nästan socialrealistisk Sverige. Han går från förorterna i Malmö till de nyrikas lägenheter i Stockholm. Från ett fjortisgäng som dansar i Borås till mediadrev och vår tids fixering vid information och sociala medier. Som en god skräckberättare placerar han sin historia i vår nutid och säger något om den genom att placera det otänkbara mitt ibland oss. Likt Stephen King eller varför inte John Ajvide Lindqvist gör han skräck av vår vardag. Vaggar in oss i säkerhet, ritar upp ramarna för berättelsen och får mig till slut att acceptera det otänkbara. Oavsett om det är skvallerpress, invandrarkillar eller ett fjortisgäng som porträtteras så känns det äkta. Så äkta att när mystiken och det onaturliga smyger sig på så köper jag det, oftast, som en helt normal fortsättning av den svenska diskbänksrealismen.

Några historier här är helt fantastiska men tyvärr finns det undantag där trovärdigheten och den stora lögnen krackelerar. Till exempel så tror jag inte att en sexåring skulle resonera om att använda en spisplatta till att stoppa blödningar, eller att en röd bläckpenna går att använda som ett vapen om den slås in i ett öra. Och ett par historier blir förutsägbara och rena transportsträckor mellan de riktigt intressanta. Men det värsta misstaget är Anders Fagers idé om att mellan de korta historierna skriva ut vart och när de skrevs och om andra var till hjälp. Ett snedsteg som om och om igen bryter den förtrollning han så väl bygger upp med sina texter. Tänk att se en rysare på bio där det mitt i filmen står vem som klippt föregående scen. Ett absurt tilltag där författaren undervärderar sin egen berättarkraft och historia.

Men i stort så är detta en bok som trollbinder och utmanar hela vägen. Som bjuder in till dans utan att riktigt avslöja vilken musik man skall dansa till. Och att detta är Anders Fagers debut lovar gott inför framtiden och hans senaste ”Jag såg henne i receptionen” måste jag läsa. Ett bit skräck uppblandad med uppfuckad svensk realism har inte varit så bra sen “Låt den rätte komma in”.

 

Fakta
Språk: svenska
549 sidor, pocket
Pris: 48 SEK (Bokus), 44 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Samlade svenska kulter är ett antal berättelser som alla är pusselbitar i en stor helhet. De väver en berättelse från en värld som är både skrämmande, bisarr och obehagligt lik den verklighet vi känner som vår egen. Det handlar om sådant som döljer sig strax under vardagens grå och trygga yta: uråldriga varelser som alltid har levat mitt ibland oss – och samtidigt i det fördolda; mäktiga förhistoriska sällskap och som kanske har mer makt än vad som egentligen är riktigt hälsosamt. Samlade svenska kulter är en komplex och komplett väv som berättar en historia om det övernaturliga mitt ibland oss samtidigt som man möter ett antal nära skildrade livsöden.

 

Bluffen - Unni Drougge

Gästrecension av Sista timmen som har antagit utmaningen att mikrorecensera böcker efter följande recept: 

Synopsis – en mening
Citat typiskt för boken
Omdöme – en mening

Bluffen, Unni Drougge, 2010

VAD: Ett mordförsök på Jan Guillou gör att  Berit Hård, med bilringarna inklämda i ormskinnsmönstrade lacktights, trasslas in i en historia om makthavare och offer i Stockholms undre värld och den svenska bokbranschen, där både Leif GW och Unni Drougge själv dyker upp.

CITAT: ”Berit slog sig ner mittemot Gewe och fick genast ett glas Kir Royal. Hon hade mycket hellre velat ha en stor stark. Gewes anletsdrag strävade så hårt mot underjorden att han åkte med en bit själv.”

OMDÖME: Låt inte bokens framsida lura dig, för Berit Hård är en motbjudande och alldeles fantastisk antihjälte som jag vill läsa mer om.

Kolla in och följ @sistatimmen för fler mikrorecensioner!

 

Uppföljare är inte vad de var en gång i tiden. Vad hände med harder, better, faster, stronger? 

När ett rockband ska släppa en ny skiva så brukar de måla upp den som  tyngre, råare och att de distade gitarrerna är soundtracket till en mindre invasion . Oftast hänger resonemanget ihop med en rätt kass och urvattnad skiva där disten har satts på flyglarmsnivå för att dölja bristen av låtar, idéer eller rock´n roll.

När det stora filmbolaget skall göra uppföljaren till årets blockbuster så är det normala att de köper in explosioner, dunder och granater för att turboladda del 2 så att ingen märker att det varken finns handling, manus eller skådespelarinsatser bland smällarna, tomhylsorna eller 3d-animeringarna.

Så när jag plockade upp Metro 2034, vilket är den fantasifullt döpta uppföljaren till Metro 2033, så väntade jag mig mer av allting. Mer undergång, en tyngre apokalyps, fler monster  och att allt skulle vara jävligare än jävligast. För hur skulle annars denna del två fungera?

Metro 2033 var boken som blev en succé genom sin välmålade historia om mänsklighetens sista överlevare i Moskvas bombsäkra tunnelbanesystem. En bok som trots en relativt tunn historia överlevde på sin genomtänkta värld, på spänningen som infann sig och parallellerna till vårt våldsamma 1900-tal. Så hur svårt skulle det vara? In med fler strålskadade monster, fler läckande gasmasker och större maskingevär så skulle tvåan varit i hamn.

Men nej, nej, nej! Dmitrij Gluchovskij ville tydligen något helt annat och erbjuder därför en betydligt mer nedtonad, känslosam och analyserande liten berättelse. Vilket egentligen borde uppskattas, ryggdunkas och hyllas med ett antal rungande hurran. För äras de som vågar göra något annorlunda och skita i förväntningar och mediala traditioner och gå sin egen väg. Men för att göra något sånt, och komma undan med det, så måste det finnas substans av någon sort vilket det tyvärr inte gör i Metro 2034.

Vi får ett pretentiöst och förutsägbart skal med massa kvasifilosofiskt dravel. Bla, bla, bla och jag känner ingenting för historien, för huvudrollsinnehavaren eller deras barnsliga livsåskådningar. För att säga något mer, något gripande, så måste man kunna förmedla, få läsaren att tro, men det sker inte här.Allt som återstår är ett svart hål som jag läser ut av ren pliktkänsla.

Kunde jag inte bara fått lite hjärndött underhållningsvåld och blodisande spänning i den perfekta apokalypsen?

HARDER, BETTER, FASTER, STRONGER!

Recension av den betydligt bättre Metro 2033

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
397 s, Pocket
Pris: 49 SEK (Bokus), 51 SEK (Adlibris), 54 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis: MOSKVA ÅR 2034. På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homeros, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia.

Ett år efter Artioms dystopiska vandring återvänder succéförfattaren Dmitrij Gluchovskij till Moskvas metro för att berätta en ny historia.

 

punk -en musikstil; ungdomsmode med uppseendeväckande, utmanande kläder och frisyrer. 

Jaha… svenska akademins ordlista har väl aldrig haft mer fel. För mig kan visserligen punk  mycket väl vara en speedad Iggy Pop som smörjer in sig med jordnötssmör eller en anarkistisk liten engelsman i swastika-tröja men… det är så mycket mer än så.

När jag växte upp såg vi absolut inte musikstilen punk som punk. Punkare var gamla gubbar som spelade gitarr. Fornminnen och dinosaurier från en gammal värld. Nej, vi klädde oss i hängslen, politiska symboler och perfekt strukna skjortor och pogodansade till bultande sequensers och metallslammer. Allt till en världsbild av öst och väst, berlinmuren, hinden-helikoptrar och väntan på de oundvikliga svampmolnen. Synthen hade gått från gullig pop till Body och Emulator 2 var vår gud och religion. Varför lära sig spela gitarr när dova syntetiska basgångar sa så mycket mer om tiden vi levde i, och viktigast av allt, hade så mycket mer attityd? Punk i sin finaste form men definitivt inte musikstilen punk.

Nej, punk är en vilja att genomföra något, att inte hålla sig till spelreglerna, ignorera traditioner och andras viljor. Gör det själv, gör vad du vill, gör det med attityd och var stolt över det. ”I dont know what I want, but I know how to get it” som Johnny Rotten sa en gång i tiden. Komplicerat? Inte alls…

 ”Jag tror det är viktigt att man över huvud taget gör något. Det kan handla om att göra fanzines, att trycka tygpåsar, köra klubb eller att fixa med kassetter.” Joakim Granlund

Och samma sak skulle kunna sägas om de konstnärer som är med i boken DIY, Do it yourself. De gör alla sin sak och driver den hårt. De flesta ligger långt under radarn i mediesverige och är inte delaktiga i vårt rådande melodifestivalklimat. Och även de som är mer kända som tex Karin Drejjer Andersson(The Knife, Fever Ray), Liv Strömquist och Rebecca och Fiona är inte precis Tomas Ledin eller Lasse Stefans. Det är alltså artister som genomsnittssvensken aldrig hört talas om. Vilket de flesta i boken antagligen aldrig vill bli för då hade de antagligen lagt sin energi på något annat. Och om någon hävdar att Rebecca och Fiona inte hör hit så kan ni titta på P3 Guldgalan från förra året där de uppträder med plakat som ”Ingen människa är illegal” och ”solidaritet är sexigt”. Mer politik än vad de flesta artister nu för tiden kan frambringa.

”Sverige sjuder av motkultur. En motkultur som inte vill det duktiga och tillrättalagda. Som i väntan på den fasta anställning som aldrig kommer skapar sin egen verklighet. På egna villkor.”


Så vad du får när du läser DIY är en stor guide till ett kultursverige som behöver lyftas upp och få en större del av det offentliga rummet. De som vill beröra, ifrågasätta och utmana. Som har en politisk som emotionell drivkraft. Ett välbehövligt lexikon till svensk konst i vår tid. Och det görs för lite sånt här i vårt land. Människor som drivs av engagemang och viljan av att säga något och som faktiskt har något att säga. Jag blir glad av DIY, den får mig att känna att världen är lite bättre, lite större, lite mer äkta.

Men det finns problem. I ett flertal av intervjuer så blir det lätt grunt. Jag hade velat veta så mycket mer och få en djupare insikt i flera av dessa människors liv. Och till slut så sitter jag med datorn i knät och Googlar. Det finns inte heller länkar eller annan information som gör att jag på ett lätt sätt kan gå vidare utanför boken och följa de trådar som spinns. För frågan är om inte bokens innehåll hade platsat bättre som en site på det enorma internet där man på ett enkelt sätt kunnat fördjupa och bredda de korta intervjuerna. En sammanställning av barn av sin tid på tjock papper… är inte det en miss?

Men låt inte det avskräcka dig från att konsumera den här digra bunten av intervjuer. Det är inte boken du sträckläser utan något du plockar upp då och då för inspiration och en vidgad vy av samtiden. Din samtid.

PS: Kristofer Sandström som har gjort boken driver även siten Throw it away, samt är känd som Hipster-Kristofer i Fredrik Strages krönikor i DN. Läs även hans försvarstal för hipstern.

Fakta
Språk: Svenska
180 s, inbunden
Pris: 367 SEK (Bokus), 366 SEK (Adlibris), 372 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis: DIY. Do It Yourself. Gör det själv. Ett subkulturellt uttryck som andas punk och sjuttiotal. Men i själva verket är DIY en politik utan slutdatum. Den hörs fortfarande i basgångar tunga som hangarfartyg, i dikter som är redo för slagsmål, och den löper genom trådarna i en perfekt T-shirt. I DIY berättar gräddan av Sveriges nya generation kulturutövare för Kristofer Andersson om vad som driver dem och varför de fortsätter att göra det de gör. Hundra personer musiker, fotografer, modeskapare, konstnärer, poeter beväpnade med kassettband, tyger och piratkopierade dataprogram. DIY är en hyllning till en kultur som vibrerar av liv. För det är så här: Sverige sjuder av motkultur. En motkultur som inte vill det duktiga och tillrättalagda. Som i väntan på den fasta anställning som aldrig kommer skapar sin egen verklighet. På egna villkor.
Boken är rikt illustrerad med över 400 färgbilder som de medverkande själva bidragit med självporträtt, arbetsmiljöer, konstverk, betydelsefulla platser och föremål, skiv- och bokomslag och formgiven av Lars Sundh.

KRISTOFER ANDERSSON, född 1984 och uppväxt i Akalla utanför Stockholm, har skrivit om musik, mode, konst och litteratur sedan 2005. Han är i dag redaktör för nättidskriften Throw Me Away..


 

”…jag kom hit för att få se några brutna ben, några utslagna tänder och kanske lite blod – inte det där! Det där var bara för mycket!”

Orden är en mammas som värnar om sina barns mentala hälsa när de som käck familjeutflykt går på gladiatorspel med, och mellan, döda och odöda. Meningen symboliserar på något sätt hela The Walking Dead-serien. För om jag från början trodde att jag skulle få en klassik rysare serverad, med allt vad det innebär av tillbehör, så har serien redan från början varit något helt annat. Monstren är snarare statister och kulisser än seriens kärna och huvudattraktion. Istället fokuseras det på överlevarna, de friska, och deras högst mänskliga mörker, desperation och livsvilja. Istället för lite mysigt rysarvåld så är det våldtäkter, tortyr och ett allmänt helvete. The Walking Dead är ingen rysare i vanlig mening, den är så mycket mer än så. Det finns inga hjältar, inga genuint goda, inget svart eller vitt och utan istället har Kirkman lyckats bygga upp en väldigt mänsklig skara överlevare som alla har bra och dåliga sidor, som alla kämpar, och där alla befinner sig i en moralisk gråzon. Vilket är seriens stora styrka och anledningen till varför jag gillar den och antagligen även orsaken till att den hittat ut till TV-serier, T-shirts och världsherravälde. För trots zombies och ultravåld så är det ingen rysare. Det är ett spännande apokalyptiskt drama olikt allt annat.

Därför blir jag lite förvånad när del sex plötsligt gör en rejäl U-sväng och kör rakt in på klassisk rysarmark. Det klyvs skallar i en rasande fart, blodet stänker, zombies från alla håll och spring, spring! Blod, splatter och ögonglober. Herregud och Yippie-Kai-Yay, Motherfucker! Serien tar nästan steget in i actionfilmens speedade värld med hetsiga scener och adrenalinstinna jakter. Och det håller nästan på att gå överstyr när hunken Martinez med överlägsen min säger till tjejerna:

”Namnet är Martinez. Hoppas du är bra med  geväret – ni har en jävla röra här nere.”

För där kommer macho- schwarzenegger fram och serien gör en snäv gir i Hollywoodland. Som tur är är det kortvarigt och en gång är ingen gång. För även om serien den här gången ökar tempot och flörtar med fel saker så finns den ”riktiga” människan kvar i handlingen. Som motvikt mot Martinez schwarzenegger så frodas här kärleken till familjen, till en annan människa och mot gruppen. Den där gruppen som de så väl behöver för att överleva på alla sätt. Och när en tortyrscen tecknas upp över ett antal sidor, som för övrigt skulle gjort Lisbeth Salander grön av avund, så är historien plötsligt ljusår från eggande underhållningsvåld och oneliners. Och jag kan lova att just de nio sidorna aldrig kommer dyka upp i TV-serien. Vidrigt är bara förnamnet. Eller rättare sagt:

”…jag kom hit för att få se några brutna ben, några utslagna tänder och kanske lite blod – inte det där! Det där var bara för mycket!”

Det finns fler scener här som lämnar avtryck och som jag gärna hade tagit upp men… det går inte utan att bli årets spoiler. Men albumen och TV-serien glider längre och längre från varandra och händelser som sker i det ena mediet går åt ett helt annat håll i det andra och vice versa. Så pass att det nu nästan är två olika historier. Så därför är TV-skärmen ingen ursäkt att inte läsa albumen. Det är en helt annan sak.

Så sammanfattningsvis ett bra album, dock inte det starkaste i serien, men starkt nog för att få mig att tugga fradga efter del sju. För den här historien har satt sina ruttna klor in i benmärgen på mig. Jag måste få veta hur det går… NU!

Apart har återigen fått ett starkt förord i och med Ann Heberlein´s text om sex, kvinnor och hämnd. Ett förord som inte kunde vara mer passande än för just den här delen av The Walking Dead.

PS: Som den uppmärksamme kanske redan noterat så är ”Totalt jävla mörker” prytt med ett citat från min recension av det förra albumet, Anfall är bästa försvar. My 15 minutes of fame i zombieland.  Läs den recensionen här.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor
Pris: 143 SEK (Bokus), 144 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis:
”I en värld befolkad av döda, tvingas vi att till slut börja leva.”
Robert Kirkmans zombie-epos, tecknad av Charlie Adlard, når nya nivåer i denna sjätte volym. Den som bara sett tv-serien kommer bli överraskad. I den teckande förlagan skiljer sig händelserna, personerna och dödsfallen sig något från tv-versionen. Men framförallt så låter sig Kirkman inte censureras i sin serietidning…

Ingen blir väl förvånad över upplysningen att de flesta dagdrömmar handlar om sex – det är där våra tankar och fantasier oftast hamnar när vi låter dem skena iväg. Nästan lika ofta fantiseras det om hämnd: 80?% av alla kvinnor och 90?% av alla män fantiserar om att döda någon de inte gillar, i synnerhet kärleksrivaler, styvföräldrar och föredettor av olika slag. Vi fantiserar om att ge igen, slå tillbaka, ta revansch, göra udda jämnt. Moderna sägner om hämnd tillfredsställer ett behov hos människor. Sägnerna ger oss möjlighet att ge utlopp för förbjudna känslor av hämnd utan att behäftas med skuldkänslor. Hämndgirigheten kan fungera som försvar mot känslor av skam, skuld, förlust och sorg genom att vreden riktas utåt istället för inåt. Den svaga blir stark och den onde får vad han förtjänar. I alla fall i fiktionens underbara värld: så sätt dig nu bekvämt tillrätta och njut av en stunds frossande i blodig moral. Se det som terapi!

Ur Ann Heberleins förord till denna sjätte samlings-volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn.

 

Being the adventures of a young man whos principal interests are rape, ultra-violence and Beethoven. 

Under andra världskriget blev Anthony Burgess gravida fru misshandlad och rånad av ett gäng amerikanska desertörer, vilket ledde till missfall och klassikern A Clockwork Orange. För genom Anthonys vrede och funderingar kring moral, frihet och ansvar så rann textmassorna ut över sidorna och blev en omedelbar succé när den kom ut 1962. Stanley Kubricks filmatisering kom -72 och aktualiserade åter historien om Alex och hans drogisar som fyller sin tillvaro med bitva, krasta och det gamla in och ut. Med chockverkan, orgier i våld och en hårt designad värld så skapades ett filmfenomen där historien missförstods, resulterade i mer våld, debatter och censur i ett antal länder. Till slut så tröttnade Kubrick och drog själmant in filmen i England fram till sin död. I Sverige blev den totalförbjuden och släpptes inte förrän 80-talet, då på video. Vilket inte hindrade filmen att totalt explodera in i populärkulturen med idag ikoniska bilder, kläder och affischer. Allt från hailande skinbulor till sneluggade synthare till engelska popoffer till medelsvensson på maskerad plockade upp stilen och draperade sig i A Clockwork Orange deLuxe. Och det håller i sig. Gör en Google sökning och titta på en stilikons kulturella efterskalv och en Richterskalan som gått i topp.

Men denna ikonförklaring skedde till priset av att Anthony Burgess fantastiska bok till viss del försvann mellan skandalerna och ultravåldet. Vilket är synd, skam och förbaskat sorgligt. Bokens kärnfrågor om individens och samhällets syn på, och förhållande till, våld och frihet är lika aktuella idag som -62. Att den sen är skriven som en vrickad framtidshistoria med ett helt eget, men igenkänningsbart, universum gör att den tar ännu ett steg upp i kvalité och särart.

Kulissen blir inte sämre av att boken är skriven på slang, en blandning av ryska och engelska som Burgess själv hittade på. Vilket, när jag försökte läsa den på engelska för flera år sedan, gjorde den nästan oläsbar. Tolchock, rassodock, skorrig är bara några av orden som är omöjliga att förstå sig på. Men i textens sammanhang så fungerar de ändå förvånansvärt bra och skulle det bli totalt omöjligt att förstå så finns det, i den här utgåvan, en ordlista i slutet av boken. Berättarjaget Alexs språk gör att A Clockwork Orange känns allt annat än realistisk och jordnära vilket borde vara förödande för den här sortens historia men resultatet blir precis tvärtom. Genom just språket så skapar författaren en sagovärld, ett filter, där det absurda och vanvettiga istället smyger på och berör och lyfter frågeställningar om vad som sker. Lite på samma sätt som fabler ofta är mästerliga på att lyfta mänskliga beteenden och känslor just på grund av sin sago-approach.

Det är en magnifik berättelse, med flera bottnar och, som krydda på moset, en knastertorr brittisk humor. Boken får mig att fundera samtidigt som den roar och engagerar vilket gör den till en njutning att läsa. Den är helt enkelt ett måste på alla sätt. Och ett betydligt större måste än filmen och dess ikonvärld någonsin kommer vara. Förlåt Kubrick.

Fakta
Språk: Svenska
188 sidor
Pris: 165 SEK (Bokus), 168 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Det gör ont att ha en kropp i alla fall om du råkar röra dig på fel gata, på fel sätt, i Anthony Burgess stålhättehårda A Clockwork Orange, romanen som en gång myntade termen ultravåld. Burgess tar oss med på en resa in i en mardrömslik framtid där våldsbesatta gäng styr över den nattliga staden. Han skrev boken efter att hans fru rånats och misshandlats av desertörer från den amerikanska armén i ett mörklagt London under kriget. Vreden över händelsen fick Burgess att reflektera över den mänskliga friheten: Hur fri kan människan tillåta sig att vara när hon också känner sina onda krafter? Och å andra sidan, vad är priset för en inskränkning av friheten? A Clockwork Orange blev en omedelbar klassiker när den gavs ut 1962 och kom att leva ett andra liv med Stanley Kubricks filmatisering 1971. Denna jubileumsutgåva presenterar för första gången boken i sin helhet på svenska, med det ursprungliga slutkapitlet från den brittiska originalversionen.

I översättning av Caj Lundgren

 

 

I år har Bokfetischistredaktionen ovanligt många titlar vi vill höja en aning över de andra. Mycket bra har givits ut 2012 men en stjärna lyser lite klarare än de andra.

Lyra Ekström Lindbäck - Foto: Leo Nordwall

Utan (nästan) inbördes ordning listar vi nedan årets bästa böcker. Längst ned finner du en länk till förra årets (2011) bästa böcker, dom håller måttet fortfarande även om de inte syns lika mycket längre.

Tillhör Lyra Ekström Lindbäck - Lyra Ekström LindbäckTillhör Lyra Ekström Lindbäck - Lyra Ekström Lindbäck

Årets bästa bok alla kategorier är utan tvekan TILLHÖR LYRA EKSTRÖM LINDBÄCK. En mycket ovanlig upplevelse väntar den som vågar ge sig hän med ett öppet sinne.
Läs recensionen

Båten- Nam Le

Nam Le blir med Båten novellernas okrönte kung. Noveller som i substans är lika med feta romaner. Känslor som exploderar och förflyttar kontinenter. Läs den även om den inte kom i år. Ibland är ett annat år bättre än det senaste.
Läs recensionen

Mörka platser - Gillian FlynnMörka platser – Gillian Flynn

Höstens bästa thriller är karg, skitig och mörk. En perfekt klapp att lägga under granen till alla som gillar deckare och thrillers.
Läs recensionen

 

Andra Världskriget  – Antony Beevor
Det fundamentala verket om en av mänsklighetens största katastrofer där författaren lyckas berätta både övergripande och mänskligt detaljerat. Tror du att du läst och kan allt om andra världskriget? Tror du att kriget började 1939? Du har fel.

 

Getingfabriken – Ian Banks

En totalt vriden, äcklig och brutal liten historia som samtidigt är fullständigt fascinerande. Årets rysare som inte är en rysare som egentligen kom ut 1984 … första gången.
Läs recensionen

The Walking Dead
Säsong tre går visserligen på TV men den största behållningen är fortfarande albumen. Zombieskräck där monstren är en parantes och ramen för ett brutalt djuplodande i det mänskliga medvetandet och vårt behov av civilisation.
Recension av del 4, Köttets lustar
Recension av del 5, Anfall är bästa försvar

Stallo - Stefan SpjutStallo – Stefan Spjut

Svensk thriller med troll som utspelar sig i Norrland och den är mycket bättre än den verkar.
Läs recensionen

 

Äldreomsorgen/Förensligandet - Nikanor TeratologenÄldreomsorgen i Övre Kågedalen – Nikanor Teratologen
En mustig nyutgåva med illustrationer och efterskrifter av bland andra Stig Sæterbakken. Denna svenska klassiker  med 20 år på nacken får samsas med FÖRENSLIGANDET… mellan pärmarna.
Läs recension av pocketupplagan

Bästa böckerna 2011

 

Ahhhhhhh… Den är här! Carlos Ruiz Zafons nya bok. Stoppa pressarna, avbeställ sommarens prinsessbröllop, sluta jobba, avboka Depeche Modes nästa turne och skit i att äta. För detta är nästan Jesus återkomst.  Detta kan bara vara bra! 

När boken Vindens skugga kom ut ,05-06…typ, så knockade den mig med full kraft. En storslaget mystisk saga och en eggande pusseldeckare i ett och samma verk som utspelade sig bland skuggorna i ett gåtfullt Barcelona. Där författarens kärlek för böcker och texter packades in i handlingen genom huvudrollsinnehavarens arbete i familjens bokhandel, Sempere & Söner, samt sökandet efter den försvunne och bortglömde författaren Julian Carax. Där fanns även ”De bortglömda böckernas gravkammare”. Ett hemligt katakombliknande bibliotek som bara ett fåtal människor kände till och där det även fanns en bok för alla förstagångsbesökare att hitta och adoptera. Allt var en välskriven och eggande hyllning till boken som medium och de världar som där kommer till liv. Jag blev helt kär både i boken och Carlos Ruiz Zafons  fantastiska språk, och väggen jag for in i när jag upptäckte att detta var författarens första verk var hård. För jag var beredd att köpa Carlos hela produktion men kammade alltså noll… och ja, han hade tydligen skrivit några ungdomsromaner och manus innan men de var inte översatta så det var bara att vänta…

…tills ”Ängelns lek” kom ut 2008. En så kallad prequel till Vindens Skugga som återigen smög sig fram i Barcelonas gränder och återigen besökte ”De bortglömda böckernas gravkammare”. Annat persongalleri än i den föregående boken men stilmässigt och andligt en likartad berättelse där huvudrollsinnehavaren nu var en bestseller-författare som fick ett erbjudande om att skriva en helt annan sorts historia än vad han var van vid. Frågan var om hans arbetsgivare kom från himmelen eller underjorden och vilket av valen som var att föredra. Kärleken och en stor förundran till det skrivna verket och den stora mystiken var återigen grunden för allt och boken var nästan lika fängslande, nästan lika beroendeframkallande och nästan lika spännande som Vindens skugga. Det var ju ändå en ny bok av Carlos Ruiz Zafon och den som väntar på något gott väntar alltid för länge… men kunde det vara så att det börjat komma lite grus i skrivmaskinen?

2012 så får jag nästintill glädjeinfarkt då ”Himlens fånge” plötsligt står där i bokhandeln med en magisk aura omkring sig och trots ett brutalt överpris så är tiden mellan inköp och soffläge minimalt. Nu återkommer personerna från första volymen och jag får åter igen följa Zafons skuggtäta Barcelona genom personalen i bokhandeln Sempere & Söner. Gud hör bön!!!! Men, men… säg den lycka som varar för evigt och det tar inte många sidor innan mitt intresse börjar falna och det känns snart som om jag läser en kopia av de tidigare verken. Inget nytt under solen och den magiska värld som Zafon en gång byggde upp är nu helt urvattnad. Den här gången är det en tyrann till fängelsedirektör som tvingar en fånge, tidigare författare, att skriva om och ändra hans verk för att anpassa dem för ”den dumma massan”. Men historien håller inte, är inte intressant och mystiken känns mest påklistrad och falsk. Att läsa ”Himlens fånge” är som att höra ett dåligt after-ski coverband lustmörda ens favoritrockklassiker. Bedrövligt.

”Himlens fånge” presenteras nu som den tredje delen av fyra i serien ”De bortglömda böckernas gravkammare”. Vilket inte var något som det talades högt om inför de två tidigare verken, och kanske har det varit planen hela tiden men  jag tycker det luktar efterkonstruktion och en författares desperata bortförklaring för att han egentligen är pinsamt medveten om att han har målat in sig själv i ett litet hörn i en gränd i Barcelona. Läs Vindens skugga och Ängelns lek men varken köp eller läs Himlens fånge. Själv kommer jag, mot allt förnuft, naivt sitta och vänta på del fyra och hoppas på en total återupprättelse för Carlos Ruiz Zafon. Men just nu känns det lika troligt som Beatles återförening.

Fakta
Språk: Svenska
295 sidor, häftad
Pris: 179 SEK (Bokus), 178 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: I Himlens fånge återvänder vi till De bortglömda böckernas gravkammare och bokhandeln Sempere & Söner, i Carlos Ruiz Zafóns säregna och mörka Barcelona. Det är strax före jul i slutet av 50-talet. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln, där trotjänaren Fermín är i full färd med att förbereda sitt förestående bröllop. En morgon kommer en gammal man in i bokhandeln och vill köpa en värdefull bok, en ovanlig och exklusiv förstautgåva av Greven av Monte Cristo. Men han tar den inte med sig ­- istället lämnar han boken med en dedikation: ”Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden.” Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier.

Carlos Ruiz Zafón (född 1964 i Barcelona) blev med Vindens skugga en av världens mest lästa författare, översatt till över trettio språk. Ängelns lek (2009) har sålts i bortemot en och en halv miljon exemplar i Spanien och gör nu sitt segertåg över världen. Himlens fånge är hans senaste roman.

 

Dags för nummer fem i serien av The Walking Dead. Zombierna är nu bara en parantes för de stackars överlevarna och  det är nu en helt annan sorts ondska som drabbar dem. Dags för blod och tarmar och lite överlevnadsinstinkt. 

Anfall är bästa försvar tar vid där fyran slutade. Hjärnätarna och de mänskliga psykopaterna är nu borta från fängelset och vår grupp överlevare bygger ut sin verksamhet, sin bild av postapocalyptisk civilisation, genom att få egna rum, odla mat och försöka finna den sinnesfrid de kan frambringa. Det gruffas fortfarande lite mellan några i gruppen och bristen på ömhet värker, men i stort så börjar de hitta ut ur det vansinne som varit deras värld i de fyra tidigare albumen.

Men en dag bryts lugnet av att en helikopter flyger förbi och störtar. Rick, Michonne och Glenn ger sig iväg för att kolla vraket men hamnar i något mycket värre än vad några dödingar skulle kunna hitta på. För om The Walking Dead har behandlat ondska innan så hamnar vi nu på en helt annan nivå och bitvis gör det ont i själen att läsa det här albumet. Det är tortyr, förnedring och våldtäkt och den redan svarta sagan tar nu ännu ett steg ner i infernot. Apart förlag spred för några veckor sedan en lärarhandledning för att läsa album ett till fyra på svenskan i skolan. Något som jag personligen anser vara en briljant ide och något som borde sätta fyr på intresset i även den mest skoltrötta klass vårt blågula rike lyckats skapa. Men förlaget ansåg att man inte skulle läsa ”Anfall är bästa försvar” inom skolans väggar, vilket jag nu förstår. För det är en helt annan sorts ondska som nu dyker upp på sidorna. Mer utstuderat och mer oförsvarbart.

The Walking Dead har redan från början berättat en mörk och vriden psykologisk historia.  En slags zombiehistoria parat med diskbänksrealim och en attityd av att inget och ingen är helig. Men när den svärdviftande Michonne kom in i historien med två halvtama zombies i släptåg så tog serien ett rejält steg närmare en mer klassiks hjälteserie. En snygg kvinnlig mördarmaskin som vred huvudet ur led på männen med sin sexuella aura och likt en klassisk hämnare så dog både bitare och äktenskap för gott där hon drog fram. I femman kommer nu Guvernören in i bilden. En fullblodspsykopat som har ungefär alla djävulska kvalitéer som krävs för att bli en erkänd serietidningsskurk, och att han har en kedjad zombieflicka i sin lägenhet gör inte saken sämre. Han är ett äkta svin som använder människor, sex och våld för att böja världen åt det håll han vill och där medlen alltid helgar ändamålen.

Båda dessa figurer hade kunnat filat bort känslan av autenticitet och trovärdighet som funnits i serien hittills, men istället vrider Robert Kirkman händelserna så hårt att steget till mer traditionella serier är längre än någonsin. Det är inte Wonderwoman och Darth Vader som infinner sig utan Michonne och Guvernören och i deras värld finns inga superkrafter, bara misär, ondska och (o)mänsklighet. Och det är The Walking Deads styrka, denna mänsklighet både i det onda och det goda. Där ingen är helig och där allt kan hända. Oavsett om du innehar huvudrollen eller är det ondaste onda så går du inte säker från varken död eller amputeringar. Serien behåller sitt utgångsläge från diskbänken och behandlar världen som om den faktiskt skulle kunna finnas och skapar därför en historia som är omöjlig att lägga från sig.

Men jag anar ett annat problem. Hjärnätarna har de senaste åren blivit riktiga mediakändisar. De har tagit populärkulturen i ett struptag och totalt invaderat böcker, filmer och spel. Idag kan du i princip fly från de levande döda när du vill, hur du vill. En totalt omvänd situation än 2003 då det första amerikanska nummret av Walking Dead rullades ut och seriens segertåg startade. Att serien har en del i zombiens världserövring är väl odiskutabelt. Den lyfte kvalitén över allt vad som hittills hade kopplats samman med den odöda apocalypsen och hittade en publik även utanför den vanliga klicken av nördar och gothare, och ja, jag har varit båda. Men allt som är trendigt är dömt till att bli otrendigt och det vore synd om publiken skulle försvinna från The Walking Dead på grund av medial utnötning. Eller rättare sagt… Det vore till och med en katastrof baserat på rent kvalitativa nivåer. För serien är så bra och har sådana djup att den förtjänar sin publik oavsett trender och mediala hyper. Läs.. och frukta din kommande väntan på album sex.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor, häftad
Pris: 143 SEK (Bokus), 138 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Ur förordet som till denna volym är skrivet av Johanna Koljonen:

Aldrig får man vara riktigt glad! Det tänker jag ofta när jag läser The Walking Dead. Varje litet ögonblick av stiltje eller frid som glimtar till glider alltid omedelbart karaktärerna ur händerna. Ändå urartar serien inte i misärpornografi. Händelserna är för realistiska, figurernas psykologiska reaktioner fascinerande trovärdiga. Folk frågar hur många album jag hunnit läsa och jag svarar ett, eller tre, eller fyra. Oavsett siffran blir svaret alltid en uppskattande nick följd av en suck och kommentarer av typen ”det går åt helvete, förstås”. Jag anade det. Att det går åt helvete är en stor del av seriens attraktionskraft. Det finns något lite tillfredsställande i att ge efter för sin fatalistiska övertygelse om att det här samhället vi har byggt inte är hållbart. Att fantisera om hur alla djupa orättvisor, all vår alienation, vår isolering från varandra i den skadliga bekvämlighetens och skenbara trygghetens namn skulle kunna slås ut i ett enda, zombieapokalyptiskt slag. Men att det ändå alltid någonstans skulle finnas någon liten människospillra som kämpar på. Problemet är bara att den människospillran i så fall måste bygga upp sitt samhälle på nytt och det är ju inte direkt självklart att det i så fall skulle ske enligt utopistiska principer. Därför läser vi The Walking Dead som man i bakfyllans hårda morgonljus läser sitt eget ansikte i en spegel.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha