De bästa svenska serierna görs av kvinnor och albumet Zelda samlar fem av dem och bjuder på smart och rolig samtidsskildring.

Zelda - Sex out westTrots att jag inte är så aktiv seriekonsument längre och mest tröskar igenom den långsamt insomnande WALKING DEAD-serien (idén om en serie utan slut verkar inte lika briljant längre) har jag ändå snappat upp att något verkar hända på den svenska seriescenen. Den verkar numera domineras av kvinnor. I min värld har det mest funnits serier gjorda av män för män. Det har varit allt från ARNE ANKA och UTI VÅR HAGE till ROCKY och BLUEBERRY. Jag kan inte ens komma på en serie ritad av en kvinna från min ungdom. Det har minst sagt varit ont om dem, så det är inte min avsmak för det sliskiga, fluffiga, flickiga my little pony-helvetet som hindrat mig. För om Liv Stömqvist slog upp portarna för mig så sparkar Lina Neidestam ned varenda mur, jämnar allt med marken med ett sataniskt hånskratt. Allt pekar på att de bästa svenska serierna numera görs av kvinnor.

Albumet ZELDA är så smart, träffsäkert och förbannat skojigt att jag läser med ett kroniskt grin  och flabbar rakt ut mer än en gång. Lina Neidestam plockar många poänger redan på första sidan och sätter fingret på imponerande många stereotyper när hon låter Zelda besöka Way out west. Jag roas av allt ifrån festivaldeltagare som inte gillar själva festivalen till retoriken hos hardcorefans. Dessutom är det vältecknat, riktigt ögongodis.

Den nya generationen serietecknare består alltså av kvinnor, nej vänta nu… Vad då ny generation? Är det inte en ny våg? Jag har faktiskt ingen aning, jag vet bara att många av dem bor i Malmö. Perspektivet i ZELDA känns avslappnat feministiskt eller snarare kvinnligt utan sentimentala prinsessekomplex eller militant SCUM-manifestviftande folk som vill drönarbomba Bingo Rimérs mansgrisflin tillbaka till den sten som den en gång kröp fram ifrån(det där lät inte alls så negativt som det var tänkt). Zelda själv är förresten inte alls avslappnad, hon är en ilsk, pilsk livsbejakande urkraft. I förordet benämner Lina Neidestam själv Zelda som en kvinnlig Pervo-Kris. Neidestam delar alltså min svårförklarade fascination av den pubertetsstinkande tidningen PYTON som bland andra haft Pervo-Kris på repertoaren.

Lilla Berlin - Föräldrar på FacebookFörutom Zelda finns en rad andra serier med i albumet, bland andra LILLA BERLIN (som går som daglig strippserie i METRO). LLLA BERLIN är så där delarvänligt smart och insiktsfull i sina samtidsbetraktelser. Nej, jag tar tillbaka delarvänligt, det är för milt uttryck: viralt ska det vara. Kolla bara på strippen här intill från albumet, där paret står vid lösviktsgodiset och gnäller över föräldrarna på Facebook. Det är igenkänningshumor som gränsar till känslan att känna sig övervakad. Därtill gillar jag de vardagsfula figurernas stiliserade utseende och deras strävan att sticka ut men istället bli tydligt likriktade. Det är sval cynism med glimten i ögat när den är som bäst, lite som Berglin. Det är Ellen Ekman som ritar, ännu en kvinna alltså, faktum är att hela tidningen endast samlar kvinnliga serietecknare. Ja, det är anmärkningsvärt att det fortfarande är anmärkningsvärt.

Albumet ZELDA – SEX OUT WEST är allt annat än flickigt och fluffigt. Det är smart, aktuellt, insiktsfullt, träffsäkert och sjukt roligt! Läs och skratta dig harmynt!

Lilla Berlin på Facebook

Läs recensionen av Prins Charles känsla – Liv Strömquist

Fakta
Språk: svenska
50 sidor, häftad
Pris: 48 SEK (Bokus), 48 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Lina Neidestams Zelda är en ung självupptagen vardags-antihjältinna
som pendlar mellan hybris och mental kollaps.
I den exklusiva serienovellen Sex out West åker Zelda på
festivalen Way out West i Göteborg för att leva det vilda
festivallivet med ansvarslöst sex, ölhattar och rock n roll,
men det går inte riktigt som hon hade tänkt sig… 
Det och mycket mer av några av Sveriges roligaste serieskapare bjuds det på i albumet!

 

punk -en musikstil; ungdomsmode med uppseendeväckande, utmanande kläder och frisyrer. 

Jaha… svenska akademins ordlista har väl aldrig haft mer fel. För mig kan visserligen punk  mycket väl vara en speedad Iggy Pop som smörjer in sig med jordnötssmör eller en anarkistisk liten engelsman i swastika-tröja men… det är så mycket mer än så.

När jag växte upp såg vi absolut inte musikstilen punk som punk. Punkare var gamla gubbar som spelade gitarr. Fornminnen och dinosaurier från en gammal värld. Nej, vi klädde oss i hängslen, politiska symboler och perfekt strukna skjortor och pogodansade till bultande sequensers och metallslammer. Allt till en världsbild av öst och väst, berlinmuren, hinden-helikoptrar och väntan på de oundvikliga svampmolnen. Synthen hade gått från gullig pop till Body och Emulator 2 var vår gud och religion. Varför lära sig spela gitarr när dova syntetiska basgångar sa så mycket mer om tiden vi levde i, och viktigast av allt, hade så mycket mer attityd? Punk i sin finaste form men definitivt inte musikstilen punk.

Nej, punk är en vilja att genomföra något, att inte hålla sig till spelreglerna, ignorera traditioner och andras viljor. Gör det själv, gör vad du vill, gör det med attityd och var stolt över det. ”I dont know what I want, but I know how to get it” som Johnny Rotten sa en gång i tiden. Komplicerat? Inte alls…

 ”Jag tror det är viktigt att man över huvud taget gör något. Det kan handla om att göra fanzines, att trycka tygpåsar, köra klubb eller att fixa med kassetter.” Joakim Granlund

Och samma sak skulle kunna sägas om de konstnärer som är med i boken DIY, Do it yourself. De gör alla sin sak och driver den hårt. De flesta ligger långt under radarn i mediesverige och är inte delaktiga i vårt rådande melodifestivalklimat. Och även de som är mer kända som tex Karin Drejjer Andersson(The Knife, Fever Ray), Liv Strömquist och Rebecca och Fiona är inte precis Tomas Ledin eller Lasse Stefans. Det är alltså artister som genomsnittssvensken aldrig hört talas om. Vilket de flesta i boken antagligen aldrig vill bli för då hade de antagligen lagt sin energi på något annat. Och om någon hävdar att Rebecca och Fiona inte hör hit så kan ni titta på P3 Guldgalan från förra året där de uppträder med plakat som ”Ingen människa är illegal” och ”solidaritet är sexigt”. Mer politik än vad de flesta artister nu för tiden kan frambringa.

”Sverige sjuder av motkultur. En motkultur som inte vill det duktiga och tillrättalagda. Som i väntan på den fasta anställning som aldrig kommer skapar sin egen verklighet. På egna villkor.”


Så vad du får när du läser DIY är en stor guide till ett kultursverige som behöver lyftas upp och få en större del av det offentliga rummet. De som vill beröra, ifrågasätta och utmana. Som har en politisk som emotionell drivkraft. Ett välbehövligt lexikon till svensk konst i vår tid. Och det görs för lite sånt här i vårt land. Människor som drivs av engagemang och viljan av att säga något och som faktiskt har något att säga. Jag blir glad av DIY, den får mig att känna att världen är lite bättre, lite större, lite mer äkta.

Men det finns problem. I ett flertal av intervjuer så blir det lätt grunt. Jag hade velat veta så mycket mer och få en djupare insikt i flera av dessa människors liv. Och till slut så sitter jag med datorn i knät och Googlar. Det finns inte heller länkar eller annan information som gör att jag på ett lätt sätt kan gå vidare utanför boken och följa de trådar som spinns. För frågan är om inte bokens innehåll hade platsat bättre som en site på det enorma internet där man på ett enkelt sätt kunnat fördjupa och bredda de korta intervjuerna. En sammanställning av barn av sin tid på tjock papper… är inte det en miss?

Men låt inte det avskräcka dig från att konsumera den här digra bunten av intervjuer. Det är inte boken du sträckläser utan något du plockar upp då och då för inspiration och en vidgad vy av samtiden. Din samtid.

PS: Kristofer Sandström som har gjort boken driver även siten Throw it away, samt är känd som Hipster-Kristofer i Fredrik Strages krönikor i DN. Läs även hans försvarstal för hipstern.

Fakta
Språk: Svenska
180 s, inbunden
Pris: 367 SEK (Bokus), 366 SEK (Adlibris), 372 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis: DIY. Do It Yourself. Gör det själv. Ett subkulturellt uttryck som andas punk och sjuttiotal. Men i själva verket är DIY en politik utan slutdatum. Den hörs fortfarande i basgångar tunga som hangarfartyg, i dikter som är redo för slagsmål, och den löper genom trådarna i en perfekt T-shirt. I DIY berättar gräddan av Sveriges nya generation kulturutövare för Kristofer Andersson om vad som driver dem och varför de fortsätter att göra det de gör. Hundra personer musiker, fotografer, modeskapare, konstnärer, poeter beväpnade med kassettband, tyger och piratkopierade dataprogram. DIY är en hyllning till en kultur som vibrerar av liv. För det är så här: Sverige sjuder av motkultur. En motkultur som inte vill det duktiga och tillrättalagda. Som i väntan på den fasta anställning som aldrig kommer skapar sin egen verklighet. På egna villkor.
Boken är rikt illustrerad med över 400 färgbilder som de medverkande själva bidragit med självporträtt, arbetsmiljöer, konstverk, betydelsefulla platser och föremål, skiv- och bokomslag och formgiven av Lars Sundh.

KRISTOFER ANDERSSON, född 1984 och uppväxt i Akalla utanför Stockholm, har skrivit om musik, mode, konst och litteratur sedan 2005. Han är i dag redaktör för nättidskriften Throw Me Away..


© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha