Samantha Shannon levererar dystopier och Science-fiction i den första boken av tänkta sju(!). Men är den värd att läsa? Det beror uppenbarligen på vem som får frågan!

I ett framtida fascistiskt England så finns det ett stort antal klärvoajanter. Dessa synska figurer, som per automatik klassas som landsförrädare av staten, har olika saker de kan och är bra på. Några få av dem kan ta sig in i andra individers drömmar och därifrån påverka beteenden och tankar. De går därför under namnet Drömgångare. Paige, bokens hjältinna, besitter dessa egenskaper och jobbar åt maffian när hon blir avslöjad på tunnelbanan och då dödar en vakt för att komma undan. Hon blir till slut haffad och hamnar i ett märkligt läger där det sker ännu märkligare saker. Vad ska vi inte avslöja här och nu.

Problemet är att trots bokens ambitioner och indirekta kommentarer till dagens samhälle angående utanförskap och djupare klassklyftor så lämnar den mig helt kall. Jag finner hela historien tunn och oengagerande. Jag läser och läser men ingenting berör eller överraskar trots att Shannon bäddar för en historia där allt skulle kunna ske. Det finns intressanta infallsvinklar och händelser men inget tas tillvara och allt blir ytligare än kork i en vattenpöl. Men jag läser ut den, pustar och ger den till Tora.

Vem är då Tora? Jo det är brorsans dotter, 15 år och en dam som avverkar fler böcker per vecka än vad som skrivs globalt och den absoluta motpolen till svensk sviktande läsförmåga. Hon tackar, tar emot och läser den på en kafferast. Resultat: Tora tycker den är bra, välgjord och väldigt spännande.

Så vad får vi då ut av det här? Kanske ingår inte medelålders, medelutbildade, medelinkomstagande män i målgruppen? Att oavsett vad jag anser så har den en publik i morgondagens löntagare och att jag framöver skall vara tyst om sådant jag inte förstår?

Ja, ok då.

Men förresten…

Tyst!

Ja, ok då.

 

Fakta
Språk: Svenska
487 sidor, inbunden
Pris:  89 SEK (Bokus), 107 SEK (Bokia), 129 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium.
Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.

»En ny våg av kvinnliga författare gör anspråk på fantasygenren som deras egen domän. Längst fram i ledet befinner sig Samantha Shannon.« HARPERS BAZAAR

»En bländande intelligent, fyndig och förtrollande berättelse om omåttligt mod, medkänsla, gränsöverskridande kärlek och frihetssträvan.« BOOKLIST

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman som inte liknar någonting annat. Drömgångare är måste-läsning.« KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

»Samantha Shannon följer i J.K. Rowlings fotspår…« DAILY MAIL

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman. Drömgångare är måste-läsning.« | KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

 

Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance…   Choose your future. Choose life… But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life. I chose somethin’ else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you’ve got heroin?

När filmen Trainspotting kom i mitten av nittiotalet så slog den ner som en bomb i min bekantskapskrets. Alla pratade om den, citerade den och lyssnade på musiken som bestod av det bästa indie-England kunde erbjuda för tillfället, kryddat med klassiker av Iggy Pop och Lou Reed. Den perfekta smällkaramellen av popkultur, hård klippning, attityd, humor, misär och heroin.

Varför en film om knarkande engelska ungdomar blev en kultrulle hos en mängd ickeknarkande medelklassungdomar i Sverige kan verkligen diskuteras (Det är till exempel den enda film någonsin som jag betalt biobiljett för två gånger). Men Trainspotting blandade en oemotståndlig cocktail av socialrealism, droger och humor för att sedan krydda hela mixen med musik och ett knivskarpt jävlar anamma. Och detta utan att på något sätt glorifiera drogerna, våldet eller på något sätt göra hjältar av de sorgliga karaktärer som befolkade filmen. Jag och mina vänner var däremot en generation uppfödda på Hem och skolas anti-drogpropaganda och filmer som ”Vi barn från Bahnhof zoo”. Vi fick lära oss att bara du funderar på att röka så kommer du snart att skjuta heroin och dö. Vilket givetvis var en oundviklig sanning i dåtidens Sverige. Trainspotting var då plötsligt ett ickemoraliserande popfenomen som litade på sin publiks intelligens och smak och som visade att det går att berätta hemska saker med glimten i ögat utan att tappa trovärdighet… och vi älskade det. Vi omfamnade filmen som en räddning från ovan och när vi lämnade bion, första gången, så sa en av mina kamrater att ”detta är den första film jag sett som handlar om… typ… mig”.

Filmen Trainspotting är en betydande del av min cinematiska ryggrad och genom åren har jag säkert sett den en  10-15 gånger utan att ha tröttnat. Men boken, orsaken och fundamentet till min avgudadyrkan, har jag aldrig läst. Varför detta inte hänt kan jag inte svara på men nu när Modernista släppte den igen så kunde jag inte låta bli, särskilt som den har ett ”måste ha” – omslag designat av Lars Sundh.

I förhållande till filmen så är boken betydligt svartare och råare. Karaktärerna är en sorglig samling desperata psykopater där enbart ett par, Renton och Spud, står ut som om de har något sorts samvete, reflektion och objektivitet. De lever samtliga i en värld bestående av pubar, skitiga gator och kvartar. Karaktärerna studsar runt i en sorts flipperspelstillvaro där föraktet för den normala ”svensson-tillvaron” paras med viljan att komma loss från drogerna, de så kallade vännerna och hemstadens förtynande tillvaro. Ett jojo-spel där distanstagandet från det ena helvetet automatiskt leder till det andra. Det finns ingen övergripande handling i boken utan istället är kapitlen små inblickar och historier där man får följa en persons tankar och händelser. Dessa små skildringar blir tillsammans ett långt radband av insyn,  som blir en röd tråd som ger en  övergripande bild av ett kompisgängs kamp mot allt och alla, inklusive sig själva, där droger och flykt blir något att göra när livet inte har någon substans att erbjuda och resultatet blir död, AIDS och ännu mer utanförskap.

 

Och den medvetna och omedvetna jakten på mening tror jag har en stor del i denna historias upphöjande till klassiker och populärkulturellt fenomen. De flesta av oss har någon gång i livet känt oss klämda i tillvaron, fått nog av våra födelseorter, tröttnat och vuxit från gamla vänner och känt att det måste finnas mer i livet än det man har. Och tar man bort heroinet, AIDS och karaktärernas sönderstuckna vener så skulle den grundläggande historien i Trainspotting kunna appliceras på en massa individer. En identifikationsfaktor som inte blir  sämre av att Irvine Welsh berättar sin historia utan pekpinnar och därigenom lämnar den så intressant och lockande.

Trainspotting sägs vara den mest snattade romanen i Englands historia och oavsett om det är en myt eller inte, så är detta definitivt boken som Hem och Skola skulle läst och lärt sig av när det gällde droginformation på svenska skolor. Och det är även så att både boken och filmen är ett måste i konsumtionsträsket då de är så olika i sin framtoning och nyans. Boken är den råa engelska diskbänksrealismen där textens slangspråk känns som om det är skrivet på cigarrettpapper i en mörk förortslya, medan filmen är den förfinade ultimata popkonstprojektilen av kamikazeattityd och droger, där de båda tar upp samma frågor och historia men levererar det på väldigt olika sätt. Läs och Se!

Provläs den på Smakprov.se

Irvine Welsh

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
 378 sidor, häftad
Pris: 134 SEK Adlibris och 129 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis: Trainspotting är nittiotalsboken som blev kult som blev filmen som blev kult som blev boken som blev kult igen.
Trainspotting handlar om en ung skottes kropp och hjärna – om Mark och hans så kallade vänner i Edinburgh i Skottland under det sena åttiotalet. Trainspotting är längtan efter att spränga jaget, inifrån, utifrån, till varje pris, i en knappt uthärdlig ömhet, i en absolut obegriplig kärlek. Med ett skjuta-heroin-döda-allt-ljus-språk – som en sil i huvudpulsådern av Célines Resa till nattens ände – satte Irvine Welsh det unga nittiotalets distorsion i romanform. Ingen text från tiden liknar Trainspotting.
I översättning av Einar Heckscher.

IRVINE WELSH föddes 1958 i Edinburgh, Skottland. Trainspotting som är hans debutroman publicerades ursprungligen 1993. Han har förutom böcker skrivit pjäser, filmer, kortfilmer och journalistik. Flera av hans böcker har filmatiserats.

»Den snabbast säljande – och den mest snattade – romanen i brittisk historia.«
THE GUARDIAN

»Welsh skriver med en skicklighet, humor och passion som gränsar till geni. Han är det bästasom hänt brittisk litteratur på decennier.«
SUNDAY TIMES

»En av de viktigaste författarna i Storbritannien. Han skriver med stil, fantasi, kraft och humor.«
NICK HORNBY, TIMES LITERARY

 

 

2010 fick Belinda Bauer massor av beröm och priser för sin debutroman, Mörk Jord. En bok som jag länge tänkt läsa men av någon märklig anledning har det inte blivit av. Men nu är hennes andra roman här och och jag har läst den och… börjat fundera på amerikanska filmklassiker.

Jag älskar amerikansk film från sjuttiotalet. Apocalypse Now, Taxidriver, Chinatown, Gudfadern, ja listan går att göra hur lång som helst. Klassiker som tidens tand uppenbarligen kan tugga på hur mycket helst utan att de förlorar den minsta glans eller integritet. Man kan ha fullt med åsikter och synpunkter på varför dessa filmer är så bra, så magiska och oantastliga men faktum är att de med dagens mått har ett extremt saktfärdigt berättartempo. Scener kan hålla på i evigheter och karaktärerna kör långa monologer utan klipp eller musik. Jag älskar dem på grund av att de känns på riktigt, som om regissörerna litade på sina manus och karaktärer och därför tog sig tid att berätta detaljer och låta nyanserna spela. För har man en intressant historia att berätta så behöver man inte maskera eller dölja den med hård klippning, specialeffekter och annat bråte. Och precis så känns Belinda Bauers nya bok ”Skuggsida”.

Den senaste tiden har jag läst ett antal deckare som byggt upp hela sin existens på korta kapitel, snabbt berättande och schabloner, allt för att dölja att de egentligen inte har varken trovärdighet, intressanta karaktärer eller en historia som inte redan berättats.  Bauers berättelse är inte heller den särskilt uppseendeväckande men eftersom hon lägger upp sin historia trovärdigt, fördjupar sina karaktärer och låter alla byggstenar i boken få den plats de behöver så köper jag allt rakt av.  Det är en njutning att få läsa en deckare som sätter lika mycket värde på sina karaktärer och miljön de lever i, som i händelseförloppet och själva mordmysteriet. Jag tar den på allvar, blir intresserad och engagerar mig i de öden som rullar upp längs textsidorna.

Men förstå mig rätt nu. Skuggsida är en kriminalroman och inget annat. Den berättar ingenting som kommer förändra ditt liv, den kommer inte få nobelpriset eller kasta omkull regeringar. Och jag är tveksam till att vi om trettio-fyrtio år pratar om den som vi idag pratar om ovan nämnda filmer. Däremot är den en väldigt bra kriminalroman och en bok som måste tas på allvar på grund av sitt upplägg, sin infallsvinkel, sin pondus och mognad. Och bara detta är värt en eloge. Att detta skulle vara författarinnans andra bok är ofattbart.

Jonas Holly är en polis som är verksam i den lilla byn Shipcott. Han har växt upp där och känner samtliga i byn och alla känner honom sedan barnsben. Han bor där med sin MS-sjuka fru som snabbt tynar bort framför hans ögon. När sedan någon börjar mörda gamlingar på ett sätt som måste innebära att det är någon i byn som har slipat kniven så utvecklar sig historian nästan till ett kammarspel där alla känner alla, men vem som helst kan vara mördaren. Jonas är en trovärdig hjälte som försöker vara alla till lags, sörjer sin fru, gråter och känner sig maktlös när byn sakta men säkert förlorar invånare på olika bestialiska sätt. Han är långt ifrån den schabloniserade supermachopolisen som så ofta är en del av kriminalspänningsromanerna. Och samma upplägg av mänsklighet gäller flera av karaktärerna i boken. Visserligen anländer det en kriminalpolis till byn som är rätt macho, super som ett svin och i princip hatar allt som rör sig på två ben, men då Bauer hela tiden betonar hans svagheter och orsaken till hans attitydproblem så känns till slut även han som en riktig människa, skapad av ont och gott, rätt och fel.

Men tyvärr, tyvärr så vågar inte Bauer lite på sin historia riktigt hela vägen. Kanske började hon tvivla, kanske fegade hon ur men slutet kör rakt in bland schablonerna och kopiorna på ett sätt som inte hade behövt ske. Hon försöker få till en knorr som faktiskt var och är totalt onödig då historian höll och hade kunnat förlita sig på ett mindre effektsökande slut. Men detta ska sättas inom parantes då jag gissar på att flera som läser boken kommer att älska det då det är en rejäl tvist på upplägget.

Belinda Bauer har med skuggsida skrivit en kriminalroman som litar på sig själv, vågar ta plats, vågar vara berättande och har därigenom gett oss en mordhistoria som avsevärt skiljer sig från mycket annat på dagens kriminalmarknad. Läs den.

PS 1: Och antagligen kommer den framöver filmatiseras och hoppas, hoppas att rätt regissör med rätt manus kan göra en kommande klassiker av den.

PS 2: För övrigt känns det väldigt märkligt att läsa en bok där huvudpersonen har samma namn som en själv. Det tog ett antal sidor innan jag kunde ta mig förbi den vägbulan.

Belinda Bauers hemsida

Fakta
Språk: Svenska
384 sidor, Inbunden
Pris: 168 SEK Adlibris, 169 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis:
Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?

Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig? När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.
När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden…

BELINDA BAUER växte upp i England och Sydafrika och bor i dag i Wales. Hennes debutroman Mörk jord belönades 2010 med deckarvärldens mest prestigefyllda pris, The Gold Dagger som delas ut av brittiska Crime Writers Association för årets bästa kriminalroman. Skuggsida är hennes andra roman.

 

”De kom ut såhär… totalt ursinniga. Strummer testade om hans gitarr fungerade-KRASCH! Helt vansinnig drog han fram nåt slags jävla burk och sprejade i halsen för att få rösten att funka. Sen -1, 2, 3, 4-BANG! Förfärligt ljud! Alla mina polare tyckte det var värdelöst, men jag var helt skakad. De hade allt! Det bästa jag någonsin sett.”
Thåström

Och det är inte bara Thåström som gillar The Clash. Vi pratar här om världens snyggaste, bästa, mest innovativa, mest nyfikna och mest politiska punkband. Ett band som mellan 1976 och 1983 släppte en mängd bra låtar, tog sin musik från hetsig punkrock till Dub och Reggae, släppte dubbelplattor och trippelplattor och gjorde allt med stil, attityd och pondus. De är musikikonerna som försvann innan de blev patetiska och sålde sin själ på Dressmans kontor för ännu en lyxvilla och en golfrunda. Ja, jag pratar med dig Mick Jagger.  Och som ni märker så är jag partisk med en icke existerande objektivitet till det här bandet som levererade en av världens bästa plattor i och med mästerverket London Calling. 

Och boken är en näst intill pornografisk bildupplevelse för någon som gillar The Clash. En mängd foton, biljetter, spellistor, Headons vykort till sin mamma, affischer, skivomslag och så vidare, ingår i det som erbjuds. Och kalenderbitaren får allt han kan drömma om när vartenda skivsläpp och spelning redovisas med datum, förband och om något särskilt hände på just det giget.  Jag blir helt euforisk, drar på mig ett par martens, drar en spontan pogodans och dreglar som en gammal labrador. Jaha ja, tydligen spelade Clash i den svenska metropolen Ronneby den åttonde oktober -77. Det kunde man aldrig tro. Vilket för övrigt var samma turné Thåström såg dem på Gröna Lund 14/6 och Örebro 9/10.

 

Men syftet med boken var ju inte att få den ultimata bilderboken, utan att få bandets egen berättelse. Och som författare står de fyra medlemmarna som var The Clash under guldåren: Strummer, Jones, Simonon och Headon. Hur detta är möjligt, Joe Strummer gick bort 2002 på grund av ett hjärtfel, beror på att boken är byggd på gamla intervjuer, en text som han och Mick Jones skrev 1979, tillsammans med nya intervjuer med de kvarvarande medlemmarna. Strummers anhöriga gjorde även allt material som han lämnat efter sig tillgängligt för boken. Och ”klipp och klistra”- attityden med nytt och gammalt funkar ibland alldeles utmärkt, för att vid en del tillfällen lämna en hel del frågetecken. Bäst dokumenterat är de tidiga åren där texten sätter allting i ett sammanhang och där jag verkligen får en inblick i det som blev, och sedan var, The Clash. Allt från hur de hittade varandra, till upploppen i Notting Hill, till hur de jobbade både med musik och image. Men sen blir det glesare och glesare mellan guldkornen och plattan London Calling tillägnas tio-tolv sidor. Vilket är en katastrof. Jag hade kunnat läsa en bok om bara den plattan. En bok om ett band där deras bästa och mest kända platta får minst utrymme kan förvisso kännas väldigt attitydpunkigt… men mig gör det mest besviken. Det blir så uppenbart att det helt enkelt inte har funnits material nog för att berätta hela historian utan man har fått ta det som fanns. Och varför det inte har stoppats in mer av de nya intervjuer som ska ha gjorts med återstående bandmedlemmar blir för mig en gåta. Hade de helt enkelt inget att säga om London Calling?

Däremot uppstår ofta stor humor när bandmedlemmarnas olika texter saxas mot varandra och så jag som läsare får olika infallsvinklar på samma ämne. När trippelplattan Sandinista diskuteras och samtliga medlemmar, fast var för sig, hävdar att de skulle sållat mer bland låtarna men att de andra i bandet ville ha den där jävla trippeln så skrattar jag gott i soffan och det är långt ifrån det enda stället.

 

Överlag är det bandet och musiken som sätts i centrum. Visserligen finns det ett kapitel om varje bandmedlem i bokens början där de berättar sina levnadsöden, fram till bandets uppstart, där det figurerar familjeförhållanden, uppväxt och bakgrund, men sen är allt sånt som bortblåst. Inte ett ord om kärlekshistorier, fruar och barn. Inte heller finns den blinkning till hedonistiskt leverne som är så vanligt i rock´n roll biografier av det här slaget. Visserligen bygger de en ”Hashbunker ” i studion men vad de gjorde där berättas inte och det känns mer som om samtliga inblandade skäms och känner sorg över Topper Headons heroinmissbruk som sedan gjorde att han fick sparken. Med det säger jag inte att Clash var renlevnadsmänniskor och Guds bästa barn, för droger nämns, det dricks, skjuts fåglar och polisen är inte alltid deras bästa vän, men fokuset ligger konstant på musiken och hur de spelade in och levererade denna. Allt annat är, mer eller mindre, bortskalat och ibland känns det som om de var en musikalisk commandotrupp med blicken enbart riktad på nästa gig och nästa platta. Och kanske var det just det The Clash var, och kanske var det därför de levererade, och kanske var det därför de imploderade och försvann så snabbt och plötsligt. Och kanske är det därför de är lika bra och aktuella idag!?

”Om jag fick göra om allt skulle jag inte ändra någonting. Jag tycker det är bra som det är. Vi gjorde vårt jobb, det är hela historien, nu är vi borta och så är det med det. Passar mig bra. ” Paul Simonon

Så sammanfattningsvis så är det här en riktig bibel med och om bandet Clash. Den har en mängd guldkorn men också sina brister och om du inte har något förhållande till The Clash så ska du inte läsa den. Men om du får gåshud av introt till London Calling, om du vet vem Joe Strummer är och om du någon gång i ditt liv haft Dr Martens kängor på dig på grund av musiksmak och kulturell tillhörighet så är den ett måste.

 

PS: Modernistas Clash-Spellista , Thåströms låt ”kort biografi med litet testamente” där Clash nämns.
Fakta
Språk: Svenska
278 sidor, Danskt band
Pris: 185 SEK Adlibris
Förlag: Modernista

Strummer! Jones! Simonon! Headon! För första gången berättas historien om det legendariska punkbandet The Clash [1976-1986] av medlemmarna själva, i en maffig och snyggt formgiven bok fullspäckad med tidigare opublicerade bilder, både professionella och ur privata samlingar. Från »White Riot« till »Rock the Casbah« The Clash liknade aldrig riktigt något annat band med sin ständigt upproriska och politiskt färgade och samtidigt alltid lika stilsäkert svängiga »vi mot dem«-hållning. Deras uppviglande speglingar, skarpa låtskrivande och passionerade idealism (det här var bandet som döpte ett av sina album till Sandinista) gjorde dem till ett fenomen världen över. Dubbel-LP:n London Calling från 1979 har åtskilliga gånger utnämnts till ett av tidernas bästa rockalbum, och The Clashs musik lever i högsta grad vidare, både som influens och potentiellt explosiv upptäckt för nya lyssnare. Det engelska förlaget Atlantic Books lär ha betalat ett sexsiffrigt belopp för rättigheterna inför utgivningen och The Clash har i inbunden form sålt i över 100.000 exemplar. Boken är rikt illustrerad med unika bilder av The Clash på scen och i studion, såväl som av posters och turnéaffischer från hela karriären.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha