Torgny Lindgrens genombrottsroman, som också är hans bästa, är ett välformulerat mästerverk som resonerar om skuld och synd.

Ormens väg på hälleberget - Torgny LindgrenSvensk film har ett välförtjänt dåligt rykte i mina ögon även om det har blivit avsevärt bättre med åren. Jag kan bara drömma om hur fantastisk Torgny Lindgrens genombrottsroman ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET hade blivit i händerna på någon av våra senaste exportregissörer. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET filmatiserades 1986 av Bo Widerberg, fyra år efter romanen gavs ut. Widerbergs version är som en nykter, torr, livlös återgivning av boken utan att låta filmmediets fördelar förstärka handlingen. Lindgrens härliga språk är i det närmsta utraderat i filmen. Filmen har inte klarat tidens tand speciellt bra, jag sitter till exempel och grimaserar över hur tafflig slutscenen är gjord. Idag är jag övertygad om att den hade gjorts annorlunda. Ändå är det filmens penisdekapitering som för evigt är fastetsad i mitt minne sedan den dag jag såg den i tonåren. Jag minns chocken som kom först efter en stund: - Vad gjorde han?! Skar han av… ? Det är en stark scen vars dramatik är nedtonad i boken. Lindgren gör den nästan stoistiskt komisk när han låter sina karaktärer i enkla ordalag betrakta och kommentera händelsen.

Berättelsen är fruktansvärt grym och hopplös, men Lindgrens röst och raka språk lättar upp, man kan till och med kosta på sig att dra på munnen då och då. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET handlar om en familj som hamnar i skuld hos den lokala handlaren Karl Orsa och Torgny Lindgren väver en enormt kärnfull historia kring skuld. Han jämför både den kapitalistiska skulden och den som läggs på människan av Gud, arvsynden. Hur människan föds med skuld både inför Gud och inför det kapitalistiska samhället som manifesteras av Karl Orsa. Jag påminns om Barbara Ehrenreichs SMILE OR DIE när man lägger skulden på den som inte tillfrisknar. Skulden kan dessutom användas lite efter behag av de som har makten och när den inte kan betalas kontant krävs den i natura.

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Den korta romanen är så snyggt komponerad att jag knappt kan fatta det. Redan här, i genombrottsromanen förlade Torgny Lindgren handlingen till sina hemtrakter i Västerbotten och han har återvänt hit i allt jag läst av honom. Temat med Gud och kristendomen är också ständigt närvarande, han betraktar religionen med glimten i ögat och jag har inte med ledning av hans texter lyckats klura ut om han själv är troende eller inte. Även det vittnar om hans författarbegåvning, precis som citatet:

Jag har fiolhänderna, sade hon. Det syns ju, det är meningen att jag ska spela fioln. Och det kunde nog vara sant: långsmalfingrarna hennes var som skapta för att mjölka korna och spela fiol, den var förskrövligt starka men ändå mjuka, hon kunde göra dem krokut åt vad håll hon ville.

En återkommande fråga när jag läser Torgny Lindgren är om han hade fått nobelpriset om han inte suttit i Svenska akademien. Hans romaner håller definitivt världsklass men kanske är de som bäst innanför Sveriges gränser där man kan uppskatta språkmelodin alla vackra ord ur den gamla svenskan, den gamla norrländskan. Efter att ha lyssnat på många av Lindgrens böcker som ljudböcker upplästa av honom själv, så hör jag nu hans röst i mitt huvud när jag läser själv. I ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET försöker Lindgren förstå både ondskan och oskulden och det eviga utnyttjandet av de svaga. Hur man låses in i slaveri utan möjlighet till nåd eller frihet. Sen är jag lite svag när han låter människor från enkla förhållanden filosofera och resonera kring de stora frågorna med ett enkelt språk. Han liksom omtolkar filosofins och religionens tunga frågor och gör dem folkliga och allmänna. Som i resonemanget: om människan till sin natur är belagd med skuld så är hon därmed på sätt och vis inte heller skyldig.

Torgny Lindgren har både Thomas Mann och Hermann Hesse som förebilder och han behöver inte skämmas i deras sällskap. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET är ett genomtänkt, välformulerat, kompakt mästerverk. Lindgren satte redan här stilen som blivit hans signum både innehållsmässigt och språkligt i efterföljande romaner, en stil som passar mig som handsken.

Några scener ut Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget

Se Torgny Lindgren berätta om Fantomen, en abnorm dödfödd hund och hur han räddade livet på Mozart i SVTs öppna arkiv (1991)

Bokfetischist har även recenserat följande titlar

Smile or die - Barbara Ehrenreich Norrlands akvavit - Torgny Lindgren Döden i Venedig - Thomas Mann Stäppvargen - Hermann Hesse

Fakta
Språk: svenska
152 sidor, pocket
Pris: 50 SEK (Bokbörsen), 150 SEK (Bokus), 153 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Tiden är 1800-talets andra hälft, platsen en by mellan Lycksele och Norsjö i Västerbottens inland. Änkan Tea bebor ett avsides arrendetorp och tvingas betala för sin fattigdom i fållbänken med byns handelsman. Romanen handlar om hur skulder och fordringar går i arv och slutligen utplånas, och om musik – den underbara musiken ur ett orgelharmonium. Ormens väg på hälleberget blev Torgny Lindgrens stora genombrott 1982 och har sedan har följts av en rad märkvärdigt lysande berättelser som bland andra Bat Seba, Ljuset och Hummelhonung.

 

Demian handlar om sökande efter sig själv, att mogna och bli medveten, det blir dock lite för andligt för min smak.

Demian - Hermann HesseSvenske vissångaren Lars Demian, som jag fullkomligt dyrkade i unga år, har tagit sitt namn från Hermann Hesses roman DEMIAN. Ett bra namnval för romanens Demian är intelligent och en vördnad på gränsen till fruktad sanningssägare. Bredvid Max Demian framstår alla andra som torftigt fantasilösa jasägare.

Hesse väver in berättelsen om Kain och Abel på ett mästerligt sätt. Den omfattar både huvudpersonen Emil Sinclairs möte med Demian och deras separata personligheter. Det är härlig läsning, även för en övertygad ateist, eller kanske speciellt för en övertygad ateist då han smular sönder konfirmationsprästens trötta argument.

Max Demian blir Emil Sinclairs vägvisare genom berättelsen. Han lär Sinclair om livet och världen, vid ett tillfälle far han ut mot det moderna Europa som ”inte gjort annat än forskat och byggt fabriker! De vet exakt hur många gram krut det behövs för att döda en människa, men de vet inte hur man ber till Gud, de vet inte ens hur man roar sig en timme.”, fast han är inte arg utan snarare beklagande.

Redan i unga år föds tanken hos Sinclair om mörkt och ljust, gud och djävulen förenade i en religion eller gud, i Abraxas, och det är häftigt. Min tanke går här till DEN TUNNA RÖDA LINJEN där man pratar om två motsatta krafter i naturen. Genom Sinclair och hans läromästare Demian färdas historien från antiken till nutid och berör religion och vetenskap, filosofi, drömmar och intuition. En berättelse om allt och inget återgiven med förbluffande lätthet.

Vid en passage i DEMIAN bränns en  bild och äts upp, det påminner lite om Georg Heyms novell TJUVEN. Heym gavs ut tidigare och jag undrar om inte Hesse låtit sig inspireras. Utan tvekan har han dock inspirerats av Novalis, Hamsun och Nietzsche.

Tack Peter Glas, för det fina efterordet som låter mig dra så till synes initierade slutsatser om både Hermann Hesse och DEMIAN som att det centrala i Hesses författarskap är individens utveckling och mognad. Sökandet efter vem man är och loda sitt eget djup hör kanske ungdomen till men det betyder inte att man ska sluta utmana sig själv även senare i livet. DEMIAN är mycket underhållande läsning och väcker intressanta frågor, men mot slutet blir det lite för andligt för min smak.

 

Läs recensionen av Georg Heyms Tjuven

Fakta
Språk: svenska
174 sidor, inbunden
Pris: 144 SEK (Bokus), 147 SEK (Adlibris), 163 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis: Hermann Hesses romanpärla Demian i nyöversättning av Erik Ågren och med ett efterord om Hesses liv och verk av Peter Glas. Om Emil Sinclair, Hesses alter ego, en bortklemad överklasspojke som blir upprorisk som tonåring och börjar missköta sina studier. Han super ner sig och blir alltmer självdestruktiv innan han i sista stund räddas från undergången. Men en ny fara väntar: Han har nätt och jämnt uppnått vuxen ålder när han beordras ut i första världskriget, till fronten i Flandern, rätt ut i kulregnet. 

 

En serieroman om Gaza?! Visserligen har serier behandlat en rad olika ämnen genom åren och serier har länge varit ett medium som tryck gränserna framåt för vad de kan berätta, men ett journalistiskt reportage i serierutor?! Kan det funka? Och tjock är den rackaren också, nästan 400 sidor. Ja, ok då. Här kommer en recension om en läsning som började skeptiskt och slutade med…

När jag gick i skolan så handlade historialektionerna mest om årtal och kungar. Finns det en enda svensk, född på 70-talet, som inte vet var och när Gustaf II Adolf stupade? Men vad mina lärare glömde var att berätta HUR man levde. HUR såg soldaterna i Gustafs arme ut, hur levde de och hur såg de städer med dess befolkningar ut när det nordiska lejonet kom och brände allt. Det vill jag veta. Jag vill veta HUR det var mer än NÄR det var. Men samma sjukdom drabbar även nutida historieböcker. En väldig massa pilar, statistik, årtal, kungar och kartor men oftast väldigt lite om människan i mängden, den lille som var där men som så ofta försvinner i historian. Som tur är finns det exemplariska undantag där, bland annat, Peter Englund är en stor stolt fyr i ett Herman Lindqvist-mörker av ointressanta kungar och prinsessor och utvecklingen går åt rätt håll.

Men HALLÅÅÅÅ tänker du, varför allt detta snack om dina gamla mögliga historielektioner?

Jo vänta nu…  Joe Sacco har nämligen gjort en serieroman som med stora steg kliver över den här problematiken.  I hans bok så är det den lilla människan och det dagliga livet som lyfts fram. Ramen för boken är massakern i staden Rafah då israelisk militär skjuter och klubbar ihjäl 386 civila. Detta vill vår författare veta mer om och åker 2002 till Gazaremsan för att forska i saken, och där börjar boken. I sin jakt på ögonvittnen, intervjuer och hembesök så tonar sakta men säkert bilden av det dagliga livet fram för de bofasta i staden Rafah.  De skitiga gatorna, rädslan för bepansrade bulldozers som när som helst kan komma och riva palestinska hus, trångboddheten, fattigdomen, hatet och den eviga rädslan och förödmjukelsen. Detta backas upp av korta inslag av årtal, kartor och bakgrundshistorien för Gazaremsan. Men här blir den formella statistiken något som lyfter upp historian om den lilla människan på Gazaremsan och inte tvärtom. Till detta kommer då själva massakern som redovisas i flera olika versioner och nyanser då Sacco gestaltar den om och om igen beroende på vem som är källan.  Och jag har aldrig varit med om att en tecknad serie tagit andan ur mig på ett sätt som den här boken gör. Det finns flera kapitel som fullständigt kör över mig, där de tecknade figurerna kommer till liv och särskilt delarna om själva massakern är helt igenom vidriga. Det är drabbande, snyggt ritat och tänkvärt.

 

Och även om mina sympatier definitivt hamnar hos invånarna i Rafah så blir aldrig boken svart/vit i sitt känsloregister. Det finns goda israeler och det finns araber som bidragit till blodsutgjutelsen och gjort fruktansvärda saker. Där finns andra stater i periferin som drar i de osynliga trådarna, där Västeuropa och USA får en hel del skit samtidigt som det är just en amerikansk överstelöjtnant som reagerar på israels övergrepp, och så vidare. Dessa gråzoner av mänsklighet, ondska och godhet gör boken så väldigt mänsklig, nyanserad och därigenom så väldigt, väldigt bra.

En annan bidragande orsak till bokens storhet är just Joe Saccos förhållande till sina källor. Den andra och tredje November 1956 så skjuter israelerna en stor mängd människor i staden/flyktinglägret Khan Younis, vilket är de första 100 sidorna i boken. De avrättar folk när de kliver ut genom sina dörrar, de avrättar barn, de ställer upp en rad av män vid en mur och skjuter om och om igen. En som lyckas överleva detta hör hur soldaterna laddar om fyra gånger för att fortsätta skjuta in i högen av redan liggande och blödande människor. Så, när jag är som mest uppjagad och förbannad i lässoffan, så kommer kapitlet ”Minnet och den essentiella sanningen” där Joe Sacco plötsligt ifrågasätter allt det han precis har berättat för mig. Eller som han skriver ”Tillåt mig sparka på det fundament vår berättelse vilar på” och sedan börjar han jämföra berättelser som skiljer sig åt, nysta i händelseförlopp, kolla upp israeliska rapporter och sätta in frågetecken i den berättelse han nyss berättat och som jag på alla sätt köpte rakt av. Allt detta gör han i serierutor, på ett extremt snyggt sätt, och därefter blir källhänvisningar en del av boken, av berättelsen. Något att ta hänsyn till och ha med i bakhuvudet när jag läser vidare.  Så otroligt bra gjort, särskilt i det mediala samhälle vi har idag där källhänvisning och ifrågasättande så ofta hamnar i skymundan eller i värsta fall totalt ignoreras i den allt snabbare nyhetsrapporteringen.

”Gaza, Fotnoter till ett krig” är inte bara en av de bästa serier jag läst. Det är även en av de bästa historieböcker jag läst och den borde ingå i våra skolors undervisningsmaterial. För den skulle kunna användas både som en historisk roman, som en grund till hur man handskas med källhänvisning, till hur man helt enkelt ritar bra serier.

Köp den, läs den!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
385 sidor, Häftad
Pris: 179 SEK Adlibris 186 SEK Bokus
Förlag: Ordfront

Beskrivning/synopsis: I Rafah, en stad på Gazaremsans sydspets, har hela kvarter jämnats med marken av bulldozers och horder av arbetslösa driver omkring på de skräpiga gatorna. Rafah är, och har alltid varit, en brännpunkt i världens mest förbittrade konflikt.

I november 1956 dödades här och i grannstaden Khan Younis 386 civila av israelisk militär, i vad som fortfarande är historiens värsta massaker på palestinsk jord. Journalisten och serietecknaren Joe Sacco stöter på den idag helt bortglömda händelsen i en fotnot till en FN-rapport, och blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt hände de där höstdagarna under Suezkrisen. Han reser till Rafah för att intervjua de överlevande – pensionerade israeliska soldater, de mördades änkor och skolbarn som nu är i övre medelåldern minns de fruktansvärda händelserna och hjälper oss att nästan, nästan nå fram till tragedins själva essens.

Gaza fotnoter till ett krig är ett storverk, både som journalistik och som tecknad serie. Joe Sacco skildrar vardagen i det moderna Gaza och områdets mörka historia med vrede och eftertanke, och läsaren ges nya möjligheter att förstå den halvsekellånga konflikten.

Joe Sacco, född på Malta 1960, startade trenden med journalistik i serieform med böckerna Palestine, som belönades med American Book Award, och Eisnerprisbelönade Safe Area Gorazde. Saccos böcker har översatts till 15 språk och hans serie-reportage publiceras i bland annat Time, The Guardian och New York Times Magazine.

 

Samtidigt som jag sitter och skriver det här så intervjuas Petter och fotografen Camilla Cherry i SVT:s morgonsoffa. De har tydligen gjort en coffe table bok, storlek dasslock, om svensk Hip-Hop:s begynnelse.  Det nya svarta för musikbranschen,  och dess hantlangare, verkar nuförtiden vara böcker, om något som varit och hur det blev. För några år sedan kom “The Dirt”, vilken handlade om seriefigurerna i Mötley Crüe och deras vilda leverne, succén var ett faktum, och sen bar det av. Allt från Lemmy till Freddie Wadling har skrivit, eller varit objekt för bokutgivningar. Ibland får jag en känsla av att dagens musikindustri ägnar sig mer åt ett frenetiskt nostalgimasturberande än attityd, vilja och framåtanda. Och här kommer då ännu en bok om en musikalisk dåtid, Blod Eld Död. Ska man läsa den eller ställa den i bokhyllan jämte Ozzys självbiografi?

Men mina tankar och invändningar kommer snart på skam. För detta är en av de bästa reportageböcker jag läst. Och särskilt inom ämnet ungdomskultur och musik så är den exemplariskt bra. Blod Eld Död handlar om Dödsmetallens födelse i norden och hur denna lilla scen sedan krossade allt internationellt motstånd med sitt aggressiva nyskapande sound, för att sedan transformerades till Black metal med Satan som närmaste bundsförvant.  Och det är en rejäl åktur författarna bjuder upp till där jag som läsare drivs mellan, till exempel, Iron Maiden-älskande bröder, inställningar på distboxar, kontrakt, självmord, pengar, ruttnande grishuvuden och vad som är en äkta metallskalle i förhållande till en poser. Och det är det objektivt breda grepp om ämnet som gör boken så bra. Istället för att göra en ”Dirt” där allt knarkande och knullande sattes i ett navelskådande glimten i ögat sammanhang så tar Ika och Jon sitt uppdrag på blodigt allvar. För även om det märks att de älskar musiken och är genuint intresserade så behåller de en distans och en vilja att ta in alla nyanser av ämnet. De blandar en ”jord under naglarna” attityd med ambition, sökande och en vilja att förstå, vilket bildar en utmärkt helhet. För boken hade så enkelt kunnat handla om hur kul och tufft allt är, hur bakfull man kan vara och hur många marshallstärkare Entombed kan stapla ovanpå varandra. Vilket jag också vill veta givetvis, jag är en stor anhängare av rockmyten, men när författarna tar upp och breddar det sataniska gitarrbankandet med Dark Funerals kontrakts- och pengabråk, när Demonia pratar om den nedsättande attityd som finns mot kvinnor inom genren, nynazismen som en del band flörtar med och så vidare, så blir boken mer än en bok om en brutal undergroundkultur. Och när professor Jan Beskow är med i kapitlet ”En lektion i självmord” och pratar om hur och varför folk skadar sig själva så är boken väldigt långt från rockklyschornas värld.

 

”Vi tänkte ganska länge göra en rent historisk bok som rörde svensk metal. Men på spelningen med Shining delade de ut rakblad. Sångaren skar sig och publiken skar sig. I konvolutet till en av skivorna som de sålde stod det en enda sak: ”du är värdelös och jag vill att du dör”, 22 gånger i rad. Vi tänkte bara att ”vad i helvete?” säger Ika Johannesson.”

Citatet är från DN och författaren Ika har helt rätt. Det är en massa om helvetet i den här boken. Och då menar jag inte bara bandet Shining som predikar självmord och skär upp sig på scen utan även en bunt andra band. Jon Nödtveidt var sångare i bandet Dissection, satt inne för medhjälp till mord, kom ut och startade upp bandet igen för att slutligen skjuta sig i huvudet. Eller Per Ohlin som började sjunga i Norska Mayhem, sköt sig med ett hagelgevär, för att sedan bli plåtad av sin bandkollega Øystein Aarseth, även kallad Euronymous, som sedan skickade skallbitar och foton till andra band och polare. Han i sin tur blev mördad av Varg Vikernes, mannen bakom bandet Burzum, som blev dömd  och fick 21 års fängelse. Alla troende satanister som definitivt inte hade den röde bockfoten som en image eller maskot utan verkligen eftersträvade ondska och kaos. Ibland känns det som om jag läser ett kriminalreportage istället för en bok om en specifik musikkultur och jag förundras över hur hårt många av de här människorna verkligen tror på, och lever med, satanismen.

Men samtidigt som mycket handlar om ondska och ruttet grisblod så kliver det också fram en scen där utövarna och deras fans är extremt dedicerade till musiken och där det ofta finns en stark sammanhållning och en vilja att göra något. Dödsmetallen växte fram genom något som snarast kan liknas med en punkig gör det själv attityd och de flesta banden i boken jobbar hårt även med det visuella och allt annat som ramar in musiken. Musiken blir en livsstil som man lever dygnet runt, oavbrutet, och kanske är det därför som Sweden Rock, Big Four, Metaltown, och så vidare drar sådan masspublik varje år. Metal har gått varvet runt och blivit ett förhållningssätt till livet och inte bara… musik.

Detta är en stark, drabbande, beroendeframkallande och väldigt bra bok. Jag som läsare får en helhetsbild, en modern bio 3D-insikt i en värld som oftast ligger under den populärkulturella radarn och även om det finns ett antal stycken i boken som ruskar om mig så är den på andra ställen även otroligt rolig, inspirerande och underhållande.

Till detta ska läggas att jag inte lyssnar på Death- eller Black metal utan är en 40-årig poser som oftast inte blir hårdare än Motörhead, Pantera, Slipknot, NIN och Einsturzende Neubauten. Och när huvudrollsinnehavarna i boken i början av nittiotalet drev Heavy in i Death så gick jag omkring i någon sorts synth/svartrocksutstyrsel och lyssnade på industri. Så detta har aldrig varit min musik men ändå så finner jag den här boken så otroligt bra.

Så läs Blod Eld Död, och läs den oavsett om du gillar metall eller inte, den kommer bredda din världsbild.

 

Läs mer på Blod Eld Döds egna Blogg

Läs hela artikeln i DN: Om att flytta gränser

Fakta
Språk: Svenska
364 sidor, Danskt band
Pris: 183 SEK Adlibris
Förlag: Alfabeta

Beskrivning/synopsis: Under det tidiga nittiotalet revolutionerade svensk death metal den internationella metalscenen. Plötsligt låg Sverige i frontlinjen för en ny musikrörelse som gav eko över hela världen, med band som Entombed, Dismember och At The Gates i förgrunden. Med utvecklingen av black metal blev musiken ännu extremare. Black metal-banden lät råare och mörkare, och sa sig dyrka döden. Snart brann kyrkor både i Norge och Sverige, och det dröjde inte länge innan de sataniska inslagen blev mer än tomt effektsökeri. Men hur startade allt? Varför har Sverige blivit ett tongivande land för en så aggressiv musik? Och vilka är egentligen de personer, grupper och fenomen som fört scenen framåt?

Blod Eld Död – En svensk metalhistoria skildrar hårdrockens utveckling från de massiva förstärkarstaplarnas sjuttiotal, via kyrkbränningarnas nittiotal, fram till de extrema och paradoxala strömningar som finns inom genren idag. Här finns intervjuer med Entombed, Nifelheim och Dissection, samt reportage om Bathory, Pelle ”Dead” Ohlin och black metal-scenens nuvarande härförare Watain. Det är en historia om maskätna bandloggor, död och satanism, men också om hängivenhet, sammanhållning och en evig kärlek till musiken.

Ika Johannesson är journalist. Hon har arbetat på Sveriges Radio, DN, tidskrifterna SEX och Filter. Hon är nu redaktör för Kobra på SVT.

Jon Jefferson Klingberg är gitarrist i Docenterna, journalist och författare. Han debuterade år 2008 med romanen Jag tror vi behöver prata faktiskt.

 

 

En mycket underhållande bok som har som mål att bevisa, utom allt tvivel, att det inte finns någon gud. Jag tycker Richard Dawkins lyckas bra kanske tack vare att jag redan innan var övertygad ateist. Boken känns inte riktigt anpassad till svenska förhållanden och även om det inte gör Dawkins argument mindre gångbara, så det känns som om han skjuter kanin med haubits.

The God delusion - Richard Dawkins

THE GOD DELUSION är briljant skriven av världens mest kände ateist, Richard Dawkins och jag är av uppfattningen att alla borde läsa denna och jag menar verkligen alla, från agnostiker och ateister till teister och religiösa fundamentalister samt alla däremellan.

Redan innan jag läst klart boken har det enkla faktum att jag läser den gett upphov till en rad intressanta teologiska diskussioner på jobbet. Vilket oxå visar att i en levande diskussion är det kanske inte lika enkelt att avfärda religionen som i THE GOD DELUSION. Men det är både roligt att läsa  och att diskutera den.

Mitt första skratt fick jag över alla namn Dawkins kallar gud i gamla testamentet: The God of the Old Testament is arguably the most unpleasant character in all fiction: jealous and proud of it; a petty, unjust, unforgiving control-freak; a vindictive, bloodthirsty ethnic cleanser; a misogynistic, homophobic, racist, infanticidal, genocidal, filicidal, pestilential, megalomaniacal, sadomasochistic, capriciously malevolent bully. Det fick den lite motsägelsefulla effekten att jag verkligen blev sugen på att läsa gamla testamentet i bibeln. Jag blev även sugen på att läsa DIRK GENTLY’S HOLISTIC DETECTIVE AGENCY som omnämns och citeras. Dawkins tillägnar till och med boken till sin vän Douglas Adams.

Innan jag började läsa THE GOD DELUSION fanns det i stort sett bara ett argument jag kunde acceptera som någon slags indikation på en högre makt; att allt det fantastiska som finns i världen inte kan ha kommit till av en slump. Men även detta monterar Dawkins elegant ned. En annan  slutsats är att, som en del religiösa hävdar: Utan Gud finns ingen moral eller godhet. Dawkins bemöter det påståendet med; är rädslan för Guds straff den enda anledningen att vara snäll är mänskligheten verkligen illa ute. Så håller det på, Dawkins plockar ned allt från bibeln som rättesnöre, som sanning eller som symbolisk visdom, till det nödvändiga med strikt religiös uppfostran.

Detta är naturligtvis ensidigt, Dawkins kan välja ut religiösa argument som är enkla att sabla ned. Jag läser den till en början partiskt och tycker att det som läggs fram är obestridliga fakta, men efter diskussioner med vänner och kollegor så nyanseras min bild en smula. Jag är fortfarande övertygad ateist men känner att de religiösa ståndpunkter han väljer att bemöta inte ligger speciellt nära min vardag, mer åt amerikan-/talibanhållet. THE GOD DELUSION är inte helt applicerbar på svenska förhållanden där stat och kyrka är mer skilda åt än på andra håll i Europa. I svenska skolan får eleverna lära sig om alla religioner. Vi har inte bibelläsning och liknande i samma utsträckning i skolan. Tankehoppet från någon som tror på ett högre väsen eller att det finns något därute till att döda abortläkare är svårare att göra i Sverige än i t ex England eller USA. Så bitvis är THE GOD DELUSION lite overkill.

Att det är Richard Dawkins själv som läser stör inte, han är kanske inte den bästa uppläsare jag hört, men hans mysiga, lite strama engelska dialekt mildrar de ganska hårda slutsatserna han lägger fram. Hans röst kommer oxå till sin rätt när han högläser de hatmejl han fått (se YouTubeklipp nedan). Intressant att de som skriver de mest hatiska och hotfulla mejlen till Dawkins är troende, och även om det är dem som är attackerade av honom så rimmar det illa med deras argument om guds och religionens roll för ett bättre samhälle.

Richard Dawkins svarar på frågor (11:45 in i klippet högläser han ur sina hatmejl, ganska underhållande)

Det är förhållandevis lätt att hänga med i THE GOD DELUSION, men jag kan inte låta tanken vandra, då är jag strax helt bortkommen. Så hade det inte varit om jag läst själv eller om ljudboken varit på svenska. Det här är bra, det är så nära perfekt en bok på detta tema kan vara. Dawkins sätter ord på allt det jag haft på känn men inte haft egna ord för. Jag är kort sagt såld och mer övertygad än någonsin att Gud inte finns och aldrig har funnits. Men alldeles oavsett om det finns en gud eller inte ska man inte lära barnen en absolut sanning utan, som Dawkins trycker på, lära dem att ifrågasätta och tänka själva.

richarddawkins.net

EDIT: Efter tips från Creutz måste jag bara länka till detta tokiga Youtubeklipp där Richard Dawkins möter Bill O’Reilly

Fakta
Språk: Engelska
Ljudbok, uppläsare: Richard Dawkins och Lalla Ward
Pris: 89:- Storytel (provlyssna)
Beskrivning/synopsis: ”The God Delusion” caused a sensation when it was published in 2006. Within weeks it became the most hotly debated topic, with Dawkins himself branded as either saint or sinner for presenting his hard-hitting, impassioned rebuttal of religion of all types. His argument could hardly be more topical. While Europe is becoming increasingly secularized, the rise of religious fundamentalism, whether in the Middle East or Middle America, is dramatically and dangerously dividing opinion around the world. In America, and elsewhere, a vigorous dispute between ‘intelligent design’ and Darwinism is seriously undermining and restricting the teaching of science. In many countries religious dogma from medieval times still serves to abuse basic human rights such as women’s and gay rights. And all from a belief in a God whose existence lacks evidence of any kind. Dawkins attacks God in all his forms. He eviscerates the major arguments for religion and demonstrates the supreme improbability of a supreme being. He shows how religion fuels war, foments bigotry and abuses children. ”The God Delusion” is a brilliantly argued, fascinating polemic that will be required reading for anyone interested in this most emotional and important subject.

 

Guido Zeccola har sammanställt en antologi med texter som med det sakrala som gemensam nämnare berör de mest skiftande spörsmål och företeelser. I ärlighetens namn var det nog en hel del som gick mig över huvudet, men jag gillar Det sakrala ändå.

Det sakrala - Guido Zeccola (red)

Guido Zeccolas (tips: bildgoogla inte det namnet) mustiga förord är något att bita i för en okunnig ateist som jag. Jag får läsa i snigelfart för att hänga med när Zeccola ledigt kastar sig mellan Platon, Nietzsche och Freud. Det är nog en del som går mig över huvudet men intressant är det och förordet är en bra grund att stå på när man läser vidare. Jag blev nästan skrämd av det om jag ska vara ärlig, tänkte: Oj, den här boken blir nog jobbig att tröska igenom. Men så blev det inte, det blev en behaglig resa genom de mångskiftande artiklarna.

Det är värt att nämna att man kan ha lika stor behållning, om inte större, även om man är ateist eller agnostiker. Resonemangen i artiklarna ligger inte kring huruvida gud existerar eller inte, de ligger på ett högre plan. Så det stör inte ett dugg att jag parallelläser THE GOD DELUSION av Richard Dawkins.

DET SAKRALA är alltså utvalda artiklar från tidningen Kulturen som även finns på nätet och har du inte varit där och kikat är det värt ett besök. Bara att ha en länk med namnet Teratologisk sondering (givetvis med betraktelser av Nikanor Teratologen) är ju ultracoolt. Här skildras någon slags framtagning av surrogatpyret i fragment.

Vad du än tror att DET SAKRALA är, så är den inte det. Den är bredare, saftigare och lättare än man föreställer sig, men är samtidigt inte glättig eller ytlig. Jag hade verkligen inte väntat mig en artikel om bärsärken som shaman vilket gör den speciellt intressant. Artikeln tar upp godbitar som att Kväll-Ulf (en känd bärsärk) från EDDAN kan vara föregångaren till varulven. Men även hur den samiska nåjdens vägar korsat vikingens.

Bärsärk - Bronsplåt från vendeltiden

Bild av bärsärk på bronsplåt från Öland

Här finns även sköna resonemang om att tiden bara finns i vår tanke. Där, till exempel, musik inte finns i nuet. I nuet finns bara en ton, det är i vårt minne och förväntan som musiken uppstår. Gilla-knapp på den. I DET SAKRALA återfinns även texter om gnosticism, zoroastrism, metafysik och mycket annat kul.

Här finns mycket trevligt och det enda som jag inte tycker om är det fula omslaget. Det är oaptitligt gör inte innehållet rättvisa. Innehållet är betydligt häftigare och mer sprudlande av liv än vad omslaget lyckas förmedla.

Jag har till en början svårt att sätta fingret på DET SAKRALA, tycker jag om den eller inte? För det första är jag direkt ovan vid denna typ av ämne, därtill brukar man svåra glosor som säkert ligger naturligt i munnen på en van läsare av religiös litteratur men som ställer till det för mer oinvigda, som jag. Men jag trivs med att läsa om anekdoter om Mäster Eckehart, Rumi och andra som jag har dålig eller ingen koll på. Det gör inte så mycket om allt inte går in i min hedniska skalle, det är ändå trevligt. DET SAKRALA är en bra och läsvärd antologi som har öppnat många nya dörrar i mitt medvetande och det är inte illa för en bok med så mycket religiösa kopplingar.

Tidningen Kulturen

Oskorei recenserar Det sakrala

Fakta
Språk: Svenska
172 sidor, inbunden
Pris: 160 SEK (H:ström – text & kultur)
Beskrivning/synopsis: Denna bok presenterar ett urval av essäer, artiklar och porträtt som har publicerats i Tidningen Kulturen sedan 2006. Texterna förenas i det att de alla knyter an till bokens centrala tema: Det sakrala och det heliga. Antologin rör sig över ett brett fält med nedslag i ämnesområden som hermetism, metafysik, kristen mystik, paganism, fornnordisk religion, zoroastrism, gnosticism, katarism, kabbalism, sufism och mycket annat. Här porträtteras poeter, författare, filosofer, religiösa människor som alla på ett eller annat sätt förhållit sig till den sakrala dimensionen av tillvaron. Samtidigt kastar de olika texterna ljus på begrepp, traditioner och skolor som i mångt och mycket förblivit främmande i vår kultur, åsidosatta eller rentav bannlysta av de kanoniska religionerna. Bokens tyngdpunkt ligger på den västerländska traditionen men lyfter också fram orientaliska traditioner och skolor och deras påverkan på den västerländska kulturen och historien. Ambitionen är att öppna upp perspektiven och belysa de frågeställningar om människans villkor som är gemensamma och som förenar över kulturgränserna, bortom allt utanpåverk.

 

Förlaget H:ström – text & kultur har kommit ut med antologin DET SAKRALA som verkar mycket trevlig, läs här bara:

Antologin rör sig över ett brett fält med nedslag i ämnesområden som hermetism, metafysik, kristen mystik, paganism, fornnordisk religion, zoroastrism, gnosticism, katarism, kabbalism, sufism och mycket annat.

Nam nam nam!

Det sakrala

Läs mer på H:ström’s hemsida

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha