Detta är del två i trilogin ”Victoria Bergmans svaghet”, där första delen hette Kråkflickan. Vilket var en otäck, snabbt berättad orgie i mänsklig misär där beståndsdelarna bestod av pedofili, hämnd och groteskt ultravåld insprängt i det svenska folkhemmet. Polisen Janette Kihlberg ledde jakten samtidigt som hon balanserade på stupet med sitt egna äktenskap och livets allmänna jävlighet medan psykologen Sofia Zetterlund utredde det ena psykfallet efter det andra. Boken hade en del brister i sitt uppskruvade berättartempo och sin brist på nyanser och eftertanke men var en av de bättre spänningsromaner jag läst på väldigt länge. Så när grannen Eva slängde in del två, Hungerelden, på köksbordet så fick den inte ligga oläst särskilt länge. Särskilt inte när hon hävdade att den var nästan lika bra som ettan.

Och hon är inte den enda som gillar Hungerelden. Samtliga recensioner jag läst har varit näst intill lyriska i sitt hyllande och kramande av den här historian. Hmmmmm… och ska jag gå efter att demokratins grundregel om att massan alltid har rätt så har jag fel men jag kan inte hålla med. För jag anser att Hungerelden är en dipp i Eriksson och Axlander Sundqvists trilogi.

Boken börjar exakt där Kråkflickan slutade. Karusellerna roterar på Gröna Lund och Johan, Jeanette Kihlbergs son, är försvunnen liksom Sofia Zetterlund. Men ändå är sig inte allt riktigt likt. Författarduon har dragit ner på tempot en aning och berättelsen åker den här gången inte fram i överljudsfart. Vilket är på gott och ont. Först är det trevligt att hinna andas mellan händelser och textrader men snart börjar jag tappa intresset. Om det beror på nedväxlingen eller inte kan diskuteras men jag tycker inte att boken är spännande. Hungerelden tillför inte särskilt mycket nytt om den våldsamma historian. Jo, det begås nya mord och det finns ett par vändningar som får mig att haja till, men i stort sett är boken bara en djupare draggning i huvudrollernas bräckliga psyken. Jag väntar på att det ska kicka igång, att glöden från Kråkflickan skall infinna sig, men det händer aldrig och till slut känns det som om allt bara maler på. Det blir en normal deckare vilket Kråkflickan definitivt inte var. Det blir också en bok utan slut eller ens ett delmål då historian bara stannar upp i väntan på del tre.

Så tyvärr så tappar Hungerelden den mästerliga rysarstafettpinne som kråkflickan så fint langar över och blir enformig och till stora delar ointressant. Vilket är extremt synd då jag väntade mig något annat. Boken känns som en stor transportsträcka inför den tredje delen och kanske skulle den aldrig gjorts utan komprimerats ihop tillsammans med del ett och tre.

Men eftersom jag uppenbarligen är den enda levande bokläsaren just nu som anser detta så ska du nog läsa den i alla fall. Men kom ihåg att massan / pöbeln inte alltid har rätt. Och även om undertecknad just nu kan verka lite grinig så kommer jag att läsa trean. För jag måste, måste, måste få veta hur detta slutar och jag tror att herrarna Eriksson och Axlander Sundqvists har mycket mer att ge.

Del tre,Pythians anvisningar, kommer våren 2012. Så Eva, kära granne, jag väntar på ögonblicket då den landar på mitt köksbord.

Recensionen om Kråkflickan.


Fakta
Språk: Svenska
409 sidor, pocket
Pris: 41 SEK  Adlibris, 42 SEK Bokus
Beskrivning/synopsis: Poliskommissarie Jeanette Kihlbergs arbete med att lösa fallen med de döda invandrarpojkarna avbryts när en framgångsrik  företagsledare mördas i Stockholm, på ett i det närmaste rituellt sätt. Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd. Men, hämnd för vad?
Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering. Ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation. Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunne Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna. Sofia Zetterlund försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.


 

 

 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha