Egentligen borde väl vintern med köld, mörker och allmän jävlighet vara den ultimata tiden för läsning. Stänga dörren, dra täcket upp till hakan och ta skydd från nordanvind och minusgrader, låta årstiden ha sin gång och i väntan på bättre tider läsa det man kommer över. Men icke sa nicke. Jobb, olika sorters helger med tillhörande hysteri, aktiviteter, träningar, födelsedagar och allt annat som en modern svensk kan råka ut för vattnar ur tiden och degraderar mig ofta, för ofta, till ett TV-tittande kolli.

Nej då är sommaren betydligt bättre. Den allmänna slöheten breder ut sig tillsammans med mygg, rödvinsdunkar och tända grillar. Sverige går in i koma och tillfällena när man kan inleda dagen med frukost och ett par timmar bok känns socialt accepterat på samma sätt som att stekas under solen, stå i kö på Liseberg eller jaga naturupplevelser i blåbärsriset. Till och med barnen studsar iväg på diverse aktiviteter och utan att jag riktigt vet hur det går till så bildas de där små oaserna av möjligheter där jag kan försvinna mellan pärmar och omslag, om och om igen. Så detta är en del av vad jag läst och som jag ska försöka få ut som recensioner. Det finns guldkorn, bagateller och… mindre bra saker i den där högen. Bäst var en bok på hela 648 sidor. Tur att ni aldrig kan lista ut vilken jag menar :) Ja just det, Bibeln fattas på bilden men även den ska få ett eget inlägg.

Även sommaren största överraskning fattas i den där högen. En nostalgikick utan dess like hittad på en loppis i Dalarna för fem kronor albumet. Barndomshjälten Blueberry!

Blueberry gick som följetong i serietidningen Fantomen när jag växte upp. Snyggt tecknade historier som jag ofta ansåg var bättre än mannen i blått och en av orsakerna till att prenumerationsavgifterna betalades i tid. Men det var länge sedan och mina tankar har inte berört Mr Blueberry på säkert 20 år.  Men nu hade jag plötsligt 12 album i färg, förstaupplagor, tryckta i skarven mellan 70 och 80-talet. Lyckan var total. Läste ut dem på ett par dagar och slogs av att de fortfarande håller. Riktig hederlig western-action uppblandat med en hel del kritik angående behandlingen av Nordamerikas indianerna gör albumen mer än läsvärda även idag. Vilket faktiskt förvånade mig. Hur ofta slutar inte nostalgiska återblickar i besvikelse och en stor undran hur man någonsin kunde gilla det där, det där som var så bra? Men Blueberry höll och blev det perfekta strandsällskapet.

Tyvärr verkar de svenska utgåvorna inte att få tag på längre men jag ska söka vidare. Vill ha albumen 13-17 nu när jag plötsligt har de första 12.

Så tack sommar 2014. Dags för höst… på ont och gott.

Seriewikin Blueberry

Wikipedia Blueberry

 

De bästa svenska serierna görs av kvinnor och albumet Zelda samlar fem av dem och bjuder på smart och rolig samtidsskildring.

Zelda - Sex out westTrots att jag inte är så aktiv seriekonsument längre och mest tröskar igenom den långsamt insomnande WALKING DEAD-serien (idén om en serie utan slut verkar inte lika briljant längre) har jag ändå snappat upp att något verkar hända på den svenska seriescenen. Den verkar numera domineras av kvinnor. I min värld har det mest funnits serier gjorda av män för män. Det har varit allt från ARNE ANKA och UTI VÅR HAGE till ROCKY och BLUEBERRY. Jag kan inte ens komma på en serie ritad av en kvinna från min ungdom. Det har minst sagt varit ont om dem, så det är inte min avsmak för det sliskiga, fluffiga, flickiga my little pony-helvetet som hindrat mig. För om Liv Stömqvist slog upp portarna för mig så sparkar Lina Neidestam ned varenda mur, jämnar allt med marken med ett sataniskt hånskratt. Allt pekar på att de bästa svenska serierna numera görs av kvinnor.

Albumet ZELDA är så smart, träffsäkert och förbannat skojigt att jag läser med ett kroniskt grin  och flabbar rakt ut mer än en gång. Lina Neidestam plockar många poänger redan på första sidan och sätter fingret på imponerande många stereotyper när hon låter Zelda besöka Way out west. Jag roas av allt ifrån festivaldeltagare som inte gillar själva festivalen till retoriken hos hardcorefans. Dessutom är det vältecknat, riktigt ögongodis.

Den nya generationen serietecknare består alltså av kvinnor, nej vänta nu… Vad då ny generation? Är det inte en ny våg? Jag har faktiskt ingen aning, jag vet bara att många av dem bor i Malmö. Perspektivet i ZELDA känns avslappnat feministiskt eller snarare kvinnligt utan sentimentala prinsessekomplex eller militant SCUM-manifestviftande folk som vill drönarbomba Bingo Rimérs mansgrisflin tillbaka till den sten som den en gång kröp fram ifrån(det där lät inte alls så negativt som det var tänkt). Zelda själv är förresten inte alls avslappnad, hon är en ilsk, pilsk livsbejakande urkraft. I förordet benämner Lina Neidestam själv Zelda som en kvinnlig Pervo-Kris. Neidestam delar alltså min svårförklarade fascination av den pubertetsstinkande tidningen PYTON som bland andra haft Pervo-Kris på repertoaren.

Lilla Berlin - Föräldrar på FacebookFörutom Zelda finns en rad andra serier med i albumet, bland andra LILLA BERLIN (som går som daglig strippserie i METRO). LLLA BERLIN är så där delarvänligt smart och insiktsfull i sina samtidsbetraktelser. Nej, jag tar tillbaka delarvänligt, det är för milt uttryck: viralt ska det vara. Kolla bara på strippen här intill från albumet, där paret står vid lösviktsgodiset och gnäller över föräldrarna på Facebook. Det är igenkänningshumor som gränsar till känslan att känna sig övervakad. Därtill gillar jag de vardagsfula figurernas stiliserade utseende och deras strävan att sticka ut men istället bli tydligt likriktade. Det är sval cynism med glimten i ögat när den är som bäst, lite som Berglin. Det är Ellen Ekman som ritar, ännu en kvinna alltså, faktum är att hela tidningen endast samlar kvinnliga serietecknare. Ja, det är anmärkningsvärt att det fortfarande är anmärkningsvärt.

Albumet ZELDA – SEX OUT WEST är allt annat än flickigt och fluffigt. Det är smart, aktuellt, insiktsfullt, träffsäkert och sjukt roligt! Läs och skratta dig harmynt!

Lilla Berlin på Facebook

Läs recensionen av Prins Charles känsla – Liv Strömquist

Fakta
Språk: svenska
50 sidor, häftad
Pris: 48 SEK (Bokus), 48 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Lina Neidestams Zelda är en ung självupptagen vardags-antihjältinna
som pendlar mellan hybris och mental kollaps.
I den exklusiva serienovellen Sex out West åker Zelda på
festivalen Way out West i Göteborg för att leva det vilda
festivallivet med ansvarslöst sex, ölhattar och rock n roll,
men det går inte riktigt som hon hade tänkt sig… 
Det och mycket mer av några av Sveriges roligaste serieskapare bjuds det på i albumet!

 

Med sedvanliga detaljkaskader utforskar Karl Ove Knausgård barndomen och smärtan att var ung i romansviten Min kamps tredje del.

Min kamp 3 - Karl Ove KnausgårdMIN KAMP 3 är en lång djupdykning ned i barndomens kärna. Perspektivet är barnets, även tidsformen är nästan strikt presens. Inget sträcker ut sig i medvetandet hos unge Karl Ove längre än några dagar framåt eller bakåt, om det inte är fråga om trauman. Det är en tudelad upplevelse att läsa med erfarenheter både som barn och som förälder. Knausgård skriver rakt in i själen på mig, det är som att vara påkopplad med hela sitt liv samtidigt som man läser om hans. MIN KAMP 3 är obehagligt detaljerat i vanlig ordning och det är framför allt smärtan att vara ung som sköljer över mig i våg efter våg.

I mitten av boken tappar jag sugen som i tidigare delar av romansviten, jävla Knausgård. Jag ser inte stilen, jag ser inte formen, läser bara om barn som leker. Vad är det jag missar? Måste jag backa, ha hela boken klar innan bilden framträder? Hela sviten? Ja, jag misströstar! Men när jag är på väg att ge upp bryter författaren Knausgård in och summerar, drar slutsatser och skickar mig vidare i berättelsen med nytt mod.

Det är till en början mycket referenser till serietidningar, så många att jag vill dra slutsatsen att han namedroppar sina tidiga influenser, kanske är det så, om inte annat i fråga om kvinnosynen som han själv uttrycker oro inför genom mammas förbud mot serieläsandet i linje med åttiotalets moralpanik. När jag blickar tillbaka på vad jag själv konsumerade i serieväg, hisnar tanken på att utsätta mina barn för samma sak.

Mellan raderna känner man författaren skulpteras av uppväxten; serieförbud och lånekort, de akademiska föräldrarna, faderns filosofiska fundering kring hur hummer smakar för olika personer, behovet att bli bekräftad, älskad.

Som man i jämförbar ålder med Karl Ove Knausgård är det skrämmande mycket som är bekant, så mycket att jag bitvis misstänker att min fascination för romansviten MIN KAMP är baserad på igenkänningen av min egen uppväxt. Som det där med att porrtidningar fanns överallt i skog och mark är märkligt, som den del i floran. Som hur obehagligt det faktiskt är att stiga ned i Knausgårds skolstart med nyinköpta pennvässare, blockflöjter och stenciler. Han läser serier som JONAH HEX, FANTOMEN och BLUEBERRY utan att tänka, följer bara med, ger sig hän, precis som jag gjorde. Det där med att rita, jag ritade massor, gubbar, palmer, ögon, monster, serier, precis som unge Karl Ove. Gör man det längre? Detaljer i all ära men det är när han fångar barnets känsla av att vara vilsen, att inte förstå och samtidigt inte våga fråga, om hur det är att försöka navigera i en värld full av gåtor och oförklarliga handlingar, som han är storslagen på riktigt.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård (Bild: nordice.is)

Fadern är närvarande även i denna del och när han inte är rosenrasande är han likgiltig och frånvarande. Från att uppta nästan all tankekraft och fokus på att inte väcka faderns vrede hos den unge Karl Ove i första delen av boken så försvinner han nästan obemärkt i andra delen.

Det tog mig nästan ett halvår att läsa ut MIN KAMP 3, vilket är ovanligt lång tid för mig utan att ge upp läsningen helt. Varför tar det sån tid för mig att läsa ut den? Beror läskrampen på smärtan att minnas och återuppleva hur det är att vara ung? Det är en krävande bok, ibland måste man upp till ytan och andas och att sedan är det lätt att dra sig för att åter dyka ned i djupet. Vidare är det inte endast igenkänningen som tvingar mig att återvända till denna hittills fantastiska romansvit, det är allmängiltigt och universellt. För mig är igenkänningen bara grädden på moset eller möjligtvis saltet i såren.

Recension av Min kamp 1

Recension av Min kamp 2

Lyssna på Karl Ove Knausgård som sommarvärd 2011 (P1)

Fakta
Språk: Svenska
442 sidor, inbunden
Pris: 184 SEK (Adlibris), 185 SEK (Bokus), 45 SEK för pocket (Bokia)
Beskrivning/synopsis: Tredje delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp kretsar kring en familj som en vacker augustidag 1969 flyttar in i sitt nya hus i Tromøya utanför Arendal på den norska sydkusten. Familjens yngste heter Karl Ove och är bara åtta månader gammal. I detta hus ska ha tillbringa hela sin barndom med cykelutflykter, kompisar, fotboll och musik. Men idyllen har en mörk underton. Pojken som framstår som så känslig har också en beräknande och manipulativ sida – djupt präglad som han är av livet i en familj styrd av en kontrollerande och oberäknelig fader. I första delen av Min kamp fick läsaren följa Karl Ove Knausgårds tonår och de blandade känslorna i samband med faderns begravning, i den andra delen står ett mognande författarskap och flytten till Sverige i centrum. Bok tre behandlar uppväxten i en kärnfamilj. Karl Ove Knausgårds roman är en av de senaste årens mest omdiskuterade böcker. Ännu en gång har han skrivit en fascinerande och mångfasetterad närstudie – den här gången i form av ett porträtt av konstnären som ung.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha