Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance…   Choose your future. Choose life… But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life. I chose somethin’ else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you’ve got heroin?

När filmen Trainspotting kom i mitten av nittiotalet så slog den ner som en bomb i min bekantskapskrets. Alla pratade om den, citerade den och lyssnade på musiken som bestod av det bästa indie-England kunde erbjuda för tillfället, kryddat med klassiker av Iggy Pop och Lou Reed. Den perfekta smällkaramellen av popkultur, hård klippning, attityd, humor, misär och heroin.

Varför en film om knarkande engelska ungdomar blev en kultrulle hos en mängd ickeknarkande medelklassungdomar i Sverige kan verkligen diskuteras (Det är till exempel den enda film någonsin som jag betalt biobiljett för två gånger). Men Trainspotting blandade en oemotståndlig cocktail av socialrealism, droger och humor för att sedan krydda hela mixen med musik och ett knivskarpt jävlar anamma. Och detta utan att på något sätt glorifiera drogerna, våldet eller på något sätt göra hjältar av de sorgliga karaktärer som befolkade filmen. Jag och mina vänner var däremot en generation uppfödda på Hem och skolas anti-drogpropaganda och filmer som ”Vi barn från Bahnhof zoo”. Vi fick lära oss att bara du funderar på att röka så kommer du snart att skjuta heroin och dö. Vilket givetvis var en oundviklig sanning i dåtidens Sverige. Trainspotting var då plötsligt ett ickemoraliserande popfenomen som litade på sin publiks intelligens och smak och som visade att det går att berätta hemska saker med glimten i ögat utan att tappa trovärdighet… och vi älskade det. Vi omfamnade filmen som en räddning från ovan och när vi lämnade bion, första gången, så sa en av mina kamrater att ”detta är den första film jag sett som handlar om… typ… mig”.

Filmen Trainspotting är en betydande del av min cinematiska ryggrad och genom åren har jag säkert sett den en  10-15 gånger utan att ha tröttnat. Men boken, orsaken och fundamentet till min avgudadyrkan, har jag aldrig läst. Varför detta inte hänt kan jag inte svara på men nu när Modernista släppte den igen så kunde jag inte låta bli, särskilt som den har ett ”måste ha” – omslag designat av Lars Sundh.

I förhållande till filmen så är boken betydligt svartare och råare. Karaktärerna är en sorglig samling desperata psykopater där enbart ett par, Renton och Spud, står ut som om de har något sorts samvete, reflektion och objektivitet. De lever samtliga i en värld bestående av pubar, skitiga gator och kvartar. Karaktärerna studsar runt i en sorts flipperspelstillvaro där föraktet för den normala ”svensson-tillvaron” paras med viljan att komma loss från drogerna, de så kallade vännerna och hemstadens förtynande tillvaro. Ett jojo-spel där distanstagandet från det ena helvetet automatiskt leder till det andra. Det finns ingen övergripande handling i boken utan istället är kapitlen små inblickar och historier där man får följa en persons tankar och händelser. Dessa små skildringar blir tillsammans ett långt radband av insyn,  som blir en röd tråd som ger en  övergripande bild av ett kompisgängs kamp mot allt och alla, inklusive sig själva, där droger och flykt blir något att göra när livet inte har någon substans att erbjuda och resultatet blir död, AIDS och ännu mer utanförskap.

 

Och den medvetna och omedvetna jakten på mening tror jag har en stor del i denna historias upphöjande till klassiker och populärkulturellt fenomen. De flesta av oss har någon gång i livet känt oss klämda i tillvaron, fått nog av våra födelseorter, tröttnat och vuxit från gamla vänner och känt att det måste finnas mer i livet än det man har. Och tar man bort heroinet, AIDS och karaktärernas sönderstuckna vener så skulle den grundläggande historien i Trainspotting kunna appliceras på en massa individer. En identifikationsfaktor som inte blir  sämre av att Irvine Welsh berättar sin historia utan pekpinnar och därigenom lämnar den så intressant och lockande.

Trainspotting sägs vara den mest snattade romanen i Englands historia och oavsett om det är en myt eller inte, så är detta definitivt boken som Hem och Skola skulle läst och lärt sig av när det gällde droginformation på svenska skolor. Och det är även så att både boken och filmen är ett måste i konsumtionsträsket då de är så olika i sin framtoning och nyans. Boken är den råa engelska diskbänksrealismen där textens slangspråk känns som om det är skrivet på cigarrettpapper i en mörk förortslya, medan filmen är den förfinade ultimata popkonstprojektilen av kamikazeattityd och droger, där de båda tar upp samma frågor och historia men levererar det på väldigt olika sätt. Läs och Se!

Provläs den på Smakprov.se

Irvine Welsh

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
 378 sidor, häftad
Pris: 134 SEK Adlibris och 129 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis: Trainspotting är nittiotalsboken som blev kult som blev filmen som blev kult som blev boken som blev kult igen.
Trainspotting handlar om en ung skottes kropp och hjärna – om Mark och hans så kallade vänner i Edinburgh i Skottland under det sena åttiotalet. Trainspotting är längtan efter att spränga jaget, inifrån, utifrån, till varje pris, i en knappt uthärdlig ömhet, i en absolut obegriplig kärlek. Med ett skjuta-heroin-döda-allt-ljus-språk – som en sil i huvudpulsådern av Célines Resa till nattens ände – satte Irvine Welsh det unga nittiotalets distorsion i romanform. Ingen text från tiden liknar Trainspotting.
I översättning av Einar Heckscher.

IRVINE WELSH föddes 1958 i Edinburgh, Skottland. Trainspotting som är hans debutroman publicerades ursprungligen 1993. Han har förutom böcker skrivit pjäser, filmer, kortfilmer och journalistik. Flera av hans böcker har filmatiserats.

»Den snabbast säljande – och den mest snattade – romanen i brittisk historia.«
THE GUARDIAN

»Welsh skriver med en skicklighet, humor och passion som gränsar till geni. Han är det bästasom hänt brittisk litteratur på decennier.«
SUNDAY TIMES

»En av de viktigaste författarna i Storbritannien. Han skriver med stil, fantasi, kraft och humor.«
NICK HORNBY, TIMES LITERARY

 

 

”De kom ut såhär… totalt ursinniga. Strummer testade om hans gitarr fungerade-KRASCH! Helt vansinnig drog han fram nåt slags jävla burk och sprejade i halsen för att få rösten att funka. Sen -1, 2, 3, 4-BANG! Förfärligt ljud! Alla mina polare tyckte det var värdelöst, men jag var helt skakad. De hade allt! Det bästa jag någonsin sett.”
Thåström

Och det är inte bara Thåström som gillar The Clash. Vi pratar här om världens snyggaste, bästa, mest innovativa, mest nyfikna och mest politiska punkband. Ett band som mellan 1976 och 1983 släppte en mängd bra låtar, tog sin musik från hetsig punkrock till Dub och Reggae, släppte dubbelplattor och trippelplattor och gjorde allt med stil, attityd och pondus. De är musikikonerna som försvann innan de blev patetiska och sålde sin själ på Dressmans kontor för ännu en lyxvilla och en golfrunda. Ja, jag pratar med dig Mick Jagger.  Och som ni märker så är jag partisk med en icke existerande objektivitet till det här bandet som levererade en av världens bästa plattor i och med mästerverket London Calling. 

Och boken är en näst intill pornografisk bildupplevelse för någon som gillar The Clash. En mängd foton, biljetter, spellistor, Headons vykort till sin mamma, affischer, skivomslag och så vidare, ingår i det som erbjuds. Och kalenderbitaren får allt han kan drömma om när vartenda skivsläpp och spelning redovisas med datum, förband och om något särskilt hände på just det giget.  Jag blir helt euforisk, drar på mig ett par martens, drar en spontan pogodans och dreglar som en gammal labrador. Jaha ja, tydligen spelade Clash i den svenska metropolen Ronneby den åttonde oktober -77. Det kunde man aldrig tro. Vilket för övrigt var samma turné Thåström såg dem på Gröna Lund 14/6 och Örebro 9/10.

 

Men syftet med boken var ju inte att få den ultimata bilderboken, utan att få bandets egen berättelse. Och som författare står de fyra medlemmarna som var The Clash under guldåren: Strummer, Jones, Simonon och Headon. Hur detta är möjligt, Joe Strummer gick bort 2002 på grund av ett hjärtfel, beror på att boken är byggd på gamla intervjuer, en text som han och Mick Jones skrev 1979, tillsammans med nya intervjuer med de kvarvarande medlemmarna. Strummers anhöriga gjorde även allt material som han lämnat efter sig tillgängligt för boken. Och ”klipp och klistra”- attityden med nytt och gammalt funkar ibland alldeles utmärkt, för att vid en del tillfällen lämna en hel del frågetecken. Bäst dokumenterat är de tidiga åren där texten sätter allting i ett sammanhang och där jag verkligen får en inblick i det som blev, och sedan var, The Clash. Allt från hur de hittade varandra, till upploppen i Notting Hill, till hur de jobbade både med musik och image. Men sen blir det glesare och glesare mellan guldkornen och plattan London Calling tillägnas tio-tolv sidor. Vilket är en katastrof. Jag hade kunnat läsa en bok om bara den plattan. En bok om ett band där deras bästa och mest kända platta får minst utrymme kan förvisso kännas väldigt attitydpunkigt… men mig gör det mest besviken. Det blir så uppenbart att det helt enkelt inte har funnits material nog för att berätta hela historian utan man har fått ta det som fanns. Och varför det inte har stoppats in mer av de nya intervjuer som ska ha gjorts med återstående bandmedlemmar blir för mig en gåta. Hade de helt enkelt inget att säga om London Calling?

Däremot uppstår ofta stor humor när bandmedlemmarnas olika texter saxas mot varandra och så jag som läsare får olika infallsvinklar på samma ämne. När trippelplattan Sandinista diskuteras och samtliga medlemmar, fast var för sig, hävdar att de skulle sållat mer bland låtarna men att de andra i bandet ville ha den där jävla trippeln så skrattar jag gott i soffan och det är långt ifrån det enda stället.

 

Överlag är det bandet och musiken som sätts i centrum. Visserligen finns det ett kapitel om varje bandmedlem i bokens början där de berättar sina levnadsöden, fram till bandets uppstart, där det figurerar familjeförhållanden, uppväxt och bakgrund, men sen är allt sånt som bortblåst. Inte ett ord om kärlekshistorier, fruar och barn. Inte heller finns den blinkning till hedonistiskt leverne som är så vanligt i rock´n roll biografier av det här slaget. Visserligen bygger de en ”Hashbunker ” i studion men vad de gjorde där berättas inte och det känns mer som om samtliga inblandade skäms och känner sorg över Topper Headons heroinmissbruk som sedan gjorde att han fick sparken. Med det säger jag inte att Clash var renlevnadsmänniskor och Guds bästa barn, för droger nämns, det dricks, skjuts fåglar och polisen är inte alltid deras bästa vän, men fokuset ligger konstant på musiken och hur de spelade in och levererade denna. Allt annat är, mer eller mindre, bortskalat och ibland känns det som om de var en musikalisk commandotrupp med blicken enbart riktad på nästa gig och nästa platta. Och kanske var det just det The Clash var, och kanske var det därför de levererade, och kanske var det därför de imploderade och försvann så snabbt och plötsligt. Och kanske är det därför de är lika bra och aktuella idag!?

”Om jag fick göra om allt skulle jag inte ändra någonting. Jag tycker det är bra som det är. Vi gjorde vårt jobb, det är hela historien, nu är vi borta och så är det med det. Passar mig bra. ” Paul Simonon

Så sammanfattningsvis så är det här en riktig bibel med och om bandet Clash. Den har en mängd guldkorn men också sina brister och om du inte har något förhållande till The Clash så ska du inte läsa den. Men om du får gåshud av introt till London Calling, om du vet vem Joe Strummer är och om du någon gång i ditt liv haft Dr Martens kängor på dig på grund av musiksmak och kulturell tillhörighet så är den ett måste.

 

PS: Modernistas Clash-Spellista , Thåströms låt ”kort biografi med litet testamente” där Clash nämns.
Fakta
Språk: Svenska
278 sidor, Danskt band
Pris: 185 SEK Adlibris
Förlag: Modernista

Strummer! Jones! Simonon! Headon! För första gången berättas historien om det legendariska punkbandet The Clash [1976-1986] av medlemmarna själva, i en maffig och snyggt formgiven bok fullspäckad med tidigare opublicerade bilder, både professionella och ur privata samlingar. Från »White Riot« till »Rock the Casbah« The Clash liknade aldrig riktigt något annat band med sin ständigt upproriska och politiskt färgade och samtidigt alltid lika stilsäkert svängiga »vi mot dem«-hållning. Deras uppviglande speglingar, skarpa låtskrivande och passionerade idealism (det här var bandet som döpte ett av sina album till Sandinista) gjorde dem till ett fenomen världen över. Dubbel-LP:n London Calling från 1979 har åtskilliga gånger utnämnts till ett av tidernas bästa rockalbum, och The Clashs musik lever i högsta grad vidare, både som influens och potentiellt explosiv upptäckt för nya lyssnare. Det engelska förlaget Atlantic Books lär ha betalat ett sexsiffrigt belopp för rättigheterna inför utgivningen och The Clash har i inbunden form sålt i över 100.000 exemplar. Boken är rikt illustrerad med unika bilder av The Clash på scen och i studion, såväl som av posters och turnéaffischer från hela karriären.

 

Bildsköne husguden Tom Waits kommer ut med fotobok tillsammans med världens bäste musikfotograf, Anton Corbijn. Deras samarbete sträcker sig 30 år tillbaka.
Waits/Corbijn

Boken innehåller 160 sidor bilder varav 75 i färg. Dessutom återfinns 50 sidor med Tom Waits bilder och text, totalt runt 200 sidor med trevligheter för fansen.

Jag är själv ingen coffeetablebokfantast (nytt ord, ring SAOL), de är dyra och jag tittar faktiskt aldrig i dem och jag har inget fint sidetable (finns det ens ett passande svenskt ord för det – sidobord?!) att ha dom på. Passar alltså inte mig och inte min livsstil, ändå vill jag ha denna boken. Märkligt.

Priser
Bokus: 1631 SEK
Adlibris: 1284 SEK

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha