Den numera välkända författaren Gillian Flynns debut Vassa föremål bjuder på lättgissad mördare, sunt genusperspektiv och kroppsutsöndringar.

Vassa föremål - Gillian FlynnJag gillar alla Gillian Flynns böcker som kommit ut på svenska. Debuten VASSA FÖREMÅL, som är tredje boken som ges ut på svenska, är precis lika mörk och vansinnig som de två efterföljande: MÖRKA PLATSER och GONE GIRL. GONE GIRL blev nyligen filmatiserad med ständigt onaturlige Ben Affleck perfekt castad till huvudrollen. Även om VASSA FÖREMÅL inte är lika bra som de övriga så är det en ovanligt bra första roman.

Något jag uppskattat från första boken jag läste av Flynn är hennes nyanserade feminism, eller bättre beskrivet: hennes sunda genusperspektiv. Jag gillar när hon skriver så här: ”Frank Curry tror att jag är blödig av mig. Kan bero på att jag är kvinna. Kan bero på att jag är blödig av mig.” eller när hon i förbigående låter huvudpersonen Camille Preaker nämna hur hon hatar män som tycker att kvinnor behöver beskyddas just för att de är kvinnor.

Jag vill gärna tro att jag är en vaksam och insatt läsare och därför ganska tidigt i berättelsen ringar in mördaren som Camille söker, men snarare är det så att det är något mer uppenbart än vanligt. I senare böcker av Flynn har jag inte varit i närheten av att sätta fingret på gärningsmannen, eller snarare gärningskvinnan. Det är nämligen oftast en kvinna som är den onda i hennes romaner.

Det välformulerade språk som var så uppfriskande och kändes så ovanligt för genren i MÖRKA PLATSER och GONE GIRL sitter inte hundraprocentigt här. Jag tycker mig ana hur hon söker sin form, sin stil. Det finns fler drag i texten som går igen, som hur hon ibland lägger in ord som är lite mer eleganta eller snobbiga, från senare romaner. Det är bättre flyt och hon blir mer vågad och lekfull med sin berättarteknik i hennes senare böcker.

Det ser ut som om VASSA FÖREMÅL ska bli miniserie på TV, men jag spår att det kommer att bli en tam tolkning av boken med tanke på hur mycket nakna kroppar och kroppsutsöndringar romanen innehåller, för att inte tala om sexuellt borderlinebeteende (borderline är alldeles för milt uttryck här egentligen) hos minderåriga. Obehagligt stoff som inte brukar klara sig in i seriernas eller filmernas värld, när man ska räkna hem sina investeringar och alla ska gilla produktionen.

Jag har utan tvekan utsett både MÖRKA PLATSER och GONE GIRL till årets deckare, nu råkar VASSA FÖREMÅL vara den enda deckare/thriller som jag läst i år så jag skulle med gott samvete kunna utse även den till årets deckare, men det vore inte rättvisande. VASSA FÖREMÅL är riktigt bra och har du läst de övriga av Flynn är den ett självklart val. Jag nöjer mig med att utse den till årets ”deckardebut”.

Läs recensionen av Mörka platser

Läs recensionen av Gone girl

Fakta
Språk: svenska
278 sidor, inbunden
Pris: 183 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare en tredje klassens Chicago-tidning för att rapportera om två unga flickors försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga halvsyster hon knappt känner.

Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan, brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne under uppväxten.

När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll.

 

Hilary Mantel har med sitt verk Wolf Hall fått priser och dyrkande recensioner i kubik, bland annat Bookerpriset, och BBC är på gång med en tv-produktion. Så detta är, minst sagt, en bok som slagit världen med häpnad. Men om man lämnar proffstyckarnas elitistiska kulturvärld så blir bilden snabbt en annan. På tex Adlibris sida anser de “vanliga” läsarna att boken är svårläst, seg och gymnasial. Visserligen finns det positiva tongångar även där, men boken verkar dela upp sina läsare i två läger. De som dyrkar och de som avskyr. Vilket bara det gör den än mer spännande att läsa.

Efter att ha begravt näsan i den här tegelstenen under några semesterdagar så kan jag känna att båda ringhörnorna har sina poänger. De som anser att Wolf Hall är lättläst ljuger. Med en personförteckning på 92 namn, och då är inte alla som är med i boken listade, är det inte helt lätt att hänga med i svängarna. Samtidigt verkar varannan person i 1500-talets England ha döpts till Thomas eller Mary. För att överhuvudtaget förstå någonting så måste man vika ett stort “hundöra” på personförteckningen och vara beredd på att spendera en hel del tid där.

Det blir inte heller lättare av att nästan hela boken är byggd på dialoger där Hillary Mantel inte varit särskilt sugen på att alltid klargöra vem som säger vad. Jag måste vid ett flertal tillfällen läsa om sidor för att hänga med, för att förstå och veta vem av karaktärerna som anser och säger vad. Förkärleken för dialog bidrar också till att det knappt finns några beskrivningar av varken miljöer eller personer. Resultatet blir en relativt ”tom” värld där dialogen och samtalet står i fokus.

Men allt detta är också bokens enorma styrka. Mantels dialog är rapp och jordnära och får människorna från 1500-talet att bli till kött och blod. På varje sida så läggs ännu en pusselbit i de karaktärer som snyggt mejslas fram genom just dialogen och trots att detta är en annan värld i en annan tid så känns deras tankar och liv nära våra. Vilket gör att jag blir engagerad och nyfiken. Till slut så saknar jag inte miljöbeskrivningarna eller bryr mig om det eviga bläddrandet till personförteckningen. Jag följer med, drar paralleller till nutiden, och vid ett par tillfällen, serien House of cards, då den seriens typ av maktfullkomliga och hänsynslösa politiker finns i drivor i boken.

Thomas Cromvell

Det blir inte sämre av att historien om Thomas Cromvell, smedsonen som blir Henrik VIII högra hand, känns så modern. Insikten jag får i det engelska hovet, i samhället och den stora strukturförändringen som sker när den engelska kyrkan glider från påven mot Luthers lära är oerhört spännande. Historien blir till liv och jag kan inte annat än buga och bocka för Wolf Hall och utse den till min sommars kanske största läsupplevelse.

Så slutligen: Jag förstår nej-sidans argument men tyvärr, i stort har de fel och kulturelitisterna har rätt. Detta är en beroendeframkallande läsupplevelse. Släng hit tvåan, För in de döda, nu!

Hillary Mantels hemsida

Weyler förlag / Hillary Mantel

Fakta
Språk: svenska
647 sidor, storpocket
Pris: 85 SEK (Adlibris), 89 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis:
Vi är i England, det är 1530-tal, och släkten Tudor är en hårsmån från katastrof. Henrik VIII vill få påven att annullera äktenskapet med Katarina för att istället äkta Anne Boleyn och få den son som kan säkra tronen. Thomas Cromwell blir mannen som ska ordna saken, till varje pris. Wolf Hall är en historisk roman och en tidlös studie i makt, kärlek och politik, lika aktuell då som nu.
Brittiska Hilary Mantel har skrivit flera böcker men fick år 2009 sitt stora genombrott med den historiska romanen Wolf Hall. Och vilket genombrott! Wolf Hall belönades med prestigefyllda Man Booker Prize och flera andra stora utmärkelser. Tidningarna utnämnde boken till årets bästa roman och Hilary Mantel till årets författare. Romanen är också den Man Booker Prize-vinnare som sålt bäst genom tiderna.Wolf Hall är första delen i en trilogi och uppföljaren Bring Up the Bodies kommer på svenska våren 2014. Även Bring Up the Bodies fick Man Booker Prize och Hilary Mantel blev den tredje författaren någonsin att vinna Man Booker Prize två gånger.
 

Torsdagar är för nostalgi bestämde internet en gång. Och så bör det förbli. Under hashtaggen #bokbt ska jag berätta om tre böcker som betytt mycket för mig.

Tonåren är oerhört romantiserade, och har tolkats gång på gång i kulturen. På bra och dåliga vis. Sant är i alla fall att det är en turbulent tid. Vi är alla produkten av av tusen människors livsåskådningar, och tonåren, när de flesta når medveten ålder, är när dessa livsåskådningar ska vägas och utvärderas. Det är då det som ska bli kärnan av din identitet befästs.

Ofta ligger normer, etik och moral i flerfrontskrig. Och mitt i eldstriden, duckande för kulregn, ligger en dåligt förberedd halvvuxen tjomme och undrar åt vilket håll hen ska springa för att nå säker mark. När vi når medveten ålder har vi ofta en massa kontrasterande världsbilder vi försöker leva upp till; andras tankar om hur och vad vi ska vara.

Det blir snurrigt, det blir tungt, och väldigt ofta blir det fel. Jag tror starkt på att man bör ifrågasätta sina åsikter och förutfattade meningar, varje dag. Här kan litteraturen göra mycket. I alla fall gjorde den det för mig. Jag ska inte sitta här som elitist och hävda att alla svar finns i de grekiska dramerna, och att alla problem bleknar i jämförelse med dem. Så är det inte. Alla lider olika. Och att finna tröst, var man än hittar den (så länge det inte är destruktivt) ser jag som någonting positivt. Men litteraturen gjorde att jag fick perspektiv. Litteraturen styrde mig åt rätt håll under den där övergångsperioden.

Fight Club – Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk kan beskyllas för mycket, däribland att skriva samma bok fjorton gånger. Men det hindrar honom inte från att vara väldigt klarsynt när det gäller bokanalys, och det förändrar inte det faktum att hans debutroman påverkade sextonåriga Aron djupt. Fight Club handlar om att hantera auktoritet och leva i ett samhälle, med allt vad det innebär.

Palahniuk kopplar det till karaktärernas roller i berättelsen. Vi har en rebell, Tyler Durden, som hatar samhället och kämpar emot det. Vi har en följare, The Narrator, som hatar samhället men försöker vara en del av det. Vi har ett vittne, Marla Singer, som är observatör till samhället och de andra två karaktärernas svårigheter. Tillsammans är karaktärerna tre extrema versioner av hur människor beter sig i en situation när de externa omständigheter styr deras liv. Här har Palahniuk fått mycket inspiration för sin roman från sina föräldrars skilsmässa.

Rape:A Love Story – Joyce Caroll Oates

Lidande är ett ämne som ofta behandlas av författare och skribenter, men få har gjort det så bra som Joyce Carol Oates. I Rape: A Love Story (som fick den udda titeln ”Våld: En Historia Om Kärlek” på svenska”) utsätts en kvinna för en brutal gängvåldtäkt, och vi får se effekten det har på henne och hennes dotter. Själva våldtäktsscenen är så tung och så detaljrik att den borrade in kilar i min hjärna, kilar som ligger kvar än idag och skapar olust titt som tätt.

Med minutiös precision kan Joyce Carol Oates beskriva en karaktär, och hennes prosa är fyllig som bra öl. Det här är en viktig bok, eftersom Oates tar upp den sjuka synen på brottet våldtäkt som finns i det västerländska samhället. Det den här boken gör som orsakar mest äckel är endast att den exponerar redan existerande attityder som förvandlar offer till syndabockar.

Populärmusik Från Vittula.

Jag har inte ord nog att förklara exakt varför den här boken betyder så mycket för mig. Men en stor del är i hur den skildrar vemod. Alkoholen i stugorna, uppväxten på landsbygden, det finska vemodet, och framför allt förvirringen huvudkaraktären känner – jag identifierar hårt. Och allt det här inkapslas enligt mig i ordet vemod, ett av de vackraste ord vi har i svenskan.

Vemod: (negativ) stillsam känsla av att något känslomässigt (positivt) betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka

För mig är det här den definitiva bildungs/coming of age-romanen. Tonen som har smak av bonnaskröna, men som är poetisk och precis på samma gång, är fantastisk. Och när Mikael Niemi beskriver att leva som laestadian med att leva i en livslång uppförsbacke, skrubbar han mitt hjärta med stålull. Det här är en vacker bok.

Utan dessa tre böcker, skulle jag vara annorlunda. Det vet jag. Och det är intressant hur en före detta mekaniker, en tornedalsk amatörastronom och en amerikansk akademiker alla haft en sån påverkan på mig, utan att vi ens träffats. Det är det vackra och mäktiga i litteratur för mig.

Jag är heller inte ensam, det är jag säker på. Se det här som en öppen inbjudan till att skriva några rader om en eller två böcker som betytt mycket för dig, på valfritt socialt medium. Tagga #bokbt och känn dig lite nostalgisk, det är vad torsdagar är för.

 

 
The Ocean at the end of the Lane

Fantasy var min väg till litteraturen.

Som liten tanig grabb med halvtaskiga fotbollsfötter kom fantasyböcker att bli mitt sätt att bygga en identitet. Helst läste jag drakfantasy. Men de där första äventyren på fjälliga djurs ryggar gav mig mersmak. Med tiden betade jag av allt från de riktigt stora fantasyklassikerna, av Eddings och Tolkien, till nya dundersuccéer, som J.K Rowlings Harry Potter. Fantasy var min första kärlek. Men vår relation har luktat surt ett tag nu och vi delar sällan samma säng. Därmed tycker jag det är dags att säga några sanningens ord om genren.

Fantasy definieras enligt wikipedia som:

En kulturell genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll. Delar som tillhör fantasyberättelsens grund är först och främst fantasivärlden

Hur fan all världens mindre talangfulla författare fått det här till tusen böcker om orcher och alver i urvattnade versioner av feodala Europa ger mig dagligen huvudbry. Det är som ett löfte som aldrig infrias, ett löfte om riktigt hjärnvridande världar och turer in i det omedvetna, som istället blir den mest mallstyrda och icke-frisläppta genren i böckernas värld.

Det är till och med så illa att när en ny variation på fantasy faktiskt uppkommer, så blir den direkt till en egen subgenre. Ex: Urban Fantasy, Science Fantasy, Dark Fantasy, etc..

Ändå har inte genren tagit sista andetaget, trots att innovationsförmågan stundtals ligger på rygg och skriker efter dödshjälp. Den brittiske författaren Neil Gaiman kom förra året ut med den fantastiska boken The Ocean at the End of the Lane. Det är en bok som undersöker hur barndomens naiva och problemlösa enkelhet skiljer sig mot vuxenvärldens pragmatism, där ansvar ligger i bakhåll bakom varje husknut.

Adults follow paths. Children explore. Adults are content to walk the same way, hundreds of times, or thousands; perhaps it never occurs to adults to step off the paths, to creep beneath rhododendrons, to find the spaces between fences.”

Gaiman lånar även element från mayahanbuddhismen när han snickrar sin historia om en bokslukande pojke på den engelska landsbygden. Och det funkar bra, det håller för mig att ett hav som är nyckeln till världsalltet och en sorts uppkopplingsstation till ett kollektivt medvetande ryms i en järnhink. För det är bra fantasy. Gaiman kryper mellan rätt staket i sin jakt på nya vägar, och man känner sig aldrig vilse i en historia som annars hade kunnat bli ansträngd och förvirrande.

Trots en del klyschor och en viss ojämn mognadsnivå på huvudkaraktären (jag menar vilken sjuåring sliter ut en fem centimeter lång parasitmask ur foten med pincett utan att ens nämna det för morsan?) så är The Ocean at the End of the Lane äkta och vacker och sådär fantasifull som fantasy kan och bör vara. De klyschor Gaiman faktiskt använder sig av avancerar handlingen, och de blir aldrig till kryckor för en haltande fantasi.

Så, käre fantasy, nu talar jag direkt till dig.
Släpp orcherna.
Släpp gott mot ont.
Släpp trollkarlar med skägg och situationsbaserat allvetande.
Släpp för alla gudar och gudinnors skull deus ex machina.

Vi kan lappa ihop vår relation. Än är inte gnistan död. Än lever sjuåringen inom mig som är villig att krypa under rhododendronbusken. Än kan det skapas bra fantasy.

 

Thomas Manns hemska betraktelse över en vedervärdig trollkarl blir en inblick i ett fascistiskt Europa som är lika obekväm och aktuell i dag som när den skrevs 1929.

Mario och trollkarlen - Thomas MannVad är det jag har läst? Jag ställer mig frågan direkt när jag läst det sista ordet i den 74 sidor långa novellen MARIO OCH TROLLKARLEN av Thomas Mann. Det är ingen lätt fråga att besvara. Berättelsen i sig är lätt att återge, det handlar om en familj som är på semester i italienska Torres di Venere där får de bevittna en avskyvärd trollkarl vid namn Cipolla. Men som ofta i Manns texter döljer sig mer bakom orden.

Till att börja med njuter jag av Thomas Manns utsökta formuleringar och rena språk, men snart övergår njutningen i äckel när det går upp för mig att Cipolla är fascismen/nazismen personifierad med sin piska (spöknippe), sitt konstgjorda mod och hypnotiska retorik. Berättaren sitter tyst och ser på hur Cipolla förför publiken utan att kunna förmå sig att lämna lokalen eller ens höja rösten till protest.

MARIO OCH TROLLKARLEN skrevs 1929 och Cipollas retorik har drag av både Stalin, Mussolini  och Hitler. Vissa hävdar att Cipolla och Mussolini är samma person, andra menar att Cipolla och Mann har många gemensamma drag, dessutom kallade hans barn honom för trollkarlen. Jag kan inte avgöra vilken tolkning som är den ”rätta”, men nog känns det som samhällskritik mellan raderna när jag läser om den vedervärdige trollkarlen.

Novellen är aktuell då nationalism och rasism åter börjar få fäste i Europa och det är med sorg jag noterar att detta loppisfynd som trycktes 1930 och köptes på Lundins bokhandel i Karlshamn av Asarums församlingsbibliotek endast varit utlånad fyra gånger på trettio år.

MARIO OCH TROLLKARLEN är perfekt formulerad som alltid när det är Thomas Mann som skaldat och därtill är det en subtilt skildrad inblick i hur lättmanövrerade och lättduperade vi är. Men det är trots allt Cipolla själv som sätter fingret på den springande punkten: ”Det finns krafter som är starkare än förnuft och dygd”.

 

Detta är den andra boken jag läser av Mario Vargas Llosa, den första var Bockfesten, och herregud vad knastertorr vår nobelpristagare är. Hans språk är torrare än fnöske och inte ett uns humor står att finna. Men den sakliga och raka texten passar de inte helt muntra ämnen han väljer att behandla. I Bockfesten var det tyranni och de maktstrukturer som skapas i en totalitär stat. I Keltens dröm hamnar kolonialismen under lupp. Och det är verkligen ingen latjo liten saga. Och precis som i Bockfesten så baseras allt på en sann historia med individer som funnits och faktiskt vandrat på vår planet.

Vår hjälte är irländaren och kelten sir Roger Casement. En brittisk diplomat som med “…hjälp av handeln, kristendomen och västerlandets samhällsinstitutioner” vill “lyfta afrikanerna ur deras underutveckling, sjukdomar, och okunnighet”. En inställning som han snabbt överger då han ser vad kolonialismen innebär i det belgiska Kongo där miljontals afrikaner förslavas, mördas och stympas i Européernas jakt på råvaror. Men Casement spenderar år i Afrika för att slutligen skriva en rapport som belyser orättvisorna och blodbaden och lyckas därmed faktiskt ändra på en del saker till det bättre. Hos många blir han en hjälte och det engelska imperiet sätter medaljer på hans bröst.

Men hjälten vilar inte på lagren utan åker till Amazonas och för att återigen möta ett brutalt utnyttjande av de infödda och återigen lyckas hann, genom sina rapporter, bilda opinion i Europa. Hjälteglorian är enorm då han plötsligt biter den hand som föder honom då han anser att Irland är koloniserat av England. Vad som händer är att han snabbt går från hyllad hjälte till att klassas som terrorist och landsförrädare. Det blir inte bättre av att hans gamla arbetsgivare upptäcker att han är homosexuell vilket snabbt används i propagandan för att förminska och demonisera honom.

Mario må vara torr men vilka böcker han skriver. Keltens dröm är en historielektion i vad kolonialismen innebar för afrikaner och sydamerikaner i början av 1900-talet. En lektion i girighet, religion och rasism. Den visar hur snabbt en hjältes gloria kan bli ett ok och hur en terrorist alltid är någon annans frihetskämpe och hur England utnyttjar Casements sexuella läggning för att bilda opinion är en uppvisning i dubbelmoral, fördomar och hur målet helgar medlen.

Boken känns obehagligt aktuell och alla borde läsa den som en påminnelse om vår historia. Boken förtjänar det och den är ett utmärkt bevis på att i alla fall ett Nobelpris har hamnat på rätt ställe.

I boken figurerar Joseph Conrad vid ett par tillfällen som befann sig i Kongo under samma tidpunkt som Casement och som  sen baserade klassikern Mörkrets hjärta på sina erfarenheter. En bok som i stort behandlar samma ämnen som Keltens dröm. Det är även boken som Francis Ford Coppola tog och omvandlade till en av världens bästa filmer, Apocalypse Now.

Så rädda helgen genom att läsa Keltens dröm för att sedan läsa Mörkrets hjärta för att sedan se Apocalypse Now. Frågan är om en helg kan bli bättre. Ljusare definitivt… men bättre? Näää…

Recension av Bockfesten

Läs mer om Roger Casement på Wikipedia.

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: svenska
414 sidor, pocket
Pris: 51 SEK (Adlibris), 54 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis:
O what has made that sudden noise? What on the threshold stands? —
What gave that roar of mockery; That roar in the sea’s roar?
The ghost of Roger Casement is beating on the door.
William Butler Yeats: The ghost of Roger Casement

Sir Roger Casement (1865-1916) är en av de mest omskrivna och mytomspunna frihetshjältarna i irländsk historia. Casements ryktbarhet vilar främst på den rapport han sammanställde under sin tid som konsul i den belgiska besittningen Kongo efter att ha bevittnat den grymma behandling som kongoleserna utsattes för. Rapporten väckte så stor uppmärksamhet att kung Leopold II så småningom tvingades avstå besittningen. Senare kom Casement att avslöja gummibaronernas hänsynslösa utnyttjande av ursprungsbefolkningen i Putumayo i det inre av Amazonas. Efter att ha adlats för sina insatser i brittisk diplomatisk tjänst började Casement ägna sig åt den irländska kampen för självständighet, men när Påskupproret inleddes 1916 hade Casement redan hunnit gripas av engelsmännen och inväntade sin rättegång, anklagad för förräderi mot Storbritannien.
Vargas Llosa börjar sin roman om Casement när denne mottagit dödsdomen i Pentonville Prison och väntar på utslaget av sin nådeansökan. I tillbakablickar minns han sitt kringflackande iv och tänker på alla människor av skiftande slag han mött under sina uppdrag och alla grymheter han bevittnat. Vargas Llosa låter också Casement reflektera över sin Svarta dagbok, vars autenticitet bestrids än i dag. Den Svarta dagboken hittades av Scotland Yard under rättegången och här framträder en ny bild av Casement, den av en homosexuell man som konsekvent utnyttjat unga pojkar sexuellt under sin tjänstgöringstid, detta i en tid då homosexualitet i sig var ett brott. Frågan som Vargas Llosa ställer till läsaren är: Vad är en hjälte?

 

Romanprisvinnande Hägring 38 är en historisk roman där retoriken hos de besuttna männen känns igen från de rasistiska leden idag.

Hägring 38 - Kjell WestöKjell Westös HÄGRING 38 må vara en historisk roman, men kunde inte vara mer aktuell med de rasistiska strömningar vi upplever i dag, både i Sverige och i Europa. Den utspelar sig i Helsingfors 1938 och i diskussionerna mellan  de bemedlade männen så dyker de obehagliga åsikterna upp, där man vill dela upp samhället i vi och dem.

Det tar inte många sidor innan jag inser hur lite jag faktiskt vet om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. När jag läste Sofi Oksanens STALINS KOSSOR var det inget som märktes eller påverkade min läsupplevelse. När jag läser HÄGRING 38 känner jag mig mer hämmad av min okunskap. Westö lämnar mig inte i sticket utan förklarar det som behöver förklaras, men han stryker mig mothårs.

Det är kanske en av verklighetens brister, sa han. Att vi måste snygga upp den också när den är som vackrast.

HÄGRING 38 sopade hem Sveriges radios romanpris i år trots imponerande motstånd och den är en värdig vinnare, även om den inte passar min smak så bra. Jag tycker att det går för långsamt, det tar för lång tid att komma till saken, det är för omständigt och det är faktiskt ointressant trots att det är nästan omöjligt att inte dra paralleller mellan retoriken man svänger sig med i boken och den man hör rasisterna använda idag. Dessutom är det en lång och saktfärdig uppbyggnad mot slutet som sedan inte infriar mina förväntningar utan känns rumphugget och oförlöst. Det är kul att ha läst HÄGRING 38, men jag kommer inte att återvända till den eller rekommendera den till någon jag känner.

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

 

Fakta
Språk: svenska
299 sidor, inbunden
Pris: 169 SEK (Adlibris), 194 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.
Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.
Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Kjell Westö visar än en gång att han är en av Nordens viktigaste uttolkare av vår historia, av hur storpolitiken griper in i människors innersta liv. Hägring 38 följer, i en tätare och mer thrillerartad form, linjen från hans ”Helsingforsbukett”, de fyra stora romaner som skildrade Helsingfors och Finlands 1900-tal: Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, den Finlandiaprisbelönade Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten.

 

Den här boken har jag både köpt och läst två gånger. Mitt första exemplar, inbundet och fint, försvann i min iver att få min bekantsskapskrets att inse dess potential. Andra inköpet blev en pocket, någon måtta får det vara, som nu är tummad, gul och rejält läst. Den är vacker på ett sätt som bara en välläst bok kan vara. Och är det någon bok som skall läsas så är “Brev från nollpunkten” en av dem.

Boken är uppbyggd på sex kapitel. Varav samtliga har en egen historia om mänsklig dårskap att berätta. Vi får följa Paul Nash som deltar i första världskriget som krigskonstnär och tillbringar sina dagar med att rita och måla av det blodbad som omger honom. Sen får vi ta del av Stalins utrensningar och kapitel tre tar upp det arkitektoniska storhetsvansinne som drabbade både Sovjetunionen som Nazi-tyskland där det alltid handlade om att bygga störst för att visa sina nationers överlägsenhet. Vi får ta del av förintelsen i “På rundtur i labbet” och följa de allierades terrorbombningar av Tyskland för att slutligen vara med om släppen av Little Boy och Fat Man över Japan.

Det är ingen munter bok som Peter Englund släppte 1996. Men trots detta så skulle jag vilja säga att detta är en bok som alla borde läsa någon gång i livet. För vad den handlar om är när människan och mänskligheten förlorar kontrollen över tillvaron och låter den totala ondskan ta plats istället för empati och förnuft. Oftast sker detta genom avhumanisering och när mördandet blir byråkratiserat. Eller som Englund skriver i boken angående bombningarna av Tyskland:

“Den moderna byråkratin och den moderna teknologin förenades så för att ge en dubbel distansering till offren – förutan den hade dödandet i den här skalan varit en omöjlighet.”

Englund tar med sin sex kapitel en helhetsbild av det extremt blodiga 1900-talet där ideologi, teknik och utveckling dräper miljoner och fullständigt kör över världen med mänsklig ondska. “Brev från nollpunkten” får mig att inse att trots min tro på människans godhet så måste vi se upp när idiotin blir norm, när grupperingar blir avhumaniserade och när masspsykos, totalitära strömningar och indoktrinering kan få de mest godhjärtade att begå de mest avskyvärda handlingar. Englunds skriver engagerat och hans förmåga att lyfta fram den lilla människan i de stora händelserna gör boken än mer intressant. Genom det lyckas han sätta livet i centrum och en mänsklig aspekt på de ibland så ofattbara händelserna.

Trots att “Brev från nollpunkten” utspelar sig under förra århundradet så är den lika aktuell idag. Tro ingenting annat. Läs den.

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
292 sidor, pocket
Pris:  50 SEK (Bokus), 54 SEK (Bokia), 51 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Brev från nollpunkten är en samling historiska essäer som på olika vis berör och belyser det mörka 1900-tal som nu har nått sin ände. Styckenas motiv spänner från det första världskriget, seklets startpunkt och ur-katastrof, över olyckorna 193945 och den totalitära erfarenheten i dess stalinistiska och nazistiska skepnader, ända fram till dagens krig på Balkan och i Afghanistan vilka skildras utifrån författarens egna erfarenheter på plats. I essäerna bjuds läsaren på en rad detaljskarpa och drabbande skildringar av personer och händelser, fenomen och miljöer. Där kan man bl.a. läsa om vad som hände när Hitler och Stalin tävlade om att bygga världens största byggnad; om den engelske konstnärens upplevelser i 1917 års skyttegravar, som resulterade i några av seklets mest skakande målningar; om den unga ryskan som tillbringat hela sitt unga liv i bolsjevikernas jet-set men som senare miste allt i 30-talets utrensningar; om den första eldstormen och atomvinterns vridna logik; om USA:s osannolika och paradoxfyllda nederlag i Vietnam; om Förintelsen och om den SS-man som i hemlighet försökte stoppa den. Kort sagt: ett möte med hjältar och krukor, hantlangare och åskådare, offer och bödlar i detta det mest våldsamma och tragiska sekel som historien skådat.

 

Samantha Shannon levererar dystopier och Science-fiction i den första boken av tänkta sju(!). Men är den värd att läsa? Det beror uppenbarligen på vem som får frågan!

I ett framtida fascistiskt England så finns det ett stort antal klärvoajanter. Dessa synska figurer, som per automatik klassas som landsförrädare av staten, har olika saker de kan och är bra på. Några få av dem kan ta sig in i andra individers drömmar och därifrån påverka beteenden och tankar. De går därför under namnet Drömgångare. Paige, bokens hjältinna, besitter dessa egenskaper och jobbar åt maffian när hon blir avslöjad på tunnelbanan och då dödar en vakt för att komma undan. Hon blir till slut haffad och hamnar i ett märkligt läger där det sker ännu märkligare saker. Vad ska vi inte avslöja här och nu.

Problemet är att trots bokens ambitioner och indirekta kommentarer till dagens samhälle angående utanförskap och djupare klassklyftor så lämnar den mig helt kall. Jag finner hela historien tunn och oengagerande. Jag läser och läser men ingenting berör eller överraskar trots att Shannon bäddar för en historia där allt skulle kunna ske. Det finns intressanta infallsvinklar och händelser men inget tas tillvara och allt blir ytligare än kork i en vattenpöl. Men jag läser ut den, pustar och ger den till Tora.

Vem är då Tora? Jo det är brorsans dotter, 15 år och en dam som avverkar fler böcker per vecka än vad som skrivs globalt och den absoluta motpolen till svensk sviktande läsförmåga. Hon tackar, tar emot och läser den på en kafferast. Resultat: Tora tycker den är bra, välgjord och väldigt spännande.

Så vad får vi då ut av det här? Kanske ingår inte medelålders, medelutbildade, medelinkomstagande män i målgruppen? Att oavsett vad jag anser så har den en publik i morgondagens löntagare och att jag framöver skall vara tyst om sådant jag inte förstår?

Ja, ok då.

Men förresten…

Tyst!

Ja, ok då.

 

Fakta
Språk: Svenska
487 sidor, inbunden
Pris:  89 SEK (Bokus), 107 SEK (Bokia), 129 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium.
Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.

»En ny våg av kvinnliga författare gör anspråk på fantasygenren som deras egen domän. Längst fram i ledet befinner sig Samantha Shannon.« HARPERS BAZAAR

»En bländande intelligent, fyndig och förtrollande berättelse om omåttligt mod, medkänsla, gränsöverskridande kärlek och frihetssträvan.« BOOKLIST

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman som inte liknar någonting annat. Drömgångare är måste-läsning.« KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

»Samantha Shannon följer i J.K. Rowlings fotspår…« DAILY MAIL

»En mörk och utsökt konstruerad fantasyroman. Drömgångare är måste-läsning.« | KAMI GARCIA, författare till »Beautiful Creatures«

 

Leif GW! Mannen, myten, legenden och Sveriges egen kriminalprofessor har släppt lös ärkesvinet Bäckström igen. Den lille tjocke med supersalamin som jag älskar att hata. Kan det vara dåligt?

Innan jag satte mig för att skriva den här recensionen så surfade jag runt lite och blev förundrad över vad andra ansåg om den här boken. Enligt bloggvärlden så är ”Pinocchio” allt från seg, rörig och tråkig till sexistisk och grabbig. Några ansåg till och med att Bäckström var synonymt med Leif GW själv vilket skulle innebära att den sistnämde är ett sexistiskt och egoistiskt svin. Som sätter heder i att aldrig gör ett bra jobb, som snor allt han kommer över, som är helalkoholiserad och som föraktar invandrare, kvinnor, kollegor, barn…ja, i princip allt som rör sig på två ben i vårt avlånga land. Hmmmm…

Jag håller inte med på en enda punkt. Att en författare inte skulle kunna skapa en karaktär utan att kalkera sig själv tycker jag är nonsens. Samma resonemang skulle göra George Lucas till Darth Vader. Att det däremot finns fragment och delar av en författare i alla sorts karaktärer som hamnar i ordbehandlaren är nog närmare sanningen, men som sagt, då tror jag det finns andra figurer som ligger mer i fas med vår kriminolog än just Bäckström i den här lilla historien.

Bäckström ja, en man jag själv är rätt förtjust i. Just för att han är ett sånt svin. Han är allt jag själv föraktar, som jag inte vill eller för den delen, kan vara. Vilket gör honom intressant. En mänsklig avskrädeshög som jobbar inom polisen och då, i linje med sitt valda yrke, skall göra gott och inte sko sig själv på andras lidande och som oftast hamnar på den sida av lagen han egentligen skall bekämpa. Han är utan motstycke ett unikum inom svensk deckarlitteratur och jag tackar, bugar och bockar. Oftast vill säga, för ibland blir till och med jag trött på hans supersalami och jargong. I några av de tidigare böckerna så har hans förehavanden vägts upp av andra mer vettiga karaktärer och händelser. Dock inte denna gång då det bjuds Bäckström de Lux från sida ett till det bittra slutet. Vilket gör att det blir lite overload på hela verksamheten och jag blir till slut lite trött på attackflator, papegojor och sommargroggar.

Att Pinocchio skulle vara tråkig och händelselös håller jag inte heller med om. Nej, den har inte tempot som många deckare har idag. Det finns inga actionsekvenser, jakter eller cliffhangers. Istället puttrar historien på och karaktärerna och dialogen är det som det läggs fokus på. Till exempel så äter Bäckström en bättre middag med en man kallad GeGurra vid ett tillfälle i boken. Ett tillfälle som får bre ut sig över hiskeliga 65 sidor. Visserligen avhandlas en hel del under middagen men att låta två gubbar sitta och tjafsa från sida 313 till sida 378 är inte standardförfarande inom svensk kriminallitteratur. Jag kan förstå om en del tycker detta blir långtråkigt men jag finner det alldeles, alldeles underbart. Leif GW verkar fullständigt strunta i dramaturgin och låter saker ta sin tid och jag åker med och nästan myser i hur sakta och makligt historien rullar fram.

Vilket gör det fel att kalla denna bok för deckare. På omslaget så står det “En roman om ett brott” vilket är närmare sanningen då spänningen inte är av centralt värde i boken. Istället läggs vikten på dialog och ett rätt vardagligt men intressant utredningsförfarande som känns äkta och trovärdigt. Vilket jag inte har några mandat alls att säga då det närmaste kriminalitet och poliser jag har varit är ett par fortkörningar. Men med GW:s yrkesval och erfarenhet i botten så borde väl själva polisarbetet ha någon sorts förankring i den riktiga världen. Eller?

Jag tycker att “Mellan sommarens längtan och vinterns köld” är bland de bästa kriminalromaner som gjorts i vårt avlånga land. Vilket tyvärr “Den sanna historien om Pinocchios näsa” inte är. Den är en bra bagatell, en stunds underhållning och 630 sidor med Sveriges mest politiskt inkorrekta utredare, Bäckström. Det duger gott ibland.

Fakta
Språk: Svenska
630 sidor, inbunden
Pris:  79 SEK (Bokus), 189 SEK (Bokia), 95 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: ”Den här romanen är en ond saga för vuxna barn och om det inte hade varit för den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II, Englands premiärminister Sir Winston Churchill, Rysslands president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm, skulle det som den handlar om aldrig ha hänt. I den meningen är det en berättelse om det samlade och slutliga resultatet av de handlingar som fyra män genomför över en period på mer än hundra år. Fyra män som aldrig träffade varandra, som förvisso levde sina liv i skilda världar, och där den äldste av dem blev mördad fyrtio år innan den yngste av dem ens var född. Och som så ofta förr, oavsett i vilket sällskap eller sammanhang som han nu har hamnat, är det också Evert Bäckström som kommer att sätta punkt för historien.”

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha