Dags att utse årets bästa böcker lagom till julhandeln. Bokfetischist summerar utgivningsåret och lyfter fram tre favoriter med en gemensam nämnare.

Roberto Bolaño

Det är sällan lätt att avgöra vilka böcker som är värda att lyftas fram när ett år ska summeras. Jag har inte läst alla, svårt att vara objektiv med andra ord. Men om jag tvingas välja tre titlar från 2011 att hålla ovanför de andra så är det dessa:

Skulle jag bara välja en skulle det vara 2666, den krävde mycket men den gav också mycket tillbaka. Med reservation för att den är ganska grabbig och tar namedroppingen till fantastiska nivåer. Även MIN KAMP 2 har nära till namedropping vilket också MINNEN har. När jag står inför fullbordat faktum så är det lite överraskande att jag lyft fram tre titlar som strör referenser och författarnamn omkring sig. Är jag så enkelspårig? Förhoppningsvis inte och titlarna innehåller oändligt mycket mer än referenser som snarare är grädden på moset.

 

Uppmärksammade böcker 2011
Nobelpriset: DIKT OCH PROSA 1954-2004 – Tomas Tranströmer
Augustpriset: KORPARNA – Tomas Bannerhed
Man Booker Prize: THE SENSE OF AN ENDING – Julian Barnes

 

Årets bästa böcker
Dagensbok.com: Julklappsböcker 2011

Babel sammanfattar bokåret 2011:

 

 

Thomas Manns långnovell Döden i Venedig har trots sina pedofilliknande element enorm tyngd och med ett exakt och elegant språk är det en njutning att läsa.

Döden i Venedig - Thomas Mann

Likt Hermann Hesse ger Mann sig på borgaren och huvudpersonen i DÖDEN I VENEDIG är författare precis som i Hesses STÄPPVARGEN. Man kan nästan känna att de är samtida. Själva handlingen rör huvudkaraktären Gustav von Aschenbachs liderliga förälskelse i polske pojken Tadzio.

Till en början är texten ganska krävande och behöver läsas uppmärksamt och aktivt, men går snart över till att fokusera på ramhistorien. Men DÖDEN I VENEDIG som snarare är en långnovell än en roman kan läsas på flera nivåer och ur olika synvinklar. Carl Ekbladh gästar Dagensbok.com med en läsvärd och heltäckande recension av DÖDEN I VENEDIG (länk nedan) där dessa synvinklar och nivåer utreds nogsamt.

Översättaren tycker i sitt förord (skrivet 1981) att Mann inte behöver närmare presentation, idag finns han inte på samma sätt i det allmänna medvetandet, vilket är synd. DÖDEN I VENEDIG är filmatiserad, omslaget är hämtat från filmen med samma namn som romanen.

Varför är jag beredd att förlåta Mann för de pedofilliknande inslagen, för att inte säga huvuddelen av, i DÖDEN I VENEDIG och inte Pier Paolo Pasolini som i sin AMANDO MIO låter sin huvudperson försöka förföra en ung pojke? Kanske för att Manns förälskelse saknar sexuella och erotiska inslag, utan kan ses som en kärlek till skönheten. Skillnaden ligger sannolikt i att Mann var skickligare författare och kunde dölja mycket med flera lager. Men det är inte utan att det lägger ett visst obehag över läsupplevelsen.

Språket i DÖDEN I VENEDIG är elegant och exakt, det är en vacker och njutningsfull text. Handlingen är ödesmättad och rymmer flera bottnar. Men för att loda djupet i berättelsen behöver jag ganska omfattande litteraturvetenskaplig bildning. Detta till trots, hymlar jag inte med att jag går igång på detta och kommer härmed ut som skamlös mannsamlare, hittills har jag hamstrat utan att ha läst en rad, men nu med en titel under bältet kan samlandet stegras till nya nivåer – Jag vill äga och läsa allt Thomas Mann har skrivit.

Läs recensionen av Hermann Hesses Stäppvargen

Läs recensionen av Pier Paolo Pasolinis Amando mio

Läs recensionen av Döden i Venedig på Dagensbok.com (av Carl Ekbladh)

Expressen om Thomas Mann och Döden i Venedig

Fakta
Språk: Svenska
126 sidor, inbunden

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha