Sydöstran (2014-02-11)

Sydöstran (2014-02-11)

Anna Snellman på Blekingetidningen Sydöstran har skrivit en uppskattande artikel om mig med anledning av att jag satt i lyssnarjuryn till Sveriges radios romanpris och bloggar om böcker. Tack, Anna för dina fina ord!

Besök Sydöstrans hemsida

Lyssna på Romanpriset på P1

 

En oerhört svårtydd filosofisk text av den tyske filosofen Martin Heidegger, speciellt om man inte läst filosofi tidigare.

Brev om humanismen - Martin HeideggerJag ångrar mig direkt: Varför gav jag mig in på detta? Jag fattar ingenting av första sidan, en massa vardagliga begrepp som i Martin Heideggers händer plötsligt blir obegripliga. Jag kan inte slappna av en hundradel utan att tappa tråden, som jag egentligen inte ens plockat upp. Jag läser ultrakoncentrerad och fattar ändå inget på djupet. Gode Gud, tänker jag, hur bestialiskt begåvad var han egentligen? Ett geni bortom all uppfattningsförmåga för trubbiga hjärnor som min? Eller är det bara så att jag inte har verktygen att tolka med? Kanske både och.

Till en början vill jag tro att Heidegger har en tanke, en bild, en sanning som är så komplex att den inte kan förklaras kortare eller bättre än med 76 sidors jidder om varat, metafysik, språket och uttryck som det skickliga i varats skick. Men sen ändrar jag mig och tycker mig läsa att han inte riktigt vet utan att det jag läser är ett resonerande, där han bla säger att vi kanske kommer att förstå varvats sanning i framtiden och vips så fick jag lära mig ordet transcendens.

Jag tänker att det är bra att läsa över sin förmåga, att det är nyttigt att tjuvkika på festen med de vuxna genom dörrspringan till pojkrummet. Jag tänker att 76 sidor går att genomlida vad det än står på dem, men en bra bit innan jag är halvvägs är jag inte så säker längre. Jag känner mig som en blind höna som går och pickar och hoppas på att pricka ett och annat korn på måfå. Jag inser att BREV OM HUMANISMEN inte är rätt ända att börja i om man är nyfiken på Heidegger. Allt mellan pärmarna kunde lika gärna varit hittepå, ordvrängeri utan betydelse och jag skulle inte sett skillnaden. Jag kan slå upp boken var som helst och välja en mening på måfå och finna den obegriplig:

I sitt varahistoriska väsen är människan det varande vars vara som ek-sistens består i att hon bor i varats närhet.

Master/Blaster - Mad Max Bortom Thunderdome

Master/Blaster - Mad Max Bortom Thunderdome

Du slipper göra misstaget att plocka upp BREV OM HUMANISMEN och läsa den utan förkunskaper eller bildning och känna dig dum, det har jag gjort åt dig. Men så tänker du kanske: Han är nog inte så klipsk den där Bokfetischisten, jag är mycket slugare. Jag är lite som Matt Damon i GOOD WILL HUNTING, jag har det i blodet, jag kan tänka självständigt. Men där har du fel, jag vågar påstå att de allra flesta utan de rätta verktygen fattar noll och inget av BREV OM HUMANISMEN. Så om jag ska likna mig vid någon filmkaraktär vid läsningen av BREV OM HUMANISMEN så är det Blaster i den oheliga föreningen Master/Blaster i MAD MAX – BORTOM THUNDERDOME. Blaster är en svagbegåvad man som lever i en svinstia undet jorden och har en elak dvärg på ryggen. Tack för den, farbror Heidegger.

Filosofiska rummet i P1 ägnar 42 minuter åt Heideggers begrepp.

Fakta
Språk: svenska
76 sidor, inbunden
Pris: 94 SEK (Adlibris), 99 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Ett brev till Jean Beaufret, Paris, utgivet som självständig skrift första gången 1949. I denna skrift som Heidegger skrev 1946 kommenterar han sin filosofiska ”vändning” på 30-talet, och utvecklar en kritik av humanismen som filosofiskt program, med särskild tonvikt på existentialismen. Humanismen hör hemma i en modern subjektsfilosofisk tradition och är grundad i en metafysisk förståelse av människan och hennes relation till det som är. 

 

E Jean Carrolls biografi över den ökände Hunter S Thompson är en hisnande upplevelse från det perfekta omslaget till sista sidan. Här varvas vittnesmål med en fiktiv berättelse i gonzostil i den bästa biografin jag läst.

Hunter - E Jean Carroll

Omslaget, bara titta på det, banne mig perfekt. Titeln, HUNTER – HUNTER S THOMPSONS VILDA OCH SÄLLSAMMA LEVERNE, typsnittet, silverbongarna, silverrevolvrarna, Hunter S Thompson själv, det är en fröjd för ögat. Inbunden, älskar att hålla i inbundna böcker. Öppnar pärmen och ser omslagsfliken: En vanlig dag i Hunters liv, punkt för punkt, nio av punkterna innehåller kokain. Någon sida längre fram ett inledande citat av Celinè, mitt i prick. Första sidan, en rubrik i versaler: KVINNA FUNNEN I HUNTER THOMPSONS AVLOPPSBRUNN. Så börjar den bästa biografi jag har läst.

Du kanske tror att HUNTER bara är något för de riktigt trogna fansen. Tvärtom skulle jag säga, det här är helt rätt sätt att upptäcka honom. Lyssnar man på NYA VÅGEN i P1 menar Claes Britton, inbiten hunterläsare, att det var inte mycket som tillförde honom något i HUNTER. Isabelle Ståhl i samma program verkar ha haft större behållning och förde dessutom in ett friskt perspektiv när hon tyckte att fler kvinnor borde läsa Thompson.

Det fina är att biografin är dubbel, det är varannat kapitel med vittnesmål från intervjuer, artiklar och liknande där vänner och ovänner kommer till tals, elegant ihopsatt. Varannat kapitel är fiktivt där E Jean Carroll ikläder sig rollen som fågelvetaren fröken Snap som tvingas skriva Hunter S Thompsons biografi under ofrivilligt drogintag, sexuella närmanden och hot. Greppet må vara ovanligt men här är det mycket effektivt och där man i många biografier vill antingen krossa eller bekräfta myten kring en person/grupp gör Carroll här både och. Riktigt snyggt till och med. Det här tvådelade berättandet är enkelt att följa och passar bra. Sen är det passande att Thompsons biografi är skriven med hans eget språk, allt annat hade ju blivit så… svenskt.

Hunter S Thompson

Hade det varit lite stake i mig hade jag skrivit denna recensionen i gonzostil, alltså att under drogpåverkan subjektivt skildra den i en slags medvetandeström. Men det närmaste kokain och lsd jag kommer är en kopp ganska starkt kaffe. Det närmaste beväpning jag kommer är att flygvapnet finns i min kommun, jag har whisky hemma men den ska fjollsippas med spretande lillfinger och kostar mer än vad jag köpt kläder för det senaste året. Jag får nöja mig med att vara subjektiv.

Är din erfarenhet av Hunter S Thompson begränsad till filmen FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS har du förmodligen en annan bild av Thompson, här är han coolare, farligare, inte som Johnny Depps lite löjliga tolkning. Jag vet inte vilken bild som är mest korrekt men HUNTER nyanserar i alla fall bilden. Min bild av Thompson har som bäst varit vag, gillade verkligen filmen FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS men har aldrig blivit färdig att läsa något med honom. Hans självmord har känts som ett antiklimax. HUNTER är skriven 1993, alltså innan Thompsons självmord och berör det därför inte heller, men så här i retrospektiv blir flera kommentarer ganska laddade. Jag önskar att jag kunde jämföra HUNTER med hans självbiografi KINGDOM OF FEAR (2003), men det spar jag till framtiden.


Intervju med Hunter S Thompson där han resonerar kring myten och döden

Det är en härlig inbunden utgåva med två bildsektioner, precis som på den gamla goda tiden, med bilder från Thompsons uppväxt och över hans vänner och karriär. Här finns även bilder som Carroll refererar till i den fiktiva delen av texten vilket får en att vackla lite i vad som är hittepå och inte. Men om hon är gonzon trogen så är det både och. Innan jag börjar läsa gottar jag mig åt att bläddra, titta på bilderna och läsa småstycken på måfå; förspel.

Första kvällen sträckläser jag 100 sidor, andlöst uppslukad, varenda kroppsdel bortdomnad. Dagen därpå släpar jag min unga vackra kropp runt på jobbet och längtar hem till HUNTER. På kvällen slukar jag 140 sidor till. Jag minns inte sist, om någonsin, jag dammade igenom en så tjock bok på så kort tid.

Författaren E Jean Carroll driver i vanliga fall en omtyckt frågespalt i tidningen ELLE: Ask E Jean. Där hon pratar frigjort och kallar de som skriver in för sugerplum och doll. Hon har även varit med och skapa siten greatboyfriends.com.

Något jag uppskattar är namedropping av författare jag respekterar, Charles Bukowski har lett mig till både John Fante och Knut Hamsun. I boken säger sig Hunter S Thompson ha inspirerats av följande: Conrad, Hemingway, Twain, Faulkner, FitzgeraldMailer, Kerouac i politisk mening – de var allierade. Dos Passos, Henry Miller, Isak Dinesen, Edmund Wilson, Thomas Jefferson.

Carrolls HUNTER är bra på så många olika sätt och plan. Ska jag nödvändigtvis nyansera mig och nämna något negativt så är det att man uppehåller sig länge vid Thompsons person och inte så mycket kring hans journalistik, texter eller författarskap, även om man kommer in på hans tillkortakommanden på det området i slutet av hans karriär. Han må ha varit ett själviskt bortskämt svin men samtidigt skapade han något fantastiskt, att visa på den totala friheten, kosta vad det kosta vill. Det här är fenomenalt roligt, intressant, gripande och framför allt hisnande bra.

Nya Vågen i P1 diskuterar Hunter (2011-01-18)

Isabelle Ståhls blogg

Ask E Jean

Vertigo mot oligopolet (Uppdaterat 2011-01-21)

Fakta
Språk: Svenska
Släpps i slutet av januari 2011
Pris: 170 SEK (vertigo.se)
451 sidor, inbunden
Beskrivning/synopsis: Behöver Hunter S. Thompson en presentation? Den amerikanske journalisten som uppfann ”gonzo-reportaget” var en legend långt innan han dog för egen hand 2007. Hans besatthet av knark, utsvävningar, skarpskytte och allmänt lagtrots gjorde honom till en symbol för gränslös individualism. Mest känd är han för reportage-romanen Fear and Loathing in Las Vegas, som också blev en blockbuster-film 1998 med Johnny Depp i huvudrollen som den gränslöse Hunter. I Rolling Stones-journalisten E. Jean Carrolls gonzo-biografi över den (ö)kände vildpannan kommer vi nära en man som bara kände att han levde när han stod på randen till avgrun- den. I vartannat kapitel skildrar Carroll hur hon tillbringade några kaotiska månader med Thompson på hans gård, i vartannat berättar släktingar, vänner och ovänner om Hunters märkliga liv.

”E. Jean Carroll är det kvinnliga svaret på Hunter S. Thompson.” (NY Times)

E. Jean Carroll var den första kvinna som arbetade som skrivande redaktör på Playboy, hon har regelbundet medverkat i Esquire, Rolling Stone, GQ och Outside, hon har skrivit för teveshowen Saturday Night Live och står numera för en berömd frågespalt i internationella Elle.

 

Det har varit mycket ståhej om denna bok eller romansvit. Jag hymlar inte med att jag tog mig an boken med viss skepsis, även om jag var nyfiken. Men hur gärna jag än vill såga den så är den bra.

Min kamp - Karl Ove Knausgård

Efter de första fyra sidorna är jag såld, det är så jävla bra skrivet att jag vette fan om jag läst en lika bra och träffande inledning någonsin. De efterföljande sidorna håller mig kvar och utan att Karl Ove Knausgård går in på varför växer ett slags obehag i hans beskrivning av sin far sedd med både barnet och den vuxnes ögon, samtidigt.

Jag kan inte beskriva vad det är som fängslar mig, alla försök att sätta ord på det mynnar ut i någon slags floskelkaskad: han har nerv, närhet och närvaro i sin prosa. Han är innerlig och ärlig samtidigt som det är både ensidigt och autofiktivt. Ni ser själva, jag kan inte beskriva det, sätta fingret på det utan att låta som en trött, lätt vinalkad och bitter svensklärare som försöker beskriva något han inte begriper.

Men efter att ha gått med den unge Knausgård på fester med utköpt öl och tafatta försök att närma sig tjejer mattas min entusiasm en del, ganska mycket faktiskt och jag börjar bli uttråkad och känner mig dum som inte förstår vad det är som är så fantastiskt med detta banala och, ja, tråkiga verk. Sen öppnas del två som hissdörren i THE SHINING och jag spolas över och bort av Knausgårds underbara filosofi, hans betraktelser och klara helikoptervy över livet, vardagen och mannen.

Det är här jag börjar ana att han inte är helt uppriktig, det är här ordet autofiktion börjar kännas aktuellt. Han resonerar kring vad som är konst, att nu är publiken och vad som skrivs en del av eller hela konsten. Pratar han om MIN KAMP och i så fall, vad är sant av det jag läser? I början tänkte jag att det fiktiva låg i hans onaturligt detaljerade återgiving av dialog och detaljer samtidigt som han senare säger sig nästan helt sakna minnen från barndomen. Men kanske är osanningen större än så. Har han byggt en karaktär som han ikläder sig själv i offentligheten från och med nu? Lite som Christian Bale i THE PRESTIGE. Sen lyssnar jag på honom i Kulturradions Biblioteket (länk nedan) och där menar han att fiktionen ligger i urvalet, att han kunde skrivit en helt annan historia med samma karaktärer och varit lika brutalt uppriktig.

Jag har faktiskt EN TID FÖR ALLT av honom i bokhyllan och den ska jag läsa, för skriver han så här insiktsfullt när han verkligen anstränger sig för att skriva enkelt skulle jag vilja läsa honom när han får fritt spelrum för sin böjelse att skriva komplicerat eller stort.

Jag vill såga MIN KAMP för att den är så hajpad. Det finns något i mig som vill vara ensam om mina upplevelser, vilket gör att jag känner motvilja till litteratur som kan ses som mainstream/populär och gärna hyllar smal, relativt okänd dito. Jag antar att jag vill vara lite speciell. Men det som oxå talar för en sågning är att jag hyllat de senaste böckerna jag recenserat. Det är helt enkelt dax för en diss. Men det går inte, MIN KAMP må vara knölig, bitvis tråkig, hajpad, något jag inte naturligt är intresserad av, men likväl är den bra. Riktigt bra till och med.

Det är ingen slump att jag oftare än vanligt drar paralleller till film, MIN KAMP är grafisk och mycket berättas med detaljer och skeenden. Det är introvert så att jag bitvis nästan spyr och ibland blir jag nästan aggressivt uttråkad men Knausgård plockar upp mig igen och igen. Detaljorgier och överanalyser i all ära, men det är ändå när han påstår något, drar slutsatser och tar ställning som det är som bäst. Jag kommer att läsa de andra delarna i sviten oxå, behöver bara andas emellan.

Min Kamp – Recension

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 179 SEK på Bokus
443 sidor, Inbunden

Beskrivning/synopsis: Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver och berättar personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa. Med minnet till hjälp återskapar han ungdomsminnen från sin egen familj – och inte minst hur han hanterade telefonsamtalet från brodern med faderns dödsbud. Efter det följde ett hemskt uppvaknande när de fick åka och städa upp efter honom. Begravningen av en far de aldrig kände.

Bra om Karl Ove Knausgård
P1 Kulturradion: Biblioteket (podradio)

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha