En serieroman om Gaza?! Visserligen har serier behandlat en rad olika ämnen genom åren och serier har länge varit ett medium som tryck gränserna framåt för vad de kan berätta, men ett journalistiskt reportage i serierutor?! Kan det funka? Och tjock är den rackaren också, nästan 400 sidor. Ja, ok då. Här kommer en recension om en läsning som började skeptiskt och slutade med…

När jag gick i skolan så handlade historialektionerna mest om årtal och kungar. Finns det en enda svensk, född på 70-talet, som inte vet var och när Gustaf II Adolf stupade? Men vad mina lärare glömde var att berätta HUR man levde. HUR såg soldaterna i Gustafs arme ut, hur levde de och hur såg de städer med dess befolkningar ut när det nordiska lejonet kom och brände allt. Det vill jag veta. Jag vill veta HUR det var mer än NÄR det var. Men samma sjukdom drabbar även nutida historieböcker. En väldig massa pilar, statistik, årtal, kungar och kartor men oftast väldigt lite om människan i mängden, den lille som var där men som så ofta försvinner i historian. Som tur är finns det exemplariska undantag där, bland annat, Peter Englund är en stor stolt fyr i ett Herman Lindqvist-mörker av ointressanta kungar och prinsessor och utvecklingen går åt rätt håll.

Men HALLÅÅÅÅ tänker du, varför allt detta snack om dina gamla mögliga historielektioner?

Jo vänta nu…  Joe Sacco har nämligen gjort en serieroman som med stora steg kliver över den här problematiken.  I hans bok så är det den lilla människan och det dagliga livet som lyfts fram. Ramen för boken är massakern i staden Rafah då israelisk militär skjuter och klubbar ihjäl 386 civila. Detta vill vår författare veta mer om och åker 2002 till Gazaremsan för att forska i saken, och där börjar boken. I sin jakt på ögonvittnen, intervjuer och hembesök så tonar sakta men säkert bilden av det dagliga livet fram för de bofasta i staden Rafah.  De skitiga gatorna, rädslan för bepansrade bulldozers som när som helst kan komma och riva palestinska hus, trångboddheten, fattigdomen, hatet och den eviga rädslan och förödmjukelsen. Detta backas upp av korta inslag av årtal, kartor och bakgrundshistorien för Gazaremsan. Men här blir den formella statistiken något som lyfter upp historian om den lilla människan på Gazaremsan och inte tvärtom. Till detta kommer då själva massakern som redovisas i flera olika versioner och nyanser då Sacco gestaltar den om och om igen beroende på vem som är källan.  Och jag har aldrig varit med om att en tecknad serie tagit andan ur mig på ett sätt som den här boken gör. Det finns flera kapitel som fullständigt kör över mig, där de tecknade figurerna kommer till liv och särskilt delarna om själva massakern är helt igenom vidriga. Det är drabbande, snyggt ritat och tänkvärt.

 

Och även om mina sympatier definitivt hamnar hos invånarna i Rafah så blir aldrig boken svart/vit i sitt känsloregister. Det finns goda israeler och det finns araber som bidragit till blodsutgjutelsen och gjort fruktansvärda saker. Där finns andra stater i periferin som drar i de osynliga trådarna, där Västeuropa och USA får en hel del skit samtidigt som det är just en amerikansk överstelöjtnant som reagerar på israels övergrepp, och så vidare. Dessa gråzoner av mänsklighet, ondska och godhet gör boken så väldigt mänsklig, nyanserad och därigenom så väldigt, väldigt bra.

En annan bidragande orsak till bokens storhet är just Joe Saccos förhållande till sina källor. Den andra och tredje November 1956 så skjuter israelerna en stor mängd människor i staden/flyktinglägret Khan Younis, vilket är de första 100 sidorna i boken. De avrättar folk när de kliver ut genom sina dörrar, de avrättar barn, de ställer upp en rad av män vid en mur och skjuter om och om igen. En som lyckas överleva detta hör hur soldaterna laddar om fyra gånger för att fortsätta skjuta in i högen av redan liggande och blödande människor. Så, när jag är som mest uppjagad och förbannad i lässoffan, så kommer kapitlet ”Minnet och den essentiella sanningen” där Joe Sacco plötsligt ifrågasätter allt det han precis har berättat för mig. Eller som han skriver ”Tillåt mig sparka på det fundament vår berättelse vilar på” och sedan börjar han jämföra berättelser som skiljer sig åt, nysta i händelseförlopp, kolla upp israeliska rapporter och sätta in frågetecken i den berättelse han nyss berättat och som jag på alla sätt köpte rakt av. Allt detta gör han i serierutor, på ett extremt snyggt sätt, och därefter blir källhänvisningar en del av boken, av berättelsen. Något att ta hänsyn till och ha med i bakhuvudet när jag läser vidare.  Så otroligt bra gjort, särskilt i det mediala samhälle vi har idag där källhänvisning och ifrågasättande så ofta hamnar i skymundan eller i värsta fall totalt ignoreras i den allt snabbare nyhetsrapporteringen.

”Gaza, Fotnoter till ett krig” är inte bara en av de bästa serier jag läst. Det är även en av de bästa historieböcker jag läst och den borde ingå i våra skolors undervisningsmaterial. För den skulle kunna användas både som en historisk roman, som en grund till hur man handskas med källhänvisning, till hur man helt enkelt ritar bra serier.

Köp den, läs den!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
385 sidor, Häftad
Pris: 179 SEK Adlibris 186 SEK Bokus
Förlag: Ordfront

Beskrivning/synopsis: I Rafah, en stad på Gazaremsans sydspets, har hela kvarter jämnats med marken av bulldozers och horder av arbetslösa driver omkring på de skräpiga gatorna. Rafah är, och har alltid varit, en brännpunkt i världens mest förbittrade konflikt.

I november 1956 dödades här och i grannstaden Khan Younis 386 civila av israelisk militär, i vad som fortfarande är historiens värsta massaker på palestinsk jord. Journalisten och serietecknaren Joe Sacco stöter på den idag helt bortglömda händelsen i en fotnot till en FN-rapport, och blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt hände de där höstdagarna under Suezkrisen. Han reser till Rafah för att intervjua de överlevande – pensionerade israeliska soldater, de mördades änkor och skolbarn som nu är i övre medelåldern minns de fruktansvärda händelserna och hjälper oss att nästan, nästan nå fram till tragedins själva essens.

Gaza fotnoter till ett krig är ett storverk, både som journalistik och som tecknad serie. Joe Sacco skildrar vardagen i det moderna Gaza och områdets mörka historia med vrede och eftertanke, och läsaren ges nya möjligheter att förstå den halvsekellånga konflikten.

Joe Sacco, född på Malta 1960, startade trenden med journalistik i serieform med böckerna Palestine, som belönades med American Book Award, och Eisnerprisbelönade Safe Area Gorazde. Saccos böcker har översatts till 15 språk och hans serie-reportage publiceras i bland annat Time, The Guardian och New York Times Magazine.

 

I torsdags var vi återigen på Bokmässan i Göteborg. Denna heliga Graal för det skrivna ordet. Och det var precis som förra året djävulskt trångt, dyrt fika och, allt för ofta, väldigt dyra böcker… men samtidigt… alldeles, alldeles underbart. För vad är väl en bal på slottet jämfört med bokmässan. För om du är en bokälskande människa som inte lider av klaustrofobi eller har en helt tom plånbok så är detta himmelriket och en upplevelse väl värd besväret. Att gå och bläddra i alla dessa underbara böcker, känna lukten av trycksvärta och känna hysterin byggas upp av bokprånglare, författare, obskyra förlag, mediajättar, åsiktsmaskiner och alla sorters kategorier av läsare är helt enkelt underbart. Och det blir stor komik när klockan slår halv sex och de utmattade besökarna, med sina sista krafter, bökar sig fram till förlagens montrar för lite vin och en bit vitt bröd. Nästa år ska jag bli en del av vinflocken och inte vara den som kör hem.

Fredrik och jag traskade runt i lugn takt och då vi bara var där en enda dag så hann vi inte med allt. Sorgligt men sant. Men hellre göra halva hallen noggrant än löpa gatlopp längs med raderna. Det jag tycker är roligast med mässan är chansen att bläddra i och förkovra sig med böckerna som aldrig letar sig ner till Blekinge, vilket ofta är serier och de mer ovanliga publikationerna. Jag menar, varför ska jag kolla upp Ulf Lundells nya roman när jag vet att den kommer ligga på Maxi veckan efter. Så jag spenderade mycket tid hos Science-Fiction bokhandeln, Galago, Vertigo, Manifesto och så vidare, där man kunde hitta sakerna som aldrig, och jag menar aldrig, skulle gå att få tag på nere i Sveriges syd-östra hörn. Och det är orsaken till min extas över bokmässan. För det ger oss lantisar chansen att klämma och känna, som små barn på julafton, på publikationerna som annars bara skulle vara en liten ogripbar thumbnail-bild med tillhörande text på en hemsida, vilket ungefär är lika kul som maginfluensa på julafton.

Vill slå ett extra slag för Apart förlag och deras översatta utgivning av ”The Walking Dead” albumen, vilket är ett hedervärt slag för finkulturen. Man har hittills kommit till album nr två, så köp och se till att de resterande kommer ut. Även ”Blod, Eld, Död”, av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg, om Death-och Blackmetalscenen i Sverige ska bli intressant att läsa, även om jag personligen aldrig fattat varför vuxna män ska ha spikar på armarna och spetsa kråkor på scen. Fick även med mig Gaza av Joe Sacco. En journalist som istället för att skriva traditionella reportage tecknar dem som seriealbum. Recensioner kommer under hösten.

Och nästa år, i september, så syns vi kanske på bokmässan. Och då får min stora idol Jan Lööf vara där den dagen jag är där och inte ränna runt de övriga dagarna. Detta är ett krav Jan, hör du det!

 
 
 
 
 
 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha