Romanprisvinnande Hägring 38 är en historisk roman där retoriken hos de besuttna männen känns igen från de rasistiska leden idag.

Hägring 38 - Kjell WestöKjell Westös HÄGRING 38 må vara en historisk roman, men kunde inte vara mer aktuell med de rasistiska strömningar vi upplever i dag, både i Sverige och i Europa. Den utspelar sig i Helsingfors 1938 och i diskussionerna mellan  de bemedlade männen så dyker de obehagliga åsikterna upp, där man vill dela upp samhället i vi och dem.

Det tar inte många sidor innan jag inser hur lite jag faktiskt vet om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. När jag läste Sofi Oksanens STALINS KOSSOR var det inget som märktes eller påverkade min läsupplevelse. När jag läser HÄGRING 38 känner jag mig mer hämmad av min okunskap. Westö lämnar mig inte i sticket utan förklarar det som behöver förklaras, men han stryker mig mothårs.

Det är kanske en av verklighetens brister, sa han. Att vi måste snygga upp den också när den är som vackrast.

HÄGRING 38 sopade hem Sveriges radios romanpris i år trots imponerande motstånd och den är en värdig vinnare, även om den inte passar min smak så bra. Jag tycker att det går för långsamt, det tar för lång tid att komma till saken, det är för omständigt och det är faktiskt ointressant trots att det är nästan omöjligt att inte dra paralleller mellan retoriken man svänger sig med i boken och den man hör rasisterna använda idag. Dessutom är det en lång och saktfärdig uppbyggnad mot slutet som sedan inte infriar mina förväntningar utan känns rumphugget och oförlöst. Det är kul att ha läst HÄGRING 38, men jag kommer inte att återvända till den eller rekommendera den till någon jag känner.

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

 

Fakta
Språk: svenska
299 sidor, inbunden
Pris: 169 SEK (Adlibris), 194 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.
Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.
Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Kjell Westö visar än en gång att han är en av Nordens viktigaste uttolkare av vår historia, av hur storpolitiken griper in i människors innersta liv. Hägring 38 följer, i en tätare och mer thrillerartad form, linjen från hans ”Helsingforsbukett”, de fyra stora romaner som skildrade Helsingfors och Finlands 1900-tal: Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, den Finlandiaprisbelönade Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten.

 

Den här boken har jag både köpt och läst två gånger. Mitt första exemplar, inbundet och fint, försvann i min iver att få min bekantsskapskrets att inse dess potential. Andra inköpet blev en pocket, någon måtta får det vara, som nu är tummad, gul och rejält läst. Den är vacker på ett sätt som bara en välläst bok kan vara. Och är det någon bok som skall läsas så är “Brev från nollpunkten” en av dem.

Boken är uppbyggd på sex kapitel. Varav samtliga har en egen historia om mänsklig dårskap att berätta. Vi får följa Paul Nash som deltar i första världskriget som krigskonstnär och tillbringar sina dagar med att rita och måla av det blodbad som omger honom. Sen får vi ta del av Stalins utrensningar och kapitel tre tar upp det arkitektoniska storhetsvansinne som drabbade både Sovjetunionen som Nazi-tyskland där det alltid handlade om att bygga störst för att visa sina nationers överlägsenhet. Vi får ta del av förintelsen i “På rundtur i labbet” och följa de allierades terrorbombningar av Tyskland för att slutligen vara med om släppen av Little Boy och Fat Man över Japan.

Det är ingen munter bok som Peter Englund släppte 1996. Men trots detta så skulle jag vilja säga att detta är en bok som alla borde läsa någon gång i livet. För vad den handlar om är när människan och mänskligheten förlorar kontrollen över tillvaron och låter den totala ondskan ta plats istället för empati och förnuft. Oftast sker detta genom avhumanisering och när mördandet blir byråkratiserat. Eller som Englund skriver i boken angående bombningarna av Tyskland:

“Den moderna byråkratin och den moderna teknologin förenades så för att ge en dubbel distansering till offren – förutan den hade dödandet i den här skalan varit en omöjlighet.”

Englund tar med sin sex kapitel en helhetsbild av det extremt blodiga 1900-talet där ideologi, teknik och utveckling dräper miljoner och fullständigt kör över världen med mänsklig ondska. “Brev från nollpunkten” får mig att inse att trots min tro på människans godhet så måste vi se upp när idiotin blir norm, när grupperingar blir avhumaniserade och när masspsykos, totalitära strömningar och indoktrinering kan få de mest godhjärtade att begå de mest avskyvärda handlingar. Englunds skriver engagerat och hans förmåga att lyfta fram den lilla människan i de stora händelserna gör boken än mer intressant. Genom det lyckas han sätta livet i centrum och en mänsklig aspekt på de ibland så ofattbara händelserna.

Trots att “Brev från nollpunkten” utspelar sig under förra århundradet så är den lika aktuell idag. Tro ingenting annat. Läs den.

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
292 sidor, pocket
Pris:  50 SEK (Bokus), 54 SEK (Bokia), 51 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Brev från nollpunkten är en samling historiska essäer som på olika vis berör och belyser det mörka 1900-tal som nu har nått sin ände. Styckenas motiv spänner från det första världskriget, seklets startpunkt och ur-katastrof, över olyckorna 193945 och den totalitära erfarenheten i dess stalinistiska och nazistiska skepnader, ända fram till dagens krig på Balkan och i Afghanistan vilka skildras utifrån författarens egna erfarenheter på plats. I essäerna bjuds läsaren på en rad detaljskarpa och drabbande skildringar av personer och händelser, fenomen och miljöer. Där kan man bl.a. läsa om vad som hände när Hitler och Stalin tävlade om att bygga världens största byggnad; om den engelske konstnärens upplevelser i 1917 års skyttegravar, som resulterade i några av seklets mest skakande målningar; om den unga ryskan som tillbringat hela sitt unga liv i bolsjevikernas jet-set men som senare miste allt i 30-talets utrensningar; om den första eldstormen och atomvinterns vridna logik; om USA:s osannolika och paradoxfyllda nederlag i Vietnam; om Förintelsen och om den SS-man som i hemlighet försökte stoppa den. Kort sagt: ett möte med hjältar och krukor, hantlangare och åskådare, offer och bödlar i detta det mest våldsamma och tragiska sekel som historien skådat.

 

Smaug, din kapitalist!

Det är ingen nyhet att filmindustrin i tid och otid beskrivs som kapitalistisk, ondskefull och hagalen. Likheterna med Smaug från Bilbotrilogin är nästan löjeväckande slående. Dessa egenskaper blir speciellt tydliga när filmen baseras på en bok. Att boken och filmen aldrig kan, eller ska, vara identiska ligger i att det är olika medier. Att jag ofta fördrar boken beror på att jag skapar mina egna bilder när jag läser boken som filmen aldrig kan leva upp till eller efterlikna. Men att boken är filmen överlägsen är helt enkelt inte sant. Boken kan aldrig återge ett ansiktsuttryck eller en axelryckning med samma tyngd och laddning som en film. Nej, bok och film ska helst inte mötas om man vill undvika dålig stämning i publiken. Men när de gör det står besvikelsen som spön i backen: Så såg inte karaktären ut i boken, så sa dom inte, detta har dom hittat på det fanns inte med i filmen, osv. Reaktioner som dessa är oundvikliga.

- Jo, men inte är det rovdrift på en bok bara för att man rensar ut lite skit från boken?  Argumenterar kanske cineasten. Absolut inte, men om en bok sålt bra eller har något av en kultstatus, slår Smaug klorna i den och kramar livet ur den. Jag tänker på I AM LEGEND av Richard Matheson som skrev en lysande kortroman om en man som är den siste i en värld av vampyrer/odöda. Den har filmatiserats flera gånger med blandat resultat, men sista tolkningen med Will Smith i huvudrollen är en vidrig våldtäkt på originalhandlingen där man till och med dribblat bort slutet som förklarar titeln I AM LEGEND och därmed gjort den obegriplig. Man har tagit en kultbokstitel och gjort en ihålig actionrökare i värsta C-filmsstil av den.

Nästa exempel är blockbustern VÄRLDSKRIG Z, som förutom att den råkar handla om zombieapokalypsen endast har titeln gemensamt med Max Brooks portalverk inom zombielitteratur. Inget slag vid Yonkers, inget katanasvingande och hoppande mellan balkonger i Japan, bara Brad Pitt som springer och skjuter på saker. Så vad ska man ha boken till när man ändå inte följer huvuddragen från den? Det är titeln och statusen man lånar glans ifrån och man kan skriva efter succéboken på filmaffischen. Dessutom är det inte många man gör förbannade heller, det är långt fler som tittar på film idag än som läser. Så vad bryr sig en actionfilmälskande 30-åring vad någon gammal träig bokbloggare gnäller om eller vad kulturkritikerna säger på sina undangömda två sidor inklämda mellan sport och kungörelser  om bouleklubbens ändrade vårschema? Inte ett spår och det har ju Smaug fattat för länge sedan.

Jag vill inte lyfta diskussionen till att handla om kapitalismens vara eller inte, det är som att klaga på vädret. Jag nöjer mig med att beklaga att filmindustrin anammat ett kortsiktigt tänkande för att håva hem så mycket pengar som möjligt. Å andra sidan har filmindustrin inga långsiktiga intressen förutom att pengarna ska rulla in, livstiden hos en film är kortare än någonsin. Jag har svårt att tänka mig att ordet kulturarv används särskilt ofta i filmindustrin. I framtiden kommer vi i allt mindre utsträckning prisa regissören för att istället lyfta fram producenten som håller i filmbudgeten. En Oscarstatyett för bästa investering och en för största vinst läggs kanske till de andra kategorierna redan nästa år?

Läs recensionen av Världskrig Z av Max Brooks

 

 

Samantha Shannon levererar dystopier och Science-fiction i den första boken av tänkta sju(!). Men är den värd att läsa? Det beror uppenbarligen på vem som får frågan!

I ett framtida fascistiskt England så finns det ett stort antal klärvoajanter. Dessa synska figurer, som per automatik klassas som landsförrädare av staten, har olika saker de kan och är bra på. Några få av dem kan ta sig in i andra individers drömmar och därifrån påverka beteenden och tankar. De går därför under namnet Drömgångare. Paige, bokens hjältinna, besitter dessa egenskaper och jobbar åt maffian när hon blir avslöjad på tunnelbanan och då dödar en vakt för att komma undan. Hon blir till slut haffad och hamnar i ett märkligt läger där det sker ännu märkligare saker. Vad ska vi inte avslöja här och nu.

Problemet är att trots bokens ambitioner och indirekta kommentarer till dagens samhälle angående utanförskap och djupare klassklyftor så lämnar den mig helt kall. Jag finner hela historien tunn och oengagerande. Jag läser och läser men ingenting berör eller överraskar trots att Shannon bäddar för en historia där allt skulle kunna ske. Det finns intressanta infallsvinklar och händelser men inget tas tillvara och allt blir ytligare än kork i en vattenpöl. Men jag läser ut den, pustar och ger den till Tora.

Vem är då Tora? Jo det är brorsans dotter, 15 år och en dam som avverkar fler böcker per vecka än vad som skrivs globalt och den absoluta motpolen till svensk sviktande läsförmåga. Hon tackar, tar emot och läser den på en kafferast. Resultat: Tora tycker den är bra, välgjord och väldigt spännande.

Så vad får vi då ut av det här? Kanske ingår inte medelålders, medelutbildade, medelinkomstagande män i målgruppen? Att oavsett vad jag anser så har den en publik i morgondagens löntagare och att jag framöver skall vara tyst om sådant jag inte förstår?

Ja, ok då.

Men förresten…

Tyst!

Ja, ok då.

 

Fakta
Språk: Svenska
487 sidor, inbunden
Pris:  89 SEK (Bokus), 107 SEK (Bokia), 129 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium.
Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.

»En ny våg av kvinnliga författare gör anspråk på fantasygenren som deras egen domän. Längst fram i ledet befinner sig Samantha Shannon.« HARPERS BAZAAR

»En bländande intelligent, fyndig och förtrollande berättelse om omåttligt mod, medkänsla, gränsöverskridande kärlek och frihetssträvan.« BOOKLIST

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman som inte liknar någonting annat. Drömgångare är måste-läsning.« KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

»Samantha Shannon följer i J.K. Rowlings fotspår…« DAILY MAIL

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman. Drömgångare är måste-läsning.« | KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

 

And the winner is!..

Vinnaren i tävlingen Gilla oss & vinn boken utsedd!

Vi säger stort grattis till Niklas som vann boken STJÄRNAN & MATROSEN av Jean Genet genom att vara med och tävla på vår facebooksida. Boken kommer på posten, Niklas. Trevlig läsning.

Mar 202014
 

Trots att handlingen för filmen Boktjuven förlagts till nazityskland lyckas man inte komma förbi det faktum att läsande människor är tråkiga att se på film.

BoktjuvenDetta är första filmrecensionen på Bokfetischist. Jag tror även att det är första gången jag ser en film om en bokälskare och att det får ta en så stor del av berättelsen.

Samtidigt påminns jag om att bokläsare inte är särskilt benägna till äventyr. Därför har man tvingats förlägga handlingen till nazityskland där huvudpersonen Liesel nära nog svälter och inte har råd att köpa böcker så hon stjäl dem istället.

Men det är en film för bokälskare, där man brassar på med ögongodis för bibliofilen. Det är bokporr med smekningar över vackra omslag med guldtryck, utsökta kaligraferade ord, fingrar som rör vid läderinbundna bokryggar längs rader i fyllda bokhyllor och bibliotek med obekväma fåtöljer. Man är bara en läsa-högt-naken-för-sin-älskade-scen från bokfetischistens nirvana.

Liesels liv skildras, präglas och kantas av böcker. Hon stjäl böcker från dödgrävarna som begraver hennes bror och från nazisternas bokbål, från högt uppsatta mäns bibliotek. Hon läser för den dödssjuke juden Max som gömmer sig i källaren och det är fint men ack så tråkigt.

Scen ur Boktjuven

Snart blir det en hel del som skaver när jag tittar. Man ger Liesel lite för många blinkningar med ena ögat, fem gånger per film är min gräns. BOKTJUVEN blir till slut för smäktande och sötsliskigt för min smak och även om det blir ovanligt mörkt mot slutet för genren så är det till stråkar. BOKTJUVEN griper mig inte trots bra foto, bra skådespelare och bra hantverk över lag. Det är för tråkigt, för intetsägande och för mycket sentimentalt vältrande i hur hemskt den stackars Liesel har det. Det tog mig tre sittningar att komma igenom den och det är ett bottenbetyg från någon som älskar böcker lika mycket som film.

Fakta
Svensk premiär: Februari 2014
Genre: drama
Beskrivning/synopsis: När Liesel, en viljestark och modig ung flicka, tas om hand av en fosterfamilj i Tyskland under andra världskriget förändras livet för alla omkring henne. Det är en livsbejakande och triumferande film för alla generationer.

 

Leif GW! Mannen, myten, legenden och Sveriges egen kriminalprofessor har släppt lös ärkesvinet Bäckström igen. Den lille tjocke med supersalamin som jag älskar att hata. Kan det vara dåligt?

Innan jag satte mig för att skriva den här recensionen så surfade jag runt lite och blev förundrad över vad andra ansåg om den här boken. Enligt bloggvärlden så är ”Pinocchio” allt från seg, rörig och tråkig till sexistisk och grabbig. Några ansåg till och med att Bäckström var synonymt med Leif GW själv vilket skulle innebära att den sistnämde är ett sexistiskt och egoistiskt svin. Som sätter heder i att aldrig gör ett bra jobb, som snor allt han kommer över, som är helalkoholiserad och som föraktar invandrare, kvinnor, kollegor, barn…ja, i princip allt som rör sig på två ben i vårt avlånga land. Hmmmm…

Jag håller inte med på en enda punkt. Att en författare inte skulle kunna skapa en karaktär utan att kalkera sig själv tycker jag är nonsens. Samma resonemang skulle göra George Lucas till Darth Vader. Att det däremot finns fragment och delar av en författare i alla sorts karaktärer som hamnar i ordbehandlaren är nog närmare sanningen, men som sagt, då tror jag det finns andra figurer som ligger mer i fas med vår kriminolog än just Bäckström i den här lilla historien.

Bäckström ja, en man jag själv är rätt förtjust i. Just för att han är ett sånt svin. Han är allt jag själv föraktar, som jag inte vill eller för den delen, kan vara. Vilket gör honom intressant. En mänsklig avskrädeshög som jobbar inom polisen och då, i linje med sitt valda yrke, skall göra gott och inte sko sig själv på andras lidande och som oftast hamnar på den sida av lagen han egentligen skall bekämpa. Han är utan motstycke ett unikum inom svensk deckarlitteratur och jag tackar, bugar och bockar. Oftast vill säga, för ibland blir till och med jag trött på hans supersalami och jargong. I några av de tidigare böckerna så har hans förehavanden vägts upp av andra mer vettiga karaktärer och händelser. Dock inte denna gång då det bjuds Bäckström de Lux från sida ett till det bittra slutet. Vilket gör att det blir lite overload på hela verksamheten och jag blir till slut lite trött på attackflator, papegojor och sommargroggar.

Att Pinocchio skulle vara tråkig och händelselös håller jag inte heller med om. Nej, den har inte tempot som många deckare har idag. Det finns inga actionsekvenser, jakter eller cliffhangers. Istället puttrar historien på och karaktärerna och dialogen är det som det läggs fokus på. Till exempel så äter Bäckström en bättre middag med en man kallad GeGurra vid ett tillfälle i boken. Ett tillfälle som får bre ut sig över hiskeliga 65 sidor. Visserligen avhandlas en hel del under middagen men att låta två gubbar sitta och tjafsa från sida 313 till sida 378 är inte standardförfarande inom svensk kriminallitteratur. Jag kan förstå om en del tycker detta blir långtråkigt men jag finner det alldeles, alldeles underbart. Leif GW verkar fullständigt strunta i dramaturgin och låter saker ta sin tid och jag åker med och nästan myser i hur sakta och makligt historien rullar fram.

Vilket gör det fel att kalla denna bok för deckare. På omslaget så står det “En roman om ett brott” vilket är närmare sanningen då spänningen inte är av centralt värde i boken. Istället läggs vikten på dialog och ett rätt vardagligt men intressant utredningsförfarande som känns äkta och trovärdigt. Vilket jag inte har några mandat alls att säga då det närmaste kriminalitet och poliser jag har varit är ett par fortkörningar. Men med GW:s yrkesval och erfarenhet i botten så borde väl själva polisarbetet ha någon sorts förankring i den riktiga världen. Eller?

Jag tycker att “Mellan sommarens längtan och vinterns köld” är bland de bästa kriminalromaner som gjorts i vårt avlånga land. Vilket tyvärr “Den sanna historien om Pinocchios näsa” inte är. Den är en bra bagatell, en stunds underhållning och 630 sidor med Sveriges mest politiskt inkorrekta utredare, Bäckström. Det duger gott ibland.

Fakta
Språk: Svenska
630 sidor, inbunden
Pris:  79 SEK (Bokus), 189 SEK (Bokia), 95 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: ”Den här romanen är en ond saga för vuxna barn och om det inte hade varit för den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II, Englands premiärminister Sir Winston Churchill, Rysslands president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm, skulle det som den handlar om aldrig ha hänt. I den meningen är det en berättelse om det samlade och slutliga resultatet av de handlingar som fyra män genomför över en period på mer än hundra år. Fyra män som aldrig träffade varandra, som förvisso levde sina liv i skilda världar, och där den äldste av dem blev mördad fyrtio år innan den yngste av dem ens var född. Och som så ofta förr, oavsett i vilket sällskap eller sammanhang som han nu har hamnat, är det också Evert Bäckström som kommer att sätta punkt för historien.”

 

Den lilla nallen och den stora nallen kommer ifrån varandra i affären och det är så bra att ingen förklaring kan göra Vem är borta? rättvisa.

Vem är borta? - Stina WirsénDet är dags att natta barnen och jag ska läsa godnattsaga för snart treåriga dottern. Vi brukar läsa allt från böckerna om Alfons Åberg och Ingrid till de om Lillasyster och Totte. Men redan innan jag frågar henne ikväll om vilken saga hon vill höra så vet jag svaret. Hon vill höra VEM ÄR BORTA? av Stina Wirsén i kväll igen. Hon är trött efter bad och bus men hon springer, springer och hämtar VEM ÄR BORTA? och flyger upp i sängen med ett leende bakom nappen. Hon kan inte hålla sig, innan jag hunnit lägga mig bredvid henne har hon läst/bläddrat igenom halva boken. Jag lägger mig bredvid henne och vi börjar läsa den från början.

Stora och lilla nallenDet handlar om två nallar en liten och en stor och som titeln och omslaget antyder så tappar de bort varandra i affären. Den lilla nallen blir rädd och ledsen när den inte kan hitta den stora nallen. Wirsén berättar ur barnets perspektiv och det är så häftigt, i allt från hur lilla nallen försöker övertala den stora att köpa superflingor till hur läskiga och främmande de andra vuxna är när man är liten. Därtill är stilen Wirsén tecknar med så avslappnat skön och karaktärerna är befriande sötfula.

Vi läser vidare och när lilla nallen undrar var stora nallen är hjälper dottern henne att minnas: -Den stora nallen är vid tomaterna, säger hon genom nappen och petar mellan sidorna för att det ska gå fortare att komma vidare. När vi har läst klart säger hon: -Det var en bra saga, pappa och jag vet att jag kommer att läsa VEM ÄR BORTA? mer än en gång för henne även i morgon. Jag läser som sagt mycket olika barnböcker för barnen men inget har fängslat dottern lika mycket som VEM ÄR BORTA?.  Som du förstår går det inte att ge en barnbok bättre omdöme än så här, VEM ÄR BORTA? är bäst av de bästa.

Fakta
Språk: svenska
29 sidor, inbunden
För åldrarna 0-3 år
Pris: 120 SEK (Bokbörsen)
Beskrivning/synopsis: Relationsdrama för de små!

En ny bok i Stina Wirséns egen småbarnsbokserie! Om de tidigare böckerna skrev Åsa Johansson i Svenska Dagbladet: ”Oavsett ålder måste man bara älska dem. Det här är stor konst i litet format!”

Lilla nallen och stora nallen ska handla mat. Det är roligt, i affären finns så mycket att titta på, så mycket som händer! Men plötsligt har de tappat bort varandra bland alla bananer och tvättmedel! Var är stora nallen? Borta!? Eller är det lilla som är borta? Vem har kommit bort egentligen…? Nyss var allting så härligt, men nu känns det läskigt och farligt!

”Vem är borta?” är en liten bok om stora känslor. På ett mästerligt sätt fångar Stina Wirsén i text och bild både det otäcka i att vara borttappad i ett stort varuhus, och det komiska i allt som sker runt omkring. Boken vänder sig till de minsta barnen – den är enkel i sitt upplägg, men med stor finess och träffsäkerhet finner Stina Wirsén de små nyanserna som gör boken till ett mäktigt äventyr!

Stina Wirsén har en egen liten småbarnsboksserie – ”En bok för de minsta små”.  2005 kom ”Vem är arg?” som nominerades till Augustpriset och ”Vems byxor?”. Sedan dess har ytterligare sex titlar utkommit: ”Vem bestämmer?”, ”Vem blöder?”, ”Vem är ensam?”, ”Vems mormor?”, ”Vem är söt?” och ”Vem är borta?”.

 

Med ett avstamp i myten om Pallas Atena ger Linda Boström Knausgård oss en mycket nära och osentimental skildring av hur det är att tröskas runt i vårdkvarnen.

Helioskatastrofen - Linda Boström KnausgårdHELIOSKATASTROFEN är en obehaglig och nära skildring av hur det är att vara bipolär, eller manodepressiv som det också kallas. Linda Boström Knausgård går så tätt inpå att jag känner mig som en familjemedlem till huvudpersonen Anna som efter att ha fötts ur sin fars huvud, precis som Pallas Atena i den grekiska myten, hamnar i vården.

Boström Knausgårds skicklighet visar sig på flera olika sätt, bland annat i hur osentimentalt och till synes objektivt hon skildrar missförhållanden och onödigt lidande orsakade av okunskap. Men det finns en annan sida av okunskapen. Anna föds som tolvåring in i en främmande värld och genom hennes naiva och klara ögon får jag se hur min värld kan uppfattas på ett helt annat sätt än vad jag är van vid.

- Artan kommer att visa dig in på avdelningen.
Jag tittade på Urban, bad honom med ögonen, men jag såg att han hade släppt mig.

Det är drabbande att läsa hur Annas trygghet, av nödvändighet, blir flytande då villkoren för hennes liv förändras eller när fosterföräldrarna säger ”Vi älskar dig som om du var en av oss”. Efter ett sådant påstående kvittar det hur många gånger man säger att man älskar personen, avståndet i som om går inte att överbrygga. Det känns som om Annas hela liv blir ett enda långt övergrepp av staten, det sociala och vården.

HELIOSKATASTROFEN är en av de tio bästa böckerna som gavs ut 2013. Visst är det mörkt och ångestfyllt men det finns ljus och lycka där också. När jag summerar HELIOSKATASTROFEN är det underligt att jag inte har en mörkare bild av den med tanke på hur mycket svårigheter och tragik som skildras. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att även den bilden är ett resultat av Linda Boström Knausgårds skicklighet.


Läs om böckernas topp tio 2013

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind


Lyssna på vad romanprisjuryn tyckte om Helioskatastrofen

Fakta
Språk: Svenska
99 sidor, inbunden
Pris:  162 SEK (Bokus), 181 SEK (Bokia), 182 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: En tolvårig flicka föds ur sin fars huvud. Hon bär en glänsande stridsrustning där hon står i allt blod på golvet. I ett ögonblick långt som livet självt ser de på varandra. Så pressar han händerna om huvudet, som för att sluta igen det som öppnats, och skriker.
Flickan utplaceras i en familj. Fadern hamnar på sjukhus för en svår schizofreni. Flickan lär sig språket de talar i byn, här högt uppe i norr. Hon bekänner sig till nykterheten och Gud, som alla andra. Pingstkyrkan får ett grepp om henne, när ett rykte om henne börjat spridas. Alla hennes frågor hotar att brista ut i ett skrik, starkt som en storm: Vem är hennes far? Vad är det för språk hon talar när de tror hon »talar i tungor«? Vad kommer att hända när hon börjar växa, så som hon vet att hon måste?
Helioskatastrofen är en modern Athena-myt. En sorgesång om saknaden efter en far och om att inte kunna bära sin fulla styrka. Om en känsla av ett ursprung måhända alldeles för nära solen.

 

Plötsligt låg den där. Smutsigt brunbeige med en uppsättning slemmiga rovdjurständer i mitten och ordet Cujo ovanför. Det var det absolut elakaste bokomslag jag hade sett i hela mitt då väldigt unga liv och jag var bara tvungen att ha den. Den var till om med lika tuff som Iron Maidens übertuffa “Number of the beast”-skiva.  En bok med ett sådant omslag kunde bara inte vara dålig. Det var hårdrock, ondska, lockelse och en portal till en annan värld. Bort från barndom, småsoldater och Disneyböcker till vuxenliv och hedonism.

Men tyvärr var det ju inte riktigt så enkelt. Jag vet inte hur jag fick min mamma att köpa den där boken. Men hon gjorde det och jag höll den som en kristallvas hela vägen hem. Problemet var att jag inte vågade öppna den. Den stod där som ett framtida löfte medan jag fortsatte läsa Kalle Anka och farsan svor över att det låg småsoldater överallt. Däremot fantiserade jag om den där Stephen King. Hur sjuk måste man inte vara om man skriver böcker som kan gestaltas med en rabiessmittad hundtrut? Jag såg framför mig hur han satt som ett monster i en liten mörk kammare och skrev sina fasansfulla böcker med ett hånleende i sitt missformade ansikte. Farligt, farligt men härligt, härligt som  Skifs sjöng en gång i tiden.

Men en annan tid och ett annat liv senare, alltså ett par år eller något sådant, så tog jag till slut mod till mig och öppnade den där boken. Jag kommer ihåg hur jag satt på sängkanten och tänkte att “Nu jävlar får det ske”. Hur jag tittade på den där dreglande hundkäften och rös och funderade på om mitt psyke överhuvudtaget skulle klara av de kommande påfrestningarna? Jag kanske transformerades till psykfall och slaktade hela klassen med farsans jaktkniv som låg i källaren? Men risken var värd att ta. Det var dags att knäcka ägg och göra omelett.  Farligt, farligt men härligt, härligt som Skifs fortfarande sjöng en gång i tiden.

Sen var det klippt. Cujo var den abolut bästa bok jag någonsin läst. Jag införskaffade snabbt Varsel/The Shining, och höll på att skita knäck. Den boken var om möjligt ännu bättre och mitt tonårsjag upptäckte en helt ny värld av skräck, psykologi och människans mörkare sidor. Sen följde Djurkyrkogården, Dead Zone, Eldfödd, Det, Pestens tid och ja, varenda bok som Stephen King skrev eller hade skrivit radades upp i min bokhylla. Jag berördes av den mobbade Carrie och grät till Talismanen. Jag eggades av apokalypsen i Pestens tid och blev helt tagen av Den gröna milen. Jag blev irriterad av att Stark plötsligt kom i ett ljust silvrigt omslag när alla andra titlar innan varit svarta och jag förstod att alla sorters clowner är onda i och med Det. Mitt pojkrum var ett universum av Depeche Mode, folköl, oförlöst sexualitet och Stephen Kings romaner. Jag försökte utöka med andra författare inom samma område, tex Dean R Koontz, men ingen var i närheten av rysarkungen.

Men efter några år så började mitt intresse avta. Tror Dolores Claiborne var den senaste jag läste. Jag vet inte om Kings böcker blev sämre eller om jag helt enkelt utvecklades och blev intresserad av annat? Inte heller omslagen hängde med och rasande ner från svart, mystiskt och underbart till färgglatt, spretigt och allmänt B. Vem vill köpa sängstolpen på Dolores-omslaget eller skrynkligt papper som prydde Rasande Rose? Nej, förtrollningen var bruten och Stephen King förpassades till historien medan jag gick vidare in i horisonten.

Men nu, en massa år senare, så har jag blivit lite sugen igen. Uppföljaren till The Shining, Doktor Sömn, har kommit ut och jag måste nog läsa den. För att inte tala om den hyllade 22/11 1963 som avhandlar Kennedy-mordet i Dallas. Och skulle det inte vara intressant att läsa Pestens tid igen? Den bok jag tyckte var bäst då för länge sedan i forntidens glansdagar. Kanske är det så att cirkeln är sluten och det är dags att återigen plocka upp min gamle favorit i bokaffären. Kanske finns det en ny Stephen King bok därute med det ultimata omslaget som kan förändra mitt liv? Kanske, troligen… eller?

Men faktum är att Stephen King var den som skapade mig till en aktiv bokläsare. Kanske hade jag aldrig läst alla dessa böcker om inte Cujo hade fångat mig den där dagen? Vem vet? Men en sak är säker:

Tack Stephen King för att du introducerade mig till litteraturens underbara värld. Tack!

En sida av svenska fans för svenska fans:
följeslagarna.com

Stephen Kings officiella site.

Stephen King på Wikipedia

Uppdatering. När vi skickade ut den här länken på twitter så hörde Björn Waller från dagensbok.com av sig och berättade att han hade skrivit en liknande text för några år sedan. Det är alltså fler än jag som har Stephen King att tacka för sitt bokintresse. Läs Björns betraktelser här: Kungen och jag.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha