punk -en musikstil; ungdomsmode med uppseendeväckande, utmanande kläder och frisyrer. 

Jaha… svenska akademins ordlista har väl aldrig haft mer fel. För mig kan visserligen punk  mycket väl vara en speedad Iggy Pop som smörjer in sig med jordnötssmör eller en anarkistisk liten engelsman i swastika-tröja men… det är så mycket mer än så.

När jag växte upp såg vi absolut inte musikstilen punk som punk. Punkare var gamla gubbar som spelade gitarr. Fornminnen och dinosaurier från en gammal värld. Nej, vi klädde oss i hängslen, politiska symboler och perfekt strukna skjortor och pogodansade till bultande sequensers och metallslammer. Allt till en världsbild av öst och väst, berlinmuren, hinden-helikoptrar och väntan på de oundvikliga svampmolnen. Synthen hade gått från gullig pop till Body och Emulator 2 var vår gud och religion. Varför lära sig spela gitarr när dova syntetiska basgångar sa så mycket mer om tiden vi levde i, och viktigast av allt, hade så mycket mer attityd? Punk i sin finaste form men definitivt inte musikstilen punk.

Nej, punk är en vilja att genomföra något, att inte hålla sig till spelreglerna, ignorera traditioner och andras viljor. Gör det själv, gör vad du vill, gör det med attityd och var stolt över det. ”I dont know what I want, but I know how to get it” som Johnny Rotten sa en gång i tiden. Komplicerat? Inte alls…

 ”Jag tror det är viktigt att man över huvud taget gör något. Det kan handla om att göra fanzines, att trycka tygpåsar, köra klubb eller att fixa med kassetter.” Joakim Granlund

Och samma sak skulle kunna sägas om de konstnärer som är med i boken DIY, Do it yourself. De gör alla sin sak och driver den hårt. De flesta ligger långt under radarn i mediesverige och är inte delaktiga i vårt rådande melodifestivalklimat. Och även de som är mer kända som tex Karin Drejjer Andersson(The Knife, Fever Ray), Liv Strömquist och Rebecca och Fiona är inte precis Tomas Ledin eller Lasse Stefans. Det är alltså artister som genomsnittssvensken aldrig hört talas om. Vilket de flesta i boken antagligen aldrig vill bli för då hade de antagligen lagt sin energi på något annat. Och om någon hävdar att Rebecca och Fiona inte hör hit så kan ni titta på P3 Guldgalan från förra året där de uppträder med plakat som ”Ingen människa är illegal” och ”solidaritet är sexigt”. Mer politik än vad de flesta artister nu för tiden kan frambringa.

”Sverige sjuder av motkultur. En motkultur som inte vill det duktiga och tillrättalagda. Som i väntan på den fasta anställning som aldrig kommer skapar sin egen verklighet. På egna villkor.”


Så vad du får när du läser DIY är en stor guide till ett kultursverige som behöver lyftas upp och få en större del av det offentliga rummet. De som vill beröra, ifrågasätta och utmana. Som har en politisk som emotionell drivkraft. Ett välbehövligt lexikon till svensk konst i vår tid. Och det görs för lite sånt här i vårt land. Människor som drivs av engagemang och viljan av att säga något och som faktiskt har något att säga. Jag blir glad av DIY, den får mig att känna att världen är lite bättre, lite större, lite mer äkta.

Men det finns problem. I ett flertal av intervjuer så blir det lätt grunt. Jag hade velat veta så mycket mer och få en djupare insikt i flera av dessa människors liv. Och till slut så sitter jag med datorn i knät och Googlar. Det finns inte heller länkar eller annan information som gör att jag på ett lätt sätt kan gå vidare utanför boken och följa de trådar som spinns. För frågan är om inte bokens innehåll hade platsat bättre som en site på det enorma internet där man på ett enkelt sätt kunnat fördjupa och bredda de korta intervjuerna. En sammanställning av barn av sin tid på tjock papper… är inte det en miss?

Men låt inte det avskräcka dig från att konsumera den här digra bunten av intervjuer. Det är inte boken du sträckläser utan något du plockar upp då och då för inspiration och en vidgad vy av samtiden. Din samtid.

PS: Kristofer Sandström som har gjort boken driver även siten Throw it away, samt är känd som Hipster-Kristofer i Fredrik Strages krönikor i DN. Läs även hans försvarstal för hipstern.

Fakta
Språk: Svenska
180 s, inbunden
Pris: 367 SEK (Bokus), 366 SEK (Adlibris), 372 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis: DIY. Do It Yourself. Gör det själv. Ett subkulturellt uttryck som andas punk och sjuttiotal. Men i själva verket är DIY en politik utan slutdatum. Den hörs fortfarande i basgångar tunga som hangarfartyg, i dikter som är redo för slagsmål, och den löper genom trådarna i en perfekt T-shirt. I DIY berättar gräddan av Sveriges nya generation kulturutövare för Kristofer Andersson om vad som driver dem och varför de fortsätter att göra det de gör. Hundra personer musiker, fotografer, modeskapare, konstnärer, poeter beväpnade med kassettband, tyger och piratkopierade dataprogram. DIY är en hyllning till en kultur som vibrerar av liv. För det är så här: Sverige sjuder av motkultur. En motkultur som inte vill det duktiga och tillrättalagda. Som i väntan på den fasta anställning som aldrig kommer skapar sin egen verklighet. På egna villkor.
Boken är rikt illustrerad med över 400 färgbilder som de medverkande själva bidragit med självporträtt, arbetsmiljöer, konstverk, betydelsefulla platser och föremål, skiv- och bokomslag och formgiven av Lars Sundh.

KRISTOFER ANDERSSON, född 1984 och uppväxt i Akalla utanför Stockholm, har skrivit om musik, mode, konst och litteratur sedan 2005. Han är i dag redaktör för nättidskriften Throw Me Away..


 

”De kom ut såhär… totalt ursinniga. Strummer testade om hans gitarr fungerade-KRASCH! Helt vansinnig drog han fram nåt slags jävla burk och sprejade i halsen för att få rösten att funka. Sen -1, 2, 3, 4-BANG! Förfärligt ljud! Alla mina polare tyckte det var värdelöst, men jag var helt skakad. De hade allt! Det bästa jag någonsin sett.”
Thåström

Och det är inte bara Thåström som gillar The Clash. Vi pratar här om världens snyggaste, bästa, mest innovativa, mest nyfikna och mest politiska punkband. Ett band som mellan 1976 och 1983 släppte en mängd bra låtar, tog sin musik från hetsig punkrock till Dub och Reggae, släppte dubbelplattor och trippelplattor och gjorde allt med stil, attityd och pondus. De är musikikonerna som försvann innan de blev patetiska och sålde sin själ på Dressmans kontor för ännu en lyxvilla och en golfrunda. Ja, jag pratar med dig Mick Jagger.  Och som ni märker så är jag partisk med en icke existerande objektivitet till det här bandet som levererade en av världens bästa plattor i och med mästerverket London Calling. 

Och boken är en näst intill pornografisk bildupplevelse för någon som gillar The Clash. En mängd foton, biljetter, spellistor, Headons vykort till sin mamma, affischer, skivomslag och så vidare, ingår i det som erbjuds. Och kalenderbitaren får allt han kan drömma om när vartenda skivsläpp och spelning redovisas med datum, förband och om något särskilt hände på just det giget.  Jag blir helt euforisk, drar på mig ett par martens, drar en spontan pogodans och dreglar som en gammal labrador. Jaha ja, tydligen spelade Clash i den svenska metropolen Ronneby den åttonde oktober -77. Det kunde man aldrig tro. Vilket för övrigt var samma turné Thåström såg dem på Gröna Lund 14/6 och Örebro 9/10.

 

Men syftet med boken var ju inte att få den ultimata bilderboken, utan att få bandets egen berättelse. Och som författare står de fyra medlemmarna som var The Clash under guldåren: Strummer, Jones, Simonon och Headon. Hur detta är möjligt, Joe Strummer gick bort 2002 på grund av ett hjärtfel, beror på att boken är byggd på gamla intervjuer, en text som han och Mick Jones skrev 1979, tillsammans med nya intervjuer med de kvarvarande medlemmarna. Strummers anhöriga gjorde även allt material som han lämnat efter sig tillgängligt för boken. Och ”klipp och klistra”- attityden med nytt och gammalt funkar ibland alldeles utmärkt, för att vid en del tillfällen lämna en hel del frågetecken. Bäst dokumenterat är de tidiga åren där texten sätter allting i ett sammanhang och där jag verkligen får en inblick i det som blev, och sedan var, The Clash. Allt från hur de hittade varandra, till upploppen i Notting Hill, till hur de jobbade både med musik och image. Men sen blir det glesare och glesare mellan guldkornen och plattan London Calling tillägnas tio-tolv sidor. Vilket är en katastrof. Jag hade kunnat läsa en bok om bara den plattan. En bok om ett band där deras bästa och mest kända platta får minst utrymme kan förvisso kännas väldigt attitydpunkigt… men mig gör det mest besviken. Det blir så uppenbart att det helt enkelt inte har funnits material nog för att berätta hela historian utan man har fått ta det som fanns. Och varför det inte har stoppats in mer av de nya intervjuer som ska ha gjorts med återstående bandmedlemmar blir för mig en gåta. Hade de helt enkelt inget att säga om London Calling?

Däremot uppstår ofta stor humor när bandmedlemmarnas olika texter saxas mot varandra och så jag som läsare får olika infallsvinklar på samma ämne. När trippelplattan Sandinista diskuteras och samtliga medlemmar, fast var för sig, hävdar att de skulle sållat mer bland låtarna men att de andra i bandet ville ha den där jävla trippeln så skrattar jag gott i soffan och det är långt ifrån det enda stället.

 

Överlag är det bandet och musiken som sätts i centrum. Visserligen finns det ett kapitel om varje bandmedlem i bokens början där de berättar sina levnadsöden, fram till bandets uppstart, där det figurerar familjeförhållanden, uppväxt och bakgrund, men sen är allt sånt som bortblåst. Inte ett ord om kärlekshistorier, fruar och barn. Inte heller finns den blinkning till hedonistiskt leverne som är så vanligt i rock´n roll biografier av det här slaget. Visserligen bygger de en ”Hashbunker ” i studion men vad de gjorde där berättas inte och det känns mer som om samtliga inblandade skäms och känner sorg över Topper Headons heroinmissbruk som sedan gjorde att han fick sparken. Med det säger jag inte att Clash var renlevnadsmänniskor och Guds bästa barn, för droger nämns, det dricks, skjuts fåglar och polisen är inte alltid deras bästa vän, men fokuset ligger konstant på musiken och hur de spelade in och levererade denna. Allt annat är, mer eller mindre, bortskalat och ibland känns det som om de var en musikalisk commandotrupp med blicken enbart riktad på nästa gig och nästa platta. Och kanske var det just det The Clash var, och kanske var det därför de levererade, och kanske var det därför de imploderade och försvann så snabbt och plötsligt. Och kanske är det därför de är lika bra och aktuella idag!?

”Om jag fick göra om allt skulle jag inte ändra någonting. Jag tycker det är bra som det är. Vi gjorde vårt jobb, det är hela historien, nu är vi borta och så är det med det. Passar mig bra. ” Paul Simonon

Så sammanfattningsvis så är det här en riktig bibel med och om bandet Clash. Den har en mängd guldkorn men också sina brister och om du inte har något förhållande till The Clash så ska du inte läsa den. Men om du får gåshud av introt till London Calling, om du vet vem Joe Strummer är och om du någon gång i ditt liv haft Dr Martens kängor på dig på grund av musiksmak och kulturell tillhörighet så är den ett måste.

 

PS: Modernistas Clash-Spellista , Thåströms låt ”kort biografi med litet testamente” där Clash nämns.
Fakta
Språk: Svenska
278 sidor, Danskt band
Pris: 185 SEK Adlibris
Förlag: Modernista

Strummer! Jones! Simonon! Headon! För första gången berättas historien om det legendariska punkbandet The Clash [1976-1986] av medlemmarna själva, i en maffig och snyggt formgiven bok fullspäckad med tidigare opublicerade bilder, både professionella och ur privata samlingar. Från »White Riot« till »Rock the Casbah« The Clash liknade aldrig riktigt något annat band med sin ständigt upproriska och politiskt färgade och samtidigt alltid lika stilsäkert svängiga »vi mot dem«-hållning. Deras uppviglande speglingar, skarpa låtskrivande och passionerade idealism (det här var bandet som döpte ett av sina album till Sandinista) gjorde dem till ett fenomen världen över. Dubbel-LP:n London Calling från 1979 har åtskilliga gånger utnämnts till ett av tidernas bästa rockalbum, och The Clashs musik lever i högsta grad vidare, både som influens och potentiellt explosiv upptäckt för nya lyssnare. Det engelska förlaget Atlantic Books lär ha betalat ett sexsiffrigt belopp för rättigheterna inför utgivningen och The Clash har i inbunden form sålt i över 100.000 exemplar. Boken är rikt illustrerad med unika bilder av The Clash på scen och i studion, såväl som av posters och turnéaffischer från hela karriären.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha