Being the adventures of a young man whos principal interests are rape, ultra-violence and Beethoven. 

Under andra världskriget blev Anthony Burgess gravida fru misshandlad och rånad av ett gäng amerikanska desertörer, vilket ledde till missfall och klassikern A Clockwork Orange. För genom Anthonys vrede och funderingar kring moral, frihet och ansvar så rann textmassorna ut över sidorna och blev en omedelbar succé när den kom ut 1962. Stanley Kubricks filmatisering kom -72 och aktualiserade åter historien om Alex och hans drogisar som fyller sin tillvaro med bitva, krasta och det gamla in och ut. Med chockverkan, orgier i våld och en hårt designad värld så skapades ett filmfenomen där historien missförstods, resulterade i mer våld, debatter och censur i ett antal länder. Till slut så tröttnade Kubrick och drog själmant in filmen i England fram till sin död. I Sverige blev den totalförbjuden och släpptes inte förrän 80-talet, då på video. Vilket inte hindrade filmen att totalt explodera in i populärkulturen med idag ikoniska bilder, kläder och affischer. Allt från hailande skinbulor till sneluggade synthare till engelska popoffer till medelsvensson på maskerad plockade upp stilen och draperade sig i A Clockwork Orange deLuxe. Och det håller i sig. Gör en Google sökning och titta på en stilikons kulturella efterskalv och en Richterskalan som gått i topp.

Men denna ikonförklaring skedde till priset av att Anthony Burgess fantastiska bok till viss del försvann mellan skandalerna och ultravåldet. Vilket är synd, skam och förbaskat sorgligt. Bokens kärnfrågor om individens och samhällets syn på, och förhållande till, våld och frihet är lika aktuella idag som -62. Att den sen är skriven som en vrickad framtidshistoria med ett helt eget, men igenkänningsbart, universum gör att den tar ännu ett steg upp i kvalité och särart.

Kulissen blir inte sämre av att boken är skriven på slang, en blandning av ryska och engelska som Burgess själv hittade på. Vilket, när jag försökte läsa den på engelska för flera år sedan, gjorde den nästan oläsbar. Tolchock, rassodock, skorrig är bara några av orden som är omöjliga att förstå sig på. Men i textens sammanhang så fungerar de ändå förvånansvärt bra och skulle det bli totalt omöjligt att förstå så finns det, i den här utgåvan, en ordlista i slutet av boken. Berättarjaget Alexs språk gör att A Clockwork Orange känns allt annat än realistisk och jordnära vilket borde vara förödande för den här sortens historia men resultatet blir precis tvärtom. Genom just språket så skapar författaren en sagovärld, ett filter, där det absurda och vanvettiga istället smyger på och berör och lyfter frågeställningar om vad som sker. Lite på samma sätt som fabler ofta är mästerliga på att lyfta mänskliga beteenden och känslor just på grund av sin sago-approach.

Det är en magnifik berättelse, med flera bottnar och, som krydda på moset, en knastertorr brittisk humor. Boken får mig att fundera samtidigt som den roar och engagerar vilket gör den till en njutning att läsa. Den är helt enkelt ett måste på alla sätt. Och ett betydligt större måste än filmen och dess ikonvärld någonsin kommer vara. Förlåt Kubrick.

Fakta
Språk: Svenska
188 sidor
Pris: 165 SEK (Bokus), 168 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Det gör ont att ha en kropp i alla fall om du råkar röra dig på fel gata, på fel sätt, i Anthony Burgess stålhättehårda A Clockwork Orange, romanen som en gång myntade termen ultravåld. Burgess tar oss med på en resa in i en mardrömslik framtid där våldsbesatta gäng styr över den nattliga staden. Han skrev boken efter att hans fru rånats och misshandlats av desertörer från den amerikanska armén i ett mörklagt London under kriget. Vreden över händelsen fick Burgess att reflektera över den mänskliga friheten: Hur fri kan människan tillåta sig att vara när hon också känner sina onda krafter? Och å andra sidan, vad är priset för en inskränkning av friheten? A Clockwork Orange blev en omedelbar klassiker när den gavs ut 1962 och kom att leva ett andra liv med Stanley Kubricks filmatisering 1971. Denna jubileumsutgåva presenterar för första gången boken i sin helhet på svenska, med det ursprungliga slutkapitlet från den brittiska originalversionen.

I översättning av Caj Lundgren

 

 

Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance…   Choose your future. Choose life… But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life. I chose somethin’ else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you’ve got heroin?

När filmen Trainspotting kom i mitten av nittiotalet så slog den ner som en bomb i min bekantskapskrets. Alla pratade om den, citerade den och lyssnade på musiken som bestod av det bästa indie-England kunde erbjuda för tillfället, kryddat med klassiker av Iggy Pop och Lou Reed. Den perfekta smällkaramellen av popkultur, hård klippning, attityd, humor, misär och heroin.

Varför en film om knarkande engelska ungdomar blev en kultrulle hos en mängd ickeknarkande medelklassungdomar i Sverige kan verkligen diskuteras (Det är till exempel den enda film någonsin som jag betalt biobiljett för två gånger). Men Trainspotting blandade en oemotståndlig cocktail av socialrealism, droger och humor för att sedan krydda hela mixen med musik och ett knivskarpt jävlar anamma. Och detta utan att på något sätt glorifiera drogerna, våldet eller på något sätt göra hjältar av de sorgliga karaktärer som befolkade filmen. Jag och mina vänner var däremot en generation uppfödda på Hem och skolas anti-drogpropaganda och filmer som ”Vi barn från Bahnhof zoo”. Vi fick lära oss att bara du funderar på att röka så kommer du snart att skjuta heroin och dö. Vilket givetvis var en oundviklig sanning i dåtidens Sverige. Trainspotting var då plötsligt ett ickemoraliserande popfenomen som litade på sin publiks intelligens och smak och som visade att det går att berätta hemska saker med glimten i ögat utan att tappa trovärdighet… och vi älskade det. Vi omfamnade filmen som en räddning från ovan och när vi lämnade bion, första gången, så sa en av mina kamrater att ”detta är den första film jag sett som handlar om… typ… mig”.

Filmen Trainspotting är en betydande del av min cinematiska ryggrad och genom åren har jag säkert sett den en  10-15 gånger utan att ha tröttnat. Men boken, orsaken och fundamentet till min avgudadyrkan, har jag aldrig läst. Varför detta inte hänt kan jag inte svara på men nu när Modernista släppte den igen så kunde jag inte låta bli, särskilt som den har ett ”måste ha” – omslag designat av Lars Sundh.

I förhållande till filmen så är boken betydligt svartare och råare. Karaktärerna är en sorglig samling desperata psykopater där enbart ett par, Renton och Spud, står ut som om de har något sorts samvete, reflektion och objektivitet. De lever samtliga i en värld bestående av pubar, skitiga gator och kvartar. Karaktärerna studsar runt i en sorts flipperspelstillvaro där föraktet för den normala ”svensson-tillvaron” paras med viljan att komma loss från drogerna, de så kallade vännerna och hemstadens förtynande tillvaro. Ett jojo-spel där distanstagandet från det ena helvetet automatiskt leder till det andra. Det finns ingen övergripande handling i boken utan istället är kapitlen små inblickar och historier där man får följa en persons tankar och händelser. Dessa små skildringar blir tillsammans ett långt radband av insyn,  som blir en röd tråd som ger en  övergripande bild av ett kompisgängs kamp mot allt och alla, inklusive sig själva, där droger och flykt blir något att göra när livet inte har någon substans att erbjuda och resultatet blir död, AIDS och ännu mer utanförskap.

 

Och den medvetna och omedvetna jakten på mening tror jag har en stor del i denna historias upphöjande till klassiker och populärkulturellt fenomen. De flesta av oss har någon gång i livet känt oss klämda i tillvaron, fått nog av våra födelseorter, tröttnat och vuxit från gamla vänner och känt att det måste finnas mer i livet än det man har. Och tar man bort heroinet, AIDS och karaktärernas sönderstuckna vener så skulle den grundläggande historien i Trainspotting kunna appliceras på en massa individer. En identifikationsfaktor som inte blir  sämre av att Irvine Welsh berättar sin historia utan pekpinnar och därigenom lämnar den så intressant och lockande.

Trainspotting sägs vara den mest snattade romanen i Englands historia och oavsett om det är en myt eller inte, så är detta definitivt boken som Hem och Skola skulle läst och lärt sig av när det gällde droginformation på svenska skolor. Och det är även så att både boken och filmen är ett måste i konsumtionsträsket då de är så olika i sin framtoning och nyans. Boken är den råa engelska diskbänksrealismen där textens slangspråk känns som om det är skrivet på cigarrettpapper i en mörk förortslya, medan filmen är den förfinade ultimata popkonstprojektilen av kamikazeattityd och droger, där de båda tar upp samma frågor och historia men levererar det på väldigt olika sätt. Läs och Se!

Provläs den på Smakprov.se

Irvine Welsh

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
 378 sidor, häftad
Pris: 134 SEK Adlibris och 129 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis: Trainspotting är nittiotalsboken som blev kult som blev filmen som blev kult som blev boken som blev kult igen.
Trainspotting handlar om en ung skottes kropp och hjärna – om Mark och hans så kallade vänner i Edinburgh i Skottland under det sena åttiotalet. Trainspotting är längtan efter att spränga jaget, inifrån, utifrån, till varje pris, i en knappt uthärdlig ömhet, i en absolut obegriplig kärlek. Med ett skjuta-heroin-döda-allt-ljus-språk – som en sil i huvudpulsådern av Célines Resa till nattens ände – satte Irvine Welsh det unga nittiotalets distorsion i romanform. Ingen text från tiden liknar Trainspotting.
I översättning av Einar Heckscher.

IRVINE WELSH föddes 1958 i Edinburgh, Skottland. Trainspotting som är hans debutroman publicerades ursprungligen 1993. Han har förutom böcker skrivit pjäser, filmer, kortfilmer och journalistik. Flera av hans böcker har filmatiserats.

»Den snabbast säljande – och den mest snattade – romanen i brittisk historia.«
THE GUARDIAN

»Welsh skriver med en skicklighet, humor och passion som gränsar till geni. Han är det bästasom hänt brittisk litteratur på decennier.«
SUNDAY TIMES

»En av de viktigaste författarna i Storbritannien. Han skriver med stil, fantasi, kraft och humor.«
NICK HORNBY, TIMES LITERARY

 

 

Det här är en klassiker. En bok som alla känner till och som  väldigt många har läst. Själv läste jag den i skolan för länge, länge, läääänge sedan. Antagligen på engelskan då jag läste den just på engelska. Antagligen under pistolhot för jag hatade, och hatar, att läsa böcker under tvång. Jag tyckte då att den var helt ok. En lättläst liten bok om några fascistiska grisar, lite töntig, lite kul. Men nu, 20 år senare, när jag fick den på bokmässan kände jag att jag bara var tvungen att läsa den igen. Frivilligt. Den är ju trots allt en klassiker.  

 

Först och främst undrar jag vad den här boken heter. Originaltiteln är ju självklar men den svenska översättningen jag läst, och som inte har något utgivningsår, heter DJURFARMEN. Men när jag ska snatta en bild på nätet så får jag inga träffar på den titeln utan då heter boken plötsligt DJURENS GÅRD?! Är den någon tokig översättare som har försökt modifiera titeln, eller vad? DJURENS GÅRD låter ju som något sorts rosaskimrande sommarland för små barn. Kom och klappa de stalinistiska grisarna små barn. Särskilt den store grisen, Napoleon, gillar att bli kliad bakom örat.

Men i alla fall…

George Orwell var en människa som under sin livstid hade starka åsikter om det mesta och lät folk höra det. Han kämpade för mänskliga rättigheter, deltog i spanska inbördeskriget, levde med luffare i Paris och kallade sig själv för demokratisk socialist. Han hatade kapitalism, fascism, kommunism och kristendom. DJURFARMEN kom ut 1946, som Orwells egna lilla politiska kommentar om kommunismen och när jag läser boken börjar jag flera gånger tänka på olika avsnitt ur STALIN: DEN RÖDE TSARENS HOV av Simon Sebag Montefiore. Vilket är en otroligt bra bok som alla borde läsa. Historieintresserad eller inte kvittar då man likaväl kan se boken som en biografi om en fullblodspsykopat. Så läs den eller förbli Stalinanalfabet.

Men i alla fall…

i DEN RÖDE TSARENS HOV så åker Stalin och hans polare runt i nyköpta amerikanska lyxbilar, super, knullar och festar medan folket på landsbygden dör av svält på grund av att staten har beslagtagit hela deras skördar. Och där har ni  hela poängen med DJURFARMEN. Orwell förvandlar sin djurfarm till en brutal, men ofta rolig, nidbild av Sovjetunionen. Ett land som utgav sig för att vara ett klasslöst samhälle men som egentligen var  extremt elitistiskt. Där de styrande sög ut allt de kunde ur det så kallade trasproletariatet och där ändamålen helgade medlen. Men här är det grisarna, med ledaren Napoleon i spetsen, som beter sig som de svin de är. Vilket resulterar i en helt underbar bok där man ofta fnissar sig fram över sidorna i rask takt medan magen knyter sig av den hänsynlöshet och tyranni som utövas på gården

 Men samtidigt som det är en underbar drift med Stalin, som antagligen inte hade gillat att gestaltas som en fet gris kallad Napoleon, så tror jag också att boken skulle funka för barn som den fabel det faktiskt är. Lite som Pixar gör med sina animerade filmer idag, lite sexskämt åt vuxna och lite ”ramla omkull” humor för barnen så alla i familjen är nöjda. Och antagligen är det blandningen av misär, svart humor, politisk kommentar och gullig saga som gjort att boken så stenhårt vägrar att försvinna från vårt kulturarv.

 Man kan ju också fundera på varför Orwell lät den onde grisen få namnet Napoleon? Kanske på grund av att även den riktige Napoleon var en man som svek sina ideal, eller i alla fall det system som fött honom. Som en produkt av franska revolutionen och en karriär baserad på effekterna av denna fick han makten och började kalla sig kejsare. Men då var han redan så mäktig att ingen kunde klaga eller ha åsikter om detta. Korrumperar makt eller är det folk med låg moral som söker sig till maktens boningar? Eller vad är det Orwell vill komma åt med att ge det största svinet namnet Napoleon?

Så välkommen till fablernas värld och läs den, och om du blev tvingad till att läsa den i skolan, läs den igen. Den förtjänar det.

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 39 SEK på Adlibris
92 sidor, Pocket

Beskrivning/synopsis:
I den starkt genomskådande och satiriska berättelsen om Djurens gård kulminerar George Orwells besvikelse över kommunismen.
Djuren på Herrgården har fått nog av människornas övergrepp. De gör uppror och grundar en ny filosofi som de kallar animalismen. De sjunger sin egen kampsång, O, Englands djur, och arbetar och trivs med sin nya tillvaro. Men smygande, nästan omärkligt, förändras deras förhållanden. En av de ledande grisarna, Napoleon, utbildar alltmer en sann diktators egenskaper.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha