David Grossman har skapat ett verk om känslor och vilka irrvägar livet kan ta. Hur vi förändras genom åren och hur kärlek och vänskap kan förvridas och försvinna men även hur de kan återkomma och dammas av i nytt ljus. Men främst handlar boken om en mors oro och rädsla över sin son, soldaten, och över det sorgebud som kan komma när som helst. Vilket hände David Grossman i slutarbetet med boken då han fick beskedet att hans egen son stupat.  

Och jag vill så gärna tycka om den här boken. Den känns viktig och angelägen på grund av sitt ämne, som ett humanistiskt debattinlägg om de eviga konflikterna i mellanöstern. Berättelsen om en ensam mammas kärlek till sin son som befinner sig i stridslinjen i en av Israels otaliga offensiver. Och det finns delar här som biter sig fast och känns ända in i själen. Som när mamman Ora är så rädd och förvirrad av oro att hon lagar mat i timmar, rätt att det bara är hon som ska äta, samtidigt som hon konstant sneglar mot dörren för att se om representanterna från armen står där. De tre kängparen som åker runt och meddelar familjer och anhöriga om deras söners död eller försvinnanden. Till slut tejpar hon upp kartongbitar för glasrutorna för att slippa se det som eventuellt komma skall. Eller Oras komplicerade vänskap till Sami, en arabisk taxichaufför, som alltid ställt upp och hjälpt henne, men då de folkmässigt och religiöst befinner sig på varsin sida av konflikten så kan de aldrig komma varandra riktigt nära eller helt ta ner garden och släppa in den andre i sitt liv till fullo och hur de undermedvetet accepterar de normer och krav som ett samhälle i konflikt ställer på dem och sin befolkning. Det är en insiktsfullt och varmt humanistisk berättelse som Grossman serverar även om den behandlar  ämnen som misär och trasiga människor .

Så långt allt väl, men mitt i boken så orkar jag inte med den längre och det beror inte på själva historian utan på att författaren inte verkar lita på läsarens inlevelseförmåga, empati och intelligens. Grossman förklarar allt in i minsta detalj, allt ska med, från tankar och känslor, till vilken sida av en kulle det fikas på. Han beskriver och beskriver och dränker därigenom sin intressanta historia i ord och onödiga meningar. Till slut blir det en text som tar död på sig själv med sitt eget tjatande och brist på energi. Tänk om han hade vågat lita på sprängkraften i sin egen berättelse och sina läsares förmåga till att dra egna slutsatser. Någonstans bland alla textmassor börjar jag tänka på mästerverket ”utrensning” av Sofi Oksanen. En bok som även den behandlar oerhört tunga ämnen men gör det med tempo och fullt förtroende för sina läsare. Som med så få ord som möjligt fulllständigt pulvriserar sin publik med ett släggslag känslor och sin trovärdiga insyn i två kvinnors dramatiska liv. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att David Grossman skulle kopierat Oksanens stil men att han kanske skulle funderat på OM det var berättelsen eller HUR berättelsen berättades som var det viktigaste med boken. Lite ”Less is more” helt enkelt.

Kanske har jag fel. Kanske är jag dum som inte läser klart den här boken då den har flera starka sidor, men jag orkar inte bli skriven på näsan vad jag ska tycka och jag orkar inte plocka guldkornen bland mening efter mening. Hantverket har helt enkelt satts före budskapet och till slut har jag ingen lust att lyfta upp boken från nattduksbordet då den bara känns seg, pretentiös och tråkig. Vilket är så synd på en berättelse som borde engagera och skava i min själ.

Men som ni kan läsa nedan så anser Sveriges samlade recensionkår att jag har fel. Så läs den och skaffa en egen uppfattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
715 sidor, Inbunden
Pris: 189 SEK  Adlibris och Bokus


Beskrivning/synopsis: Den unge israelen Ofer har just avslutat sin långa värnplikt och hans mor Ora gläder sig åt att få hem honom. Men Ofer återgår frivilligt till militärtjänsten eftersom det blir spänt läge i landet igen. Ora blir förtvivlad och står inte ut med att vara hemma utan drar med sig sin gravt skadade ungdomsvän Avram på en fotvandring genom Galileen. Under vandringen berättar hon för Avram om sitt och familjens liv, som är nära förbundet med hans. Hon gjuter liv i Avram samtidigt som hon besvärjer en annalkande katastrof – och gör sig onåbar för det bud från armén som hon fruktar så. 

På flykt från ett sorgebud är en i alla avseenden stor roman om det moderna Israel från 1967 och framåt, skildrat genom en kvinnas kärlek till två män och sina två söner. 

Alla de viktiga händelserna i romanen sker när Israel ligger i krig och under hela berättelsen bultar oron för sonen. I ett kort efterord berättar David Grossman att han var nästan färdig med romanen när hans egen son dog i strid i augusti 2006, under de sista timmarna av andra Libanonkriget. Ändå är detta inte framför allt en roman om krig, utan om liv i Israel, om stark vänskap och kärlek, familjeliv, kreativitet, barnuppfostran, förhållande till den arabiska befolkningen, skräck för självmordbombningar med mera. Det är en överväldigande rik bok berättad med värme och vidsynthet.

Trots att David Grossman skildrar krig, död och tortyr lyckas han förmedla att livet segrar, eller åtminstone går vidare, att kärleken och berättelserna är starkare än döden. 


”Av det tiotal engelska och tyska recensioner jag tagit del av tycks de flesta vara överens om att det är ett storverk av ett alldeles unikt slag. Som om det i djupet av detta monumentala romanbygge fanns ett andligt värde som överskrider det litterära, griper in i läsarens liv, enbart med ordens makt bjuder döden motstånd.” Leif Zern, Dagens Nyheter



”För På flykt från ett sorgebud är en storslagen krönika över det moderna Israel – en otrolig prestation – och samtidigt en av de mest glödande antikrigsskildringar jag någonsin läst. ” Ulrika Kärnborg, Aftonbladet

”På flykt från ett sorgebud är David Grossmans tveklöst mest storslagna och, faktiskt, tveklöst främsta roman. Oras självupptagna, kärleksfulla och traumatiska historia, är så levande och gripande, skimrande mänsklig. Och medmänsklig.” Örjan Abrahamsson, Kristianstadsbladet



”David Grossman var långt kommen på sin roman när sorgebudet den 13 augusti 2006 nådde honom, att hans 20-årige son Uri stupat som stridsvagnsförare uppe i Libanon, just innan stilleståndet trätt i full kraft. I en efterskrift skriver han: ”Vid den tiden hade jag en känsla av – eller snarare en önskan om – att boken jag höll på att skriva skulle skydda honom.” ”Även i dödsskuggans dal är min story med mig!” heter det i romanen. Kunde ordkonstens vikt och värde i en ond tid egentligen ges en vackrare motivering?” Thure Stenström, Svenska Dagbladet.

 

En serieroman om Gaza?! Visserligen har serier behandlat en rad olika ämnen genom åren och serier har länge varit ett medium som tryck gränserna framåt för vad de kan berätta, men ett journalistiskt reportage i serierutor?! Kan det funka? Och tjock är den rackaren också, nästan 400 sidor. Ja, ok då. Här kommer en recension om en läsning som började skeptiskt och slutade med…

När jag gick i skolan så handlade historialektionerna mest om årtal och kungar. Finns det en enda svensk, född på 70-talet, som inte vet var och när Gustaf II Adolf stupade? Men vad mina lärare glömde var att berätta HUR man levde. HUR såg soldaterna i Gustafs arme ut, hur levde de och hur såg de städer med dess befolkningar ut när det nordiska lejonet kom och brände allt. Det vill jag veta. Jag vill veta HUR det var mer än NÄR det var. Men samma sjukdom drabbar även nutida historieböcker. En väldig massa pilar, statistik, årtal, kungar och kartor men oftast väldigt lite om människan i mängden, den lille som var där men som så ofta försvinner i historian. Som tur är finns det exemplariska undantag där, bland annat, Peter Englund är en stor stolt fyr i ett Herman Lindqvist-mörker av ointressanta kungar och prinsessor och utvecklingen går åt rätt håll.

Men HALLÅÅÅÅ tänker du, varför allt detta snack om dina gamla mögliga historielektioner?

Jo vänta nu…  Joe Sacco har nämligen gjort en serieroman som med stora steg kliver över den här problematiken.  I hans bok så är det den lilla människan och det dagliga livet som lyfts fram. Ramen för boken är massakern i staden Rafah då israelisk militär skjuter och klubbar ihjäl 386 civila. Detta vill vår författare veta mer om och åker 2002 till Gazaremsan för att forska i saken, och där börjar boken. I sin jakt på ögonvittnen, intervjuer och hembesök så tonar sakta men säkert bilden av det dagliga livet fram för de bofasta i staden Rafah.  De skitiga gatorna, rädslan för bepansrade bulldozers som när som helst kan komma och riva palestinska hus, trångboddheten, fattigdomen, hatet och den eviga rädslan och förödmjukelsen. Detta backas upp av korta inslag av årtal, kartor och bakgrundshistorien för Gazaremsan. Men här blir den formella statistiken något som lyfter upp historian om den lilla människan på Gazaremsan och inte tvärtom. Till detta kommer då själva massakern som redovisas i flera olika versioner och nyanser då Sacco gestaltar den om och om igen beroende på vem som är källan.  Och jag har aldrig varit med om att en tecknad serie tagit andan ur mig på ett sätt som den här boken gör. Det finns flera kapitel som fullständigt kör över mig, där de tecknade figurerna kommer till liv och särskilt delarna om själva massakern är helt igenom vidriga. Det är drabbande, snyggt ritat och tänkvärt.

 

Och även om mina sympatier definitivt hamnar hos invånarna i Rafah så blir aldrig boken svart/vit i sitt känsloregister. Det finns goda israeler och det finns araber som bidragit till blodsutgjutelsen och gjort fruktansvärda saker. Där finns andra stater i periferin som drar i de osynliga trådarna, där Västeuropa och USA får en hel del skit samtidigt som det är just en amerikansk överstelöjtnant som reagerar på israels övergrepp, och så vidare. Dessa gråzoner av mänsklighet, ondska och godhet gör boken så väldigt mänsklig, nyanserad och därigenom så väldigt, väldigt bra.

En annan bidragande orsak till bokens storhet är just Joe Saccos förhållande till sina källor. Den andra och tredje November 1956 så skjuter israelerna en stor mängd människor i staden/flyktinglägret Khan Younis, vilket är de första 100 sidorna i boken. De avrättar folk när de kliver ut genom sina dörrar, de avrättar barn, de ställer upp en rad av män vid en mur och skjuter om och om igen. En som lyckas överleva detta hör hur soldaterna laddar om fyra gånger för att fortsätta skjuta in i högen av redan liggande och blödande människor. Så, när jag är som mest uppjagad och förbannad i lässoffan, så kommer kapitlet ”Minnet och den essentiella sanningen” där Joe Sacco plötsligt ifrågasätter allt det han precis har berättat för mig. Eller som han skriver ”Tillåt mig sparka på det fundament vår berättelse vilar på” och sedan börjar han jämföra berättelser som skiljer sig åt, nysta i händelseförlopp, kolla upp israeliska rapporter och sätta in frågetecken i den berättelse han nyss berättat och som jag på alla sätt köpte rakt av. Allt detta gör han i serierutor, på ett extremt snyggt sätt, och därefter blir källhänvisningar en del av boken, av berättelsen. Något att ta hänsyn till och ha med i bakhuvudet när jag läser vidare.  Så otroligt bra gjort, särskilt i det mediala samhälle vi har idag där källhänvisning och ifrågasättande så ofta hamnar i skymundan eller i värsta fall totalt ignoreras i den allt snabbare nyhetsrapporteringen.

”Gaza, Fotnoter till ett krig” är inte bara en av de bästa serier jag läst. Det är även en av de bästa historieböcker jag läst och den borde ingå i våra skolors undervisningsmaterial. För den skulle kunna användas både som en historisk roman, som en grund till hur man handskas med källhänvisning, till hur man helt enkelt ritar bra serier.

Köp den, läs den!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
385 sidor, Häftad
Pris: 179 SEK Adlibris 186 SEK Bokus
Förlag: Ordfront

Beskrivning/synopsis: I Rafah, en stad på Gazaremsans sydspets, har hela kvarter jämnats med marken av bulldozers och horder av arbetslösa driver omkring på de skräpiga gatorna. Rafah är, och har alltid varit, en brännpunkt i världens mest förbittrade konflikt.

I november 1956 dödades här och i grannstaden Khan Younis 386 civila av israelisk militär, i vad som fortfarande är historiens värsta massaker på palestinsk jord. Journalisten och serietecknaren Joe Sacco stöter på den idag helt bortglömda händelsen i en fotnot till en FN-rapport, och blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt hände de där höstdagarna under Suezkrisen. Han reser till Rafah för att intervjua de överlevande – pensionerade israeliska soldater, de mördades änkor och skolbarn som nu är i övre medelåldern minns de fruktansvärda händelserna och hjälper oss att nästan, nästan nå fram till tragedins själva essens.

Gaza fotnoter till ett krig är ett storverk, både som journalistik och som tecknad serie. Joe Sacco skildrar vardagen i det moderna Gaza och områdets mörka historia med vrede och eftertanke, och läsaren ges nya möjligheter att förstå den halvsekellånga konflikten.

Joe Sacco, född på Malta 1960, startade trenden med journalistik i serieform med böckerna Palestine, som belönades med American Book Award, och Eisnerprisbelönade Safe Area Gorazde. Saccos böcker har översatts till 15 språk och hans serie-reportage publiceras i bland annat Time, The Guardian och New York Times Magazine.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha