2010 fick Belinda Bauer massor av beröm och priser för sin debutroman, Mörk Jord. En bok som jag länge tänkt läsa men av någon märklig anledning har det inte blivit av. Men nu är hennes andra roman här och och jag har läst den och… börjat fundera på amerikanska filmklassiker.

Jag älskar amerikansk film från sjuttiotalet. Apocalypse Now, Taxidriver, Chinatown, Gudfadern, ja listan går att göra hur lång som helst. Klassiker som tidens tand uppenbarligen kan tugga på hur mycket helst utan att de förlorar den minsta glans eller integritet. Man kan ha fullt med åsikter och synpunkter på varför dessa filmer är så bra, så magiska och oantastliga men faktum är att de med dagens mått har ett extremt saktfärdigt berättartempo. Scener kan hålla på i evigheter och karaktärerna kör långa monologer utan klipp eller musik. Jag älskar dem på grund av att de känns på riktigt, som om regissörerna litade på sina manus och karaktärer och därför tog sig tid att berätta detaljer och låta nyanserna spela. För har man en intressant historia att berätta så behöver man inte maskera eller dölja den med hård klippning, specialeffekter och annat bråte. Och precis så känns Belinda Bauers nya bok ”Skuggsida”.

Den senaste tiden har jag läst ett antal deckare som byggt upp hela sin existens på korta kapitel, snabbt berättande och schabloner, allt för att dölja att de egentligen inte har varken trovärdighet, intressanta karaktärer eller en historia som inte redan berättats.  Bauers berättelse är inte heller den särskilt uppseendeväckande men eftersom hon lägger upp sin historia trovärdigt, fördjupar sina karaktärer och låter alla byggstenar i boken få den plats de behöver så köper jag allt rakt av.  Det är en njutning att få läsa en deckare som sätter lika mycket värde på sina karaktärer och miljön de lever i, som i händelseförloppet och själva mordmysteriet. Jag tar den på allvar, blir intresserad och engagerar mig i de öden som rullar upp längs textsidorna.

Men förstå mig rätt nu. Skuggsida är en kriminalroman och inget annat. Den berättar ingenting som kommer förändra ditt liv, den kommer inte få nobelpriset eller kasta omkull regeringar. Och jag är tveksam till att vi om trettio-fyrtio år pratar om den som vi idag pratar om ovan nämnda filmer. Däremot är den en väldigt bra kriminalroman och en bok som måste tas på allvar på grund av sitt upplägg, sin infallsvinkel, sin pondus och mognad. Och bara detta är värt en eloge. Att detta skulle vara författarinnans andra bok är ofattbart.

Jonas Holly är en polis som är verksam i den lilla byn Shipcott. Han har växt upp där och känner samtliga i byn och alla känner honom sedan barnsben. Han bor där med sin MS-sjuka fru som snabbt tynar bort framför hans ögon. När sedan någon börjar mörda gamlingar på ett sätt som måste innebära att det är någon i byn som har slipat kniven så utvecklar sig historian nästan till ett kammarspel där alla känner alla, men vem som helst kan vara mördaren. Jonas är en trovärdig hjälte som försöker vara alla till lags, sörjer sin fru, gråter och känner sig maktlös när byn sakta men säkert förlorar invånare på olika bestialiska sätt. Han är långt ifrån den schabloniserade supermachopolisen som så ofta är en del av kriminalspänningsromanerna. Och samma upplägg av mänsklighet gäller flera av karaktärerna i boken. Visserligen anländer det en kriminalpolis till byn som är rätt macho, super som ett svin och i princip hatar allt som rör sig på två ben, men då Bauer hela tiden betonar hans svagheter och orsaken till hans attitydproblem så känns till slut även han som en riktig människa, skapad av ont och gott, rätt och fel.

Men tyvärr, tyvärr så vågar inte Bauer lite på sin historia riktigt hela vägen. Kanske började hon tvivla, kanske fegade hon ur men slutet kör rakt in bland schablonerna och kopiorna på ett sätt som inte hade behövt ske. Hon försöker få till en knorr som faktiskt var och är totalt onödig då historian höll och hade kunnat förlita sig på ett mindre effektsökande slut. Men detta ska sättas inom parantes då jag gissar på att flera som läser boken kommer att älska det då det är en rejäl tvist på upplägget.

Belinda Bauer har med skuggsida skrivit en kriminalroman som litar på sig själv, vågar ta plats, vågar vara berättande och har därigenom gett oss en mordhistoria som avsevärt skiljer sig från mycket annat på dagens kriminalmarknad. Läs den.

PS 1: Och antagligen kommer den framöver filmatiseras och hoppas, hoppas att rätt regissör med rätt manus kan göra en kommande klassiker av den.

PS 2: För övrigt känns det väldigt märkligt att läsa en bok där huvudpersonen har samma namn som en själv. Det tog ett antal sidor innan jag kunde ta mig förbi den vägbulan.

Belinda Bauers hemsida

Fakta
Språk: Svenska
384 sidor, Inbunden
Pris: 168 SEK Adlibris, 169 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis:
Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?

Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig? När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.
När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden…

BELINDA BAUER växte upp i England och Sydafrika och bor i dag i Wales. Hennes debutroman Mörk jord belönades 2010 med deckarvärldens mest prestigefyllda pris, The Gold Dagger som delas ut av brittiska Crime Writers Association för årets bästa kriminalroman. Skuggsida är hennes andra roman.

 

Paret Ahndoril, alias Lars Kepler, har kommit fram till sin tredje deckare om polisen Joona Lina och hans jakt på olika mördare i folkhemmet. Jag läste deras första, Hypnotisören, när den kom och blev inte särskilt imponerad. Jag hoppade därför över tvåan men satt plötsligt en kväll med Eldvittnet i händerna. Så har Kepler fått mer fart i mordgåtorna nu? Ja kanske det… Dags för obduktion av en svensk deckare.

Anatomi av en deckare:
Korta kapitel:
Det har blivit mer och mer inne med korta kapitel i deckare. Allt för att hålla spänningen vid liv, skapa cliffhangers och låta läsaren plöja sidor i överljudsfart då det är lättare att hinna med ett kapitel till om det är på två sidor istället för 32. Och det är väl ok, en deckares huvudsyfte är att vara spännande och hålla tempot uppe och i många fall funkar det utmärkt med dessa snabba byten mellan personer, miljöer, versioner eller vad det nu må vara som händer. Men i Eldvittnet blir det nästan humor då det byts kapitel hela tiden. Två sidor jakt, två sidor fortsättning på samma jakt, två sidor då en åker ut genom ett fönster osv osv. Varför byta mitt i ett händelseförlopp när det inte tillför något… mer än ett kapitelbyte och en lite tjockare bok.

Den tickande bomben:
Alla känner till klassikern med bomben som snart ska explodera och där hjälten febrilt försöker hinna fram och klippa röd eller grön kabel. Och detta är ju så klart en viktig ingrediens i många deckare, oavsett om det handlar om bomber eller inte, då det är rena dopningsmedlet för ett fullgott spänningsskapande och behandlat på ett intressant sätt så är detta en dramaturgisk bomb. Men i Eldvittnet så är det likadant hela tiden. När bokens stabile hjälte får reda på något nytt så sker två saker: Han ringer kors och tvärs och han börjar springa  för att sen byta till bil. Bråttom, bråttom… om och om igen…

Avskuren från Civilisationen:
Det bästa sättet att skapa utsatthet och desperation är att isolera mördaren och en grupp möjliga offer i en avskärmad miljö långt, långt borta från all möjlig hjälp. Det funkar och kommer alltid att funka, men det måste göras snyggt. Kepler gillar det här upplägget så mycket att de i två böcker böjer och bänder sin egen historia så det knakar om det för att uppnå just detta. I Hypnotisören, deras  första bok, så ska alla plötsligt ut i snön i ett öde hus så långt upp i norra Sverige det bara går, och detta utan någon vettig förklaring. Och Eldvittnet kopierar samma sak, fast nu är det gamla huset utbytt till en nybyggd lyxstuga på 400 kvadrat som, citat: ”…är som ett kassaskåp”. Och direkt vet man vad som ska ske. Och att det är någon som ska ut, inte in, ur huset är en självklarhet. I Eldvittnet är detta tilltag ovanligt ogenomtänkt då tre personer åker till huset men  bara en av dem kan vara förövaren.

Den ensamme envise hjälten:
Vi känner honom sen gammalt. Den obstinate ensamstående hjälten med en vilja av stål men ett hjärta av guld. Ett hjärta som oftast flyter i sprit och går igång på musik. Klassiskt, opera, gammal schlager eller engelsk popmusik som lindrar hjältens samvete och ger honom ro efter en dag med spaning och billjakt (och kan du dina deckare så skulle du nu kunna skriva dit en bokpolis för varje uppräknad musikstil). Keplers Joona Linna är roligt nog inte alkad, eller ens särskilt våldsam, men ensamstående, har en oförstående chef, har problem med internutredningen, ger aldrig upp och gör aldrig som någon annan säger. Och när han skiter i sitt egna förhör för att plötsligt jaga mördare istället så börjar han mer likna en serieversion av den barmhärtiga samariten än en modern svensk polis.

Slutsats:
Och jag skulle kunna fortsätta rada upp schabloner men det räcker nu och kontentan av det hela är att hela boken är ett klipp och klistra utdrag över varenda deckare som någonsin skrivits. Det finns inget originellt, nyskapande eller ens någon vilja till att försöka skapa ett eget avtryck inom genren. Så frågan är då varför någon någonsin skulle läsa det här, särskilt då det efter ett tag är helt uppenbart vem som är den onde.  Men visst, har du aldrig läst en spänningsroman eller sett en deckare på tv i hela ditt liv så kommer du säkert att tycka den är spännande, men annars så…

Eldvittnet är samma sak som den 54:e Beckfilmen en söndag på tv4. Den har egentligen inget existensberättigande men funkar som tillfällig nonsensunderhållning och som gedigen kassako.

Fakta
Språk: Svenska
561 sidor, inbunden
Pris: 168 SEK  Adlibris 169 SEK Bokus


Beskrivning/synopsis: I hela världen tar polisen hjälp av andliga medier vid svåra utredningar. De gör det regelbundet trots att det inte finns något enda dokumenterat fall där ett medium bidragit till en lösning. Flora Hansen kallar sig för spiritistiskt medium och har i många år försörjt sig på att låtsas att hon kan tala med de döda. En kväll i augusti läser hon på löpsedlarna om ett fruktansvärt mord som skett på en sluten anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende. Flora Hansen bestämmer sig för att ringa polisen och hävda att hon har kommit i kontakt med den dödas ande. Den tekniska undersökningen pekar entydigt på att mördaren är en av de intagna, en snäll och tystlåten flicka som rymde från anstalten samma natt som mordet skedde. När Joona Linna börjar undersöka hennes förflutna visar det sig att hon inte alltid varit så snäll. Joona har redan stannat längre på denna brottsplats än vad någon annan kommissarie skulle göra. Ändå är han inte färdig, han tänker att han måste se ytterligare någonting för att bli utsläppt från detta fruktansvärda rum, han måste hitta en detalj som kan leda vidare, som kan föra tråden som en nål. Han ser på flickan i sängen. En svag värme utstrålar fortfarande från den nakna huden. Hennes händer ligger över ansiktet, som om hon lekte kurragömma. Han lutar sig försiktigt över henne och upptäcker att någonting har fastnat under hennes vänstra pekfingernagel. Det ser ut som ett djuprött sandkorn, en flisa av en rubin. Han blinkar och försöker skärpa blicken. Det är svårt att koncentrera sig på detta lilla röda korn i ett rum nerstänkt av blod, men han ger sig inte, han lutar sig bara närmare, känner den söta doften från henne och förstår plötsligt vad det är han ser under nageln.Jakten på förövaren tar gång på gång våldsamma och oväntade vändingar. Varje svar tycks bara leda till nya gåtor, och det som nyss var enkelt är plötsligt labyrintiskt. Men trots att utredningen hamnar i en återvändsgränd ignorerar polisen Flora Hansens telefonsamtal. Först begär hon pengar för sina upplysningar, men sedan ber hon dem bara att lyssna, allt mer desperat.

 

 

Jo Nesbo är norrmannen som just nu är en av Skandinaviens mest hyllade deckarförfattare. Hans åtta böcker om polisen Harry Hole har vunnit priser,  översatts i över 30 språk och han överträffar sig själv i försäljningsrekord efter försäljningsrekord. Men framgång betyder inte automatiskt bra, men i och med Pansarhjärta kanske det gör just det. 

Vår hjälte är en motsträvig polis som har problem med regler och auktoritet men som alltid löser sina mordgåtor. Vilket är lite anmärkningsvärt då han egentligen aldrig vill jobba utan måste lockas, övertygas eller hotas för att resa sig ur sin alkoholosande självömkan. För mellan uppdragen ligger han mest och super, gärna i ett varmt och exotiskt land. Ja, om sanningen ska fram så super han även en del när han jobbar och i den här boken så går han till och med igång på opium, och någonstans runt sådär 75 % av boken så super han till det rejält, förlorar ett par veckors medvetande, tyngd av alltets jävlighet. Men till slut vaknar han upp med ett nytt samvete och en plan för brottsbekämpning som inte ens Sickan i Jönssonligan hade kunnat plita ihop bättre. Ja, just det, även om han är en illaluktande suput som har halva käken hängande utanför så gillar damerna honom, vilket resulterar i att han oftast får han sig ett nyp strax efter fyllan och precis innan lösningen av mordet. Röker som en skorsten gör han också och någonstans bakom den ruffiga ytan finns ett hjärta av guld, ett samvete som tvingar honom att alltid göra det rätta. Tycker ni att det luktar schablondeckare så är det en helt korrekt iakttagelse. Joe Nesbo formligen bygger sin norske polishjälte Harry Hole av schabloner, beprövade knep och traditionellt deckarspråk.  Det är så man borde baxna och slå bakut på samma gång. Men han gör det så uppenbart och skamlöst och utan att skämmas det minsta lilla, tvärtom. I extra materialet till Pansarhjärta så säger han:

”Jag har omfamnat de yttre klichéerna, som att Harry är alkoholiserad, bor ensam och har problem med auktoritet. Det är ett hopkok av amerikanska hårdkokta detektiver. Utifrån det har jag försökt skapa en trovärdig karaktär. Jag gillar att ta färdiga genrekonventioner och skapa något av det. ”

Problemet är att, förutom att Harry är en norrman verksam i Norge, så finner jag ingen ny vinkel i stereotypen Harry Hole. Han är inte en trovärdig karaktär och kommer aldrig bli det. Han är en sådan gigantisk schablonkliché att han nästan blir unik.  Vilket absolut inte betyder att jag inte gillar att följa honom eller att böckerna inte engagerar mig. För om du nu trodde att detta var en sågning av Norges bäst säljande kriminalare så är det inte det. För Jo Nesbo har en förmåga att snickra ihop historier och mysterium som få andra. Inte särskilt trovärdiga men spännade, intressanta och omöjliga att lägga ifrån sig.

Och ibland behöver inte litteratur vara svårare än så. Hur kan en bok jag inte kan sluta läsa vara dålig? För trots de urvattnade schablonerna och de något fantasilösa karaktärerna så har Jo Nesbos deckare oftast ett enormt underhållningsvärde. De är den amerikanske thrillern man ser en trött söndagskväll. Underhållande, andfått spännade och en rejäl verklighetsflykt från den kommande veckans sysslor. Visserligen kommer man inte ihåg den efter ett par veckor men vad gör det? Och det, Ladies and Gentlemen, har precis lika stort värde som all annan litteratur. Bara det intas i lagom doser och mellan andra verk som faktiskt kan förändra ditt liv.

Och Pansarhjärta är en av hans bästa och till och med bättre än hans förra ”Snömannen”. Den är hård, komprimerad och omöjlig att förutse. Och jag kan inte sluta fundera på vad Jo Nesbo skulle kunna åstadkomma om han dumpade klichéerna och mallarna, kastade av sig det amerikanska berättaroket och faktiskt försökte berätta något eget byggt från grunden. För berätta en historia som klistrar fast en, det kan han. Så kom igen Jo, gör det där stora norska mästerverket som jag tror ligger inne i dig någonstans.

 

Jag har läst samtliga Harry Hole deckare så jag tänkte ge en kort genomgång av samtliga.

LÄS!
Riktigt bra nagelbitare med intriger och mysterier som det inte går att lägga ifrån sig.

Pansarhjärta

Snömannen

Frälsaren

Rödhake

 

Ok!
Bra deckare som gör sitt jobb men som samtidigt inte är något extra.

Smärtans hus

Djävulsstjärnan

 

NEJ!
De två första böckerna Jo Nesbo skrev och han har inte riktigt hittat formen ännu. Hoppa över, det finns bättre mordgåtor att finna.

Fladdermusmannen

Kackerlackorna

 

Joe Nesbos egna hemsida

 

Fakta
Språk: Svenska
646 sidor, pocket
Pris: 44 SEK  Adlibris, 42 SEK Bokus
Beskrivning/synopsis: Två kvinnor hittas mördade i Oslo, bägge har drunk­nat i sitt eget blod. Mysteriet som polisen står inför är att sticksåren i ansiktet på de döda har tillfogats från insidan av munnen. Kaja Solness vid Oslopolisen skickas till Hongkong för att leta upp den man som är Norges enda specialist på seriemord. Den alkoholiserade polismannen har gömt sig någonstans i miljonstaden, på flykt från demonerna i ett tidigare mordfall, minnena av kvinnan han älskar och den kinesiska maffian. Hans namn är Harry Hole. Högst motvilligt och tvärtemot ledningens uttryck­liga order drar Harry igång en egen utredning tillsammans med Kaja. De hittar snart ett tydligt samband: ett flertal personer, däribland de mördade kvinnorna, befann sig för en tid sedan på fjälltur och övernattade i samma stuga. Och en efter en mister de livet.
Pansarhjärta är en thriller som utspelar sig i Oslo, Kongo, de norska fjällen, Leipzig och Hongkong. Det är en historia om hat, kärlek, smärta och girighet.

 

 

Min granne Eva kom in, slängde en bok på köksbordet och hävdade att detta var jag tvungen att läsa. Detta var, enligt henne, en av de bästa thrillers som någonsin gjorts. Och eftersom Eva alltid har rätt la jag mina Murakamiböcker åt sidan och plockade upp något som kallades Kråkflickan. 

KrakflickanPå omslaget står det att Kråkflickan är en ny svensk thriller. Och ja, den är från 2010 och är skriven av två svenskar, men det intressanta här är begreppet thriller, för detta är verkligen en thriller. Kråkflickan är ett vidrigt spännande stycke text som plöjer sig fram genom thrillerns och rysarens begreppsvärld. En historia som ligger betydligt närmare det som till exempel John Ajvide Lindqvist och, faktiskt, Stieg Larsson åstadkommit än de mer traditionella svenska spänningsförfattarna, ingen nämnd, ingen sönderklämd. För här finns ingen alkad man som i kampen mot sina demoner också försöker lösa ett och annat mord, alternativt, en fröken duktig som häller spaghetti på jobbiga släktingar då hon försöker få tag på en elak predikant. Nej här är det vidriga vidrigt och spänningen nervig och skulle kråkflickan filmas så skulle den hamna närmare ”När lammen tystnar” och andra mer sofistikerade mördarhistorier än de vanliga svenska deckarna. Jag tycker personligen att utvecklingen inom svensk spänningslitteratur just nu är väldigt intressant då det känns som om en del författare försöker göra något annorlunda och driver sina historier inom betydligt bredare referensramar än innan. Även om det inte alltid blir bra så är det i alla fall spännande och ofta oförutsägbart. För är det något som är mentalt kastrerande så är det förutsägbarhet och mördarleveranser inom traditionernas ramar, och just kategorin deckare/spänningsromaner är sedan några år överfylld av svenska och utländska författare som kopierar redan kopierade karaktärer och mordgåtor. Så redan här är Kråkflickan på medaljplats enligt mig. Men…

…Kråkflickan är en produkt av sin tid. En bok som aldrig skrivits alternativt gjorts på det här viset för tjugo år sedan. Den behandlar ämnen som pedofili, barnamord, barnsoldater, psykiska sjukdomar, människohandel, sexuellt våld och tortyr i all dess vidrighet. Alltså vår tids ondska destillerat på 395 sidor där författarna berättar sin historia utan åsikter och moraliska pekpinnar och lämnar läsaren med hela det moraliska ansvaret. Likt kvällspressens löpsedlar profiterar författarna hämningslöst på vår tids skräck och kräver uppmärksamhet. Vilket är ett smart drag. Kanske osmakligt, men definitivt smart. Måhända att terrorn är ett världsligt faktum och att miljön har kastat in handduken men är det något som berör vår svenska folksjäl så är det barn och deras utsatthet, och just den frågan slår författarna in som en spik mellan läsarens hjärnhalvor. Men det är inte bara sveket mot våra små som behandlas utan maktstrukturer, svek och förräderi inom familjen med en rejäl betoning på den manliga delen av denna heliga institution. Det är män som hotar, slår, sviker och lever ut sina drifter och konsekvenserna får världen reda ut bäst dom kan. All förvriden ondska i boken är egentligen ett resultat av mäns handlande och utnyttjande av kvinnor och barn. Man skulle kunna säga, och jag skulle tro att vissa anser det, att författarna gottar sig i ondskan, och vid ett par tillfällen är de verkligen nära gränsen, men främst tycker jag att de levererar hemskheter som en påminnelse om vad som pågår i vårt svenska folkhem och som något du måste ta ställning till. Men det är ibland svårt då…

…detta görs i ett hiskligt tempo. Texten är komprimerad till att bara innehålla det mest väsentliga och handlingen forsar fram som om man följde den genom en skakig handkamera. Vilket förvisso gör att det känns levande, dokumentärt och rått. Samtidigt försvinner så mycket nyanser och ibland blir jag irriterad på tempot när miljöbeskrivningar hoppas över, människor blir ansiktslösa och ingenting i berättelsen tillåts sjunka in. Författarna kör fullkomligt över läsaren i ljusets hastighet, vilket är bra för spänningen men reflektionen och djupet, och de frågor som ställs angående det tunga ämnesvalet hinns inte med mellan sidvändningarna. Vilket resulterar i att det ibland känns platt och förenklat. Tänk om de berättat sin historia i ett makligare tempo och låtit smärtan sjunka in hos läsaren, tillåtit reflektion och sinnesnärvaro. Då hade antagligen boken blivit ännu otäckare… Extra synd då historien är så snyggt uppbyggd dramaturgiskt med flera oväntade vändningar och överraskningar.

Men om du är ute efter spännande vidrigheter så är kråkflickan ett utmärkt val som ligger en bra bit över det mesta som ges ut i kategorin spänningsromaner. Läs den om du gillar sträckläsning med en iskall spik mellan hjärnhalvorna. Jag kommer definitivt läsa mer av författarduon Eriksson & Axlander Sundquist. Till exempel så slutar Kråkflickan med en cliffhanger av Guds nåd så tvåan, Hungerelden, är ett måste för mig och det kommer antagligen inte ta slut där då författarna avser att detta ska bli en trilogi. Varav trean ännu inte kommit ut.

Tack Eva för ett utmärkt boktips.

Läs mer på:

Kråkflickan.se

Fakta
Språk: Svenska
395 sidor, pocket

Nutid. Stockholm.Två kvinnor vars vägar korsas. KRÅKFLICKAN handlar om svek och vad sveket kan göra med människor.
Psykoterapeuten Sofia Zetterlund utreder två klienter: Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen. Två olika människor med samma problematik: de visar båda tecken på multipla personligheter.
Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad. Torterad? Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia. Saknad av ingen? Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga: hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?
När de två kvinnliga utredarna dras alltmer till varandra kommer svekets krafter att hota även äppelträdsidyllen i Gamla Enskede.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha