Det här är den sista delen och pusselbiten i den parallella världen 1Q84. De sista sidorna som ska knyta ihop och avsluta alla de trådar som spanns hej friskt i de tidigare två delarna. Jag har längtat och suktat och bar hem den här boken som en fjortis hade burit hem VIP-biljetter till ett möte med Justin Bieber. Men…

… den här texten börjar med en varning. För om du inte läst de två tidigare delarna så ska du inte läsa den här recensionen, då ska du istället känna ett sting av kulturell underlägsenhet, kryddat med skam, och införskaffa dessa förträffliga volymer pronto. Livet är för kort för att gå miste om de bästa pralinerna i asken. För att inte tala om att följande rader innehåller saker du inte vill veta just nu. Men tillbaka till mig själv…

…som ihärdigt väntat på förlossningens ögonblick, slet upp boken och konsumerade den i en faslig takt. Jag ville veta om luftpuppor, om det blev något självmord, om sekten skulle få tag på mördaren, om den omöjliga kärleken skulle bli möjlig och allt annat som hade gnagt i mitt inre.

Men där historian innan var en effektivt berättad thriller stöpt i Haruki Murakamis patenterade form så planar nu hela historian ut. Aomame, bokens japanska Lisbeth Salander karaktär, som tidigare har sprungit runt och slaktat as till män med en sylvass ispik sitter nu och gömmer sig i en lägenhet i nästan hela boken. Tengo, författaren, som tidigare befunnit sig mitt i historian öga och blivit indragen i det ena mysteriet efter det andra sitter här vid sin faders dödsbädd i mer än halva textmassan. In på arenan kliver förvisso en tredje figur, spanaren Ushikawa, inhyrd av sekten som jagar Aomame och Tengo. Men han adderar inte spänning och energi utan lunkar mest på och sprider med sitt missbildade yttre en viss lyteskomik över hela historien. Där förra boken slutade med adrenalinet och mystiken exploderande över sidorna så lägger sig den här boken på en betydligt lugnare nivå där alla berättartrådarna visserligen knyts ihop, men ohhh… vad det görs… odramatiskt. Det går  helt enkelt för lätt och där Haruki byggt upp enorma förväntningar, lagt sidor på att utveckla och förtäta intriger så avslutas en del saker här med ett par rader. Och min besvikelse lägger sig som en blöt filt över alltihop. I alla fall till en början.

Men om vi backar och byter infallsvinkel. Bort från mina förväntningar och påhitt om hur tredje delen skulle vara så hamnar boken i ett lite annat skimmer. Utan tvekan är detta trilogins svagaste del, däremot inte dålig. Att bygga upp en thriller där den lugnaste akten också är det sista borde vara ett dramaturgiskt självmord utan återvändo. Men det är samtidigt så att Haruki Murakami har byggt sitt namn, och varumärke, på att skita i dramaturgi och ignorera skrivna som oskrivna regler. I hans böcker kan allt hända, precis allt, och en författare som inte bryr sig om verkligheten, tiden eller vad som egentligen överhuvudtaget är möjligt behöver ju inte göra som alla andra och bygga upp sin roman till ett klimax av Guds nåde i del tre. Nä, han exploderar i tvåan och serverar i trean istället en kärlekshistoria. En kärlekshistoria som får breda ut sig och ta plats från allt annat som figurerat i boken. Han slipar bort allt onödigt, avslutar störningsmomenten och ger plats åt kärlek och förväntan istället för action och spänning. Och när jag kommit över min besvikelse över att inte bli matad med vad jag förväntade mig så äter jag villigt av det som serveras. Lite missnöjd men det smakar rätt så gott i alla fall.

Så summa sumarum. De här tre böckerna är en helhet och går absolut inte att läsa som enskilda verk. Så även om jag blir lite besviken på trean så tycker jag att det kompletta verket 1Q84  är snudd på fantastiskt. Det är en resa som tar dig utanför förnuftets gränser och tillbaka och du ska läsa den. Jag lovar dig en underbar resa som du inte kommer att få någon annan stans.

PS: Kanske en lustig sak att hävda efter den här recensionen men Haruki Murakami kommer få nobelpriset en dag. Jag lovar.

Recensionen av 1Q84 1 och 2.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
Inbunden
Pris: 179 SEK Adlibris och Bokus
Beskrivning/Synopsis: 1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.
Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.
Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.

 

Detta har kallats Haruki Murakamis största bedrift och hans mest ambitiösa verk någonsin. Hmmm… vet inte om jag riktigt kan hålla med om det men väldigt bra är det.

Haruki Murakami tar med 1Q84 steget in i thrillerns värld. För det är vad den här boken i grunden är. Han har tidigare varit nära i en del böcker men nu tar han och omfamnar formatet fullständigt. Men Murakami hade inte varit Murakami om han hade gjort detta på något standardiserat sätt. Nä, vad vi får är en fet bastard till historia som både innehåller Murakamis traditionella ämnen såsom ensamhet, mystik och en realism som hela tiden balanserar på gränsen till en parallell värld, eller om det är tvärtom, samtidigt som det smyger in mord, lönnmördare, exploderande hundar och onda sekter. Och det blir inte sämre av att han kryddar alltihop med en sorglig kärlekshistoria bestående av oförlöst längtan och gamla drömmar. Resultatet blir precis vad man kan vänta sig, en totalt oförutsägbar och vridet mångbottnad thriller där precis allt kan hända, och gör det.

Aomame är japans svar på Lisbeth Salander. En fysiskt vältränad lönnmördare som sticker ispikar i nacken på män som på något sätt plågat eller förgripit sig på kvinnor och barn. Ensam  sitter hon en dag i en taxi på väg till ett nytt ovetande offer. Ispiken är vässad och hon sitter och lyssnar på verket Sinfonietta av Janacek då bilen fastnar i köerna på en motorvägsbro. Räddningen blir en trappa vid sidan av vägen för att sedan leta upp ett annat transportsätt. Problemet är bara att plötsligt har poliserna sina gamla uniformer och månen har fått en liten grön extramåne jämte sig.

Tengo är en ensamvarg som jobbar som mattelärare men som egentligen vill bli författare. Han skriver på sin fritid och har hittills fått några få noveller publicerade. En dag får han i uppdrag att strukturera upp och bättra på ett verk kallat ”Luftpuppan”. En text skriven av en 17-årig dyslektisk tjej som handlar om några odefinierade figurer kallade ”The little people” vilka verkar i en värld med två månar.

Dessa två personer får i boken vartannat kapitel och deras parallella historier får snabbt flera gemensamma beröringspunkter. Dubbla månar, längtan efter kärlek, sektmedlemmar, sex, Sinfonetta, dödsfall och flera oförklarliga händelser. Murakami skriver snabbt, enkelt och lättläst och historien griper ett rejält tag i mig och precis som i vilken bra deckare som helst så måste jag läsa ett kapitel till, och ett till och jag orkar nog ännu ett.

Det har pratats mycket om hans influenser, om buddismen som skulle genomsyra 1Q84, George Orwell, irländska sagor och så vidare men jag finner detta helt ointressant och en kvasidiskussion. Vad som är intressant däremot är författarens olika aspekter av fristad, flykt och parallella världar. Under sin miserabla uppväxt flyr Tengo genom att plugga matte dygnet runt. En värld han kan kontrollera och förstå. När han bli äldre så blir det istället skrivandet som tar över. Ett privat ställe där han återigen kan kontrollera vad som händer. Aomame har flytt från den sekt som hon föddes in i och nu försöker hon vara fri genom att ha så få krav på sig som möjligt samtidigt som hon desperat letar efter kärleken.  Andreas Mattsson, musiker och en gång sångare i Popsicle, sa någon gång att han egentligen skriver om samma sak om och om igen i sina låtar. Han försöker bara göra det lite bättre och från en ny obeprövad infallsvinkel.  Och efter att ha läst samtliga till svenska översatta verk av Haruki Murakami så börjar ämnena ensamhet, flykt och fristad kännas igen. Något han angriper i roman efter roman. Men han gör det intressant och på ett mycket spännande sätt och finner alltid någon ny vinkel som han inte varit och tafsat på innan. Parallella världar behöver inte vara spöken och troll utan en vanlig enkel mattebok.

Jag tycket detta är riktigt bra och en av Murakamis bättre böcker. Att han kan få i hop en oförklarig historia som denna och samtidigt få den så spännande och intressant är imponerande. Ett definitivt måste för Murakamifantaster men också för de som i vanliga fall mest läser spänningsromaner men kanske vill vidga sina vyer lite och prova på något annat.

En riktigt negativ sak finns dock då den tredje och avslutande delen inte finns på svenska ännu. Så om du planerar att läsa 1Q84 så rekommenderar jag att du väntar till del tre kommer. För tvåan slutar på ett sätt som nästan gjorde det fysiskt smärtsamt att inte få fortsätta. Men när alla tre böcker i serien finns till hand så skaffa dig några timmars frihet och verklighetsflykt i din egna parallella värld: 1Q84.

För ett tag sedan hade DN en mycket bra text om Haruki Murakami.
Läs den här! 

Det klassiska verket Sinfonietta av Janacek har en betydande roll i boken och blev en storsäljare i Japan då böckerna släpptes där. Om du har Spotify så kan du lyssna här. Sinfonietta

Fakta
Språk: Svenska
450 sidor del ett, 400 sidor del två,  inbundna
Pris: 179 SEK st
Beskrivning/synopsis:Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden? Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse. Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha