Med sedvanliga detaljkaskader utforskar Karl Ove Knausgård barndomen och smärtan att var ung i romansviten Min kamps tredje del.

Min kamp 3 - Karl Ove KnausgårdMIN KAMP 3 är en lång djupdykning ned i barndomens kärna. Perspektivet är barnets, även tidsformen är nästan strikt presens. Inget sträcker ut sig i medvetandet hos unge Karl Ove längre än några dagar framåt eller bakåt, om det inte är fråga om trauman. Det är en tudelad upplevelse att läsa med erfarenheter både som barn och som förälder. Knausgård skriver rakt in i själen på mig, det är som att vara påkopplad med hela sitt liv samtidigt som man läser om hans. MIN KAMP 3 är obehagligt detaljerat i vanlig ordning och det är framför allt smärtan att vara ung som sköljer över mig i våg efter våg.

I mitten av boken tappar jag sugen som i tidigare delar av romansviten, jävla Knausgård. Jag ser inte stilen, jag ser inte formen, läser bara om barn som leker. Vad är det jag missar? Måste jag backa, ha hela boken klar innan bilden framträder? Hela sviten? Ja, jag misströstar! Men när jag är på väg att ge upp bryter författaren Knausgård in och summerar, drar slutsatser och skickar mig vidare i berättelsen med nytt mod.

Det är till en början mycket referenser till serietidningar, så många att jag vill dra slutsatsen att han namedroppar sina tidiga influenser, kanske är det så, om inte annat i fråga om kvinnosynen som han själv uttrycker oro inför genom mammas förbud mot serieläsandet i linje med åttiotalets moralpanik. När jag blickar tillbaka på vad jag själv konsumerade i serieväg, hisnar tanken på att utsätta mina barn för samma sak.

Mellan raderna känner man författaren skulpteras av uppväxten; serieförbud och lånekort, de akademiska föräldrarna, faderns filosofiska fundering kring hur hummer smakar för olika personer, behovet att bli bekräftad, älskad.

Som man i jämförbar ålder med Karl Ove Knausgård är det skrämmande mycket som är bekant, så mycket att jag bitvis misstänker att min fascination för romansviten MIN KAMP är baserad på igenkänningen av min egen uppväxt. Som det där med att porrtidningar fanns överallt i skog och mark är märkligt, som den del i floran. Som hur obehagligt det faktiskt är att stiga ned i Knausgårds skolstart med nyinköpta pennvässare, blockflöjter och stenciler. Han läser serier som JONAH HEX, FANTOMEN och BLUEBERRY utan att tänka, följer bara med, ger sig hän, precis som jag gjorde. Det där med att rita, jag ritade massor, gubbar, palmer, ögon, monster, serier, precis som unge Karl Ove. Gör man det längre? Detaljer i all ära men det är när han fångar barnets känsla av att vara vilsen, att inte förstå och samtidigt inte våga fråga, om hur det är att försöka navigera i en värld full av gåtor och oförklarliga handlingar, som han är storslagen på riktigt.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård (Bild: nordice.is)

Fadern är närvarande även i denna del och när han inte är rosenrasande är han likgiltig och frånvarande. Från att uppta nästan all tankekraft och fokus på att inte väcka faderns vrede hos den unge Karl Ove i första delen av boken så försvinner han nästan obemärkt i andra delen.

Det tog mig nästan ett halvår att läsa ut MIN KAMP 3, vilket är ovanligt lång tid för mig utan att ge upp läsningen helt. Varför tar det sån tid för mig att läsa ut den? Beror läskrampen på smärtan att minnas och återuppleva hur det är att vara ung? Det är en krävande bok, ibland måste man upp till ytan och andas och att sedan är det lätt att dra sig för att åter dyka ned i djupet. Vidare är det inte endast igenkänningen som tvingar mig att återvända till denna hittills fantastiska romansvit, det är allmängiltigt och universellt. För mig är igenkänningen bara grädden på moset eller möjligtvis saltet i såren.

Recension av Min kamp 1

Recension av Min kamp 2

Lyssna på Karl Ove Knausgård som sommarvärd 2011 (P1)

Fakta
Språk: Svenska
442 sidor, inbunden
Pris: 184 SEK (Adlibris), 185 SEK (Bokus), 45 SEK för pocket (Bokia)
Beskrivning/synopsis: Tredje delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp kretsar kring en familj som en vacker augustidag 1969 flyttar in i sitt nya hus i Tromøya utanför Arendal på den norska sydkusten. Familjens yngste heter Karl Ove och är bara åtta månader gammal. I detta hus ska ha tillbringa hela sin barndom med cykelutflykter, kompisar, fotboll och musik. Men idyllen har en mörk underton. Pojken som framstår som så känslig har också en beräknande och manipulativ sida – djupt präglad som han är av livet i en familj styrd av en kontrollerande och oberäknelig fader. I första delen av Min kamp fick läsaren följa Karl Ove Knausgårds tonår och de blandade känslorna i samband med faderns begravning, i den andra delen står ett mognande författarskap och flytten till Sverige i centrum. Bok tre behandlar uppväxten i en kärnfamilj. Karl Ove Knausgårds roman är en av de senaste årens mest omdiskuterade böcker. Ännu en gång har han skrivit en fascinerande och mångfasetterad närstudie – den här gången i form av ett porträtt av konstnären som ung.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha