Kristian Lundbergs vackra självbiografiska roman skildrar ett samhälle där vi kan delas upp i de som har och de som inget får.

Yarden - Kristian LundbergKristian Lundbergs självbiografiska roman YARDEN är ingen rolig läsning, det är lika bra slå fast det med en gång. Det finns heller ingen rak och linjär handling eller händelseutveckling. Handlingen snurrar runt i tid och rum precis som den rör sig ned och upp för klasstegen, det ända som är ständigt närvarande är hopplösheten och oron. För mig är YARDEN en naken betraktelse, utan skygglappar, över hur bräcklig vår välfärd och tillvaro egentligen är. Lundberg skriver på vacker och direkt prosa hur han gör den omvända klassresan ned till timanställd i Malmö hamn, till Yarden. Han berättar om hur han inte har råd att åka bussen till jobbet och måste gå lång väg varje morgon, hur han när som helst kan ”avskedas” utan anledning.

Kristian Lundberg (foto: Caroline Andersson)

Kristian Lundberg (foto: Caroline Andersson)

YARDEN är viktig läsning, vi behöver påminnas hur nära eländet vi lever och att samhället kan delas upp i de som har och de som inget får. Att när vi tänker att nu kan det inte bli värre, så är det lång väg kvar till klassamhällets lägsta nivå. Detta upptäcker även Lundberg, trots sitt elände så möter han de som är nere på den absoluta botten. Kanske ligger hela trösten i att det finns alltid andra som har det värre.

Lundbergs fall nedför klasstegen för honom även tillbaka till barndomen och hans sinnessjuka mor som inte kunde ge barnen en trygg uppväxt, men även om man kunde lasta mamman för mycket så är det med vänlighet och saklighet som hon skildras. Det är faktiskt helt utan bitterhet Lundberg skildrar både uppväxt, skolgång och uppfostran likväl som kvalen han lider på Yarden.

YARDEN är vacker, sorglig och viktig. Språket är rakt och tillgängligt och man kan läsa ut den på en eftermiddag om man så önskar. Dessutom bör alla malmöbor läsa den för att Malmö är alltid närvarande i YARDEN. Redan nu ligger Kristian Lundbergs EN HEMSTAD på mitt skrivbord, YARDEN har givit mersmak.

kristianlundberg.com

Läs om dramatiseringen av Yarden

Fakta
Språk: svenska
144 sidor, pocket
Pris: 41 SEK (Bokus), 44 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Exakt de skäl som borde ge Yarden Augustpriset är samtidigt de skäl som gör den omöjlig som Augustpristagare. Det är ytterligare en av denna boks konstnärliga och politiska triumfer.” Carl Erland Andersson, Göteborgs-Posten ”Aldrig förr har läsaren kommit så nära Kristian Lundberg och det han har att berätta är varken vackert eller insmickrande… Yarden ger röst åt ett namnlöst kollektiv, en brokig samling människor med otacksamt slitgöra och låg lön som gemensam nämnare.” Peter Viktorsson, Norrköpings Tidningar ”… de mörka gestalterna där ute i snöslasket stannar kvar i läsarens minne.” Michel Ekman, Svenska Dagbladet ”På sin vackra, sorgsna och lyriska prosa skildrar Lundberg tillvarons skörhet: hur klassklättraren handlöst kan falla, för att med en smak av arvsynd återvända till den klass han en gång föddes in i. Där man ska vara. Där kroppen alltid värker. I undervegetationen, där det är enkelt och omöjligt att andas: ‘Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.’ Hanna Hallgren, Aftonbladet ”Lundbergs Yarden är som ett rosslande skri ur ett hopplöst mörker… På sin hudlösa prosa skildrar han ett trauma som tyvärr är giltig för allt fler. Men till Augustnominering räckte det inte, lika lite som för Jörgensdotter och Almlöf och andra, med den sociala verkligheten på programmet. I Augustjuryn är man blind för samtiden, där finns bara intresse för historiens välkända skamlösheter. Det känns väl tryggare och mer politiskt korrekt så, att blunda för vad som pågår.” Gunder Andersson, Dala-Demokraten.

 

Patti Smith släpper micken och skriver om sina år med Robert Mapplethorp. En kärlekshistoria, en uppväxt, ett mästerverk.

Patti Smith ger en del människor rysningar av välbehag. Själv har jag aldrig riktigt fattat grejjen. Ja,  hon har några riktigt bra låter men det mesta har passerat mig utan att lämna några större intryck. Likaså Mapplethorps foton på erigerade penisar och blomsterstilleben lämnar mig helt kall.  Så när boken “Just Kids” kom så ryckte jag lite på axlarna och hängav mig åt andra luntor. Men recensionerna blev överväldigande och bekantskapskretsen skrek i extas. Så det blev att krypa till korset och ge sig i kast med Pattis och fotografen Robert Mapplethorps uppväxt, utanförskap och kärleksliv New Yorks kulturliv.

Men oavsett vad du tycker om Patti Smith eller Robert Mapplethorp så skall du läsa Just Kids. För historien är så mycket bredare, större och viktigare än en navelskådande rockbiografi, om någon nu trodde att det var en sån bok. Den handlar om två ungdomars vilja och mod att bryta med sin uppväxt, med det förutbestämda och inrutade, för att lägga allt åt sidan för det de vill uppnå, definierat eller inte. Att få leva genom att skapa och nå ut kulturellt oavsett om det är måleri, musik eller poesi. Att hitta det viktiga i livet, det som betyder något och suga näringen ur varenda sekund. Den handlar om att bryta egna och andras normer genom att hitta sig själv och våga stå för det. Den handlar om att vara ung och det förmedlas vackert, tänkvärt och berör hela vägen, från pärm till pärm.

Med en annan författare bakom rodret så kunde detta blivit en riktig Rocky Balboa-saga inlindad i den amerikanske drömmen. Alla klassiska ingredienser finns där med fattigdom och återkommande motgångar som sedan resulterar i framgång och lycka för att till slut avslutas med sorg och död. Men Pattis språk, infallsvinkel och anspråkslöshet ger istället nerv och känsla. Hela boken andas ödmjukhet och nästan en förundran över hennes eget och andras liv. Det är två intressanta och vackra livsöden som väcklas ut över sidorna, helt befriade från plattityder och överdrifter, med en stark känsla av trovärdighet och äkthet.

Just Kids ligger närmare böcker som Jack KerouacsOn the road” och J.D Salingerscatcher in the rye”  än , som sagt, de dagsaktuella rockmytsbiografierna. Vilket är ett gigantiskt plus men att jag skulle få läsa en helt enastående bok som fullständigt kremerar den rysligt överskattade On the Road och som med lätthet knuffar Salinger åt sidan är imponerande.

En klassiker!


Läs den!

Fakta
Språk: svenska
356 sidor, häftad
Pris: 51 SEK (Bokus), 51 SEK (Adlibris), 51 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: »Det var sommaren då Coltrane dog. Sommaren då Jimi Hendrix satte eld på sin gitarr och Kina sprängde en vätebomb. Det var uppror i Newark och protestmarscher mot Vietnamkriget. Världen stod på tröskeln till en ny tid. Det var kärlekens sommar. Det var sommaren som förändrade mitt liv. Det var sommaren då jag mötte Robert.« 

Den heta sommaren 1967 lämnar Patti Smith hemstaden i New Jersey. Hon hoppar av sin lärarutbildning och tar sig till äventyret i New York. Hon är tjugo år gammal och har tröttnat på hemstadens inskränkthet. Hon vill få nya intryck och utvecklas. Och framför allt vill hon skapa. I New York träffar hon sin själsfrände Robert Mapplethorp. De två blir ett par och lever tillsammans i många år. Tillsammans med Robert kommer Patti rakt in i en miljö och atmosfär som sjuder av kreativitet och liv. Båda får de inspiration att utvecklas, och båda kommer de med tiden att nå stor berömmelse och revolutionera sina konstarter; han som fotograf och hon som musiker och poet.

Just Kids är en levande skildring av New Yorks avantgardistiska och spännande kulturliv i början av 70-talet. Här får vi möta författare, musiker och konstnärer, och många av dem har påverkat en hel generation och givit avtryck långt utanför New Yorks gränser. Här fanns Sam Shepard, Janis Joplin, Jim Morrison, Andy Warhol, Bob Dylan, William Burroughs, Tom Verlaine och många fler.

 

Med sedvanliga detaljkaskader utforskar Karl Ove Knausgård barndomen och smärtan att var ung i romansviten Min kamps tredje del.

Min kamp 3 - Karl Ove KnausgårdMIN KAMP 3 är en lång djupdykning ned i barndomens kärna. Perspektivet är barnets, även tidsformen är nästan strikt presens. Inget sträcker ut sig i medvetandet hos unge Karl Ove längre än några dagar framåt eller bakåt, om det inte är fråga om trauman. Det är en tudelad upplevelse att läsa med erfarenheter både som barn och som förälder. Knausgård skriver rakt in i själen på mig, det är som att vara påkopplad med hela sitt liv samtidigt som man läser om hans. MIN KAMP 3 är obehagligt detaljerat i vanlig ordning och det är framför allt smärtan att vara ung som sköljer över mig i våg efter våg.

I mitten av boken tappar jag sugen som i tidigare delar av romansviten, jävla Knausgård. Jag ser inte stilen, jag ser inte formen, läser bara om barn som leker. Vad är det jag missar? Måste jag backa, ha hela boken klar innan bilden framträder? Hela sviten? Ja, jag misströstar! Men när jag är på väg att ge upp bryter författaren Knausgård in och summerar, drar slutsatser och skickar mig vidare i berättelsen med nytt mod.

Det är till en början mycket referenser till serietidningar, så många att jag vill dra slutsatsen att han namedroppar sina tidiga influenser, kanske är det så, om inte annat i fråga om kvinnosynen som han själv uttrycker oro inför genom mammas förbud mot serieläsandet i linje med åttiotalets moralpanik. När jag blickar tillbaka på vad jag själv konsumerade i serieväg, hisnar tanken på att utsätta mina barn för samma sak.

Mellan raderna känner man författaren skulpteras av uppväxten; serieförbud och lånekort, de akademiska föräldrarna, faderns filosofiska fundering kring hur hummer smakar för olika personer, behovet att bli bekräftad, älskad.

Som man i jämförbar ålder med Karl Ove Knausgård är det skrämmande mycket som är bekant, så mycket att jag bitvis misstänker att min fascination för romansviten MIN KAMP är baserad på igenkänningen av min egen uppväxt. Som det där med att porrtidningar fanns överallt i skog och mark är märkligt, som den del i floran. Som hur obehagligt det faktiskt är att stiga ned i Knausgårds skolstart med nyinköpta pennvässare, blockflöjter och stenciler. Han läser serier som JONAH HEX, FANTOMEN och BLUEBERRY utan att tänka, följer bara med, ger sig hän, precis som jag gjorde. Det där med att rita, jag ritade massor, gubbar, palmer, ögon, monster, serier, precis som unge Karl Ove. Gör man det längre? Detaljer i all ära men det är när han fångar barnets känsla av att vara vilsen, att inte förstå och samtidigt inte våga fråga, om hur det är att försöka navigera i en värld full av gåtor och oförklarliga handlingar, som han är storslagen på riktigt.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård (Bild: nordice.is)

Fadern är närvarande även i denna del och när han inte är rosenrasande är han likgiltig och frånvarande. Från att uppta nästan all tankekraft och fokus på att inte väcka faderns vrede hos den unge Karl Ove i första delen av boken så försvinner han nästan obemärkt i andra delen.

Det tog mig nästan ett halvår att läsa ut MIN KAMP 3, vilket är ovanligt lång tid för mig utan att ge upp läsningen helt. Varför tar det sån tid för mig att läsa ut den? Beror läskrampen på smärtan att minnas och återuppleva hur det är att vara ung? Det är en krävande bok, ibland måste man upp till ytan och andas och att sedan är det lätt att dra sig för att åter dyka ned i djupet. Vidare är det inte endast igenkänningen som tvingar mig att återvända till denna hittills fantastiska romansvit, det är allmängiltigt och universellt. För mig är igenkänningen bara grädden på moset eller möjligtvis saltet i såren.

Recension av Min kamp 1

Recension av Min kamp 2

Lyssna på Karl Ove Knausgård som sommarvärd 2011 (P1)

Fakta
Språk: Svenska
442 sidor, inbunden
Pris: 184 SEK (Adlibris), 185 SEK (Bokus), 45 SEK för pocket (Bokia)
Beskrivning/synopsis: Tredje delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp kretsar kring en familj som en vacker augustidag 1969 flyttar in i sitt nya hus i Tromøya utanför Arendal på den norska sydkusten. Familjens yngste heter Karl Ove och är bara åtta månader gammal. I detta hus ska ha tillbringa hela sin barndom med cykelutflykter, kompisar, fotboll och musik. Men idyllen har en mörk underton. Pojken som framstår som så känslig har också en beräknande och manipulativ sida – djupt präglad som han är av livet i en familj styrd av en kontrollerande och oberäknelig fader. I första delen av Min kamp fick läsaren följa Karl Ove Knausgårds tonår och de blandade känslorna i samband med faderns begravning, i den andra delen står ett mognande författarskap och flytten till Sverige i centrum. Bok tre behandlar uppväxten i en kärnfamilj. Karl Ove Knausgårds roman är en av de senaste årens mest omdiskuterade böcker. Ännu en gång har han skrivit en fascinerande och mångfasetterad närstudie – den här gången i form av ett porträtt av konstnären som ung.

 

”De kom ut såhär… totalt ursinniga. Strummer testade om hans gitarr fungerade-KRASCH! Helt vansinnig drog han fram nåt slags jävla burk och sprejade i halsen för att få rösten att funka. Sen -1, 2, 3, 4-BANG! Förfärligt ljud! Alla mina polare tyckte det var värdelöst, men jag var helt skakad. De hade allt! Det bästa jag någonsin sett.”
Thåström

Och det är inte bara Thåström som gillar The Clash. Vi pratar här om världens snyggaste, bästa, mest innovativa, mest nyfikna och mest politiska punkband. Ett band som mellan 1976 och 1983 släppte en mängd bra låtar, tog sin musik från hetsig punkrock till Dub och Reggae, släppte dubbelplattor och trippelplattor och gjorde allt med stil, attityd och pondus. De är musikikonerna som försvann innan de blev patetiska och sålde sin själ på Dressmans kontor för ännu en lyxvilla och en golfrunda. Ja, jag pratar med dig Mick Jagger.  Och som ni märker så är jag partisk med en icke existerande objektivitet till det här bandet som levererade en av världens bästa plattor i och med mästerverket London Calling. 

Och boken är en näst intill pornografisk bildupplevelse för någon som gillar The Clash. En mängd foton, biljetter, spellistor, Headons vykort till sin mamma, affischer, skivomslag och så vidare, ingår i det som erbjuds. Och kalenderbitaren får allt han kan drömma om när vartenda skivsläpp och spelning redovisas med datum, förband och om något särskilt hände på just det giget.  Jag blir helt euforisk, drar på mig ett par martens, drar en spontan pogodans och dreglar som en gammal labrador. Jaha ja, tydligen spelade Clash i den svenska metropolen Ronneby den åttonde oktober -77. Det kunde man aldrig tro. Vilket för övrigt var samma turné Thåström såg dem på Gröna Lund 14/6 och Örebro 9/10.

 

Men syftet med boken var ju inte att få den ultimata bilderboken, utan att få bandets egen berättelse. Och som författare står de fyra medlemmarna som var The Clash under guldåren: Strummer, Jones, Simonon och Headon. Hur detta är möjligt, Joe Strummer gick bort 2002 på grund av ett hjärtfel, beror på att boken är byggd på gamla intervjuer, en text som han och Mick Jones skrev 1979, tillsammans med nya intervjuer med de kvarvarande medlemmarna. Strummers anhöriga gjorde även allt material som han lämnat efter sig tillgängligt för boken. Och ”klipp och klistra”- attityden med nytt och gammalt funkar ibland alldeles utmärkt, för att vid en del tillfällen lämna en hel del frågetecken. Bäst dokumenterat är de tidiga åren där texten sätter allting i ett sammanhang och där jag verkligen får en inblick i det som blev, och sedan var, The Clash. Allt från hur de hittade varandra, till upploppen i Notting Hill, till hur de jobbade både med musik och image. Men sen blir det glesare och glesare mellan guldkornen och plattan London Calling tillägnas tio-tolv sidor. Vilket är en katastrof. Jag hade kunnat läsa en bok om bara den plattan. En bok om ett band där deras bästa och mest kända platta får minst utrymme kan förvisso kännas väldigt attitydpunkigt… men mig gör det mest besviken. Det blir så uppenbart att det helt enkelt inte har funnits material nog för att berätta hela historian utan man har fått ta det som fanns. Och varför det inte har stoppats in mer av de nya intervjuer som ska ha gjorts med återstående bandmedlemmar blir för mig en gåta. Hade de helt enkelt inget att säga om London Calling?

Däremot uppstår ofta stor humor när bandmedlemmarnas olika texter saxas mot varandra och så jag som läsare får olika infallsvinklar på samma ämne. När trippelplattan Sandinista diskuteras och samtliga medlemmar, fast var för sig, hävdar att de skulle sållat mer bland låtarna men att de andra i bandet ville ha den där jävla trippeln så skrattar jag gott i soffan och det är långt ifrån det enda stället.

 

Överlag är det bandet och musiken som sätts i centrum. Visserligen finns det ett kapitel om varje bandmedlem i bokens början där de berättar sina levnadsöden, fram till bandets uppstart, där det figurerar familjeförhållanden, uppväxt och bakgrund, men sen är allt sånt som bortblåst. Inte ett ord om kärlekshistorier, fruar och barn. Inte heller finns den blinkning till hedonistiskt leverne som är så vanligt i rock´n roll biografier av det här slaget. Visserligen bygger de en ”Hashbunker ” i studion men vad de gjorde där berättas inte och det känns mer som om samtliga inblandade skäms och känner sorg över Topper Headons heroinmissbruk som sedan gjorde att han fick sparken. Med det säger jag inte att Clash var renlevnadsmänniskor och Guds bästa barn, för droger nämns, det dricks, skjuts fåglar och polisen är inte alltid deras bästa vän, men fokuset ligger konstant på musiken och hur de spelade in och levererade denna. Allt annat är, mer eller mindre, bortskalat och ibland känns det som om de var en musikalisk commandotrupp med blicken enbart riktad på nästa gig och nästa platta. Och kanske var det just det The Clash var, och kanske var det därför de levererade, och kanske var det därför de imploderade och försvann så snabbt och plötsligt. Och kanske är det därför de är lika bra och aktuella idag!?

”Om jag fick göra om allt skulle jag inte ändra någonting. Jag tycker det är bra som det är. Vi gjorde vårt jobb, det är hela historien, nu är vi borta och så är det med det. Passar mig bra. ” Paul Simonon

Så sammanfattningsvis så är det här en riktig bibel med och om bandet Clash. Den har en mängd guldkorn men också sina brister och om du inte har något förhållande till The Clash så ska du inte läsa den. Men om du får gåshud av introt till London Calling, om du vet vem Joe Strummer är och om du någon gång i ditt liv haft Dr Martens kängor på dig på grund av musiksmak och kulturell tillhörighet så är den ett måste.

 

PS: Modernistas Clash-Spellista , Thåströms låt ”kort biografi med litet testamente” där Clash nämns.
Fakta
Språk: Svenska
278 sidor, Danskt band
Pris: 185 SEK Adlibris
Förlag: Modernista

Strummer! Jones! Simonon! Headon! För första gången berättas historien om det legendariska punkbandet The Clash [1976-1986] av medlemmarna själva, i en maffig och snyggt formgiven bok fullspäckad med tidigare opublicerade bilder, både professionella och ur privata samlingar. Från »White Riot« till »Rock the Casbah« The Clash liknade aldrig riktigt något annat band med sin ständigt upproriska och politiskt färgade och samtidigt alltid lika stilsäkert svängiga »vi mot dem«-hållning. Deras uppviglande speglingar, skarpa låtskrivande och passionerade idealism (det här var bandet som döpte ett av sina album till Sandinista) gjorde dem till ett fenomen världen över. Dubbel-LP:n London Calling från 1979 har åtskilliga gånger utnämnts till ett av tidernas bästa rockalbum, och The Clashs musik lever i högsta grad vidare, både som influens och potentiellt explosiv upptäckt för nya lyssnare. Det engelska förlaget Atlantic Books lär ha betalat ett sexsiffrigt belopp för rättigheterna inför utgivningen och The Clash har i inbunden form sålt i över 100.000 exemplar. Boken är rikt illustrerad med unika bilder av The Clash på scen och i studion, såväl som av posters och turnéaffischer från hela karriären.

 

Estradpoeten och modelljärnvägsentusiasten Janne Lindello är död. Vi sörjer en underbart udda man med en oförglömlig personlighet och karisma. Lindello blev 59 år gammal.

Janne Lindello som statist under filminspelning

"Kul att sitta i framsätet på en polisbil för en gång skull" - Janne Lindello som statist under filminspelning, Foto: Ingmar Johanson, Sydöstran

Under sin korta gärning som poet och diktare, han debuterade så sent som 1995, hann Janne Lindello ge ut tre diktsamlingar – SVITEN OM BUDBÄRAREN, DET BRINNER PÅ POLHEMSGATAN och SLÄCKNINGSARBETE. Grundtemat i samlingarna är kampen mot alkohol- och pillermissbruket. Han lindrade sina kval med att skriva poesi och vandra på Karlskronas gator. När man mötte Janne på stan visste man att det var en bra dag. Dåliga dagar syntes han inte till. När han kom upp till ytan igen renade han sig med löpträning, ibland upp till flera mil i veckan.

Han var ett hängivet Djurgårdenfan och hade alltid deras märke på rockslaget. Han hade olika klädstilar som han bytte mellan, ibland hade han James Dean-looken, andra dagar kom han klädd som en maffiaboss, då ville han bli kallad Don Lindello.

Janne Lindello hade alltid nära till skratt och skämt, när man träffade honom på stan i Karlskrona kunde han högt deklamera: ”Vet du vad min nya diktsamling ska heta? Skriket från runkbåset!”. Det saknas minsann inte färgstarka Lindellocitat att ta till, sitt Open Jam-framträdande (nedan) avslutar han med den härliga frasen ”Så jävla egotrippad som jag är så behövs det inga brudar – Jag är kåt på mig själv”.

Du är saknad, Janne. Vi kommer alltid att bära dig i våra hjärtan. Vila i frid.

Se Janne Lindello läsa ur diktsamlingen SLÄCKNINGSARBETE (Open Jam, 2008):


MIN DÖDE FAR
(Från diktsamlingen Släckningsarbete) 

Jag säger mycket med munnen men det
viktigaste säger jag alltid med ögonen.
Jag orkar inte slicka rent längre.
Jag kopplar upp mig själv i sju hastigheter .
Det är svårt att veta vilken som är vilken.
Folk rör sig i ultrarapid.
Jag fäller alla persienner, jag vakar där
köttet legat gömt.
Jag skiter ut mig själv och jag spyr av
lukten.

Jag är en man utan passion, men fylld av
lidelse. Jag är en man med hopp, men utan
hopp. Jag är en man fylld av svar, men
ingen ställer frågorna.
Jag hör hur de anstränger sig för att
aldrig ramla ner hit, men utan att lyckas
för ide döende sekunderna är de ändå här
utan att de förstår varför.

Jag skär blad av ögonlocken och serverar
dem på fat, när jag ser min döde far.
Han sitter vid köksbordet.
Jag lyfter upp honom och bär honom i
famnen som en fågelunge. Han jämrar
sig tyst.
Jag bär honom med mig genom livet.
Det är priset jag får betala.

Släckningsarbete - Janne LindelloDet brinner på Polhemsgatan - Janne Lindello

Bilder, recensioner och utdrag (karlskrona.nu)

Janne Lindello om att inte vilja vara med i 100 höjdare (Expressen, 2006)

SVT Blekingenytt om Janne Lindellos död

Blekinge Läns Tidning om Janne Lindellos död

 

Hej Haruki 

Jag är en av alla dom som verkligen, verkligen gillar dina böcker. Har nu läst samtliga dina verk som har passerat en svensk översättare och jag är extremt imponerad. Dina moderna sagor trollbinder mig och har gett mig en ny dimension litterärt, som i verkliga livet. Det var därför med stort nöje, och en känsla som närmast kan beskrivas som religiös, som jag lyfte upp ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Boken som skulle vara ditt mest personliga verk någonsin. Ja, i alla fall stod det något åt det hållet på omslaget. Genom din entusiasm för löpning, värkande muskler och maratonlopp så skulle jag också få en inblick i ditt liv, hur du tänker och hur du jobbar med dina böcker. Äntligen så skulle jag få en verklig bild av dig, den store Haruki Murakami!

Efter att ha läst ett tag så visste jag att du gillar Cambridge, gärna dricker Samuel Adams och att det ska vara enkel takt i Ipoden när du springer, typ Red Hot Chili Peppers och Creedence Clearwater Revival. Intressant, men inte ehhh, revolutionerande. Och ärligt talat Haruki, Creedence?! Vad menar du med det? Är det ironi eller ska jag bli orolig? Men strunt samma, även solen har sina fläckar. Boken fortsätter med lite löpning, lite tankar, lite personlig fakta men det brinner aldrig till och jag bläddrar på utan att engageras eller känna att jag verkligen får en mer detaljerad bild av dig Haruki och jag börjar efter ett tag undra vad boken är till för och vem som ska läsa den? De som älskar dina böcker eller de som gillar löpning? Hur många är både och? För som du har lagt upp den här texten så blir det varken hackat eller malet. Ehhh… det sista är ett svenskt uttryck för… att du skjuter bredvid målet, bulls eye, eller något sånt…

Så i stort är jag rätt besviken Haruki men som tur är finns det ljusglimtar. Jag har anat att du är en ensamvarg och i det närmast eremit efter hur du låtit dina tidigare huvudrollsinnehavare bedriva sina liv, och när du bekräftar detta, och för en seriös diskussion om ämnet så blir boken plötsligt intressant. Eller när du beskriver en sexston år gammal Haruki Murakami som står naken framför spegeln och blir beklämd över alla sin fel och brister och där man nästan, men bara nästan kan ana en tonårings avsky över det egna jaget, för att sedan snabbt gå över till nutid och en våtdräktsklädd vuxen man som är på väg att hoppa i plurret i ännu ett triathlonlopp. Nervös och stressad över hur han fysiskt och psykiskt ska klara den enorma utmaning som väntar honom. Då, då börjar sidorna brinna och jag börjar förstå vad som driver dig framåt. Jag börjar känna och förstå den riktiga, verkliga Haruki Murakami som person, människa och konstnär. Tänk om du hade valt att vara så modig hela vägen, om du dumpat lite av din kära löpning och låtit oss få se mer av dig, människan Haruki Murakami. Då hade detta varit en klassiker i klass med dina fantastiska romaner.

Men nu ska du inte bli ledsen. Jag gillar dig ändå och älskar dina andra böcker lika ohämmat som innan. Ibland blir det bara fel och så är det att vara människa. Men däremot Haruki, Creedence!? Du måste seriöst göra något åt din musiksmak.

PS: När kommer den tredje delen av 1Q84 på svenska? Jag tyar inte att vänta längre.

Fakta
Språk: Svenska
218 sidor, Inbunden, Norstedts

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni. Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro. Haruki Murakami är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han skaffat sig en stor läsekrets runt om i världen. Med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning gläntar han för första gången på dörren till vem han själv är som människa och författare.

 

En härlig, mysig bok att ta till när läslusten tryter och du bara har en eftermiddag på dig att väcka den till liv igen.

Om konsten att läsa och skriva - Olof Lagercrantz

Läs! Strunta i allt du vill med och kan om böcker och läs! Har du tappat läslusten finner du den i OM KONSTEN ATT LÄSA OCH SKRIVA. Man kan tycka att den är svamlig, ofullständig, fragmenterad och ibland svävande men framför allt väcker den nyfikenhet och läsglädje hos mig. Man blir glad, nyfiken och orädd.

Allra bäst är, inbillar jag mig, att som jag läsa den förutsättningslöst. Inte ta reda på vem Olof Lagercrantz var, inte läsa på baksidan, bara läsa utan förutfattade meningar. I så fall ska du sluta läsa här, innan jag färgar din upplevelse för mycket. Men återkom gärna senare.

Detta är min första bekantskap med Lagercrantz författarskap. Han har teorier om mycket, som att Strindbergs inferno kan ha varit mer åt autofiction än åt sannskyldig självbiografi. I förordet dementerar Lagercrantz att det rör sig om en manual, tvärt om faktiskt. Den innehåller få pekpinnar, men pratar varmt om saker som att läsa sakta och fokuserat. Om att undvika natur- och samlagsskildringar som författare och hur Marcel Proust och James Joyce kväver läsaren.

Olof Lagercrantz - bild från Ystads Allehanda

Olof Lagercrantz - bild från Ystads Allehanda

Så skön, ja mysig rent av, att läsa. Du springer igenom den på en eftermiddag. Det här är en bok att ha i bokhyllan och plocka fram när andan inte faller på, när tanken på att läsa känns obekväm. Läs den, älska den!

Ystads Allehanda om Olof Lagercrantz ilska

Fakta
Språk: Svenska
95 sidor, pocket
Pris: 75 SEK (Pocketshop) – Slutsåld hos Bokus och Adlibris
Beskrivning/synopsis:  Om konsten att läsa och skriva handlar inte om skrivregler, upplägg och läsande med plikt utan är en betraktelse över just läsandet och skrivandet. Lagercrantz tar upp sitt eget och andras läsande; här skriver han om ”puddingläsare” och läsning som liknar narkomani. Mycket klokt har han också skrivit om hur det är att läsa en bok för andra gången.  Författaren svarar på frågan som så många ställer sig; kan man lära sig att skriva? Svaret ger han genom en jämförelse med att snickra stolar – hur duktiga blir vi på att öva? Han nämner viktiga saker såsom rytm, flöde och kunskap om ämnet man ska skriva om. I boken finns goda råd som kommer från andra författare, där tas upp vem en författare skriver för och hur man kan veta att det man skriver har ett värde. Boken kom ut första gången 1985 och har blivit en modern klassiker.

 

Morgan Allings Kriget är slut må ge ett pretentiöst och sentimentalt första intryck, men innanför pärmarna döljer sig den perfekta sommarläsningen och en bok som kan uppskattas av så gott som alla.

Kriget är slut - Morgan Alling

Jag blir gärna lite uppstressad av att recensera den här typen av biografier, där man redan innan vet att det är ett hjärtslitande människoöde som skildras och de lovordande omdömena står som nässlor på en gödselstack. Tänk om jag inte gillar det? Om jag sågar den sågar jag då även lidandet som skildras? Blir det som att slå på någon som redan ligger ned? Om jag ogillar den men inte skriver det, vad blir då värdet på resten av recensionerna? Till denna oro kan läggas att det lilla jag sett Morgan Alling så har jag upplevt honom som lite over much, det och att jag tycker att bokens omslag känns pretentiöst på ett sentimentalt vis.

Min oro är obefogad, Morgan Alling skildrar sin barndom osentimentalt och det blir därför uthärdligt. Men KRIGET ÄR SLUT är inte bara uthärdlig, den är bra. Språket är lätt och behagligt att läsa, att historien berättas i små fragment på några få sidor gör den lättläst och förrädisk, då jag tänker ”ska bara läsa ett stycke till, och ett till”. Men framför allt stämmer boken till eftertanke, hur påverkar det vi säger och gör barn och ungdomar. Men även hur en busunge, som på ytan kan verka skogstokig, kan resonera och fungera eller för att säga det tydligare: Hur irrationellt beteende kan vara rationellt i andra livssituationer.

När jag läst färdigt boken, känns omslaget inte så tokigt utan nästan passande, nu när jag har en relation till både personen och innehållet. Men jag känner ändå att jag måste balansera det genom att lägga till en bild på Morgan Alling från hans hemsida:

Morgan Alling - Bild från morganalling.com

Morgan Alling intervjuas på Bokmässan med anledning av KRIGET ÄR SLUT:

I intervjun säger Morgan något som stämmer bra med perspektivet i KRIGET ÄR SLUT, han ser inte sig själv som offer utan de andra som förövare. Boken är sprungen ur den positiva respons han fick efter sin medverkan i Sommar i P1 2009. Har du lyssnat på Morgans sommarprogram kommer du att känna igen mycket, men boken fördjupar och känns bättre strukturerad. Orkar du inte läsa boken men likväl är nyfiken kan jag rekommendera sommarprogrammet (länk nedan).

KRIGET ÄR SLUT är en gripande, härlig och pigg bok som med stor behållning kan uppskattas av så gott som alla. Den är perfekt för sommarläsningen då man både kan sluka den och/eller läsa den i korta stycken utan att tappa bort sig i handlingen. Den här typen av böcker är inte min macka men jag kan inte värja mig, det är för bra. Hyllas de som hyllas bör och Morgan Alling och KRIGET ÄR SLUT bör hyllas.

Morgan Alling sommarpratare 2009 (podcast/mp3)

morganalling.com

Fakta
Språk: Svenska
334 sidor, inbunden
Beskrivning/synopsis: När Morgan Alling skildrade sin tuffa barndom i radioprogrammet Sommar år 2009 blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen hade anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida. Att det bakom skratten även fanns en stor sorg. Under sina första fyra år bodde Morgan och hans lillebror Stefan tillsammans med sin ensamstående alkoholiserade mor. Vardagen var fylld av supande, slagsmål och flyttar mellan olika lägenheter. Men mamman älskade ändå sina söner och försökte ta hand om dem så gott hon kunde. Och Morgan hittade på allehanda bus och upptåg som gjorde honom till hjälte både hos kompisarna och fyllgubbarna. Men till slut tappade mamman kontrollen över festandet, förlorade jobbet och blev inlagd på behandlingshem. Morgan och hans lillebror hamnade på barnhem, men trots mammans alla löften kom hon aldrig och hämtade dem. Istället skildes bröderna åt och skickades från fosterfamilj till fosterfamilj. Morgan tycktes förutbestämd för ett liv med missbruk och misär. Räddningen kom i form av en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav, och teatern som blev Morgans nya hem. Kriget är slut är en gripande skildring av ett maskrosbarn som inte bara klarade sig utan har lyckats vända motgångarna till en styrka. Med stor detaljrikedom och tidsatmosfär tecknar Morgan Alling ett porträtt av en pojke som överlever tack vare sin humor och sin längtan efter revansch.

 

Karl Ove Knausgård utreder svenskheten, kärnfamiljen men framför allt kärleken och detta till litterära referenser och diskussioner. Andra delen i romansviten är mer utlämnande och fängslande än den första.

Knausgård, K - Min kamp 2 - 13032955

I denna andra del av Karl Ove Knausgårds sex band tunga romansvit kastas vi handlöst in i småbarnsförälderns vardag. Jag känner igen mig i mycket, men jag ler inte igenkännande då det handlar om tankar och känslor man vill begrava. Jag älskar till exempel Knausgårds fingertoppskänsla när han lyckas fånga den manliga egoismen och fåfängan som kan blomma upp mitt i barnkalasens motsvarighet till Ragnarök.

Jag kommer Knausgård ännu närmare i denna delroman, hans tankar som på ytan verkar fientliga och fjärran blir när man ser närmare alldagliga och igenkänningsbara. Han lyfter alltså fram mina tankar, de man lär sig tänka bort och inte kännas vid, genom att gå först och vara brutalt ärlig.

Han går rätt hårt åt svenskarna och deras uniformitet och ovilja att sticka ut eller var politiskt okorrekt. Det ligger något befriande i hans rakhet och uppriktighet och det är där hans storhet ligger, inte i att han fläker ut sina vänner och bekanta. Han säger vad han tycker om vänner och författarkollegor och visst är det autofiktion, men det känns så genuint att man ibland vill titta genom fingrarna när man läser. MIN KAMP 2 är alltså rätt igenom osvensk.

Karl Ove Knausgård - Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Han beskriver sitt lite tråkiga föräldraliv och plockar sedan itu det samtidigt som han vandrar bakåt i tiden, skalar bort lager i livet tills han hittar kärnan i sitt förhållande till Linda. Ett stormigt allt-eller-inget-förhållande värdig en stor roman. Jojoåkandet mellan rasande förälskelse och vilda gräl och uppbrott får mig att tänka på den underbara kärlekshistorien i ASK THE DUST av John Fante. Allt insvept i sköna litterära grubblerier och svåra, snudd på utestängande betraktelser. Jag går helt upp i boken. Det är som att passera en olycksplats, man vill inte titta men måste.

Som så många andra bra romaner är det mycket namedropping, en del nämns i förbifarten andra får flera sidor som Dostojevskij. Här nämns även: Hölderlin, Heidegger, Rilke, Tom Waits norrmännen Thure Erik Lund och Stig Saeterbakken och i min bokhylla lockar numera den olästa Carl-Henning Wijkmarks DRESSINEN.

MIN KAMP 1 handlar om döden och MIN KAMP 2 om kärleken och ingen av dem sätter det vackra och fina i främsta rummet. Den andra romanen är tätare, än mer utlämnande och mer fängslande än den första. Trots djupet har den en lätthet och i mina händer blir den en bladvändare.

Min kamp 1 – Recension

Stig Saeterbakken

Fakta
Språk: Svenska
597 sidor, inbunden
Pris: 99 SEK (Excess på Bokus), 99 SEK (Excess på Adlibris)
Synopsis/beskrivning: Andra delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp är en studie i extremrealism genom blottläggandet av vardagligheter, av utanförskap och av självförödmjukelsens yttersta fascination. Fadersporträttet i första delen är här utbytt mot ett kompromisslöst sökande efter kärlek och vänskap. I centrum står också det egna författarskapet och konsekvenserna av att lämna Norge för en svensk anonymitet. Hela tiden finns där den öppna blicken på den egna kärnfamiljen och faderskapet, men också på det nya hemlandet Sveriges nästintill skrattretande konformitet och konflikträdsla. Familjen och författandet ställs på så sätt mot varandra i ett försök att nå förlösning och att sträcka sig utanför sina egna begränsningar. Karl Ove Knausgård skriver en prosa som är häpnadsväckande exakt samtidigt som den hela tiden låter karaktärerna vara berättelsens medelpunkt. Trots att Min kamp aldrig låtsas vara något annat än roman finns där hela tiden en kuslig känsla av att den handlar om riktiga människor – vilket i sin tur skapat en våldsam debatt om självbiografisk prosa både i Norge och i Sverige. Oavsett vilket kan vi vara säkra på att Min kamp i framtiden kommer att stå som ett ledande exempel på nordisk romankonst i början av 2000-talet.

 

På Svenska Akademiens nionde stol sitter en skön författare, Torgny Lindgren. Minnen är den självbiografiska bok han länge vägrat skriva. Men det är inte heller en självbiografi i vanlig bemärkelse. Här står form och filosofi i främsta rummet, kronologiska händelser är underordnade.

Minnen - Torgny LindgrenAtt läsa en god bok är som att surfa på webben, det är referenser, diskussioner med och om andra verk, tankar, fakta och lögner. Att läsa MINNEN är som att surfa på en superwebb kallad VästerbottNET, den är neddestillerad och innehåller bara gräddan. Här finns litterära referenser och deras direkta eller indirekta betydelse för Torgny Lindgren och hans författarskap. Här nämns hur uttrycket ormens väg på hälleberget blev känt för honom. Han namedroppar Søren Kierkegaard, August Strindberg och Viktor Rydberg samt en rad andra författare som han växt upp till. Här diskuteras Selma Lagerlöfs homosexualitet vid hans mors dödsbädd och hur mycket han beundrar Thomas Mann.

MINNEN är så nära man kommer en självbiografi när det är Torgny Lindgren som skriver. Vi får följa tankar, filosofi och influenser snarare än kronologiska händelser i Lindgrens liv. I en underbar passage ratar han journalistiken med motiveringen att det är skrivandets motsvarighet till syndafallet, redaktören menar att syndafallet öppnade våra ögon för sanningen. Lindgren svarar då att han inte är intresserad av sanningen han vill ”fylla tomrummet i medvetandet”. Vilken underbar premiss för ett författarskap!

Stig Cederholm - NotisRoande, sant eller ej, är att Lindgrens första möte med en författare var mötet med Stig Cederholm och hur han förfördes av hans charm. Enligt Lindgren ska Cederholm, förutom att han stred med tysken under andra världskriget, ha förskingrat, stulit och lånat pengar av folk från bygden kring Raggsjö där Lindgren växte upp. Men Cederholms beteende avfärdades med att man fick förlåta en författare nästan vad som helst.

Lindgren kan bara genom att återge ett samtal eller beskriva en person lyckas få det till ett tidsdokument som beskriver, seder, verktyg, språkbruk, livssyn, lakonisk filosofi och den instinktiva livsviljan som tycks finnas även om man vet att livet saknar mening. Han säger även att hans författarskap har präglats av att försöka beskriva att det finns inget ‘slutligen’ samtidigt som det är ett måste för en bok.

Daniel Sjölin i BABEL gör en trevlig intervju med Torgny Lindgren våren 2010

Lindgrens västerbottniska är varm och trygg att lyssna till och jag myser åt hans utdragna n och m i slutet på orden, till och med när han citerar på tyska smyger det sig in: schwednnn. Västerbottniskan passar väl till språket, texten. Torgny Lindgren som både uppläsare och författare vet precis var han ska lägga tonvikten och han kan uttala speciella ord som schvattn (svarten) så att det låter som det ska.

Han är rolig, smart, beläst. Ska jag likna detta vid något blir det Nikanor Teratologen, men det är en orättvis jämförelse. Det är mest språket som känns igen, knappast handlingen eller äcklet eller refererenserna. Om jag ska vara ärlig så inte ens språket även om de båda är från Västerbotten.

Torgny Lindgren pratar om MINNEN (och nämner även här Thomas Mann som en stor inspirationskälla)

Det här liknar ingenting jag läst tidigare. Få böcker som jag läst har väckt så mycket tankar, känslor, idéer rent av som MINNEN. Det är djupt eller snarare eftertänksamt samtidigt som det är roligt och jag ler mig igenom flera långa passager. Att en man i Lindgrens ålder kan skriva så vitalt och att med en sån ordström inte upprepa ett ord är kort sagt förbluffande. MINNEN är bra.

Dn recenserar Minnen

Läs om Torgny Lindgren på Svenska Akademiens hemsida

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Torgny Lindgren)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.[...]”

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha