Den före detta radikala islamisten Mohamed Omar har kommit ut med en riktigt bra diktsamling om Uppsala.

Skymning öfver Upsala - Mohamed OmarJag kan inte riktigt avgöra om Mohamed Omars diktsamling SKYMNING ÖFVER UPSALA är självbiografisk eller autofiktiv. Det spelar strängt taget inte så stor roll för känslan av autenticitet är där. Den är berättad med en behaglig självdistans, utan att han krälar i smutsen framför läsaren. Trots att det är en diktsamling drar SKYMNING ÖFVER UPSALA mer åt novellhållet, men behåller diktens lekfullhet och spelutrymme.

En googling av Mohamed Omar ger en obehaglig läsning. Mellan 2009 och 2012 var Omar radikal islamist, antisemit och emot homosexuella. När han senare gjorde avbön i häftet EN OPIEÄTARES BEKÄNNELSER ska något som närmast kan liknas vid stress ha varit orsaken till hans irrationella uttalanden. Jag vet inte, så stressad har jag aldrig varit att jag blivit en rasistisk bögmotståndare. Någon som drar samma slutsats som jag är Kristian Lundberg på HD som smällde dörren i ansiktet på Omar, när denne ville tillbaka in i kulturetablissemanget efter sina ”irrfärder”, i sin artikel om EN OPIEÄTARES BEKÄNNELSER. Ett år senare är det faktiskt Lundberg som gläntar på dörren och skriver en uppskattande recension av just SKYMNING ÖFVER UPSALA.

Mohamed Omar (Bild: Knut Lindelöf)

Mohamed Omar (Bild: Knut Lindelöf)

Diktsamlingen är alltså Omars andra chans, ett steg på vägen tillbaka till kulturvärlden. Sigge Andersson på Tidningen Kulturen är orolig för vad vi kan gå miste om rent litterärt om vi inte släpper in Omar igen. Han pekar på stora författare som haft otäcka åsikter och nämner Hamsun, Strindberg och Céline. Även om jag inte vill skriva in Omar i den skaran finns det en poäng och SKYMNING ÖFVER UPSALA är riktigt bra läsning och inget av allt ståhej i medierna hade jag kunnat ana mig till enbart genom att läsa den.

Det är mycket referenser i SKYMNING ÖFVER UPSALA, allt från de stora författarna, till smalare poeter, till KUNG LEAR, till skulpturer och kulturhistoriska byggnader i Uppsala. Men även filmer som WAR GAMES, 2001-ETT RYMDÄVENTYR och INVASION OF THE BODY SNATCHERS och programmering i Basic. Det blir intressant när Omar väver ihop dessa referenser med självupplevda händelser och de blir med ens personliga och deltagande. Något som ytterligare höjer nivån är att det finns länkar mellan dikterna, som om man följde en tankekedja eller en händelsekedja. Allt hänger ihop hur splittrat det än kan verka till en början. Mohamed Omars berättelse, uppdelad i olika dikter, rör sig helt fritt över tiden. Än är det nutid, än 1950-tal och det flyter sömlöst in i vartannat. Till slut börjar Omar själv att vandra in och ut i tiden.

 

Läs Mohamed Omars blogg

Läs Kristian Lundbergs artikel om En opieätares bekännelser av Mohamed Omar (HD)

Läs Kristian Lundbergs recension av Skymning övfer Upsala (HD)

Läs Sigge Anderssons recension av En opieätares bekännelser (Tidningen Kulturen)

 

Fakta
Språk: svenska
79 sidor, danskt band
Pris: 145 SEK (Adlibris), 148 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis:  Mohamed Omar (f. 1976) är uppvuxen och bosatt i Uppsala. Han har med diktsamlingar som Tregångare (2005) och Faraos förbannelse (2007) blivit en av Sveriges mest lästa och uppskattade poeter. Om Tregångare skrev Bo Gustavsson i Upsala Nya Tidning: ”Mohamed Omar är det bästa som hänt svensk poesi på länge”. 

Omars poesi kännetecknas av ett skarpt underifrånperspektiv och en förmåga att återupprätta individer i marginalen. Skymning öfver Upsala är en personlig samling dikter där den linjära tiden är upphävd och historia och nutid blir delar av ett och samma skeende.

 

På Svenska Akademiens nionde stol sitter en skön författare, Torgny Lindgren. Minnen är den självbiografiska bok han länge vägrat skriva. Men det är inte heller en självbiografi i vanlig bemärkelse. Här står form och filosofi i främsta rummet, kronologiska händelser är underordnade.

Minnen - Torgny LindgrenAtt läsa en god bok är som att surfa på webben, det är referenser, diskussioner med och om andra verk, tankar, fakta och lögner. Att läsa MINNEN är som att surfa på en superwebb kallad VästerbottNET, den är neddestillerad och innehåller bara gräddan. Här finns litterära referenser och deras direkta eller indirekta betydelse för Torgny Lindgren och hans författarskap. Här nämns hur uttrycket ormens väg på hälleberget blev känt för honom. Han namedroppar Søren Kierkegaard, August Strindberg och Viktor Rydberg samt en rad andra författare som han växt upp till. Här diskuteras Selma Lagerlöfs homosexualitet vid hans mors dödsbädd och hur mycket han beundrar Thomas Mann.

MINNEN är så nära man kommer en självbiografi när det är Torgny Lindgren som skriver. Vi får följa tankar, filosofi och influenser snarare än kronologiska händelser i Lindgrens liv. I en underbar passage ratar han journalistiken med motiveringen att det är skrivandets motsvarighet till syndafallet, redaktören menar att syndafallet öppnade våra ögon för sanningen. Lindgren svarar då att han inte är intresserad av sanningen han vill ”fylla tomrummet i medvetandet”. Vilken underbar premiss för ett författarskap!

Stig Cederholm - NotisRoande, sant eller ej, är att Lindgrens första möte med en författare var mötet med Stig Cederholm och hur han förfördes av hans charm. Enligt Lindgren ska Cederholm, förutom att han stred med tysken under andra världskriget, ha förskingrat, stulit och lånat pengar av folk från bygden kring Raggsjö där Lindgren växte upp. Men Cederholms beteende avfärdades med att man fick förlåta en författare nästan vad som helst.

Lindgren kan bara genom att återge ett samtal eller beskriva en person lyckas få det till ett tidsdokument som beskriver, seder, verktyg, språkbruk, livssyn, lakonisk filosofi och den instinktiva livsviljan som tycks finnas även om man vet att livet saknar mening. Han säger även att hans författarskap har präglats av att försöka beskriva att det finns inget ‘slutligen’ samtidigt som det är ett måste för en bok.

Daniel Sjölin i BABEL gör en trevlig intervju med Torgny Lindgren våren 2010

Lindgrens västerbottniska är varm och trygg att lyssna till och jag myser åt hans utdragna n och m i slutet på orden, till och med när han citerar på tyska smyger det sig in: schwednnn. Västerbottniskan passar väl till språket, texten. Torgny Lindgren som både uppläsare och författare vet precis var han ska lägga tonvikten och han kan uttala speciella ord som schvattn (svarten) så att det låter som det ska.

Han är rolig, smart, beläst. Ska jag likna detta vid något blir det Nikanor Teratologen, men det är en orättvis jämförelse. Det är mest språket som känns igen, knappast handlingen eller äcklet eller refererenserna. Om jag ska vara ärlig så inte ens språket även om de båda är från Västerbotten.

Torgny Lindgren pratar om MINNEN (och nämner även här Thomas Mann som en stor inspirationskälla)

Det här liknar ingenting jag läst tidigare. Få böcker som jag läst har väckt så mycket tankar, känslor, idéer rent av som MINNEN. Det är djupt eller snarare eftertänksamt samtidigt som det är roligt och jag ler mig igenom flera långa passager. Att en man i Lindgrens ålder kan skriva så vitalt och att med en sån ordström inte upprepa ett ord är kort sagt förbluffande. MINNEN är bra.

Dn recenserar Minnen

Läs om Torgny Lindgren på Svenska Akademiens hemsida

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Torgny Lindgren)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.[...]”

 

Strindbergs stjärna - Jan Wallentin

För ett par veckor sedan läste jag i DN en ganska negativ recension av Jan Wallentins STRINDBERGS STJÄRNA.

Jag valde dock efter viss tvekan ändå att köpa ett exemplar när jag var ute på Maxi och handlade härom veckan. Redan på förhand fanns alla ingredienserna för en litterär katastrof på plats. En ambition om att efterlikna Dan Brown och en handling där allt från Nazister till Fet-Mats och ingenjör Andrées misslyckade ballongfärd skulle ingå.

I boken får man följa Don Titelman, Wallentins svar på Robert Langdon. Titelman är en judisk forskare vid Lunds universitet som specialiserat sig på mytologi. I det inledande kapitlet får vi följa en ganska osympatisk grottforskare som djupt inne i ett övergivet gruvschakt hittar ett ovanligt välbevarat lik och ytterligare ett mystiskt föremål som han ej visar för polisen. Det mystiska föremålet visar sig vara ett kors av okänt material och ursprung. Titelman blir ombedd att ta en titt på det men hinner inte fram i tid, dykaren mördas, korset försvinner och Titelman är huvudmisstänkt för mord.

Så här långt gillade jag faktiskt boken, det fanns en hel del bra idéer och en begynnande konspiration tornade upp sig. Men någonstans här efter första kapitlet började allt spåra ur och allt blir sedan till en helt otrolig och på gränsen till infantil historia. Låt mig ge ett exempel, Titelman har en halvskum syster som råkar vara datahacker och lever eremitliv under en gammal övergiven tunnelbanestation i Stockholm. Hon har en komplett inredd godsvagn som hon låter frakta omkring huvudpersonen i kors och tvärs i Europa under resten av boken.

Historien om korset som dykaren inledningsvis hittade är inte mindre otrolig, hör här: Korset hittades av upptäcktsresanden och nazistvännen Sven Hedin i Mongoliet, skickades sedan till August Strindberg för alkemisk analys, som skickade det vidare till sin brorson Nils, som kom på att stjärnan kunde hettas upp och på så sätt projicera en tredimensionell bild över var en nedgång i underjorden, som dessutom flyttar sig hela tiden befinner sig, och att Andrée-expeditionen som Nils deltog i hade som huvudsyfte att hitta denna nedgång.

Så här långt läste jag ändå med viss behållning men det blir mycket värre, snart kommer Himmler och nazisterna in i bilden….

Jag kan inte med gott samvete rekommendera den här boken till någon. Om man vill läsa en bra konspirationsteori rekommenderar jag i stället James Ellroys utmärkta EN AMERIKANSK MYT och efterföljande SEXTUSEN KALLA.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha