Den lilla nallen och den stora nallen kommer ifrån varandra i affären och det är så bra att ingen förklaring kan göra Vem är borta? rättvisa.

Vem är borta? - Stina WirsénDet är dags att natta barnen och jag ska läsa godnattsaga för snart treåriga dottern. Vi brukar läsa allt från böckerna om Alfons Åberg och Ingrid till de om Lillasyster och Totte. Men redan innan jag frågar henne ikväll om vilken saga hon vill höra så vet jag svaret. Hon vill höra VEM ÄR BORTA? av Stina Wirsén i kväll igen. Hon är trött efter bad och bus men hon springer, springer och hämtar VEM ÄR BORTA? och flyger upp i sängen med ett leende bakom nappen. Hon kan inte hålla sig, innan jag hunnit lägga mig bredvid henne har hon läst/bläddrat igenom halva boken. Jag lägger mig bredvid henne och vi börjar läsa den från början.

Stora och lilla nallenDet handlar om två nallar en liten och en stor och som titeln och omslaget antyder så tappar de bort varandra i affären. Den lilla nallen blir rädd och ledsen när den inte kan hitta den stora nallen. Wirsén berättar ur barnets perspektiv och det är så häftigt, i allt från hur lilla nallen försöker övertala den stora att köpa superflingor till hur läskiga och främmande de andra vuxna är när man är liten. Därtill är stilen Wirsén tecknar med så avslappnat skön och karaktärerna är befriande sötfula.

Vi läser vidare och när lilla nallen undrar var stora nallen är hjälper dottern henne att minnas: -Den stora nallen är vid tomaterna, säger hon genom nappen och petar mellan sidorna för att det ska gå fortare att komma vidare. När vi har läst klart säger hon: -Det var en bra saga, pappa och jag vet att jag kommer att läsa VEM ÄR BORTA? mer än en gång för henne även i morgon. Jag läser som sagt mycket olika barnböcker för barnen men inget har fängslat dottern lika mycket som VEM ÄR BORTA?.  Som du förstår går det inte att ge en barnbok bättre omdöme än så här, VEM ÄR BORTA? är bäst av de bästa.

Fakta
Språk: svenska
29 sidor, inbunden
För åldrarna 0-3 år
Pris: 120 SEK (Bokbörsen)
Beskrivning/synopsis: Relationsdrama för de små!

En ny bok i Stina Wirséns egen småbarnsbokserie! Om de tidigare böckerna skrev Åsa Johansson i Svenska Dagbladet: ”Oavsett ålder måste man bara älska dem. Det här är stor konst i litet format!”

Lilla nallen och stora nallen ska handla mat. Det är roligt, i affären finns så mycket att titta på, så mycket som händer! Men plötsligt har de tappat bort varandra bland alla bananer och tvättmedel! Var är stora nallen? Borta!? Eller är det lilla som är borta? Vem har kommit bort egentligen…? Nyss var allting så härligt, men nu känns det läskigt och farligt!

”Vem är borta?” är en liten bok om stora känslor. På ett mästerligt sätt fångar Stina Wirsén i text och bild både det otäcka i att vara borttappad i ett stort varuhus, och det komiska i allt som sker runt omkring. Boken vänder sig till de minsta barnen – den är enkel i sitt upplägg, men med stor finess och träffsäkerhet finner Stina Wirsén de små nyanserna som gör boken till ett mäktigt äventyr!

Stina Wirsén har en egen liten småbarnsboksserie – ”En bok för de minsta små”.  2005 kom ”Vem är arg?” som nominerades till Augustpriset och ”Vems byxor?”. Sedan dess har ytterligare sex titlar utkommit: ”Vem bestämmer?”, ”Vem blöder?”, ”Vem är ensam?”, ”Vems mormor?”, ”Vem är söt?” och ”Vem är borta?”.

 

Med ett avstamp i myten om Pallas Atena ger Linda Boström Knausgård oss en mycket nära och osentimental skildring av hur det är att tröskas runt i vårdkvarnen.

Helioskatastrofen - Linda Boström KnausgårdHELIOSKATASTROFEN är en obehaglig och nära skildring av hur det är att vara bipolär, eller manodepressiv som det också kallas. Linda Boström Knausgård går så tätt inpå att jag känner mig som en familjemedlem till huvudpersonen Anna som efter att ha fötts ur sin fars huvud, precis som Pallas Atena i den grekiska myten, hamnar i vården.

Boström Knausgårds skicklighet visar sig på flera olika sätt, bland annat i hur osentimentalt och till synes objektivt hon skildrar missförhållanden och onödigt lidande orsakade av okunskap. Men det finns en annan sida av okunskapen. Anna föds som tolvåring in i en främmande värld och genom hennes naiva och klara ögon får jag se hur min värld kan uppfattas på ett helt annat sätt än vad jag är van vid.

- Artan kommer att visa dig in på avdelningen.
Jag tittade på Urban, bad honom med ögonen, men jag såg att han hade släppt mig.

Det är drabbande att läsa hur Annas trygghet, av nödvändighet, blir flytande då villkoren för hennes liv förändras eller när fosterföräldrarna säger ”Vi älskar dig som om du var en av oss”. Efter ett sådant påstående kvittar det hur många gånger man säger att man älskar personen, avståndet i som om går inte att överbrygga. Det känns som om Annas hela liv blir ett enda långt övergrepp av staten, det sociala och vården.

HELIOSKATASTROFEN är en av de tio bästa böckerna som gavs ut 2013. Visst är det mörkt och ångestfyllt men det finns ljus och lycka där också. När jag summerar HELIOSKATASTROFEN är det underligt att jag inte har en mörkare bild av den med tanke på hur mycket svårigheter och tragik som skildras. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att även den bilden är ett resultat av Linda Boström Knausgårds skicklighet.


Läs om böckernas topp tio 2013

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind


Lyssna på vad romanprisjuryn tyckte om Helioskatastrofen

Fakta
Språk: Svenska
99 sidor, inbunden
Pris:  162 SEK (Bokus), 181 SEK (Bokia), 182 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: En tolvårig flicka föds ur sin fars huvud. Hon bär en glänsande stridsrustning där hon står i allt blod på golvet. I ett ögonblick långt som livet självt ser de på varandra. Så pressar han händerna om huvudet, som för att sluta igen det som öppnats, och skriker.
Flickan utplaceras i en familj. Fadern hamnar på sjukhus för en svår schizofreni. Flickan lär sig språket de talar i byn, här högt uppe i norr. Hon bekänner sig till nykterheten och Gud, som alla andra. Pingstkyrkan får ett grepp om henne, när ett rykte om henne börjat spridas. Alla hennes frågor hotar att brista ut i ett skrik, starkt som en storm: Vem är hennes far? Vad är det för språk hon talar när de tror hon »talar i tungor«? Vad kommer att hända när hon börjar växa, så som hon vet att hon måste?
Helioskatastrofen är en modern Athena-myt. En sorgesång om saknaden efter en far och om att inte kunna bära sin fulla styrka. Om en känsla av ett ursprung måhända alldeles för nära solen.

 

Romanprisnominerade Vägen mot Bålberget gör upp med en mörk del av vår historia genom fyra olika berättelser och öden.

Vägen mot Bålberget - Therése SöderlindÄven om Kjell Westös HÄGRING 38 tog hem Sveriges radios romanpris 2014 så spår jag att VÄGEN MOT BÅLBERGET, som även den var nominerad till Romanpriset, kommer att slå den i försäljning. Därmed inte sagt att den är bättre eller ens mer folklig. Snarare är det så att den är mer lättillgänglig och kanske har jag lättare för att relatera till häxbränning och glesbygdsmörker från norra Sverige än förkrigstidens rasistiska strömningar filterat genom besuttna män i Helsingfors.

VÄGEN MOT BÅLBERGET består av fyra olika berättelser, fyra öden som knyts samman av häxbränningarna på Bålberget på 1670-talet. Det handlar om Jacke på 1970-talet, Malin på 1600-talet, Veronica i nutid och Olof på 1700-talet.

Jag blev riktigt provocerad av hur Therése Söderlinds framställer karaktären Jacke, en drulle och snudd på horkarl. Det är som om han råkar ut för sina otrohetsaffärer, men det finns alltid ett val hur passivt det än kan verka. Han känns dessutom inte lika bunden till sin livssituation som de kvinnor som skildras på sexton- och sjuttonhundratalet. Jag vet inte ens varför jag blir så upprörd, kanske för att hans handlande accepteras eller kanske tolereras av omgivningen, på ett sätt som inte en kvinna kunnat förvänta sig i samma situation. Men samtidigt kan det vara en tanke från Söderlind att sätta igång pulsen hos läsaren med en karaktär som gör allt fel.

Men även om Jacke får blodet att koka på mig så är det Malin, den häxanklagade i berättelsen, som stannar kvar i sinnet efter att ha läst ut VÄGEN MOT BÅLBERGET. Dels är hennes kamp och öde drabbande, men även hennes fighting spirit, målmedvetenhet och kärlek för barnen. En riktigt bra och trovärdig karaktär som jag inte kommer att glömma i första taget och det är ett riktigt bra betyg när det kommer från mig. Söderlinds fingertoppskänsla visar sig även i hur snyggt hon skildrar hur kvinnorna förr i tiden drabbades av männens gärningar, både de med gott uppsåt och de med ont.

Låt dig inte luras av tjockleken på VÄGEN MOT BÅLBERGET för även om berättelsen spänner över respektingivande 589 sidor så är det inga tråkiga eller utdragna passager som jag önskade att Söderlind strukit innan utgivning. Nej, det är tätt och intressant hela vägen från det udda anslaget som får mig att läsa på till slutet där Olof knyter ihop säcken på ett sätt som gör att jag vill läsa om hela boken en gång till. Det är ingredienserna hos en storsäljare och om VÄGEN MOT BÅLBERGET inte redan är en storsäljare så blir den det i rappet.

 

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

Lyssna på vad romanprisjuryn tyckte om Vägen till Bålberget

Fakta
Språk: svenska
589 sidor, pocket
Pris: 46 SEK (Adlibris), 47 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: En sensommardag 1975 går Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtrakten Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Hennes farmors berättelser ska göra att historien om Bålberget inte lämnar henne ens som vuxen.

Malin växer också upp i Nyland nära älvens utlopp i havet, men trehundra år tidigare. Året är 1674 när hon rannsakas för trolldom. I fängelset tänker hon på sitt liv och på hur hon alltid fått kämpa mot mäns förtryck. Hon våndas också över sin otyglade dotter som rymmer hemifrån, gång på gång.

Ett av ögonvittnena som pekat ut Malin är grannpojken Olof. Som alla barn fantiserar han mycket och inte minst fantiserar han om Malins dotter. Men gränsen mellan lek och allvar suddas ut när en äldre pojke dyker upp och berättar om en annan värld och om de krafter och väsen som befolkar den. Plötsligt finner sig Olof indragen i en fruktansvärd rättsprocess där ingen bemödar sig om att skilja mellan fantasi och verklighet.

Först som gammal förmår Olof se tillbaka och minnas sin egen roll i händelserna som påverkade en hel bygd.

Mar 132014
 

Gänget bakom den utmärkta tidningen Filter utforskar maten på våra matbord och kallar resultatet Hunger. En tidskrift, jag älskar förresten det ordet, som befinner sig lååååångt från de vanliga receptsamlingarna  och kakrecepten. Välkommen till innehållsförteckningen av ditt dagliga intag av så kallad föda.

Natamycin, E235, används mot svampinfektioner. Men det används också som konserveringsmedel för hårdost och korv. Trevligt eller hur… har du ätit något natamycin idag? Killar det lite i magen?

Eller vill du kanske läsa om hur det fuskas med råvaror inom restaurangbranschen? Eller kanske hur mycket gift det krävs för att odla apelsiner? Det är mellan hopp och förtvivlan jag bläddrar genom sidorna. Vill jag verkligen veta hur dålig och behandlad en del av maten som förgyller mina smaklökar är?

Men å andra sidan så är Hunger oerhört positiv. Det lyfts fram människor som älskar sin mat och dyrkar bra råvaror. Som experimenterar och utvecklar, ibland genom att plocka upp gamla traditioner. Just i detta nummer handlar det tex om olika gårdar som gör kvalitativ ost och tre män som tycker fisk är näst intill meningen med livet.

För Hunger är inte den vanliga Svenska receptblaskan med pornografiska  närbilder på maträtter. Nej detta är något helt annat. Hunger är en tidning för den som vill veta vad han eller hon äter, hur råvarorna odlas, föds upp eller tillverkas. Helt enkelt en tidning för den som är, eller vill bli, medveten om kvalitén på allt som på något sätt ingår i vår matkultur.

I ett Sverige där matprogrammen avlöser varandra på TV och varenda B-kändis har gjort en egen kokbok och där halva bekantskapskretsen bakar surdegsbröd och kokar vaniljstänger till den hemmagjorda glassen så har Hunger definitivt en plats. Den är också något annorlunda då den så hårt fokuserar på “riktig” mat, på naturliga råvaror och samtidigt informerar om allt fusk som finns i branschen. Och recepten finns även i denna tidskrift, ofta knutna till något av reportagen.

Detta är första gången jag läser Hunger och jag kommer definitivt fortsätta följa med på resan. Även om det innebär att jag tittar snett på såsen vid nästa restaurangbesök.

Köp, läs, ät bättre!

magasinethunger.se

magasinetfilter.se

 
 

Med ett unikt språk som tycks röra sig i cirklar skildrar Viktor Johansson bättre än någon annan hur det är att vara ung invandrare idag.

Den mörka sporten - Viktor JohanssonVad är det Viktor Johansson har skapat här? Jag har inget bra och entydigt svar på vad DEN MÖRKA SPORTEN är eller ens vill vara. Alla försök att beskriva eller återge handling, stämningar och personporträtt blir platta eller obegripliga. Jag vet bara att jag gillar den väldigt mycket.

DEN MÖRKA SPORTEN, som nominerades till Sveriges radios romanpris, handlar om Tennispojken. Tennispojken är en krigsskadad ung man från Irak som tillsammans med sin tränare, Tränarpojken försöker skapa någon slags extremsport av tennisen. Viktor Johansson blandar myter och superhjältevurm med en unik berättarteknik som verkar gå i cirklar men ändå rör sig framåt.

Johansson vänder på allting, drar karaktärernas resonemang till rena absurditeter, men det är ändå fullkomligt logiskt utifrån deras begreppsvärldar. Prosan är kompakt där glädje och allvar ibland ligger så nära att jag överraskas av mitt eget gapskratt. Samtidigt är språket febrigt och rastlöst, rotlöst.

Det finns idrottsmän som tränat så hårt att de fått kontakt med ett högre väsen. Skidåkare som fått handflatorna genomborrade av stavar, blött precis som Jesus. Sprinters som gråtit blod efter ett världsrekord. På målfoton har man hittat jungfru Marias ansikte i vinnartröjans svettfläckar.

Gör Johansson en BROKEBACK MOUNTAIN och roar sig med att dra den vita sporten i smuts, blod och våldsamheter? Kanske är det vår bild av hur det är att vara ung invandrare som han vill ställa på skam. För DEN MÖRKA SPORTEN är den bästa skildring av hur det är att vara invandrare i Sverige som jag läst.

 

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

Lyssna på vad Romanprisjuryn tyckte om Den mörka sporten

Besök Ett lysande namn (nättidsskrift grundad av Viktor Johansson)

 

Fakta
Språk: svenska
156 sidor, inbunden
Pris: 164 SEK (Adlibris), 165 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: En pojke springer genom den svenska förorten. Han måste springa sin egen odyssé. Alla kallar honom tennispojken. Hans pappa var busschaufför i Bagdad och stoppade en ung självmordsbombare. Har pojken släpat med sig kriget till Gottsunda? Kommer han leda de andra ungarna åt helvete? Ska han aldrig bli mer än ett sjukt krigsbarn, en förlorad tennisunge? Därhemma sitter mamman med de alltjämt darrande händerna. Några ungar vrålar från fotbollsplanen. Några slår äppelkartar från trädet med ett basebollträ. Det mullrar från köpcentret.

Den mörka sporten kan bli en räddande subkultur för alla som inte är hela och rena, en extremsport för skadade och skakade ungdomar när hela samhällen faller sönder eller glöms bort. Detta är en roman om ett misslyckat underbarn som är uppvärmd och redo att göra sitt livs hjältedåd. En existentiell undersökning av livet. En kamp – mot eller med språket, mot eller med tillvaron och dess beståndsdelar: den egna kroppen, familjen och andra – vänner, fiender, allt i den väv som formar det mänskliga varats helhet.

 

Carlos Gimenez, född 1941, tillbringade åtta år på barnhem i det facsistiska Spanien. När Franco dog började han teckna ner sina erfarenheter och 1979 kom albumet Barnhemmet ut. En av de absolut bästa serier jag någonsin läst.

Det är en mörk historia som Gimenez tecknar upp över sidorna. Självupplevda små historier som ofta handlar om vanvård och förtryck. Barn som inte får vatten, som inte får äta sig mätta, som agas och bestraffas på de mest fruktansvärda sätt. Serien skulle nästan vara outhärdlig att läsa om den inte också var kryddad med en massa empati och humor. På något märkligt sätt så lyckas Gimenes trycka in optimism mellan hemskheterna vilket gör att jag förfasas samtidigt som jag hela tiden anar en ljusning i mörkret. Boken kan läsas som en redogörelse för några barns liv på ett barnhem men det är också en historielektion av vad fascism är och vad den innebar för dom som levde, och försökte överleva, i Francos Spanien.

Mitt exemplar av Barnhemmet har jag köpt på loppis i början av 90-talet. Ett fynd rakt ut ur en gammal banankartong. Antagligen är det en gammal biblioteksbok då den klassiska vita pappersfickan för lånekort finns på omslagets insida och bredvid sitter ett gult klistermärke med tjugosju darriga blyertssträck och texten:  “OBS! Sätt ett streck här när du lånat boken”. Hela albumet andas bibliotek och folkhem och jag älskar själva albumet lika mycket som historien den innehåller. Och inte blir det sämre av att Carloz Gimenes är en fantastisk tecknare som sida efter sida levererar femstjärnigt.

När jag sökte på nätet så kunde jag först inte hitta albumet någonstans. Mitt exemplar gavs ut 1987 och sedan verkar det inte ha kommit några nyutgåvor. Men till slut hittar jag det på epix.se. Så nu finns det ingen ursäkt. Köp och läs ett av de bästa seriealbum som någonsin gjorts.

Samtidigt kan jag tycka att det borde vara läge för en nyutgåva. Det är en katastrof att Barnhemmet inte finns mer tillgängligt och att det inte ingår som obligatorisk läsning i våra skolor och våra hem. Bättre historielektion får man leta efter.

Köp den på epix.se

Carlos Gimenez 

Den verkar finnas i nio ex på bibliotek runt om i landet. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: svenska
134 sidor, Häftad
Pris: 180 SEK Epix
Beskrivning/synopsis: Grymt förtryck, vanvård och politisk-religiös hjärntvätt hörde till vanligheterna på de statliga barnhemmen i Franco-fascismens Spanien. De som hamnade där var såväl föräldralösa barn som barn till de många fängslade motståndarna till regimen. Gimenez skakande och gripande historier från barnhemmen formar sig till ett fascimens Spanien i miniatyr. Bit för bit tecknar han diktaturen i dess olika yttringar. Men genom berättelserna om vanvård och förtryck tränger trots allt optimism och humor.

Serieskaparen Carlos Gimenez tillbragte åtta år av sin barndom på sådana hem. Barnhemmet har blivit hans främsta verk.

”… svårt att inte sträckläsa albumet …”
(Dagens Nyheter)

”Förfärande uppriktig och självupplevd skildring … En mycket angelägen bok.”
(Bokrevy)

”Gimenez är lysande när det gäller att berätta i okommenterade bilder.”
(Aftonbladet)

 

Apart förlag går från klarhet till klarhet. Inte bara gör de en kulturgärning med att leverera The Walking dead på svenska. De släpper nu, eller för ett tag sedan, också nytt svenskt i form av seriealbumet “Ordningen upprätthålls alltid”. Och vad ska man säga… Ett av de mest intressanta släppen som gjordes på papper i nådens år 2013.

24 st svenska tecknare illustrerar 23 st korta historier om ond bråd död av Pär Thörn. Hur intressant kan det egentligen bli? Hackat, malet och pulvriserat, utan ordning och reda? Men nej, tvärtom. Skaparglädjen exploderar över sidorna och det är så mycket attityd att det skulle kunna driva en arme av punkrockare.

Men det tog en läsning för mig att inse det. Första försöket resulterade mest i ett njaaaaa…medan andra rundan resulterade i en total överkörning. De korta historierna bildar en helhet som bildar en perfekt blandning av svart humor, moral och ond bråd död. Allt gestaltat av en hel division av Sveriges mest intressanta tecknare. Och för mig som själv leker med pennan ibland och har en halvklar bilderbok i byrålådan så blir hela albumet en våt dröm i svart tusch. Jag gillar inte allt lika mycket men helheten blir fantastisk. Oscar Hjelmgrens groteska seriefigurer, Jan Kustfälts överbett, Nicolas Krizans rena stil, Jimmy Wallins mer klassika seriestil och Lars Krantzs mörker är de som tilltalar mig mest rent visuellt. Men det är de olika beståndsdelarna, den ramsatta kakafonin som gör helheten, allt under Pär Thörns författande. Det sprakar och rister och jag blir inspirerad… och glad.

 

 

 

 

 

 

Det blir inte sämre av historiernas blandning av sanning, sagor, referenser och rent skitsnack. Allt bildar dimridåer där inget går att förutspå och när Thörn på albumets sista tio sidor reder ut begreppen så blir bara det en intressant läsning. Jag vill ha en uppföljare… NU!

Köp och läs!
Börja rita dina egna serier!
Skriv en bok!

Upprätthåll ordningen!

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: svenska
134 sidor, Häftad
Pris: 163 SEK (Bokus), 165 SEK (Adlibris), 139 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: I Ordningen upprätthålls alltid dör människor som flugor. Girigheten och våldet talar sitt tydliga språk. Paranoian, misstänksamheten och hämndbegäret härskar. Här stiftar läsaren bekantskap med påhittiga brevbombare, lättlurade undercoversnutar, alienerade bankrånare och missförstådda poeter som vill lämna litteraturen för att gå in i fullständig aktion. Autentiska rättsfall samsas med vansinniga fantasifoster.

Detta är författaren Pär Thörns första deckare, illustrerad av ett flertal av Sveriges mest namnkunniga serietecknare.

 

Dylan Dog - De sista ljuva åren

De sista ljuva åren är andra albumet med Dylan Dog som ges ut på svenska efter nystarten 2013. Det är en välgjord betraktelse över tiden och döden och hur man lurar dem båda.

DYLAN DOG en italiensk tecknad serie om mardrömsdetektiven med samma namn skapades av Tiziano Sclavi. DE SISTA LJUVA ÅREN är dock skriven av Giovanni Di Gregorio och det vackra omslaget är skapat av Elin Jonsson och det är utan tvekan det snyggaste Dylan Dog-omslaget jag någonsin sett.

Efter att ha varit borta från seriehyllorna under många år ges DYLAN DOG ut igen, där VILA I FRID var det första albumet. DE SISTA LJUVA ÅREN är det andra albumet och släpps i slutet av mars.

Karaktären Dylan Dogs utseende är inspirerat av den engelska skådespelaren Rupert Everett som dessutom spelade rollen som Francesco Dellamorte i utmärkta zombiefilmen DELLAMORTE DELLAMORE (släpptes även med intetsägande titeln CEMENTERY MAN) som är en filmatisering av en bok av Tiziano Sclavi. Som lök på laxen är Francesco Dellamorte är ett slags italienskt alter ego för Dylan Dog. DELLAMORTE DELLAMORE är en ordlek som betyder ungefär bekymmer med död, bekymmer med kärlek, eller förenklat död av kärlek. Snurrigt? Ja, lite men ganska fränt.

Rupert Everett - Dylan Dog

Rupert Everett - Dylan Dog

Även om de tidiga DYLAN DOG-äventyren endast skrevs av Tiziano Sclavi så har de tecknats av desto fler, DE SISTA LJUVA ÅREN är till exempel tecknade av Nicola Mari. Det gör att om Dylan förr hade drag av Rupert Everett ser han i DE SISTA LJUVA ÅREN ut som skådespelaren Cillian Murphy. Jag gillar stilen den är tecknad i och trots att det handlar om sju skrynkliga åldringar så är det enkelt att skilja dem åt och det vittnar om skicklighet hos Mari.

Dylan Dog - Cillian Murphy

Dylan Dog - Cillian Murphy

Det italienska ursprunget till trots utspelar sig alla DYLAN DOG-äventyr i England. Handlingen i DE SISTA LJUVA ÅREN får sin upptakt i att åldringarna på ett äldreboende verkar vara misstänkt gamla och därför anlitas Dylan för att undersöka hur det ligger till. Varje gamling ger sin syn på döden och livet, en predikar bland annat vikten av positivt tänkande under parollen är man lycklig är man frisk. Jag rekommenderar Barbara Ehrenreichs SMILE OR DIE som motläsning här, även om positivt tänkande inte är något bärande tema eller budskap i DE SISTA LJUVA ÅREN eller i något jag läst med DYLAN DOG för den delen.

Jag gillar hur man har gjort titeln svensk, DE SISTA LJUVA ÅREN, som både ramar in historien bra och flirtar lite med dansbandslåten med samma titel. Det ger mig en känsla av närhet till berättelsen som jag inte hade fått om man översatt titeln rakt av. Förlaget Apart har gjort samma sak ett bra tag nu och det blir på något sätt bättre när man får en titel som TOTALT JÄVLA MÖRKER framför sig istället för något styltigt översatt med skolengelska som DETTA SORGSNA LIV, som mycket väl kunnat bli titeln efter originalet THIS SORROWFUL LIFE från WALKING DEAD-serien.

Välskrivna efterordet levereras av Jonas Danielsson, skräckvetare och krönikör för bland annat FOLKBLADET, som är skrämmande insatt i ämnet och gör underhållande jämförelser mellan Dylan och seriehjälten John Constantine.

DE SISTA LJUVA ÅREN är en bra deckare och hjärnan får gymnastisera en del, i mitt fall förgäves, för att kunna knäcka gåtan som Dylan kämpar med. Dessutom passar skaparna på att säga en hel del om livet och döden. Man har dessutom den goda smaken att gå lite längre, gräva lite djupare, än vad jag är van att se i genren. Man pratar om livskvalitet om hur tid upplevs olika för olika människor och om hur kärleken till någon eller något är viktig för välbefinnandet. Men framför allt handlar DE SISTA LJUVA ÅREN om att lura både tiden och döden.

Läs recensionen av Barbara Ehrenreichs Smile or die

Lyssna på De sista ljuva åren med Lasse Stefanz

 

Fakta
Språk: svenska
96 sidor, häftad
Pris: 106 SEK (Bokus), 107 SEK (Adlibris), 120 SEK (Ord & bok)
Beskrivning/synopsis: På äldreboendet Garden Paradise i England bor personer som levt så länge att man kan tro att de är odödliga. När mardrömsdetektiven DYLAN DOG får i uppdrag att hitta orsaken till deras långa liv, dröjer det inte länge innan Garden Paradise drabbas av våldsamma dödsfall…

Serien om Dylan Dog är en av världens mest sålda skräckserier. Den skapades i Italien 1986 och är en av de mest kända serierna i hemlandet. Den har getts ut på svenska som egen tidning med namnet Dylan under 
1993 och som biserie i Seriemagasinet 1995-2001. 

 

“Det är inte de döda som skrämmer mig längre”

Orden är Dales, en av överlevarna, och uttalas en kväll när han sitter och pratar med huvudrollsinnehavaren Rick. De flesta karaktärer som varit med tidigare är döda och hos de stackare som lever finns inte längre någon framtidstro eller livslust. Illusionen, den lysande oasen av en möjlig framtid, av lycka och normalt liv, är krossad och den insikten borrar nu själsliga hål i våra överlevare. Och det är inte strykarna, de levande döda som har orsakat dessa schweizerostar till mänskliga skuggfigurer utan deras kroppsligt friska medmänniskor. Just de som de kanske borde kunnat leva med, som hade gjort gruppen starkare och låtit dem få illusionen av normalt liv komma till liv. Tilllit och förtroende för alla levande är nu borta och allt handlar om att överleva en timme, en dag, en vecka till. Oavsett hur detta sker.

Så välkommen till ett betydligt lugnare och djupare album än den förra blysprutande explosionen, “Stormen”. Vilket inte gör någonting för hade actionnivån varit lika hög som förra gången så hade jag tröttnat. Nej, Kirkman är för smart för det och låter nu historien sakta ner och förlitar sig återigen på sina karaktärer. De som lever vill säga. För precis som det varit sen ruta ett i den här tecknade sagan så är detta en karaktärsdriven historia där livsöden står i fokus och inte zombies och action. En välberättad dramaturgisk resa in i människors djup som ännu inte förlorat fokus eller sin dragningskraft.

Detta album är även en nystart. Nya karaktärer kommer in och en ny oas bildas i form av ett nytt resmål, en ny möjlig räddning. Eller kanske är även denna nya oas en illusion? En kommande besvikelse men som i bästa fall är något att se fram mot? Rick och hans vänner verkar i alla fall inte se denna nya möjlighet som ett sätt att få ett bättre liv, utan bara något att hänga upp sin tillvaro på. För vad skulle de annars göra? Lägga sig ner och dö?

Serien fortsätter hålla en hög kvalité och du som har följt med från början ska definitivt fortsätta hänga med. Däremot du som inte har läst någonting innan ska inte börja här, utan köpa in album 1, ”Tills döden skiljer oss åt” och förhoppningsvis bli lika förtrollad som jag har blivit av denna blodiga ödesresa.

Pär Thörn som ligger bakom mästerliga “Ordningen upprätthålls alltid” har denna gång skrivit förordet… som denna gång ligger sist i utgåvan. Vilket är tur då texten avslöjar en hel del av innehållet i volymen. Så en fet varning för att läsa Pär Thörns intressanta tankar innan du läst själva albumet.

Ska jag prata om TV-serien också… näääää… den har jag tröttnat på. Läs serien och därmed basta.

Tidigare recensioner av Walking Dead:
Tills döden skiljer oss åt
På drift
I tryggt förvar
Köttets lustar
Anfall är bästa försvar
Totalt jävla mörker
Lugnet före…
Stormen 

 

Fakta
Språk: svenska
144 sidor, Häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Gruppen splittras när de tvingas lämna fängelset, Rick är nere för räkning och ensam kvar är Carl omringad av levande döda…
Ur efterordet som till denna volym är skrivet av Pär ThörnI föreliggande volym av The Walking Dead löper eskapismen som en röd tråd. Det rationella i denna mycket bistra zombiefyllda värld blir paradoxalt nog att både vara fullständigt uppmärksam på alla faror, men också att försöka fly stundens allvar, att inbilla sig att det faktiskt finns ett hopp, trots att läget upplevs som fullständigt fruktlöst. Även om denna flykt tangerar det förnuftsvidriga, närmast vansinniga, så är den ett försök att hålla den verkliga galenskapen stången. Trots det eviga mörkret i The Walking Dead skulle jag betrakta den som en hoppfull serie, dock inte i den direkta handlingen, utan på en metanivå:

Att vi under läsningen kan reflektera över vår egen situation. Reflektera över nödvändigheten i att röra oss mellan minne och glömska, realism och eskapism, rationalitet och irrationalitet. Nödvändigheten i att avlyssna vårt kaotiska inre, vårt uppspaltade jag, vårt hopp och vår hopplöshet.

 

Kristian Lundbergs vackra självbiografiska roman skildrar ett samhälle där vi kan delas upp i de som har och de som inget får.

Yarden - Kristian LundbergKristian Lundbergs självbiografiska roman YARDEN är ingen rolig läsning, det är lika bra slå fast det med en gång. Det finns heller ingen rak och linjär handling eller händelseutveckling. Handlingen snurrar runt i tid och rum precis som den rör sig ned och upp för klasstegen, det ända som är ständigt närvarande är hopplösheten och oron. För mig är YARDEN en naken betraktelse, utan skygglappar, över hur bräcklig vår välfärd och tillvaro egentligen är. Lundberg skriver på vacker och direkt prosa hur han gör den omvända klassresan ned till timanställd i Malmö hamn, till Yarden. Han berättar om hur han inte har råd att åka bussen till jobbet och måste gå lång väg varje morgon, hur han när som helst kan ”avskedas” utan anledning.

Kristian Lundberg (foto: Caroline Andersson)

Kristian Lundberg (foto: Caroline Andersson)

YARDEN är viktig läsning, vi behöver påminnas hur nära eländet vi lever och att samhället kan delas upp i de som har och de som inget får. Att när vi tänker att nu kan det inte bli värre, så är det lång väg kvar till klassamhällets lägsta nivå. Detta upptäcker även Lundberg, trots sitt elände så möter han de som är nere på den absoluta botten. Kanske ligger hela trösten i att det finns alltid andra som har det värre.

Lundbergs fall nedför klasstegen för honom även tillbaka till barndomen och hans sinnessjuka mor som inte kunde ge barnen en trygg uppväxt, men även om man kunde lasta mamman för mycket så är det med vänlighet och saklighet som hon skildras. Det är faktiskt helt utan bitterhet Lundberg skildrar både uppväxt, skolgång och uppfostran likväl som kvalen han lider på Yarden.

YARDEN är vacker, sorglig och viktig. Språket är rakt och tillgängligt och man kan läsa ut den på en eftermiddag om man så önskar. Dessutom bör alla malmöbor läsa den för att Malmö är alltid närvarande i YARDEN. Redan nu ligger Kristian Lundbergs EN HEMSTAD på mitt skrivbord, YARDEN har givit mersmak.

kristianlundberg.com

Läs om dramatiseringen av Yarden

Fakta
Språk: svenska
144 sidor, pocket
Pris: 41 SEK (Bokus), 44 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Exakt de skäl som borde ge Yarden Augustpriset är samtidigt de skäl som gör den omöjlig som Augustpristagare. Det är ytterligare en av denna boks konstnärliga och politiska triumfer.” Carl Erland Andersson, Göteborgs-Posten ”Aldrig förr har läsaren kommit så nära Kristian Lundberg och det han har att berätta är varken vackert eller insmickrande… Yarden ger röst åt ett namnlöst kollektiv, en brokig samling människor med otacksamt slitgöra och låg lön som gemensam nämnare.” Peter Viktorsson, Norrköpings Tidningar ”… de mörka gestalterna där ute i snöslasket stannar kvar i läsarens minne.” Michel Ekman, Svenska Dagbladet ”På sin vackra, sorgsna och lyriska prosa skildrar Lundberg tillvarons skörhet: hur klassklättraren handlöst kan falla, för att med en smak av arvsynd återvända till den klass han en gång föddes in i. Där man ska vara. Där kroppen alltid värker. I undervegetationen, där det är enkelt och omöjligt att andas: ‘Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.’ Hanna Hallgren, Aftonbladet ”Lundbergs Yarden är som ett rosslande skri ur ett hopplöst mörker… På sin hudlösa prosa skildrar han ett trauma som tyvärr är giltig för allt fler. Men till Augustnominering räckte det inte, lika lite som för Jörgensdotter och Almlöf och andra, med den sociala verkligheten på programmet. I Augustjuryn är man blind för samtiden, där finns bara intresse för historiens välkända skamlösheter. Det känns väl tryggare och mer politiskt korrekt så, att blunda för vad som pågår.” Gunder Andersson, Dala-Demokraten.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha