Den numera välkända författaren Gillian Flynns debut Vassa föremål bjuder på lättgissad mördare, sunt genusperspektiv och kroppsutsöndringar.

Vassa föremål - Gillian FlynnJag gillar alla Gillian Flynns böcker som kommit ut på svenska. Debuten VASSA FÖREMÅL, som är tredje boken som ges ut på svenska, är precis lika mörk och vansinnig som de två efterföljande: MÖRKA PLATSER och GONE GIRL. GONE GIRL blev nyligen filmatiserad med ständigt onaturlige Ben Affleck perfekt castad till huvudrollen. Även om VASSA FÖREMÅL inte är lika bra som de övriga så är det en ovanligt bra första roman.

Något jag uppskattat från första boken jag läste av Flynn är hennes nyanserade feminism, eller bättre beskrivet: hennes sunda genusperspektiv. Jag gillar när hon skriver så här: ”Frank Curry tror att jag är blödig av mig. Kan bero på att jag är kvinna. Kan bero på att jag är blödig av mig.” eller när hon i förbigående låter huvudpersonen Camille Preaker nämna hur hon hatar män som tycker att kvinnor behöver beskyddas just för att de är kvinnor.

Jag vill gärna tro att jag är en vaksam och insatt läsare och därför ganska tidigt i berättelsen ringar in mördaren som Camille söker, men snarare är det så att det är något mer uppenbart än vanligt. I senare böcker av Flynn har jag inte varit i närheten av att sätta fingret på gärningsmannen, eller snarare gärningskvinnan. Det är nämligen oftast en kvinna som är den onda i hennes romaner.

Det välformulerade språk som var så uppfriskande och kändes så ovanligt för genren i MÖRKA PLATSER och GONE GIRL sitter inte hundraprocentigt här. Jag tycker mig ana hur hon söker sin form, sin stil. Det finns fler drag i texten som går igen, som hur hon ibland lägger in ord som är lite mer eleganta eller snobbiga, från senare romaner. Det är bättre flyt och hon blir mer vågad och lekfull med sin berättarteknik i hennes senare böcker.

Det ser ut som om VASSA FÖREMÅL ska bli miniserie på TV, men jag spår att det kommer att bli en tam tolkning av boken med tanke på hur mycket nakna kroppar och kroppsutsöndringar romanen innehåller, för att inte tala om sexuellt borderlinebeteende (borderline är alldeles för milt uttryck här egentligen) hos minderåriga. Obehagligt stoff som inte brukar klara sig in i seriernas eller filmernas värld, när man ska räkna hem sina investeringar och alla ska gilla produktionen.

Jag har utan tvekan utsett både MÖRKA PLATSER och GONE GIRL till årets deckare, nu råkar VASSA FÖREMÅL vara den enda deckare/thriller som jag läst i år så jag skulle med gott samvete kunna utse även den till årets deckare, men det vore inte rättvisande. VASSA FÖREMÅL är riktigt bra och har du läst de övriga av Flynn är den ett självklart val. Jag nöjer mig med att utse den till årets ”deckardebut”.

Läs recensionen av Mörka platser

Läs recensionen av Gone girl

Fakta
Språk: svenska
278 sidor, inbunden
Pris: 183 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare en tredje klassens Chicago-tidning för att rapportera om två unga flickors försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga halvsyster hon knappt känner.

Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan, brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne under uppväxten.

När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll.

 

Thomas Manns hemska betraktelse över en vedervärdig trollkarl blir en inblick i ett fascistiskt Europa som är lika obekväm och aktuell i dag som när den skrevs 1929.

Mario och trollkarlen - Thomas MannVad är det jag har läst? Jag ställer mig frågan direkt när jag läst det sista ordet i den 74 sidor långa novellen MARIO OCH TROLLKARLEN av Thomas Mann. Det är ingen lätt fråga att besvara. Berättelsen i sig är lätt att återge, det handlar om en familj som är på semester i italienska Torres di Venere där får de bevittna en avskyvärd trollkarl vid namn Cipolla. Men som ofta i Manns texter döljer sig mer bakom orden.

Till att börja med njuter jag av Thomas Manns utsökta formuleringar och rena språk, men snart övergår njutningen i äckel när det går upp för mig att Cipolla är fascismen/nazismen personifierad med sin piska (spöknippe), sitt konstgjorda mod och hypnotiska retorik. Berättaren sitter tyst och ser på hur Cipolla förför publiken utan att kunna förmå sig att lämna lokalen eller ens höja rösten till protest.

MARIO OCH TROLLKARLEN skrevs 1929 och Cipollas retorik har drag av både Stalin, Mussolini  och Hitler. Vissa hävdar att Cipolla och Mussolini är samma person, andra menar att Cipolla och Mann har många gemensamma drag, dessutom kallade hans barn honom för trollkarlen. Jag kan inte avgöra vilken tolkning som är den ”rätta”, men nog känns det som samhällskritik mellan raderna när jag läser om den vedervärdige trollkarlen.

Novellen är aktuell då nationalism och rasism åter börjar få fäste i Europa och det är med sorg jag noterar att detta loppisfynd som trycktes 1930 och köptes på Lundins bokhandel i Karlshamn av Asarums församlingsbibliotek endast varit utlånad fyra gånger på trettio år.

MARIO OCH TROLLKARLEN är perfekt formulerad som alltid när det är Thomas Mann som skaldat och därtill är det en subtilt skildrad inblick i hur lättmanövrerade och lättduperade vi är. Men det är trots allt Cipolla själv som sätter fingret på den springande punkten: ”Det finns krafter som är starkare än förnuft och dygd”.

 

Påskpackning

Jag tillhör dem som börjar med böckerna när jag ska packa inför en resa. Jag vet inte hur eller när det blev så eller varför det fortsatt vara så. Kanske ser jag mest fram emot de där stunderna som är mellan upplevelserna på resan, när jag gör ”ingenting” – det vill säga, när jag läser. Nu är det påsk och jag ska resa bort över helgen och jag börjar packa genom att gå och ställa mig framför bokhyllan och gnida hakan med tummen och pekfingret. Hur urvalet går till har jag liksom aldrig reflekterat över förrän nu och med ens dyker en massa frågor upp: Med vilka kriterier väljer jag ut böckerna jag tar med mig? Varför tar jag med mig mer än jag rimligen kan läsa även om jag hamnar i gipsvagga i tre veckor fast resan bara är tre dagar lång? Varför ligger det inte en iPad eller en Kindle i väskan? Varför ligger det inte en smartphone i väskan packad med eböcker och ljudböcker?

För det första: Det är inte meningen att jag ska läsa alla böckerna. Jag vill gärna ha möjligheten att läsa böckerna även om jag ibland knappt läser mer än ett par sidor i en av dem. Men möjligheten att kunna läsa dem om jag vill ger mig en slags trygghet. Att har fler böcker med mig än vad jag hinner läsa gör att jag inte är bunden till en bok. Om jag tröttnar på en bok kan jag plocka upp en annan istället.

För det andra: Variation är viktigt. Jag tar alltid med en seriös bok och med det menar jag att den kräver mer av mig än den genomsnittliga boken, inte att den per definition är bättre eller värderar den högre än andra. Förutom den seriösa boken så packar jag en mer lättsam eller lättläst bok, det vill säga en bok som inte är lika krävande och kan läsas även om jag är trött eller oinspirerad. Till den lätta respektive tunga boken lägger jag ofta en bok jag är nyfiken på men som jag inte vet mycket om. Dessutom får alltid boken jag läser just nu åka med.

För det tredje: Detta är bara de analoga, köttrymdsböckerna. I min telefon och surfplatta har jag skräcknovellappen Dötid Skräck, ebokläsarna Kindle, Stanza, Bluefire och iBooks, ljudboksapparna Storytel och Audible, serieapparna DC Comics och comiXology och appen Qiozk för att kunna läsa tidskriften och magasin. Jag är ingen fanatisk pappersbokskramare, jag läser en del böcker både på min smartphone och på surfplattan. Men på något sätt återvänder jag hela tiden till det tryckta ordet.

Svårare än så här är det inte att packa inför resan: Packa fler böcker än du hinner läsa, variera titlarna och ha lite digital litteratur som backup och gör inte som jag och fastna med näsan i en bok stående framför bokhyllan utan att ens ha fått ned ett par kalsipper i resväskan. Lycka till och tipsa gärna om vilka böcker du packar!

Listan

  • A Game of Thrones – Den tecknade versionen av den populära boksviten och TVserien får följa med på resan. Detta är den lättlästa boken.
  • Underbarnet av Thomas Mann – En novellsamling som faller under kategorin seriös litteratur, det vill säga allvarlig och krävande.
  • Världen av i går av Stefan Zweig – Denna är jag nyfiken på, blev tipsad av Fredrik Virtanen via Twitter. Alla borde vara nyfikna på Zweigs legendariska skildring av det gamla Europas undergång, speciellt i dessa tider.
  • Advokaten av Cormac McCarty – Denna läser jag nu. McCartys för första story skriven direkt för vita duken. Handlar om en advokat som ger sig in i en knarkaffär och tar sig vatten över huvudet.
 

Romanprisvinnande Hägring 38 är en historisk roman där retoriken hos de besuttna männen känns igen från de rasistiska leden idag.

Hägring 38 - Kjell WestöKjell Westös HÄGRING 38 må vara en historisk roman, men kunde inte vara mer aktuell med de rasistiska strömningar vi upplever i dag, både i Sverige och i Europa. Den utspelar sig i Helsingfors 1938 och i diskussionerna mellan  de bemedlade männen så dyker de obehagliga åsikterna upp, där man vill dela upp samhället i vi och dem.

Det tar inte många sidor innan jag inser hur lite jag faktiskt vet om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. När jag läste Sofi Oksanens STALINS KOSSOR var det inget som märktes eller påverkade min läsupplevelse. När jag läser HÄGRING 38 känner jag mig mer hämmad av min okunskap. Westö lämnar mig inte i sticket utan förklarar det som behöver förklaras, men han stryker mig mothårs.

Det är kanske en av verklighetens brister, sa han. Att vi måste snygga upp den också när den är som vackrast.

HÄGRING 38 sopade hem Sveriges radios romanpris i år trots imponerande motstånd och den är en värdig vinnare, även om den inte passar min smak så bra. Jag tycker att det går för långsamt, det tar för lång tid att komma till saken, det är för omständigt och det är faktiskt ointressant trots att det är nästan omöjligt att inte dra paralleller mellan retoriken man svänger sig med i boken och den man hör rasisterna använda idag. Dessutom är det en lång och saktfärdig uppbyggnad mot slutet som sedan inte infriar mina förväntningar utan känns rumphugget och oförlöst. Det är kul att ha läst HÄGRING 38, men jag kommer inte att återvända till den eller rekommendera den till någon jag känner.

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

 

Fakta
Språk: svenska
299 sidor, inbunden
Pris: 169 SEK (Adlibris), 194 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.
Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.
Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Kjell Westö visar än en gång att han är en av Nordens viktigaste uttolkare av vår historia, av hur storpolitiken griper in i människors innersta liv. Hägring 38 följer, i en tätare och mer thrillerartad form, linjen från hans ”Helsingforsbukett”, de fyra stora romaner som skildrade Helsingfors och Finlands 1900-tal: Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, den Finlandiaprisbelönade Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten.

 

Smaug, din kapitalist!

Det är ingen nyhet att filmindustrin i tid och otid beskrivs som kapitalistisk, ondskefull och hagalen. Likheterna med Smaug från Bilbotrilogin är nästan löjeväckande slående. Dessa egenskaper blir speciellt tydliga när filmen baseras på en bok. Att boken och filmen aldrig kan, eller ska, vara identiska ligger i att det är olika medier. Att jag ofta fördrar boken beror på att jag skapar mina egna bilder när jag läser boken som filmen aldrig kan leva upp till eller efterlikna. Men att boken är filmen överlägsen är helt enkelt inte sant. Boken kan aldrig återge ett ansiktsuttryck eller en axelryckning med samma tyngd och laddning som en film. Nej, bok och film ska helst inte mötas om man vill undvika dålig stämning i publiken. Men när de gör det står besvikelsen som spön i backen: Så såg inte karaktären ut i boken, så sa dom inte, detta har dom hittat på det fanns inte med i filmen, osv. Reaktioner som dessa är oundvikliga.

- Jo, men inte är det rovdrift på en bok bara för att man rensar ut lite skit från boken?  Argumenterar kanske cineasten. Absolut inte, men om en bok sålt bra eller har något av en kultstatus, slår Smaug klorna i den och kramar livet ur den. Jag tänker på I AM LEGEND av Richard Matheson som skrev en lysande kortroman om en man som är den siste i en värld av vampyrer/odöda. Den har filmatiserats flera gånger med blandat resultat, men sista tolkningen med Will Smith i huvudrollen är en vidrig våldtäkt på originalhandlingen där man till och med dribblat bort slutet som förklarar titeln I AM LEGEND och därmed gjort den obegriplig. Man har tagit en kultbokstitel och gjort en ihålig actionrökare i värsta C-filmsstil av den.

Nästa exempel är blockbustern VÄRLDSKRIG Z, som förutom att den råkar handla om zombieapokalypsen endast har titeln gemensamt med Max Brooks portalverk inom zombielitteratur. Inget slag vid Yonkers, inget katanasvingande och hoppande mellan balkonger i Japan, bara Brad Pitt som springer och skjuter på saker. Så vad ska man ha boken till när man ändå inte följer huvuddragen från den? Det är titeln och statusen man lånar glans ifrån och man kan skriva efter succéboken på filmaffischen. Dessutom är det inte många man gör förbannade heller, det är långt fler som tittar på film idag än som läser. Så vad bryr sig en actionfilmälskande 30-åring vad någon gammal träig bokbloggare gnäller om eller vad kulturkritikerna säger på sina undangömda två sidor inklämda mellan sport och kungörelser  om bouleklubbens ändrade vårschema? Inte ett spår och det har ju Smaug fattat för länge sedan.

Jag vill inte lyfta diskussionen till att handla om kapitalismens vara eller inte, det är som att klaga på vädret. Jag nöjer mig med att beklaga att filmindustrin anammat ett kortsiktigt tänkande för att håva hem så mycket pengar som möjligt. Å andra sidan har filmindustrin inga långsiktiga intressen förutom att pengarna ska rulla in, livstiden hos en film är kortare än någonsin. Jag har svårt att tänka mig att ordet kulturarv används särskilt ofta i filmindustrin. I framtiden kommer vi i allt mindre utsträckning prisa regissören för att istället lyfta fram producenten som håller i filmbudgeten. En Oscarstatyett för bästa investering och en för största vinst läggs kanske till de andra kategorierna redan nästa år?

Läs recensionen av Världskrig Z av Max Brooks

 

 

Samantha Shannon levererar dystopier och Science-fiction i den första boken av tänkta sju(!). Men är den värd att läsa? Det beror uppenbarligen på vem som får frågan!

I ett framtida fascistiskt England så finns det ett stort antal klärvoajanter. Dessa synska figurer, som per automatik klassas som landsförrädare av staten, har olika saker de kan och är bra på. Några få av dem kan ta sig in i andra individers drömmar och därifrån påverka beteenden och tankar. De går därför under namnet Drömgångare. Paige, bokens hjältinna, besitter dessa egenskaper och jobbar åt maffian när hon blir avslöjad på tunnelbanan och då dödar en vakt för att komma undan. Hon blir till slut haffad och hamnar i ett märkligt läger där det sker ännu märkligare saker. Vad ska vi inte avslöja här och nu.

Problemet är att trots bokens ambitioner och indirekta kommentarer till dagens samhälle angående utanförskap och djupare klassklyftor så lämnar den mig helt kall. Jag finner hela historien tunn och oengagerande. Jag läser och läser men ingenting berör eller överraskar trots att Shannon bäddar för en historia där allt skulle kunna ske. Det finns intressanta infallsvinklar och händelser men inget tas tillvara och allt blir ytligare än kork i en vattenpöl. Men jag läser ut den, pustar och ger den till Tora.

Vem är då Tora? Jo det är brorsans dotter, 15 år och en dam som avverkar fler böcker per vecka än vad som skrivs globalt och den absoluta motpolen till svensk sviktande läsförmåga. Hon tackar, tar emot och läser den på en kafferast. Resultat: Tora tycker den är bra, välgjord och väldigt spännande.

Så vad får vi då ut av det här? Kanske ingår inte medelålders, medelutbildade, medelinkomstagande män i målgruppen? Att oavsett vad jag anser så har den en publik i morgondagens löntagare och att jag framöver skall vara tyst om sådant jag inte förstår?

Ja, ok då.

Men förresten…

Tyst!

Ja, ok då.

 

Fakta
Språk: Svenska
487 sidor, inbunden
Pris:  89 SEK (Bokus), 107 SEK (Bokia), 129 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium.
Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.

»En ny våg av kvinnliga författare gör anspråk på fantasygenren som deras egen domän. Längst fram i ledet befinner sig Samantha Shannon.« HARPERS BAZAAR

»En bländande intelligent, fyndig och förtrollande berättelse om omåttligt mod, medkänsla, gränsöverskridande kärlek och frihetssträvan.« BOOKLIST

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman som inte liknar någonting annat. Drömgångare är måste-läsning.« KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

»Samantha Shannon följer i J.K. Rowlings fotspår…« DAILY MAIL

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman. Drömgångare är måste-läsning.« | KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

 

And the winner is!..

Vinnaren i tävlingen Gilla oss & vinn boken utsedd!

Vi säger stort grattis till Niklas som vann boken STJÄRNAN & MATROSEN av Jean Genet genom att vara med och tävla på vår facebooksida. Boken kommer på posten, Niklas. Trevlig läsning.

 

Leif GW! Mannen, myten, legenden och Sveriges egen kriminalprofessor har släppt lös ärkesvinet Bäckström igen. Den lille tjocke med supersalamin som jag älskar att hata. Kan det vara dåligt?

Innan jag satte mig för att skriva den här recensionen så surfade jag runt lite och blev förundrad över vad andra ansåg om den här boken. Enligt bloggvärlden så är ”Pinocchio” allt från seg, rörig och tråkig till sexistisk och grabbig. Några ansåg till och med att Bäckström var synonymt med Leif GW själv vilket skulle innebära att den sistnämde är ett sexistiskt och egoistiskt svin. Som sätter heder i att aldrig gör ett bra jobb, som snor allt han kommer över, som är helalkoholiserad och som föraktar invandrare, kvinnor, kollegor, barn…ja, i princip allt som rör sig på två ben i vårt avlånga land. Hmmmm…

Jag håller inte med på en enda punkt. Att en författare inte skulle kunna skapa en karaktär utan att kalkera sig själv tycker jag är nonsens. Samma resonemang skulle göra George Lucas till Darth Vader. Att det däremot finns fragment och delar av en författare i alla sorts karaktärer som hamnar i ordbehandlaren är nog närmare sanningen, men som sagt, då tror jag det finns andra figurer som ligger mer i fas med vår kriminolog än just Bäckström i den här lilla historien.

Bäckström ja, en man jag själv är rätt förtjust i. Just för att han är ett sånt svin. Han är allt jag själv föraktar, som jag inte vill eller för den delen, kan vara. Vilket gör honom intressant. En mänsklig avskrädeshög som jobbar inom polisen och då, i linje med sitt valda yrke, skall göra gott och inte sko sig själv på andras lidande och som oftast hamnar på den sida av lagen han egentligen skall bekämpa. Han är utan motstycke ett unikum inom svensk deckarlitteratur och jag tackar, bugar och bockar. Oftast vill säga, för ibland blir till och med jag trött på hans supersalami och jargong. I några av de tidigare böckerna så har hans förehavanden vägts upp av andra mer vettiga karaktärer och händelser. Dock inte denna gång då det bjuds Bäckström de Lux från sida ett till det bittra slutet. Vilket gör att det blir lite overload på hela verksamheten och jag blir till slut lite trött på attackflator, papegojor och sommargroggar.

Att Pinocchio skulle vara tråkig och händelselös håller jag inte heller med om. Nej, den har inte tempot som många deckare har idag. Det finns inga actionsekvenser, jakter eller cliffhangers. Istället puttrar historien på och karaktärerna och dialogen är det som det läggs fokus på. Till exempel så äter Bäckström en bättre middag med en man kallad GeGurra vid ett tillfälle i boken. Ett tillfälle som får bre ut sig över hiskeliga 65 sidor. Visserligen avhandlas en hel del under middagen men att låta två gubbar sitta och tjafsa från sida 313 till sida 378 är inte standardförfarande inom svensk kriminallitteratur. Jag kan förstå om en del tycker detta blir långtråkigt men jag finner det alldeles, alldeles underbart. Leif GW verkar fullständigt strunta i dramaturgin och låter saker ta sin tid och jag åker med och nästan myser i hur sakta och makligt historien rullar fram.

Vilket gör det fel att kalla denna bok för deckare. På omslaget så står det “En roman om ett brott” vilket är närmare sanningen då spänningen inte är av centralt värde i boken. Istället läggs vikten på dialog och ett rätt vardagligt men intressant utredningsförfarande som känns äkta och trovärdigt. Vilket jag inte har några mandat alls att säga då det närmaste kriminalitet och poliser jag har varit är ett par fortkörningar. Men med GW:s yrkesval och erfarenhet i botten så borde väl själva polisarbetet ha någon sorts förankring i den riktiga världen. Eller?

Jag tycker att “Mellan sommarens längtan och vinterns köld” är bland de bästa kriminalromaner som gjorts i vårt avlånga land. Vilket tyvärr “Den sanna historien om Pinocchios näsa” inte är. Den är en bra bagatell, en stunds underhållning och 630 sidor med Sveriges mest politiskt inkorrekta utredare, Bäckström. Det duger gott ibland.

Fakta
Språk: Svenska
630 sidor, inbunden
Pris:  79 SEK (Bokus), 189 SEK (Bokia), 95 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: ”Den här romanen är en ond saga för vuxna barn och om det inte hade varit för den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II, Englands premiärminister Sir Winston Churchill, Rysslands president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm, skulle det som den handlar om aldrig ha hänt. I den meningen är det en berättelse om det samlade och slutliga resultatet av de handlingar som fyra män genomför över en period på mer än hundra år. Fyra män som aldrig träffade varandra, som förvisso levde sina liv i skilda världar, och där den äldste av dem blev mördad fyrtio år innan den yngste av dem ens var född. Och som så ofta förr, oavsett i vilket sällskap eller sammanhang som han nu har hamnat, är det också Evert Bäckström som kommer att sätta punkt för historien.”

 

Med ett avstamp i myten om Pallas Atena ger Linda Boström Knausgård oss en mycket nära och osentimental skildring av hur det är att tröskas runt i vårdkvarnen.

Helioskatastrofen - Linda Boström KnausgårdHELIOSKATASTROFEN är en obehaglig och nära skildring av hur det är att vara bipolär, eller manodepressiv som det också kallas. Linda Boström Knausgård går så tätt inpå att jag känner mig som en familjemedlem till huvudpersonen Anna som efter att ha fötts ur sin fars huvud, precis som Pallas Atena i den grekiska myten, hamnar i vården.

Boström Knausgårds skicklighet visar sig på flera olika sätt, bland annat i hur osentimentalt och till synes objektivt hon skildrar missförhållanden och onödigt lidande orsakade av okunskap. Men det finns en annan sida av okunskapen. Anna föds som tolvåring in i en främmande värld och genom hennes naiva och klara ögon får jag se hur min värld kan uppfattas på ett helt annat sätt än vad jag är van vid.

- Artan kommer att visa dig in på avdelningen.
Jag tittade på Urban, bad honom med ögonen, men jag såg att han hade släppt mig.

Det är drabbande att läsa hur Annas trygghet, av nödvändighet, blir flytande då villkoren för hennes liv förändras eller när fosterföräldrarna säger ”Vi älskar dig som om du var en av oss”. Efter ett sådant påstående kvittar det hur många gånger man säger att man älskar personen, avståndet i som om går inte att överbrygga. Det känns som om Annas hela liv blir ett enda långt övergrepp av staten, det sociala och vården.

HELIOSKATASTROFEN är en av de tio bästa böckerna som gavs ut 2013. Visst är det mörkt och ångestfyllt men det finns ljus och lycka där också. När jag summerar HELIOSKATASTROFEN är det underligt att jag inte har en mörkare bild av den med tanke på hur mycket svårigheter och tragik som skildras. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att även den bilden är ett resultat av Linda Boström Knausgårds skicklighet.


Läs om böckernas topp tio 2013

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind


Lyssna på vad romanprisjuryn tyckte om Helioskatastrofen

Fakta
Språk: Svenska
99 sidor, inbunden
Pris:  162 SEK (Bokus), 181 SEK (Bokia), 182 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: En tolvårig flicka föds ur sin fars huvud. Hon bär en glänsande stridsrustning där hon står i allt blod på golvet. I ett ögonblick långt som livet självt ser de på varandra. Så pressar han händerna om huvudet, som för att sluta igen det som öppnats, och skriker.
Flickan utplaceras i en familj. Fadern hamnar på sjukhus för en svår schizofreni. Flickan lär sig språket de talar i byn, här högt uppe i norr. Hon bekänner sig till nykterheten och Gud, som alla andra. Pingstkyrkan får ett grepp om henne, när ett rykte om henne börjat spridas. Alla hennes frågor hotar att brista ut i ett skrik, starkt som en storm: Vem är hennes far? Vad är det för språk hon talar när de tror hon »talar i tungor«? Vad kommer att hända när hon börjar växa, så som hon vet att hon måste?
Helioskatastrofen är en modern Athena-myt. En sorgesång om saknaden efter en far och om att inte kunna bära sin fulla styrka. Om en känsla av ett ursprung måhända alldeles för nära solen.

 

Romanprisnominerade Vägen mot Bålberget gör upp med en mörk del av vår historia genom fyra olika berättelser och öden.

Vägen mot Bålberget - Therése SöderlindÄven om Kjell Westös HÄGRING 38 tog hem Sveriges radios romanpris 2014 så spår jag att VÄGEN MOT BÅLBERGET, som även den var nominerad till Romanpriset, kommer att slå den i försäljning. Därmed inte sagt att den är bättre eller ens mer folklig. Snarare är det så att den är mer lättillgänglig och kanske har jag lättare för att relatera till häxbränning och glesbygdsmörker från norra Sverige än förkrigstidens rasistiska strömningar filterat genom besuttna män i Helsingfors.

VÄGEN MOT BÅLBERGET består av fyra olika berättelser, fyra öden som knyts samman av häxbränningarna på Bålberget på 1670-talet. Det handlar om Jacke på 1970-talet, Malin på 1600-talet, Veronica i nutid och Olof på 1700-talet.

Jag blev riktigt provocerad av hur Therése Söderlinds framställer karaktären Jacke, en drulle och snudd på horkarl. Det är som om han råkar ut för sina otrohetsaffärer, men det finns alltid ett val hur passivt det än kan verka. Han känns dessutom inte lika bunden till sin livssituation som de kvinnor som skildras på sexton- och sjuttonhundratalet. Jag vet inte ens varför jag blir så upprörd, kanske för att hans handlande accepteras eller kanske tolereras av omgivningen, på ett sätt som inte en kvinna kunnat förvänta sig i samma situation. Men samtidigt kan det vara en tanke från Söderlind att sätta igång pulsen hos läsaren med en karaktär som gör allt fel.

Men även om Jacke får blodet att koka på mig så är det Malin, den häxanklagade i berättelsen, som stannar kvar i sinnet efter att ha läst ut VÄGEN MOT BÅLBERGET. Dels är hennes kamp och öde drabbande, men även hennes fighting spirit, målmedvetenhet och kärlek för barnen. En riktigt bra och trovärdig karaktär som jag inte kommer att glömma i första taget och det är ett riktigt bra betyg när det kommer från mig. Söderlinds fingertoppskänsla visar sig även i hur snyggt hon skildrar hur kvinnorna förr i tiden drabbades av männens gärningar, både de med gott uppsåt och de med ont.

Låt dig inte luras av tjockleken på VÄGEN MOT BÅLBERGET för även om berättelsen spänner över respektingivande 589 sidor så är det inga tråkiga eller utdragna passager som jag önskade att Söderlind strukit innan utgivning. Nej, det är tätt och intressant hela vägen från det udda anslaget som får mig att läsa på till slutet där Olof knyter ihop säcken på ett sätt som gör att jag vill läsa om hela boken en gång till. Det är ingredienserna hos en storsäljare och om VÄGEN MOT BÅLBERGET inte redan är en storsäljare så blir den det i rappet.

 

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

Lyssna på vad romanprisjuryn tyckte om Vägen till Bålberget

Fakta
Språk: svenska
589 sidor, pocket
Pris: 46 SEK (Adlibris), 47 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: En sensommardag 1975 går Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtrakten Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Hennes farmors berättelser ska göra att historien om Bålberget inte lämnar henne ens som vuxen.

Malin växer också upp i Nyland nära älvens utlopp i havet, men trehundra år tidigare. Året är 1674 när hon rannsakas för trolldom. I fängelset tänker hon på sitt liv och på hur hon alltid fått kämpa mot mäns förtryck. Hon våndas också över sin otyglade dotter som rymmer hemifrån, gång på gång.

Ett av ögonvittnena som pekat ut Malin är grannpojken Olof. Som alla barn fantiserar han mycket och inte minst fantiserar han om Malins dotter. Men gränsen mellan lek och allvar suddas ut när en äldre pojke dyker upp och berättar om en annan värld och om de krafter och väsen som befolkar den. Plötsligt finner sig Olof indragen i en fruktansvärd rättsprocess där ingen bemödar sig om att skilja mellan fantasi och verklighet.

Först som gammal förmår Olof se tillbaka och minnas sin egen roll i händelserna som påverkade en hel bygd.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha