Litteraturens näthatare Horace Engdahl har samlat mikrobetraktelser och fragment om allt från bloggare till kafeer, alla nära litteraturen.

Cigaretten efteråt - Horace Engdahl

Lusten att citera Horace Engdahls mikrobetraktelser eller fragment är nästan överväldigande, jag har verkligen fått bita mig i handen för att inte spamma ned Bokfetischists facebooksida och twitterström med allt tänkvärt som Engdahl träffat mitt hjärta med i denna godbit till publikation. Men ett citat vill jag i alla fall framhärda:

Litteraturens utgångspunkt måste vara som barägarens, att vi skall akta oss för att förbättra människosläktet. 

Även om Engdahl skriver om en mängd skilda områden så rör sig CIGARETTEN EFTERÅT ändå hela tiden i litteraturens utkanter eller, för all del, i dess kärna. Innehåll och form är beroendeframkallande, det är svårt att begränsa sig till en text, man frestas hela tiden att snegla på nästa och nästa och nästa.

Horace Engdahl går hårt åt bloggarna, det är som det skoningslöst detaljerade samtalet mellan tonårsflickor, säger han. Han varken bloggar eller twittrar själv, även om fragmentens format skulle fungera i det forumet. Engdahl säger sig läsa mycket lite, inte ens kollegan Peter Englunds blogg blir läst. Man vill gärna gå i svarsmål här, men faktum är att jag delar hans åsikt i stort, bloggarnas bidrag till världen är begränsade. Vi vill tillskriva dem större värde än vad de reellt har. Samtidigt kan pendeln svänga för mycket åt andra hållet och hålla snuttifiering och dokusopaförfall för skadligt och intelligensutarmande. Det är fel att bara titta på en sak, du är inte reducerad till att vara endast dokusopakonsument eller endast bloggare. Samtidigt klingar Engdahls ord lite ihåligt då han verkar vara dåligt insatt. Blogg är i realiteten ett lika vitt begrepp som bok och kan rymma allt från tonårsbabbel till lika fantastiska fragment som han själv publicerat i bokform.

Vad Engdahl missar med bloggar är att de inte alltid är att likställa med artiklar, essäer och liknande texter. Ibland är de sociala, ett sätt att diskutera eller umgås och då inte på en essäistisk nivå. Det hindrar ju inte att det finns bloggar med ambitionen att vara en kvalitativ text som misslyckas med sin föresats. Jag är övertygad om att Engdahl får stående ovationer av alla i hans intressesfär, men där jag står är han fläckvis daterad, gubbig och lite inskränkt, i denna fråga. Inte för att han har fel i sak utan för att han missar poängen, då han inte förstår det han kommenterar. Det är som att döma ut och sätta sig över Marcel Prousts samlade verk efter att endast ha läst SWANNS VÄRLD.

Horace Engdahl på Friskis & Svettis

Horace Engdahl på Friskis & Svettis (Bild: SR)

Efter mittdelen om kritiker och bloggare försämras Horace Engdahls betraktelser, tappar skärpan, känns spekulativa, gissande, förklädda med självsäkerhet. Men jag måste vara ärlig och ställa mig frågan; Är det Engdahl som förändrats eller min syn på honom? Jag är inte säker men jag tror att det är lite från kolumn a och lite från kolumn b. Jag bör även rannsaka min själ över varför jag valde en bild på Engdahl när han gympar på Friskis & Svettis. Jag vill avdramatisera honom, förminska och kanske till och med förlöjliga honom.

Jag kommer på mig själv med att tänka mycket på CIGARETTEN EFTERÅT  och Horace Engdahl och inte sällan med tilltalet din pompösa gubbjävel. Jag gillar det faktiskt, han är det grus i maskineriet jag behöver för att medvetet formulera mina åsikter och, i brist på bättre ord, ståndpunkter. På så sätt fungerar han som vissa näthatare. Något man bör fundera på är huruvida Engdahls ogina hållning är strategisk eller inte, speciellt när han skriver Det finns i grund och botten inget annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en plåga. Vilket lyfter en ny fråga: Blir jag duperad här? Var CIGARETTEN EFTERÅT tänkt att dra igång en storm i bloggvärlden, iscensatt av marionettmästaren Horace? Troligtvis inte.

Han är lite som James Wood som håller texten högre än författaren. Tänker bland annat på Woods avrättningsliknande recension av Paul Austers SHALLOW GRAVE  i The New Yorker. Men till skillnad från Engdahl tror Wood att mycket av framtidens journalistik och avantgardetexter finns och kommer att finnas på internet och bloggar. Ska jag likna CIGARETTEN EFTERÅT vid något så är det Olof Lagercrantz OM KONSTEN ATT LÄSA OCH SKRIVA, formmässigt skiljer de sig åt men även i tilltalet, Engdahl är kall, briljant och exkluderande medan Lagercrantz är varm och tillgänglig. Båda väcker läslust och nyfikenhet hos mig. Under tiden jag läser CIGARETTEN EFTERÅT känner jag hur mitt sätt att tänka och känna kring litteratur, om inte förändras så i alla fall påverkas. Jag blir verkligen störd av att Engdahl är villig att anta en onyanserad, förutfattad åsikt. Det rimmar illa med hans intellektuella framtoning. Ändå gillar jag både CIGARETTEN EFTERÅT och faktiskt även Engdahl, Sverige vore tråkigare utan honom. Han har skapat något varaktigt, tänkvärt och klart läsvärt, den pompösa gubbjävlen.

Lyssna på Horace Engdahl i P1 om Cigaretten efteråt

Läs recensionen av Om konsten att läsa och skriva

Läs recensionen av James Woods How fiction works

Läs James Woods recension av Paul Austers Shallow grave

Bokfetischist på Facebook

Bokfetischist på Twitter

Horace Engdahl och Stig Larsson medverkar i Babel:

 

Fakta
Språk: Svenska
158 sidor, inbunden
Pris: 149 SEK (på Bokus & Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Cigaretten efteråt. Betyder det vad du tror att det betyder? Eller tror du bara att du vet vad det betyder? I sina mikrobetraktelser ger Horace Engdahl perspektiv på tidsanda och vardagsbeteenden, på litteraturen och dess skugga kritiken, på historien och drömmen. Vi ser det bekanta från ett obekant håll. 

Horace Engdahls nya fragmentsamling innebär ett stämningsskifte jämfört med hans föregående samling, den uppmärksammade Meteorer. Men hans röst är sig lik: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.”  

 

Dags att utse årets bästa böcker lagom till julhandeln. Bokfetischist summerar utgivningsåret och lyfter fram tre favoriter med en gemensam nämnare.

Roberto Bolaño

Det är sällan lätt att avgöra vilka böcker som är värda att lyftas fram när ett år ska summeras. Jag har inte läst alla, svårt att vara objektiv med andra ord. Men om jag tvingas välja tre titlar från 2011 att hålla ovanför de andra så är det dessa:

Skulle jag bara välja en skulle det vara 2666, den krävde mycket men den gav också mycket tillbaka. Med reservation för att den är ganska grabbig och tar namedroppingen till fantastiska nivåer. Även MIN KAMP 2 har nära till namedropping vilket också MINNEN har. När jag står inför fullbordat faktum så är det lite överraskande att jag lyft fram tre titlar som strör referenser och författarnamn omkring sig. Är jag så enkelspårig? Förhoppningsvis inte och titlarna innehåller oändligt mycket mer än referenser som snarare är grädden på moset.

 

Uppmärksammade böcker 2011
Nobelpriset: DIKT OCH PROSA 1954-2004 – Tomas Tranströmer
Augustpriset: KORPARNA – Tomas Bannerhed
Man Booker Prize: THE SENSE OF AN ENDING – Julian Barnes

 

Årets bästa böcker
Dagensbok.com: Julklappsböcker 2011

Babel sammanfattar bokåret 2011:

 

 

Bob Hansson har skrivit VIPS SÅ BLEV DET LIV på temat liv. Han utforskar så gott som varje aspekt, nyans och upplevelse av ordet liv. Handlingen rymmer en mängd människor, platser och djur men framför allt hans egna känslor. Denna lilla pärla har hög feelgoodfaktor utan att bli gråtmild och sentimental.

Vips så blev det liv - Bob Hansson

Förordet skrämmer mig en aning.  Är det så här resten av boken ska låta, tänker jag. Det är mer som en dikt läst med en dramatenskolad röst, än förordet till en roman. Inte dramatenskolad på det trevliga sättet utan det dåliga, jobbiga. Lyckligtvis är resten av boken behaglig att lyssna på och Hanssons lena röst gjuter än mer liv i historien. Det slår mig att han är en riktig mysfarbror. Inte alls som den lite gapige poetsidekicken i höstens BABEL som jag log reserverat åt. Nej, i ljudboken VIPS SÅ BLEV DET LIV är Bob Hansson 2011 års Beppe Wolgers och där jag kommer ifrån är det någonting bra.

Det är självutlämnande både direkt och indirekt. Via fiktiva karaktärer som han ömsom tar tillbaka och själv kliver fram och ömsom återuppväcker och kliver tillbaka, beskriver han lekfullt sitt innesta och är indirekt öppenhjärtlig. Det är alltså någon form av autofiktion, en del är tillspetsat annat sant ett tredje hittepå. Jag tänker osökt på Hunter S Thompson där kärnan är sann, men det är inte så noga vem, hur eller var. Ibland spretar det och hoppas mellan tid, karaktärer och platser ganska friskt, men det hålls ihop tematiskt och det funkar.

Han bygger tålmodigt bilden över hur bräcklig vår tillblivelse är, att så mycket som en enda tillfällighet mer eller mindre så hade inte just du funnits till. Det är en vacker bild och rolig, faktiskt. Det är inget litet tema Hansson tar sig an; Vad som är liv. VIPS SÅ BLEV DET LIV spänner över snart alla aspekter av ordet, begreppet och känslan av liv, från den lilla blågrönalgen till mamma kallskänka som förlöser Robert Hansson på Helsingörfärjan. Det är imponerande att han kan skriva så fängslande om gurus och att finna sig själv utan att sälja sig till hippiemyten eller ens tycka om hasch. Än mer imponerande är att jag som är snudd på anti-newage-aktivist och som inte köper det där finna-sig-själv-genom-meditation-dravlet lyssnar andlöst, timme efter timme. Det är mer än många andra svenska författare har lyckats med.

Hansson är både personlig och global, både ömkligt svensk och ledigt världsvan, miljömedveten och självbiografisk i samma mening. VIPS SÅ BLEV DET LIV är en attack på både honom själv och svenskheten han lider av. Det är lekfullt, sorgligt, poetiskt och mångsidigt. Jag njuter i fulla drag och VIPS SÅ BLEV DET LIV får gärna följa med på löparrundan.

Det här är måbralitteratur utan den där motbjudande sentimentala ådran. Bob Hansson är en en mycket bättre författare än jag kunnat ana. Det går inte att värja sig från hans ord som skänker en exakt återgivning av en känsla eller får en att skratta rakt ut med kaffe sprutande ur näsan. Då är det bra att det är en ljudbok, en kaffeprickig pocket läser man förmodligen bara en gång.

Bob Hanssons blogg

DN recenserar Vips så blev det liv

SvD recenserar Vips så blev det liv

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Bob Hansson)
Pris: 89:- Storytel (provlyssna)
Beskrivning/synopsis: På ett plan till Indien sitter en ung och övergiven Bob Hansson med ett slitet pass med några uppätna sidor. Utan visum. Men med en ivrig tro på att allt kommer att lösa sig ändå. Tänk bara så många männi-skor som var tvungna att mötas och kopulera med varandra för att han skulle bli till! Alla dessa spermier och ägg genom tusentals år som har lett fram till just honom. Och i Indien väntar mycket riktigt hans öde. Hon heter Alak och är allt han kunnat önska sig. Ändå tvivlar han det borde finnas något mer, något större?  Bobs resa är inte slut. Den har bara börjat. Han blir både förälskad, fängslad och tvingad till tantriskt sex innan han får åka hem igen. Och i Himalaya möter han till sist en man som kommer att förändra hans liv: gurun BabaBaba. Nästan tjugo år senare sitter Bob i ett litet hus i Småland med fru och barn och tänker tillbaka på sin tid i Indien och sin inre resa, men också på sin familj, på generationerna före honom och den osannolika slumpen att de alla möttes. Samtidigt oroar han sig för sin dotter. Vad kommer att finnas kvar av världen när hon är stor? Kommer hela det mirakel som är livet att gå om intet? Kommer blågrönalgernas hårda arbete vara förgäves? Vips så blev det liv är en roman om de storslagna tillfälligheter som behövs för att ett liv ska bli till och en hyllning till den underbara värld vi lever i, som i svindlande tempo håller på att gå förlorad. Det är en magisk och livsfylld bok av en av Sveriges mest egensinniga författare, som för fyrtio år sedan föddes på en båt och kom i land i en diskkorg.

 

2666 - Roberto Bolano

Det är helt och hållet Babels fel. I gårdagens program gjorde man ett reportage om den hädangångne Roberto Bolaño och hans alster, i synnerhet 2666. Nu ska det, i ärlighetens namn, inte till mycket för att jag ska gå i spinn, men i spinn är jag.

Sprang till världens bästa skolbibliotek och lånade raskt DE VILDA DETEKTIVERNA och OM NATTEN I CHILE och båda har trängt sig före i att-läsa-kön. …and all the colored girls go do doo do doo!

Helvetes jävlar vad det är underbert med böcker och att upptäcka nya intressanta författare och böcker.

Bli kåt du med:

Se Babelavsnittet (ligger uppe till 2010-12-18)
Svenska Dagbladet recenserar
Jonas Thente (DN Bok) om släppet
Dagensbok recenserar
Enbokcirkelföralla recenserar
Expressen recenserar

 

James Wood skriver hela tiden korrekt och är bitvis snudd på analt objektiv. En grymt bra bok, som kräver uppmärksamhet. Slöläsaren gör sig icke besvär.

How fiction works - James Wood

Först känner jag mig dum, det är inte bara alla svåra engelska ord som får mig att läsa om rad efter rad. Det känns lika komplicerat som tvillingparadoxen, men snart lossnar det och jag hänger med, utan problem faktiskt. Till en början tycker jag att han överanlyserar och tillskriver detaljer högre värde än vad de har, men Wood vinner över mig trots att jag saknar klassisk (läs litteraturvetenskaplig) skolning. Några sidor till och jag ser hur knivskarp Wood är i sina iakttagelser och snudd på analt objektiv. Han är korrekt, på gränsen till snorkig, men aldrig just snorkig utan snarare brutalt ärlig. När han t ex kallar kundrecensionerna på Amazon för dumma så är han faktiskt saklig och inte personlig. Jag känner mig oxå träffad några gånger, som när han nyanserar den vanliga slentriansågningen av litteratur där spänning får gå före ”innehåll” eller när man rutinmässigt avfärdar karaktärer som ytliga. Jag finner mig själv skyldig!

Denna bilden är bara till för att du inte ska behöva skämmas på fikarasten och säga att skådespelaren James Woods skrivit en bok.

Wood vs Woods

Wood pekar på saker jag själv aldrig skulle upptäcka, första citatet i boken läser jag igenom och gäspar nästan av leda, direkt efter skriver han vilket underbart stycke det är. Jag fattar ingenting, läser om, smått okoncentrerad då jag är på säsongens sista fotbollsmatch. Jag fattar ändå inte storheten utan läser vidare och Wood visar, steg för steg, vad det är som är så märkvärdigt med detta stycke. Jag känner mig som min son när vi plockar svamp och han står i ett hav av kantareller (hälften av vilka han ovetande trampat på) och jag pekar på svampen och säger tittar vad mycket svamp och han blir otroligt glad och plockar svamp bubblande av skratt. Oj, vilken haltande metafor, men Wood pekar alltså ut svampen åt mig.

Senast jag läste något så bra om litteratur var J.M. Coetzees FRÄMMANDE STRÄNDER som fick mig att läsa Kafkas BOET med stor behållning.  Men till skillnad från FRÄMMANDE STRÄNDER ställer och besvarar HOW FICTION WORKS mer grundläggande och enligt mig svårare frågor om litteratur.

James Wood har skrivit en grymt bra bok, som kräver uppmärksamhet, fokus och ibland ett och annat uppslaget ord (använd valfri översättningsapp i din smartphone). En ny sida av litteraturen öppnas och den är underbar, att en så torr och korrekt prosa kan bära så mycket upplevelse, ahakänslor och njutning är häftigt. När jag läst klart, vill jag genast börja om från början igen.

Läs Woods fantastiska sågning av Paul Auster

 

Två dagar kvar, är det inte lite väl tyst om årets nobelpristagare i litteratur?

Peter Englund

Inte mycket till spekulationer. Ladbrokes tror att Ngugi wa Thiong’o ska vinna. Undrar om man sysslar med positiv särbehandling i Svenska akademien som man gör på kultursidorna (Kolla in Babel om du missade kritikerdiskussionen: http://svtplay.se/v/2170872/babel/del_5_av_12)? I så fall kommer det inte att bli några engelska vinnare på några år. Sedan priset började delas ut 1901 har vi haft 26 engelska vinnare och en arab. Kvinnorna har fått ett uppsving de senaste åren (Jelinek, Lessing & Muller) så kanske är man inne på postiv särbehandling i alla fall eller är det så att man har slutat med den negativa särbehandlingen.

Man gissar på de gamla vanliga favoriterna, Philip Roth, Cormac McCarthy, o s v. Men är det någon som har gjort en kvalificerad gissning? Vem har gissat rätt genom åren? Är det någon som har gissat rätt mer än två gånger?

Om man bortser från litterära kvalitéer och bara går på min överförenklade logik borde det bli en manlig arab som vinner och googlar man runt lite så hittar man en som är vid liv: Elias Khoury, jag gissar på honom. Vem gissar du på?

Nobelpriset i litteratur (sänder live på torsdag)

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha