Trots att Fredrik inte är kvalificerad att göra en bra gissning ger han sig på att gissa vem som får Nobelpriset i litteratur på torsdag kl 13:00.

Se Peter Englund meddela världen direktsänt från nobelprisets hemsida

 

Knut Hamsun, den moderna litteraturens fader, har skapat något fantastiskt i mästerverket Landstrykare. Här finns vagabonder, entreprenörskap och sprudlande livsglädje och mitt i allt står urkraften August som ett monument över industrialismens intåg i Norge.

Landstrykare - Knut Hamsun

Ernest Hemingway var inte sen att berätta hur Knut Hamsun inte bara inspirerat honom, utan till och med lärt honom skriva. Det finns mycket riktigt flera likheter mellan LANDSTRYKARE och Hemingways kända kortroman DEN GAMLE OCH HAVET, LANDSTRYKARE känns dock mer kärv och autentisk. Hamsuns imponerande författargärning spänner över 70 år och han har förutom Hemingway inspirerat storheter som Thomas MannCharles Bukowski och Franz Kafka, han anses vara den moderna litteraturens fader. I Hamsuns genombrottsroman SVÄLT känner man Dostojevskijs närvaro, men i LANDSTRYKARE har han gått över till natur- och folklivsskildringar.

Språket och den kärnfulla kortheten i LANDSTRYKARE är jag bekant med genom min mormor och folk från hennes generation. I romanen dyker det upp fullt av gamla konstiga ord som: klockjuden, smällfin, överdängare och snugga. Bland dessa ord finns dessutom små ordstäv och till och med bibliska aforismer som Den som inte arbetar ska heller inte äta, som senare använts bland annat av Lenin.

Jag kan inte termen för det, men jag älskar hur LANDSTRYKARE liksom handlar om allt och alla i den norska byn Polden i början och hur historien ligger öppen och kan ta vilken väg den vill, men till slut hakar fast i någon, liksom godtyckligt vem, och följer sedan denne långa stycken. Det så snyggt berättat och det blir bra läsning, jag flyger igenom de drygt 400 sidorna på bara någon dag och kan inte lägga LANDSTRYKARE ifrån mig.

Knut, din kanalje!

Knut, din kanalje!

Det finns så mycket att säga bara om personen Knut Hamsun, som att han lierade sig med nazisterna vilket inte bara är svårt för norrmännen att svälja, utan även för oss andra. Eller som att Hamsun innan han hamnade i onåd 1920 fick nobelpriset i litteratur. Men hur var det nu, blev han full på nobelfesten och nöp Selma Lagerlöf i rumpan? Jag måste nog både se filmen HAMSUN med Max von Sydow och läsa Sigrid Combüchens biografi LIVSKLÄTTAREN för att räta ut några av frågetecknen. Det var förresten Sigrid Combüchen, författare även till augustprisvinnande SPILL, som tipsade mig om LANDSTRYKARE i en intervju (se klippet nedan).

Knut Hamsun kan konsten att återge ett fyllos munhuggande, med dess sneda logik och lättstötta grälsjuka. Han visar på skeenden som spänner över många år som inte ens personerna själva skulle kunna återge eller koppla samman. Han berättar hur den sömniga fiskeby Polden fördärvas av ekonomisk en tillfällig framgång. Det är yrvädret och entreprenören August som är den drivande kraften i förändringen av byn och de som bor där och han symboliserar mycket riktigt industrialismens intåg i Norge. Men är du inte ett spår intresserad av sådant är det helt på egen hand en fantastisk historia väl i klass med UTVANDRARNA och HEMSÖBORNA. Jag håller faktiskt LANDSTRYKARE ett par snäpp över dessa, så bra är den. Tyvärr finns det skrämmande lite böcker av Knut Hamsun på svenska, så om du vill läsa mästerverket LANDSTRYKARE, och det vill du, är du begränsad till Bokbörsen och bibblan.

 

Se Sigrid Combüchen tipsa om bla Landstrykare i Bokusbussen på Bokmässan 2010:

Kan du inte se klippet ovan klicka här (YouTube)

Se Knut Hamsun fira sin 85-årsdag (YouTube)

Fakta
Språk: svenska
415 sidor, inbunden
Pris: 55 SEK (Bokbörsen)
Beskrivning/synopsis kunde jag inte hitta på svenska så jag lät google översätta den norska: Detta är den första boken i Augusttrilogin. Den skildrar mötet mellan den lilla byn Polden och den nya tiden som representeras av August. Han är en drömmare och en spekulant som skapar oro och rastlöshet om honom. Boken är en uppgörelse med den industrialiserade och kommersialiserad tidsandan. De andra två böckerna August heter: August och Men leva livet.

 

Demian handlar om sökande efter sig själv, att mogna och bli medveten, det blir dock lite för andligt för min smak.

Demian - Hermann HesseSvenske vissångaren Lars Demian, som jag fullkomligt dyrkade i unga år, har tagit sitt namn från Hermann Hesses roman DEMIAN. Ett bra namnval för romanens Demian är intelligent och en vördnad på gränsen till fruktad sanningssägare. Bredvid Max Demian framstår alla andra som torftigt fantasilösa jasägare.

Hesse väver in berättelsen om Kain och Abel på ett mästerligt sätt. Den omfattar både huvudpersonen Emil Sinclairs möte med Demian och deras separata personligheter. Det är härlig läsning, även för en övertygad ateist, eller kanske speciellt för en övertygad ateist då han smular sönder konfirmationsprästens trötta argument.

Max Demian blir Emil Sinclairs vägvisare genom berättelsen. Han lär Sinclair om livet och världen, vid ett tillfälle far han ut mot det moderna Europa som ”inte gjort annat än forskat och byggt fabriker! De vet exakt hur många gram krut det behövs för att döda en människa, men de vet inte hur man ber till Gud, de vet inte ens hur man roar sig en timme.”, fast han är inte arg utan snarare beklagande.

Redan i unga år föds tanken hos Sinclair om mörkt och ljust, gud och djävulen förenade i en religion eller gud, i Abraxas, och det är häftigt. Min tanke går här till DEN TUNNA RÖDA LINJEN där man pratar om två motsatta krafter i naturen. Genom Sinclair och hans läromästare Demian färdas historien från antiken till nutid och berör religion och vetenskap, filosofi, drömmar och intuition. En berättelse om allt och inget återgiven med förbluffande lätthet.

Vid en passage i DEMIAN bränns en  bild och äts upp, det påminner lite om Georg Heyms novell TJUVEN. Heym gavs ut tidigare och jag undrar om inte Hesse låtit sig inspireras. Utan tvekan har han dock inspirerats av Novalis, Hamsun och Nietzsche.

Tack Peter Glas, för det fina efterordet som låter mig dra så till synes initierade slutsatser om både Hermann Hesse och DEMIAN som att det centrala i Hesses författarskap är individens utveckling och mognad. Sökandet efter vem man är och loda sitt eget djup hör kanske ungdomen till men det betyder inte att man ska sluta utmana sig själv även senare i livet. DEMIAN är mycket underhållande läsning och väcker intressanta frågor, men mot slutet blir det lite för andligt för min smak.

 

Läs recensionen av Georg Heyms Tjuven

Fakta
Språk: svenska
174 sidor, inbunden
Pris: 144 SEK (Bokus), 147 SEK (Adlibris), 163 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis: Hermann Hesses romanpärla Demian i nyöversättning av Erik Ågren och med ett efterord om Hesses liv och verk av Peter Glas. Om Emil Sinclair, Hesses alter ego, en bortklemad överklasspojke som blir upprorisk som tonåring och börjar missköta sina studier. Han super ner sig och blir alltmer självdestruktiv innan han i sista stund räddas från undergången. Men en ny fara väntar: Han har nätt och jämnt uppnått vuxen ålder när han beordras ut i första världskriget, till fronten i Flandern, rätt ut i kulregnet. 

 

Det här är den sista delen och pusselbiten i den parallella världen 1Q84. De sista sidorna som ska knyta ihop och avsluta alla de trådar som spanns hej friskt i de tidigare två delarna. Jag har längtat och suktat och bar hem den här boken som en fjortis hade burit hem VIP-biljetter till ett möte med Justin Bieber. Men…

… den här texten börjar med en varning. För om du inte läst de två tidigare delarna så ska du inte läsa den här recensionen, då ska du istället känna ett sting av kulturell underlägsenhet, kryddat med skam, och införskaffa dessa förträffliga volymer pronto. Livet är för kort för att gå miste om de bästa pralinerna i asken. För att inte tala om att följande rader innehåller saker du inte vill veta just nu. Men tillbaka till mig själv…

…som ihärdigt väntat på förlossningens ögonblick, slet upp boken och konsumerade den i en faslig takt. Jag ville veta om luftpuppor, om det blev något självmord, om sekten skulle få tag på mördaren, om den omöjliga kärleken skulle bli möjlig och allt annat som hade gnagt i mitt inre.

Men där historian innan var en effektivt berättad thriller stöpt i Haruki Murakamis patenterade form så planar nu hela historian ut. Aomame, bokens japanska Lisbeth Salander karaktär, som tidigare har sprungit runt och slaktat as till män med en sylvass ispik sitter nu och gömmer sig i en lägenhet i nästan hela boken. Tengo, författaren, som tidigare befunnit sig mitt i historian öga och blivit indragen i det ena mysteriet efter det andra sitter här vid sin faders dödsbädd i mer än halva textmassan. In på arenan kliver förvisso en tredje figur, spanaren Ushikawa, inhyrd av sekten som jagar Aomame och Tengo. Men han adderar inte spänning och energi utan lunkar mest på och sprider med sitt missbildade yttre en viss lyteskomik över hela historien. Där förra boken slutade med adrenalinet och mystiken exploderande över sidorna så lägger sig den här boken på en betydligt lugnare nivå där alla berättartrådarna visserligen knyts ihop, men ohhh… vad det görs… odramatiskt. Det går  helt enkelt för lätt och där Haruki byggt upp enorma förväntningar, lagt sidor på att utveckla och förtäta intriger så avslutas en del saker här med ett par rader. Och min besvikelse lägger sig som en blöt filt över alltihop. I alla fall till en början.

Men om vi backar och byter infallsvinkel. Bort från mina förväntningar och påhitt om hur tredje delen skulle vara så hamnar boken i ett lite annat skimmer. Utan tvekan är detta trilogins svagaste del, däremot inte dålig. Att bygga upp en thriller där den lugnaste akten också är det sista borde vara ett dramaturgiskt självmord utan återvändo. Men det är samtidigt så att Haruki Murakami har byggt sitt namn, och varumärke, på att skita i dramaturgi och ignorera skrivna som oskrivna regler. I hans böcker kan allt hända, precis allt, och en författare som inte bryr sig om verkligheten, tiden eller vad som egentligen överhuvudtaget är möjligt behöver ju inte göra som alla andra och bygga upp sin roman till ett klimax av Guds nåde i del tre. Nä, han exploderar i tvåan och serverar i trean istället en kärlekshistoria. En kärlekshistoria som får breda ut sig och ta plats från allt annat som figurerat i boken. Han slipar bort allt onödigt, avslutar störningsmomenten och ger plats åt kärlek och förväntan istället för action och spänning. Och när jag kommit över min besvikelse över att inte bli matad med vad jag förväntade mig så äter jag villigt av det som serveras. Lite missnöjd men det smakar rätt så gott i alla fall.

Så summa sumarum. De här tre böckerna är en helhet och går absolut inte att läsa som enskilda verk. Så även om jag blir lite besviken på trean så tycker jag att det kompletta verket 1Q84  är snudd på fantastiskt. Det är en resa som tar dig utanför förnuftets gränser och tillbaka och du ska läsa den. Jag lovar dig en underbar resa som du inte kommer att få någon annan stans.

PS: Kanske en lustig sak att hävda efter den här recensionen men Haruki Murakami kommer få nobelpriset en dag. Jag lovar.

Recensionen av 1Q84 1 och 2.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
Inbunden
Pris: 179 SEK Adlibris och Bokus
Beskrivning/Synopsis: 1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.
Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.
Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.

 

Dags att utse årets bästa böcker lagom till julhandeln. Bokfetischist summerar utgivningsåret och lyfter fram tre favoriter med en gemensam nämnare.

Roberto Bolaño

Det är sällan lätt att avgöra vilka böcker som är värda att lyftas fram när ett år ska summeras. Jag har inte läst alla, svårt att vara objektiv med andra ord. Men om jag tvingas välja tre titlar från 2011 att hålla ovanför de andra så är det dessa:

Skulle jag bara välja en skulle det vara 2666, den krävde mycket men den gav också mycket tillbaka. Med reservation för att den är ganska grabbig och tar namedroppingen till fantastiska nivåer. Även MIN KAMP 2 har nära till namedropping vilket också MINNEN har. När jag står inför fullbordat faktum så är det lite överraskande att jag lyft fram tre titlar som strör referenser och författarnamn omkring sig. Är jag så enkelspårig? Förhoppningsvis inte och titlarna innehåller oändligt mycket mer än referenser som snarare är grädden på moset.

 

Uppmärksammade böcker 2011
Nobelpriset: DIKT OCH PROSA 1954-2004 – Tomas Tranströmer
Augustpriset: KORPARNA – Tomas Bannerhed
Man Booker Prize: THE SENSE OF AN ENDING – Julian Barnes

 

Årets bästa böcker
Dagensbok.com: Julklappsböcker 2011

Babel sammanfattar bokåret 2011:

 

 

Thomas Manns långnovell Döden i Venedig har trots sina pedofilliknande element enorm tyngd och med ett exakt och elegant språk är det en njutning att läsa.

Döden i Venedig - Thomas Mann

Likt Hermann Hesse ger Mann sig på borgaren och huvudpersonen i DÖDEN I VENEDIG är författare precis som i Hesses STÄPPVARGEN. Man kan nästan känna att de är samtida. Själva handlingen rör huvudkaraktären Gustav von Aschenbachs liderliga förälskelse i polske pojken Tadzio.

Till en början är texten ganska krävande och behöver läsas uppmärksamt och aktivt, men går snart över till att fokusera på ramhistorien. Men DÖDEN I VENEDIG som snarare är en långnovell än en roman kan läsas på flera nivåer och ur olika synvinklar. Carl Ekbladh gästar Dagensbok.com med en läsvärd och heltäckande recension av DÖDEN I VENEDIG (länk nedan) där dessa synvinklar och nivåer utreds nogsamt.

Översättaren tycker i sitt förord (skrivet 1981) att Mann inte behöver närmare presentation, idag finns han inte på samma sätt i det allmänna medvetandet, vilket är synd. DÖDEN I VENEDIG är filmatiserad, omslaget är hämtat från filmen med samma namn som romanen.

Varför är jag beredd att förlåta Mann för de pedofilliknande inslagen, för att inte säga huvuddelen av, i DÖDEN I VENEDIG och inte Pier Paolo Pasolini som i sin AMANDO MIO låter sin huvudperson försöka förföra en ung pojke? Kanske för att Manns förälskelse saknar sexuella och erotiska inslag, utan kan ses som en kärlek till skönheten. Skillnaden ligger sannolikt i att Mann var skickligare författare och kunde dölja mycket med flera lager. Men det är inte utan att det lägger ett visst obehag över läsupplevelsen.

Språket i DÖDEN I VENEDIG är elegant och exakt, det är en vacker och njutningsfull text. Handlingen är ödesmättad och rymmer flera bottnar. Men för att loda djupet i berättelsen behöver jag ganska omfattande litteraturvetenskaplig bildning. Detta till trots, hymlar jag inte med att jag går igång på detta och kommer härmed ut som skamlös mannsamlare, hittills har jag hamstrat utan att ha läst en rad, men nu med en titel under bältet kan samlandet stegras till nya nivåer – Jag vill äga och läsa allt Thomas Mann har skrivit.

Läs recensionen av Hermann Hesses Stäppvargen

Läs recensionen av Pier Paolo Pasolinis Amando mio

Läs recensionen av Döden i Venedig på Dagensbok.com (av Carl Ekbladh)

Expressen om Thomas Mann och Döden i Venedig

Fakta
Språk: Svenska
126 sidor, inbunden

 

En härlig klassiker från nobelpristagaren Hermann Hesse att avnjutas, som ett utsökt vin, i din ungdom.

Stäppvargen - Hermann Hesse

Vilken underbar bok, det är stor skada att jag inte läste denna som tonåring när världen svallade och mitt förakt för det borgerliga brann hett. Att läsa den nu, som fullblown-borgare med degigt soffliggarkött är inte det samma. Även om jag förstår och kan leva mig in i handling och karaktärer, så känner jag det inte.

På bokens baksida står att läsa ”STÄPPVARGEN vore otänkbar utan Freud” och nog är det så alltid. Stäppvargen eller Harry Haller som han heter, får gå i en slags terapi för att möta sina rädslor/fasor, sen är det inte säkert att terapin är så konstruktiv alla gånger.

Hesses starka hållning mot första världskriget och hetsen mot andra världskriget är både insiktsfull och beundransvärd för att komma 1927, han hade ju inte efterklokhetens övertag. Men på den negativa sidan måste nämnas är det öppna föraktet mot svarta (”den primitiva negern”). Det är nästan så jag hoppas på en förskönande omskrivning till nästa utgåva, men bara nästan. Jag vill inte tänka på hur det skulle se ut om alla klassiker skulle nutidsanpassas. Å andra sidan blir det konstigt när ordet neger ska kulturarvsklassas i TURE SVENTON I PARIS.

STÄPPVARGEN är till min stora glädje full av blytung namedropping: Nietzsche, Freud, Dostojevskij, Goethe, Baudelaire, Novalis, Dante och Hamsun.

STÄPPVARGEN filmatiserades 1974 med (vem annars?) Max von Sydow som Harry Haller, jag har inte sett filmen men trailern verkar lovande i bästa B-filmstil:

Slutet i boken för tankarna till slutet i tvserien TWIN PEAKS men för all del även till filmen INCEPTION. Men bilden av en korridor bortom tid och rum, med dörrar med olika alternativ där fasor och njutningar döljer sig bakom, har använts oändligt många gånger. Det är fantastiskt att Hermann Hesse kunde skriva så mörkt och svart med så vackra och eleganta ord. Jag är förförd av djupet, STÄPPVARGEN är så direkt, så genomtänkt. Jag placerar den högt däruppe bland de största.

Läs recensionen av Hermann Hesses Knulp

Ture Sventon stoppad (DN)

Steppenwolf – Born to be wild (Namnet på gruppen är hämtat från romanen)

Fakta
Språk: Svenska
195 sidor, inbunden
Pris: Från 40 SEK (Bokbörsen)
Beskrivning/synopsis: Harry Haller är en lärd enstöring, en melankoliker utanför mänsklig gemenskap. Han grubblar fåfängt över sin situation tills han får tag i »Traktat om Stäppvargen« och där finner nyckeln till sin personlighet. Han är en kluven varelse, halvt människa, halvt varg med en ursprunglig vilddjursnatur som stängts inne och förträngts av rådande moral och konventioner. Stäppvargen är en roman som vore otänkbar utan Freud. Hermann Hesse skildrar här den moderna människans tragiska dualism, hennes slitningar mellan ande och driftliv mer påträngande och intensivt än i något av sina andra verk. Nobelpristagaren Hermann Hesse (1877–1962) är en av den moderna världens mest betydande författare. Stäppvargen kom ut första gången 1927.

 

Som jag njuter av Hermann Hesses KNULP, den är enkel och rak, kärnfull och lättläst, jag kan inte hålla mig från att sluka den. Men trots att den är 115 sidor tunn och att styva läsare springer över den på en eftermiddag hinner den behandla mycket.

Knulp - Hermann Hesse

Knulp är den tyske vagabonden och landstrykaren som lånat sitt namn till bokens titel. Han är fri och utan band, går och kommer som han vill och lever i från hand till mun. Vi beundrar dem utan band men friheten har en baksida vi alla inte är beredda att leva med. Hesse utforskar i denna kortroman de många sidorna av friheten på ett lätt och lekfullt sätt. Aldrig känns den tung och grubblande trots att det är allvarliga och ibland djupa tankar som vrängs ut och in. Förhoppningsvis behöver man inte påpeka att det inte rör sig om slagordet som blivit både utnött och förvanskat av USA där man bl a slåss för friheten. Nej, snarare tvärtom, friheten i KNULP är friheten från ansvar, från delaktighet, från samhället, krav och till och med den livslånga kärleken. Men inte nödvändigtvis från gemenskapen, vänskapen eller livsglädjen.

Även om friheten är kärnan så behandlas allt från döden till gud. KNULP är aktuell än idag, då det fortfarande är fult att inte vilja arbeta. Skillnaden mellan nu och när boken gavs ut 1915 är att då var det dessutom olagligt både i Tyskland och Sverige att dagdriva, d v s att inte söka jobb.

Knulp är båda skamlös och ädel, så elegant utmejslad och övertygande motsägelsefull. Översättaren Erik Ågren sätter fingret på vad Knulp är i det informativa och fördjupande efterordet: en integrerad outsider. Glädjen Knulp skänker så gott som alla han möter, dränks av han skoningslösa och obönhörliga avresa. För han drar vidare när någon kommer för nära eller är det kanske när någon genomskådar hans natur som han lämnar dem. Förr eller senare lämnar han dock alla.

Bakhåll är ett trevligt förlag med fina utgåvor av Sture Dahlström på sitt samvete. Man har även givit ut Fjodor Dostojevskij, Philip K DickJack Kerouac (som faktiskt ter sig lite blek i jämförelse en giganten Hesse), för att nämna några. Ett förlag med öga för kvalité med andra ord.

KNULP är en njutning ned till varje ord och formulering. Även om detta är min första genomläsning vet jag redan nu att jag kommer att återvända till KNULP fler gånger. Att Hermann Hesse på ett så ledigt och behagligt sätt utforskar så mycket i ett så litet format är en fröjd att uppleva. Det är en odiskutabel klassiker att äga, läsa och älska.

Fakta
Språk: Svenska
115 sidor (exkl efterordet), inbunden
Pris: 134:- på Adlibris och 152:- på Bokus.
Synopsis/beskrivning: Hermann Hesses kortroman Knulp i nyöversättning av Erik Ågren. Knulp är sinnebilden för den coole vagabonden, gentlemannaluffaren som tar stunden som den kommer och inte oroar sig för imorron. Hans tvära kliv åt sidan, bort från ruljangsen, är ett högst medvetet beslut. Bakhåll har tidigare gett ut Hesses roman Demian, som nu följs upp med hans underbara mångbottnade underdog-outsider-berättelse Knulp. Boken är bara dryga 100 sidor, men vilka sidor (saxat från Bokus).

 

Mängden litteratur som behandlar vår historia har fullkomligt exploderat de senaste åren. Oftast handlar det om andra världskriget, oftast om olika slag, strategier och operationer och inget fel i det, jag är en av dom som läser sånt och jag tror att historia har en hel del att lära vår samtid. Därför kändes det viktigt och intressant när jag hittade Öyvind Foss nya bok om kristallnatten i hyllan. Dags att lära av historien igen, det behövs ju tyvärr idag… igen.

Den sjunde november 1938 går den polske juden Herschel Grynszpan in på den tyska ambassaden i Paris och skjuter Ernst vom Rath. Varför detta sker är inte helt klarlagt men Grynszpans släkt hade nyligen tvångsförvisats till den tysk-polska gränsen och levde där under hemska förhållanden. Men det var också så att både vom Rath och Grynszpan var homosexuella och hade träffats förut i Paris nöjesliv. Men oavsett om det var hämnd, svartsjuka eller något annat okänt alternativ så struntade nazityskland fullständigt i detta. Det hade äntligen fått den orsak de så länge letat efter för att öppet förklara krig mot den inhemska judiska befolkningen.  Två dagar senare mördas cirka 1500 judar och tusentals synagogor bränns ner under vad som kom att kallas kristallnatten.  Allt vinklat av nazisterna som det tyska folkets aggressiva svar på det judiska folkets mord på germanen Ernst vom Rath.

I skolan för några hundra år sedan fick jag lära mig att kristallnatten var startskottet för den tyska förföljelsen av judar, men detta är tydligen inte sant. Redan 1933 bojkottade man till exempel alla icke ariska affärer, 1934 stängdes alla judar ut från ledande positioner inom näringslivet, 1935 fråntas alla judar och icke-ariska personer sina medborgerliga rättigheter och rösträtt och så fortsätter det. För varje år som gick så försvårade nazisterna judarnas tillvaro på ett eller annat sätt. Målsättningen var att judarna skulle tycka att livet var så jävligt i Tyskland att det enda alternativ de hade var att flytta ut ur landet och med mordet i Paris så fick man anledning att driva denna tes till sin spets genom mordbränder, överfall och avrättningar.

Öyvind  Foss har skrivit en viktig och faktaspäckad bok där man får insyn i händelserna som föregick  kristallnatten och det groteska efterspelet. Det är informationsspäckade sidor som jag rusar igenom och det är mycket som är nytt och okänt för mig. Till exempel att judestjärnans införande från början inte var ett sätt att urskilja judar från de så kallade arierna utan ett sätt att skilja tyska judar från utländska judar. För om man trakasserade icke-tyska judar så kunde man få problem och klagomål från deras hemländer, vilket man absolut inte ville ha. Landets förhållande med andra nationer fick ännu inte påverkas och ekonomin fick inte drabbas.  Detta är ju innan anfallet på Polen och Hitler och hans gäng ville fortfarande vara sams med sina grannländer. Och så här fortsätter det sida efter sida och till slut känns det som om jag läser en skolbok. Jag börjar sakna känslor, reflektioner och riktiga människor. Vad och hur tänkte de som drabbades och hur kändes det när en hel nation plötsligt vände dem ryggen?  Faktaomfånget är massivt men känslan och de mänskliga skildringarna är det sparsamt med. Vilket är så synd.  Öyvind Foss har byggt ett informativt skelett men glömt att klä det med känslor och människor. Vilket inte gör detta till en mindre viktig bok men en som inte känns eller drabbar en som en bok om förintelsens upptrappning borde göra. Ska man kunna läsa en bok om ett sånt här ämne utan att bli upprörd och engagerad? För ja, man läser den ena fruktansvärda saken efter den andra men jag blir inte personligt engagerad och berörd vilket är en förlust för en bok av det här slaget.

Men ibland biter det till och då biter det till rejält. Till exempel så återges delar av samtalen på Regeringskonferensen 1938. Delar av näringslivet och olika departement sitter tillsammans med Göring, propagandaministern Goebbels och chefen för statspolisen Heydrich och diskuterar kristallnatten. Detta samtal ger en klar inblick i hur nazisterna resonerade och det kalla och objektiva resonemang de förde om judarna och vad de ansåg behövdes göras. Det är en ruggig läsning som verkligen berör och förfärar. Till exempel Göring som är mötets ordförande och som vill att judarna ska stå för notan efter kristallnatten säger:

”Jag kommer att välja en formulering som säger att tyska judar åläggs att betala en gemensam ersättning på en miljon mark, som straff för de depraverade förbrytelserna etc. Det kommer att vara tillräckligt. Svinen kommer knappast att begå ett nytt mord. För övrigt måste jag slå fast att jag inte skulle vilja vara jude i Tyskland.”

Så läs Kristallnatten av Öyvind Foss för det är en viktig bok även om den har sina nackdelar och, om du så önskar, komplettera med mer personliga skildringar av ”den slutliga lösningen”. Här kan jag rekommendera:

Är detta en människa av Primo Levi

Mannen utan öde av Nobelpristagaren Imre Kertész

De är båda mycket bra böcker av två författare som upplevde, och överlevde, de nazistiska koncentrationslägren. Läs!

Fakta
Språk: Svenska
Pris: Inbunden  159:-
Beskrivning/synopsis:
Berättelserna om natten mellan den 9 och 10 november 1938 är många. Tysk-judiska män och kvinnor mördades runt om i Tyskland. Flera begick också självmord. Det totala antalet dödsoffer för den så kallade novemberpogromen som kulminerade i Kristallnatten var närmare 1500. Mer än 30 000 tyska judar sändes till koncentrationsläger under november 1938. Den materiella förstörelsen var omfattande. Antalet nedbrända eller förstörda synagogor och bönehus var mer än 1 400. Dessutom fick 7 500 judiskägda affärer sina skyltfönster krossade. Det är glassplittret från dessa skyltfönster som gett händelsen sitt mest välkända namn, Kristallnatten. Kristallnatten blev inledningen till den brutalaste etniska rensning mänskligheten har upplevt.

Öyvind Foss
är teol. dr och forskare i socialetik vid Universitetet i Stavanger

I boken presenterar han ny kunskap om förloppet. Hur startade pogromen? Vilka anledningar hade nazisterna att angripa judarna? Vilka motiv hade den unge polske juden Herschel Grynspan som några dagar innan händelserna sköt legationssekreteraren Ernst vom Rath?

 

En välskriven undergångsroman av nobelpristagaren José Saramago som dog 2010. Där blindheten sprids som en epidemi och visar på vår ömkliga bräcklighet och egoism. Det är spänning och skräck på en nivå som är lika sällsynt som fasansfullt bra.

Blindheten - José SaramagoBLINDHETEN börjar vid ett rödljus där en man, väntande på grönt, utan förvarning blir blind. Han ser bara vitt ljus och gråter som ett barn. Snart sprider sig blindheten likt en epidemi till resten av befolkningen. Den enda som ser är hustrun till en ögonläkare. Tom Waits hävdar i låten SINGAPORE från albumet RAIN DOGS: ”In the land of the blind the one eyed man is king”. José Saramago håller inte med det ringaste. Läkarhustrun är en marionett, en tjänare inför de blindas behov av hjälp och ledning. Dessutom bär hon själv de skräckinjagande bilder som de blinda bara anar: ”Ni vet inte, ni kan inte veta vad det är att ha ögon i en värld av blinda, jag är ingen drottning, nej, jag är helt enkelt den som föddes till att se fasorna, ni känner dem och jag ser dem…”

För att hindra smittan från att spridas sätts de blinda i tvångskarantän i ett övergivet mentalsjukhus. Innanför sjukhusets väggar skapar de blinda snart ett samhälle. Ett samhälle lika skört som det som de stängts ute från. Där ett enda stopp i avloppsrören förvandlar huset till en kloak. Maten kommer oregelbundet och det är inte lätt att fördela den rättvist när man är blind. När en pistol kommer in hävs balansen som av en atombomb.

Det är främst bräckligheten hos den urbana människan som skildras. Var får man tag i mat, vatten och avträden när alla mist synen och kampen för att överleva är hård och skoningslös? Saramago beskriver medmänskligheten som försvinner hos de som kämpar för livet men även hur omtanken väcks i stunden av nöd. Dock är det vår egoism, ömklighet men framför allt vår sårbarhet som tycks mest framträdande i denna roman.

José Saramago

José Saramago

BLINDHETEN är kompakt, ingen del av sidan slösas bort på luft, varken styckeindelning eller ens dialog skäms bort med så mycket som en radbrytning. Dialogerna separeras endast genom kommatering. Prosan är rak, enkel och direkt. Det skärper verkan av de starka scener som skildras och man lever sig med lätthet in i karaktärernas känsloliv.

Något så enkelt som ett glas rent vatten blir något mirakulöst för de svältande och törstande karaktärerna vi får följa. Som ett religiöst mantra upprepar man ”Låtom oss dricka”. I kontrast till det är religionen ingen tröst för de hungriga som irrar runt och letar efter mat. Likaså visar sig de ekonomiska systemen och lagarna meningslösa och på torgen deklamerar och debatterar man medan liken ruttnar på gatorna.

2008 filmatiserades BLINDHETEN med bland andra Julianne Moore och Danny Glover:

Uppskattar du apokalyptiska romaner med zombier eller bara romaner om jordens undergång, borde du läsa BLINDHETEN. Vid något tillfälle liknar man till och med de blinda vid levande döda. BLINDHETEN är skriven av någon som i sanning är  författare och som gjort det fruktansvärda jobbet att se tanken till slut. Nobelpristagaren Saramago visar hur alla de undergångsböcker och -filmer jag läst, sett och njutit av borde berättats. En lika hemsk som fantastisk roman att njuta av med de ögon som så lätt kan tas ifrån dig.

Literature Connoisseur recenserar Blindheten

Filmen Blindness (2008) på IMDb

Fakta
Språk: Svenska
Format: Pocket
Beskrivning/synopsis: Den först drabbade i José Saramagos roman är en man som sitter i sin bil och väntar på att trafikljusen ska slå om. Plötsligt förlorar han synen. En fotgängare erbjuder honom hjälp ­ dagen därpå har även han ”smittats”. Blindheten sprider sig som en epidemi över staden; de blinda spärras in på ett hospital men blir för många för att kunna kontrolleras. Matförråden tar slut, gatorna förslummas, laglösheten breder ut sig. Blindheten är en nedstigning i ett helvete som alltför mycket liknar vår egen värld, där solidaritet och medborgaranda har ersatts av rå egoism. José Saramago, född 1922, är en av Portugals mest lästa författare utanför sitt lands gränser och ofta nämnd i Nobelprissammanhang. Hans böcker, 26 till antalet, är översatta till 25 språk och fyra finns nu på svenska.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha