“Det är inte de döda som skrämmer mig längre”

Orden är Dales, en av överlevarna, och uttalas en kväll när han sitter och pratar med huvudrollsinnehavaren Rick. De flesta karaktärer som varit med tidigare är döda och hos de stackare som lever finns inte längre någon framtidstro eller livslust. Illusionen, den lysande oasen av en möjlig framtid, av lycka och normalt liv, är krossad och den insikten borrar nu själsliga hål i våra överlevare. Och det är inte strykarna, de levande döda som har orsakat dessa schweizerostar till mänskliga skuggfigurer utan deras kroppsligt friska medmänniskor. Just de som de kanske borde kunnat leva med, som hade gjort gruppen starkare och låtit dem få illusionen av normalt liv komma till liv. Tilllit och förtroende för alla levande är nu borta och allt handlar om att överleva en timme, en dag, en vecka till. Oavsett hur detta sker.

Så välkommen till ett betydligt lugnare och djupare album än den förra blysprutande explosionen, “Stormen”. Vilket inte gör någonting för hade actionnivån varit lika hög som förra gången så hade jag tröttnat. Nej, Kirkman är för smart för det och låter nu historien sakta ner och förlitar sig återigen på sina karaktärer. De som lever vill säga. För precis som det varit sen ruta ett i den här tecknade sagan så är detta en karaktärsdriven historia där livsöden står i fokus och inte zombies och action. En välberättad dramaturgisk resa in i människors djup som ännu inte förlorat fokus eller sin dragningskraft.

Detta album är även en nystart. Nya karaktärer kommer in och en ny oas bildas i form av ett nytt resmål, en ny möjlig räddning. Eller kanske är även denna nya oas en illusion? En kommande besvikelse men som i bästa fall är något att se fram mot? Rick och hans vänner verkar i alla fall inte se denna nya möjlighet som ett sätt att få ett bättre liv, utan bara något att hänga upp sin tillvaro på. För vad skulle de annars göra? Lägga sig ner och dö?

Serien fortsätter hålla en hög kvalité och du som har följt med från början ska definitivt fortsätta hänga med. Däremot du som inte har läst någonting innan ska inte börja här, utan köpa in album 1, ”Tills döden skiljer oss åt” och förhoppningsvis bli lika förtrollad som jag har blivit av denna blodiga ödesresa.

Pär Thörn som ligger bakom mästerliga “Ordningen upprätthålls alltid” har denna gång skrivit förordet… som denna gång ligger sist i utgåvan. Vilket är tur då texten avslöjar en hel del av innehållet i volymen. Så en fet varning för att läsa Pär Thörns intressanta tankar innan du läst själva albumet.

Ska jag prata om TV-serien också… näääää… den har jag tröttnat på. Läs serien och därmed basta.

Tidigare recensioner av Walking Dead:
Tills döden skiljer oss åt
På drift
I tryggt förvar
Köttets lustar
Anfall är bästa försvar
Totalt jävla mörker
Lugnet före…
Stormen 

 

Fakta
Språk: svenska
144 sidor, Häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Gruppen splittras när de tvingas lämna fängelset, Rick är nere för räkning och ensam kvar är Carl omringad av levande döda…
Ur efterordet som till denna volym är skrivet av Pär ThörnI föreliggande volym av The Walking Dead löper eskapismen som en röd tråd. Det rationella i denna mycket bistra zombiefyllda värld blir paradoxalt nog att både vara fullständigt uppmärksam på alla faror, men också att försöka fly stundens allvar, att inbilla sig att det faktiskt finns ett hopp, trots att läget upplevs som fullständigt fruktlöst. Även om denna flykt tangerar det förnuftsvidriga, närmast vansinniga, så är den ett försök att hålla den verkliga galenskapen stången. Trots det eviga mörkret i The Walking Dead skulle jag betrakta den som en hoppfull serie, dock inte i den direkta handlingen, utan på en metanivå:

Att vi under läsningen kan reflektera över vår egen situation. Reflektera över nödvändigheten i att röra oss mellan minne och glömska, realism och eskapism, rationalitet och irrationalitet. Nödvändigheten i att avlyssna vårt kaotiska inre, vårt uppspaltade jag, vårt hopp och vår hopplöshet.

 

Walking Dead-sagan fortsätter och är nu uppe i volym åtta, Stormen. De föregående sju albumen är kvalitativ apokalyps-ångest, zombies och fler kluvna skallar än vad Jason klarade av under två liv. Men seriens främsta bedrift hittills är dess skildring av människans kamp för överlevnad och allt vad det innebär av känslor och moraliska ställningstagande. En djuplodning av människans inre som, mig veterligen, ingen annan serieroman någonsin kommit i närheten av. Men nu är det dags för Stormen i det åttonde albumet. Håller det?

Jag borde börja tröttna… jag borde börja kunna förutse vart det bär… efter sju, 7, album och lika många recensioner så borde min dos av Walking Dead vara fylld för all framtid. Men det är något med denna serie som gör att min puls går upp när det kommer in ett nytt album. Rick och hans lilla gäng har etsat sig fast hos mig och jag är ett såpa-offer som måste se vart historien bär hän, vad som händer och vart det slutar. Särskilt som Kirkman och hans gäng av tecknare är totalt opålitliga och kan låta vem som helst i serien, oavsett status eller moral, förpassas till de sällsamma jaktmarkerna antingen fysiskt, psykiskt eller båda delarna. Detta gör att man aldrig kan luta sig tillbaka och vara säker på någonting, finna ro eller lita till gängse dramaturgiska spelregler. Alla seriefigurerna är med på samma villkor och att de goda ska vinna, om det går att vinna i en värld full av vandrande döda, är definitivt tvivelaktigt om inte direkt felaktigt. Hollywood och drömfabriken är långt, långt borta i den värld som här målas upp.

Och det märkliga är att stormen är bland de bästa albumen i serien hittills. Jag tar det igen: Album åtta av The Walking Dead är bland de starkaste hittills. Och det vid ett läge där serien rimligtvis borde börja tappa tempo, kvalité och börja upprepa sig själv efter att ha idisslat zombies ett antal hundra sidor. Stormen är en direkt följd av sina föregångare och att börja här utan att läsa samtliga föregående album borde klassas som ett rent tjänstefel och missbrukande av kultur. Nej, Walking Dead skall läsas i rätt ordning, från ruta ett, annars tappar man mycket av vad serien innebär och den utveckling som sker av karaktärerna under resans gång. Men oavsett allt detta så kickar åttan rumpa och det på så många sätt att jag inte tänker ta upp ämnet vidare då det finns en uppenbar risk för spoilers. Men lita på mig.

Det är ett av de mörkaste, om inte det mörkaste, hittills i serien. Det gör ont att läsa det. Och nej, jag skojar inte. Det gör fan ta mig ont. Det är också ett av de mest actionspäckade avsnitten i walking deads värld, men återigen är Hollywood långt borta och våldet är helt utan glamour och fredagsunderhållning. Efter att ha oroat mig för en utveckling åt just det hållet efter vissa delar av sexan, Totalt jävla mörker, som plötsligt införde one-liners och lite “yipikaye motherfuckers” så är nu den oron helt bortblåst. Ärligt talat så är stormen en total utradering av mina förväntningar och antaganden av vad som skulle komma. En slakt på flera plan som på intet sätt stannar vid just mina antaganden…

Om du inte har läst The Walking Dead innan så sätt dig i skamvrån och starta direkt. Börja från ruta ett och när du kommer till åttan så kommer du sitta där… överkörd, manglad och förvånad. För så känner jag mig nu. Aldrig har en fiktiv zombieundergång känts så brutal och rå men samtidigt så full av känslor och kärlek.

Släng hit nian nu för fxn!

Tidigare recensioner:
Volym 1, Tills döden skiljer oss åt
Volym 2, På drift
Volym 3, Tryggt förvar
Volym 4, Köttets lustar
Volym 5, Anfall är bästa försvar
Volym 6, Totalt jävla mörker
Volym 7, Lugnet före… 

Fakta

Språk: svenska
156 sidor, häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Att döda honom fick mig att inse en sak – fick mig att se hur mycket jag har förändrats. Jag var polis – mitt jobb var att upprätthålla lagen. Nu känner jag mig mer som en laglös vilde – ett djur. Rick sätter ord på en känsla som många av personerna i The Walking Dead delar: under människans civiliserade yta lurar ett odjur. Utan samhällets lagar och regler förvandlas människan till en dreglande best.Vilden. En grymtande grottman som klubbar ner sina rivaler och tar det han vill ha. Kanske kan man på sätt och vis säga att det är civilisationen som har förvandlat oss till dreglande bestar? I så fall är det samtidsmänniskans brutalitet som blottläggs i The Walking Dead. Jag tror att det ligger något i det. Och jag tror att det är ett skäl till varför serien är så fängslande och skrämmande.

Ur Sara Bergmark Elfgrens förord till denna åttonde samlings­volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha