Dags för nummer fem i serien av The Walking Dead. Zombierna är nu bara en parantes för de stackars överlevarna och  det är nu en helt annan sorts ondska som drabbar dem. Dags för blod och tarmar och lite överlevnadsinstinkt. 

Anfall är bästa försvar tar vid där fyran slutade. Hjärnätarna och de mänskliga psykopaterna är nu borta från fängelset och vår grupp överlevare bygger ut sin verksamhet, sin bild av postapocalyptisk civilisation, genom att få egna rum, odla mat och försöka finna den sinnesfrid de kan frambringa. Det gruffas fortfarande lite mellan några i gruppen och bristen på ömhet värker, men i stort så börjar de hitta ut ur det vansinne som varit deras värld i de fyra tidigare albumen.

Men en dag bryts lugnet av att en helikopter flyger förbi och störtar. Rick, Michonne och Glenn ger sig iväg för att kolla vraket men hamnar i något mycket värre än vad några dödingar skulle kunna hitta på. För om The Walking Dead har behandlat ondska innan så hamnar vi nu på en helt annan nivå och bitvis gör det ont i själen att läsa det här albumet. Det är tortyr, förnedring och våldtäkt och den redan svarta sagan tar nu ännu ett steg ner i infernot. Apart förlag spred för några veckor sedan en lärarhandledning för att läsa album ett till fyra på svenskan i skolan. Något som jag personligen anser vara en briljant ide och något som borde sätta fyr på intresset i även den mest skoltrötta klass vårt blågula rike lyckats skapa. Men förlaget ansåg att man inte skulle läsa ”Anfall är bästa försvar” inom skolans väggar, vilket jag nu förstår. För det är en helt annan sorts ondska som nu dyker upp på sidorna. Mer utstuderat och mer oförsvarbart.

The Walking Dead har redan från början berättat en mörk och vriden psykologisk historia.  En slags zombiehistoria parat med diskbänksrealim och en attityd av att inget och ingen är helig. Men när den svärdviftande Michonne kom in i historien med två halvtama zombies i släptåg så tog serien ett rejält steg närmare en mer klassiks hjälteserie. En snygg kvinnlig mördarmaskin som vred huvudet ur led på männen med sin sexuella aura och likt en klassisk hämnare så dog både bitare och äktenskap för gott där hon drog fram. I femman kommer nu Guvernören in i bilden. En fullblodspsykopat som har ungefär alla djävulska kvalitéer som krävs för att bli en erkänd serietidningsskurk, och att han har en kedjad zombieflicka i sin lägenhet gör inte saken sämre. Han är ett äkta svin som använder människor, sex och våld för att böja världen åt det håll han vill och där medlen alltid helgar ändamålen.

Båda dessa figurer hade kunnat filat bort känslan av autenticitet och trovärdighet som funnits i serien hittills, men istället vrider Robert Kirkman händelserna så hårt att steget till mer traditionella serier är längre än någonsin. Det är inte Wonderwoman och Darth Vader som infinner sig utan Michonne och Guvernören och i deras värld finns inga superkrafter, bara misär, ondska och (o)mänsklighet. Och det är The Walking Deads styrka, denna mänsklighet både i det onda och det goda. Där ingen är helig och där allt kan hända. Oavsett om du innehar huvudrollen eller är det ondaste onda så går du inte säker från varken död eller amputeringar. Serien behåller sitt utgångsläge från diskbänken och behandlar världen som om den faktiskt skulle kunna finnas och skapar därför en historia som är omöjlig att lägga från sig.

Men jag anar ett annat problem. Hjärnätarna har de senaste åren blivit riktiga mediakändisar. De har tagit populärkulturen i ett struptag och totalt invaderat böcker, filmer och spel. Idag kan du i princip fly från de levande döda när du vill, hur du vill. En totalt omvänd situation än 2003 då det första amerikanska nummret av Walking Dead rullades ut och seriens segertåg startade. Att serien har en del i zombiens världserövring är väl odiskutabelt. Den lyfte kvalitén över allt vad som hittills hade kopplats samman med den odöda apocalypsen och hittade en publik även utanför den vanliga klicken av nördar och gothare, och ja, jag har varit båda. Men allt som är trendigt är dömt till att bli otrendigt och det vore synd om publiken skulle försvinna från The Walking Dead på grund av medial utnötning. Eller rättare sagt… Det vore till och med en katastrof baserat på rent kvalitativa nivåer. För serien är så bra och har sådana djup att den förtjänar sin publik oavsett trender och mediala hyper. Läs.. och frukta din kommande väntan på album sex.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor, häftad
Pris: 143 SEK (Bokus), 138 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Ur förordet som till denna volym är skrivet av Johanna Koljonen:

Aldrig får man vara riktigt glad! Det tänker jag ofta när jag läser The Walking Dead. Varje litet ögonblick av stiltje eller frid som glimtar till glider alltid omedelbart karaktärerna ur händerna. Ändå urartar serien inte i misärpornografi. Händelserna är för realistiska, figurernas psykologiska reaktioner fascinerande trovärdiga. Folk frågar hur många album jag hunnit läsa och jag svarar ett, eller tre, eller fyra. Oavsett siffran blir svaret alltid en uppskattande nick följd av en suck och kommentarer av typen ”det går åt helvete, förstås”. Jag anade det. Att det går åt helvete är en stor del av seriens attraktionskraft. Det finns något lite tillfredsställande i att ge efter för sin fatalistiska övertygelse om att det här samhället vi har byggt inte är hållbart. Att fantisera om hur alla djupa orättvisor, all vår alienation, vår isolering från varandra i den skadliga bekvämlighetens och skenbara trygghetens namn skulle kunna slås ut i ett enda, zombieapokalyptiskt slag. Men att det ändå alltid någonstans skulle finnas någon liten människospillra som kämpar på. Problemet är bara att den människospillran i så fall måste bygga upp sitt samhälle på nytt och det är ju inte direkt självklart att det i så fall skulle ske enligt utopistiska principer. Därför läser vi The Walking Dead som man i bakfyllans hårda morgonljus läser sitt eget ansikte i en spegel.

 

Dags för del tre av Kirkmans epos om de levande döda. Något jag väntat på då jag verkligen gillat de två tidigare albumen. Här flyttar handlingen in bakom fängelsemurar och de gående liken slutar vara i fokus. Istället så svingar döden sin lie mot de få återstående civiliserade överlevarna och deras utmärglade psyken. 

Den gamle Entombed-growlaren , filmfantasten och polisongernas fanbärare Orvar Säfström skriver i förordet till ”I tryggt förvar” att:

”…kultur är allt det där vi inte behöver för att överleva som biologiska varelser, men som är fullständigt oumbärligt för att vi ska stå ut som människor. I den meningen är det kulturen som ger oss vår mänsklighet.”

Och med de tänkvärda raderna  så sätter han grunden till hela volym tre av ”The walking dead”. Rick och hans lilla grupp flyttar nu in i det fängelse som de hittade i slutet av förra albumet. Ett till synes perfekt betongparadis och oas där de kan stänga ute den onda omvärlden med hjälp av murar, dubbla stängsel och taggtråd. Men inne i komplexet så hittar de, förutom en massa zombies och enorma matförråd,  fyra före detta fångar som överlevt. Vilka är de och vad har de gjort för att få sitta där? Frågor som snabbt för gruppen rakt in i ett mänskligt kaos av misstänksamhet, hat,  vanvett och fördomar. För även om kärleken finns i gruppen så lyckas den inte överleva bland all ondska och zombierna förvandlas snart till en sekundär fara då karaktärerna istället får fullt upp med att skydda sig från varandra.

Mest påtagligt är detta med seriens huvudrollsinnehavare, den före detta polisen, Rick som har sin gravida fru och son med sig, och som innan varit den förnuftige store ledaren som gjort allt för gruppens bästa och som tyngts av det förtroende han fått av de andra. Han spårar här ur fullständigt, med ett totalt 0moraliskt beteende och lik en modern cowboyversion av Dante leder han gruppen längre in i helvetets förgård. Detta trots att han försöker vara en god ledare som vill göra rätt. Den finns en brytpunkt i historien då Rick bestämmer att ”Dödar du, så dör du”, och vad den åsikten kommer leda fram till i kommande volymer får vi se, men faktum är att gruppens medlemmar här befinner sig i ett moraliskt fritt fall. De har blivit kulturlösa individer som likt djur enbart kämpar för överlevnad, en andningspaus från utsattheten och rollen som villebråd. Och när en av dem förbarmar sig över en mördare som verkligen inte förtjänar det så belönas hon av ännu mer våld och hat. För deras situation och överlevnad tillåter inte längre humanism och medkänsla. Så det är ingen trevlig historia som stänker ut över sidorna. Var tog den store moraliske amerikanske hjälten vägen med sitt bihang av rättrogna följeslagare?

 Och det är detta som gör ”The walking dead” så intressant. Vad händer med människan när alla civilisationens lagar och regler sätts ur spel? Vad händer när vi börjar tumma på vår egen karaktär och moral? Och främst, har vi alla en brytpunkt då vi förvandlas till något vi egentligen inte vill vara?

Men detta är min åsikt om ”I tryggt förvar” och den delas inte av alla. Till exempel så har Lina Arvidsson, dagensbok.com, en helt annan syn på saken. Så läs även den recensionen och få båda sidor av myntet.

Nu låter det som om hela boken är någon sorts moralisk diskussion vilket absolut inte är fallet. Det är fortfarande en zombierysare där spänningen är intakt och blodet stänker längs med väggarna, men skillnaden är att det finns en tanke och ett diskussionsunderlag mellan skräckattributen som gör att den höjer sig till helt andra nivåer än så mycket annat under skräckfanan. Vad jag däremot fruktar är hur detta suveräna album ska kunna bli en tv-serie med alla frågor som den ställer? Hur ska de hantera en serie där hjälten moraliskt går under och där det egentligen inte finns något hopp alls? Accepterar en miljonpublik det… och vågar investerarna satsa? Hmmm. .. jag är skeptisk, men vem är jag att skjuta saker i sank innan motsatsen är bevisad?

Däremot har jag börjat sakna Tony Moore som ritade det första albumet. Hans illustrationer var lite vassare, lite bättre och höll en riktigt hög klass.  Charlie Adlart är inte på något sätt dålig utan gör ett bra jobb men han är inte Tony Moore.

Jag trånar nu efter fyran!  Särskilt då trean avslutas med en cliffhanger framför en gevärspipa.

Och jag längtar efter att Orvar Säfström ska göra comeback med Emma Gray Munthe och få filmkrönikan att återuppstå. De levererade nämligen den absolut bästa versionen av denna svenska filminstitution någonsin. Kom tillbaka Orvar och Emma! Filmnördarna behöver er.

Tidigare recensioner:

Del 1, Tills döden skiljer oss åt

Del två, På drift

Fakta

Språk: Svenska
 144 sidor, mjukband
Pris: 119 SEK Adlibris och Bokus
Förlag: Apart förlag AB

Beskrivning/synopsis: En epedemi av apokalyptiska proportioner har svept över världen, och har fått de döda att resa sig och livnära sig på de levande. Inom några månader raserar civilisationen; det finns inga myndigheter, inga livsmedelsaffärer, ingen utdelning av post, ingen kabel-tv. I en värld styrd av de döda, är vi tvingade att börja leva.

Volym 3 följer vårt gäng med överlevande när de hittar ett permanent läger inuti ett fängelse. Relationer ändras, personer dör, och vårt gäng med överlevare lär sig att det finns något mer dödligt än zombies där ute; varandra…!

 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha