Leif GW! Mannen, myten, legenden och Sveriges egen kriminalprofessor har släppt lös ärkesvinet Bäckström igen. Den lille tjocke med supersalamin som jag älskar att hata. Kan det vara dåligt?

Innan jag satte mig för att skriva den här recensionen så surfade jag runt lite och blev förundrad över vad andra ansåg om den här boken. Enligt bloggvärlden så är ”Pinocchio” allt från seg, rörig och tråkig till sexistisk och grabbig. Några ansåg till och med att Bäckström var synonymt med Leif GW själv vilket skulle innebära att den sistnämde är ett sexistiskt och egoistiskt svin. Som sätter heder i att aldrig gör ett bra jobb, som snor allt han kommer över, som är helalkoholiserad och som föraktar invandrare, kvinnor, kollegor, barn…ja, i princip allt som rör sig på två ben i vårt avlånga land. Hmmmm…

Jag håller inte med på en enda punkt. Att en författare inte skulle kunna skapa en karaktär utan att kalkera sig själv tycker jag är nonsens. Samma resonemang skulle göra George Lucas till Darth Vader. Att det däremot finns fragment och delar av en författare i alla sorts karaktärer som hamnar i ordbehandlaren är nog närmare sanningen, men som sagt, då tror jag det finns andra figurer som ligger mer i fas med vår kriminolog än just Bäckström i den här lilla historien.

Bäckström ja, en man jag själv är rätt förtjust i. Just för att han är ett sånt svin. Han är allt jag själv föraktar, som jag inte vill eller för den delen, kan vara. Vilket gör honom intressant. En mänsklig avskrädeshög som jobbar inom polisen och då, i linje med sitt valda yrke, skall göra gott och inte sko sig själv på andras lidande och som oftast hamnar på den sida av lagen han egentligen skall bekämpa. Han är utan motstycke ett unikum inom svensk deckarlitteratur och jag tackar, bugar och bockar. Oftast vill säga, för ibland blir till och med jag trött på hans supersalami och jargong. I några av de tidigare böckerna så har hans förehavanden vägts upp av andra mer vettiga karaktärer och händelser. Dock inte denna gång då det bjuds Bäckström de Lux från sida ett till det bittra slutet. Vilket gör att det blir lite overload på hela verksamheten och jag blir till slut lite trött på attackflator, papegojor och sommargroggar.

Att Pinocchio skulle vara tråkig och händelselös håller jag inte heller med om. Nej, den har inte tempot som många deckare har idag. Det finns inga actionsekvenser, jakter eller cliffhangers. Istället puttrar historien på och karaktärerna och dialogen är det som det läggs fokus på. Till exempel så äter Bäckström en bättre middag med en man kallad GeGurra vid ett tillfälle i boken. Ett tillfälle som får bre ut sig över hiskeliga 65 sidor. Visserligen avhandlas en hel del under middagen men att låta två gubbar sitta och tjafsa från sida 313 till sida 378 är inte standardförfarande inom svensk kriminallitteratur. Jag kan förstå om en del tycker detta blir långtråkigt men jag finner det alldeles, alldeles underbart. Leif GW verkar fullständigt strunta i dramaturgin och låter saker ta sin tid och jag åker med och nästan myser i hur sakta och makligt historien rullar fram.

Vilket gör det fel att kalla denna bok för deckare. På omslaget så står det “En roman om ett brott” vilket är närmare sanningen då spänningen inte är av centralt värde i boken. Istället läggs vikten på dialog och ett rätt vardagligt men intressant utredningsförfarande som känns äkta och trovärdigt. Vilket jag inte har några mandat alls att säga då det närmaste kriminalitet och poliser jag har varit är ett par fortkörningar. Men med GW:s yrkesval och erfarenhet i botten så borde väl själva polisarbetet ha någon sorts förankring i den riktiga världen. Eller?

Jag tycker att “Mellan sommarens längtan och vinterns köld” är bland de bästa kriminalromaner som gjorts i vårt avlånga land. Vilket tyvärr “Den sanna historien om Pinocchios näsa” inte är. Den är en bra bagatell, en stunds underhållning och 630 sidor med Sveriges mest politiskt inkorrekta utredare, Bäckström. Det duger gott ibland.

Fakta
Språk: Svenska
630 sidor, inbunden
Pris:  79 SEK (Bokus), 189 SEK (Bokia), 95 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: ”Den här romanen är en ond saga för vuxna barn och om det inte hade varit för den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II, Englands premiärminister Sir Winston Churchill, Rysslands president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm, skulle det som den handlar om aldrig ha hänt. I den meningen är det en berättelse om det samlade och slutliga resultatet av de handlingar som fyra män genomför över en period på mer än hundra år. Fyra män som aldrig träffade varandra, som förvisso levde sina liv i skilda världar, och där den äldste av dem blev mördad fyrtio år innan den yngste av dem ens var född. Och som så ofta förr, oavsett i vilket sällskap eller sammanhang som han nu har hamnat, är det också Evert Bäckström som kommer att sätta punkt för historien.”

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha