Påskpackning

Jag tillhör dem som börjar med böckerna när jag ska packa inför en resa. Jag vet inte hur eller när det blev så eller varför det fortsatt vara så. Kanske ser jag mest fram emot de där stunderna som är mellan upplevelserna på resan, när jag gör ”ingenting” – det vill säga, när jag läser. Nu är det påsk och jag ska resa bort över helgen och jag börjar packa genom att gå och ställa mig framför bokhyllan och gnida hakan med tummen och pekfingret. Hur urvalet går till har jag liksom aldrig reflekterat över förrän nu och med ens dyker en massa frågor upp: Med vilka kriterier väljer jag ut böckerna jag tar med mig? Varför tar jag med mig mer än jag rimligen kan läsa även om jag hamnar i gipsvagga i tre veckor fast resan bara är tre dagar lång? Varför ligger det inte en iPad eller en Kindle i väskan? Varför ligger det inte en smartphone i väskan packad med eböcker och ljudböcker?

För det första: Det är inte meningen att jag ska läsa alla böckerna. Jag vill gärna ha möjligheten att läsa böckerna även om jag ibland knappt läser mer än ett par sidor i en av dem. Men möjligheten att kunna läsa dem om jag vill ger mig en slags trygghet. Att har fler böcker med mig än vad jag hinner läsa gör att jag inte är bunden till en bok. Om jag tröttnar på en bok kan jag plocka upp en annan istället.

För det andra: Variation är viktigt. Jag tar alltid med en seriös bok och med det menar jag att den kräver mer av mig än den genomsnittliga boken, inte att den per definition är bättre eller värderar den högre än andra. Förutom den seriösa boken så packar jag en mer lättsam eller lättläst bok, det vill säga en bok som inte är lika krävande och kan läsas även om jag är trött eller oinspirerad. Till den lätta respektive tunga boken lägger jag ofta en bok jag är nyfiken på men som jag inte vet mycket om. Dessutom får alltid boken jag läser just nu åka med.

För det tredje: Detta är bara de analoga, köttrymdsböckerna. I min telefon och surfplatta har jag skräcknovellappen Dötid Skräck, ebokläsarna Kindle, Stanza, Bluefire och iBooks, ljudboksapparna Storytel och Audible, serieapparna DC Comics och comiXology och appen Qiozk för att kunna läsa tidskriften och magasin. Jag är ingen fanatisk pappersbokskramare, jag läser en del böcker både på min smartphone och på surfplattan. Men på något sätt återvänder jag hela tiden till det tryckta ordet.

Svårare än så här är det inte att packa inför resan: Packa fler böcker än du hinner läsa, variera titlarna och ha lite digital litteratur som backup och gör inte som jag och fastna med näsan i en bok stående framför bokhyllan utan att ens ha fått ned ett par kalsipper i resväskan. Lycka till och tipsa gärna om vilka böcker du packar!

Listan

  • A Game of Thrones – Den tecknade versionen av den populära boksviten och TVserien får följa med på resan. Detta är den lättlästa boken.
  • Underbarnet av Thomas Mann – En novellsamling som faller under kategorin seriös litteratur, det vill säga allvarlig och krävande.
  • Världen av i går av Stefan Zweig – Denna är jag nyfiken på, blev tipsad av Fredrik Virtanen via Twitter. Alla borde vara nyfikna på Zweigs legendariska skildring av det gamla Europas undergång, speciellt i dessa tider.
  • Advokaten av Cormac McCarty – Denna läser jag nu. McCartys för första story skriven direkt för vita duken. Handlar om en advokat som ger sig in i en knarkaffär och tar sig vatten över huvudet.
 

J K Rowlings första roman efter Harry Potter är en utdragen och seg resa mot ett tårfyllt men ändå avmätt slut där allt vänds upp och ned.

Den tomma stolen - J K RowlingJag har inte läst en enda Harry Potter-bok, inte sett en enda Harry Potter-film. Dels är jag ointresserad och dels sparar jag mig tills det är dags att läsa dem för barnen som godnattsagor. Jag kan alltså inte vägleda potterfans i om DEN TOMMA STOLEN är något att ha i jämförelse. Men jag kan säga så mycket som att J K Rowlings första bok efter den avslutade Harry Potter-serien lämnar ingen mersmak.

Rowling tar god tid på sig att presentera alla karaktärerna, och de är många, lite väl god tid. Vilket känns igen från fantasygenren som hon närmast lämnat. Jag blir gäsptrött och tappar intresset för DEN TOMMA STOLEN i veckor efter den dryga inledningen som måste motsvara en tredjedel av boken.

Utan tvekan har Rowling skapat en intrikat historia med flera intressanta karaktärer i olika åldrar och från olika samhällsskikt, men det är för utdraget och drygt för mig. Även om jag vill tycka att det är lite pittoreskt eller till och med autentiskt så kommer jag aldrig in i boken. Jag grips inte av varken persongalleriet eller handlingen, trots alla gråtmilda scenarier som läggs fram på rad. Kanske beror det på att mitt lyssnande styckas upp av att jag bara lyssnar när jag gör längre resor men det är inte mycket jag tar med mig när jag läst klart.

Visst kommer Rowling med pekpinnar om att vi borde ta vara på varandra och att knarkande prostituerades barn är också människor. Men i min värld är det som att slå in öppna dörrar eller sälja mjölk till bönder. Det bästa med DEN TOMMA STOLEN är hur allting vänds upp och ned i slutet, problemet är bara att resan dit inte är värd besväret.

Fakta
Språk: Svenska
Ljudbok, uppläsare: Tomas Bolme
Pris: 214 SEK (Bokus), 216 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: När Barry Fairweather oväntat avlider, knappt fyrtio år gammal, försätter dödsfallet den engelska staden Pagford i chock. Med sitt kullerstensbelagda torg och den historiska klosterkyrkan verkar staden vara en idyll – men bakom den rara fasaden döljer sig ett samhälle i krig. Rika i strid med fattiga, tonåringar i strid med sina föräldrar, hustrur i strid med sina män, lärare i strid med sina elever ? Pagford ruvar sannerligen på mörka hemligheter. Och den tomma stol Barry efterlämnat i grevskapsrådet blir snart källa till den värsta strid byn någonsin har upplevt. Vem kommer att stå som segrare i det val som utmärks av passioner, dubbelspel och oväntade avslöjanden? Den tomma stolen är en tankeväckande och oupphörligt överraskande roman, fylld av svart humor.

 

Lekande lätt kryssar Torgny Lindgren mellan djupt skarpsinne och underbara, subtila dråpligheter. Norrlands akvavit är en härlig skröna om Gud, frälsning och svårigheten i att predika tvivlet.

Norrlands akvavit - Torgny LindgrenJag kan lyssna hur länge som helst på Torgny Lindgrens röst, så varm och faderlig, på samma gång bevandrad och naiv, djup och enkel. Faktum är att jag bara avnjutit Lindgrens böcker som ljudböcker och jag ser det som en enorm fördel. Inte bara för att han läser bra utan även för att han kan lägga vikt och tonfall så att handlingen gestaltas på ”rätt” sätt.

NORRLANDS AKVAVIT handlar bland annat om hur predikanten Olof Helmersson på äldre dar vill sprida förnekelsens evangelium, om hur han till och med i sin omvändelse är lite lagom full av sig själv och återigen ska hjälpa folket in på den rätta vägen, men dom behöver ingen hjälp, de har avfrälst sig själva. Av 416 frälsta själar är det bara en handfull kvar som ännu håller Gud intill hjärtat. De andra har lämnat Gud för konsten, för naturen, för rätten att inte se klart.

Torgny Lindgren är en klurig, underfundig gubbe som det är en njutning att läsa. Prosan är förfinad, exakt och mjuk på samma gång. Jag fullkomligt dyrkar hans ironi som inte vill ont utan är berikande och lustig.

Det är mycket som kommenteras direkt eller indirekt; avfolkningen av bygden, Guds känsla för humor, vår egen futtighet och storhet, relativ invandring; i Avabäck ses man som invandrare om man kommer från Jörn.

Nu är det en dödssynd att ens nämna HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN i samma text som Torgny Lindgren, men om man nu skulle våga utmana såväl Gud som ödet så är det bara för att visa på två ytterligheter i spektrat för hur en skröna kan berättas. NORRLANDS AKVAVIT i toppen av masten och HUNDRAÅRINGEN skvalpande i kölsvinet med fiskrens, färgflagor och cigarettfimpar.

Torgny Lindgren

Torgny Lindgren (Bild: NRK)

NORRLANDS AKVAVIT är en roman som rymmer det mesta. Här trängs dråpliga kulturkrockar mellan gammalt och nytt med djupa teologiska resonemang som att till och med tvivlet på Gud ryms inom Gud, vi kan inte undkomma Gud. Precis som alla bra romaner får den mig att se världen med lite andra ögon även om Torgny Lindgren låter sina karaktärer påstå att romaner bara är tidsfördriv och inget man ska ta på allvar. Har du inte gjort det innan så unna dig att njuta av Lindgrens i alla avseenden unika röst. Sällsynt bra är den beskrivning som kommer närmast sanningen när jag vill beskriva NORRLANDS AKVAVIT och det samma gäller Torgny Lindgren.

Norsk TV pratar med Torgny Lindgren

Norrlands akvavit blir film (dn.se)

Västerbottensteatern dramatiserar Norrlands akvavit (svd.se)

Fakta
Språk: svenska
Ljudbok, uppläsare: Torgny Lindgren
Pris: 89 SEK (adlibris), 89 SEK (bokus)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgrens roman handlar om den sista stora väckelsen i Västerbotten, om predikanten och tandborstningspropagandisten Olof Helmersson. Och om brännvinet som sjunger skogens och cellulosans lov: Gammal Norrlands Akvavit.
Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin.
Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan. När väckelsen började svalna gav han sig iväg, ingen visste vart. Nu, i nådens år 2006, återvänder han. Bygden har förvandlats till oigenkännlighet. Liksom hans förkunnelse. Som han själv säger till den döde Sven Marklund: Jag frälste dig sju eller åtta gånger och det hjälpte inte.
”Jag var pastor i Nedre Avabäck, sade Olof Helmersson. Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger. Fanns det så många själar? Ja, de fanns. Jo, sade Leif Vikström. Då vet jag vem du är. Folket har pratat om dig. Men de har sagt att du var stor och lång och hade vågigt hår och krafterna som en jätte. Det var länge sedan, sade de skallige och skrumpnade Olof Helmersson. Och det var du som införde tandborstningen här i landet. En predikant kan inte låta tänderna förfalla, sade Olof Helmersson. Då man predikar kan man inte ha löständer som klapprar.”

 

Kaj Karlsson, Sveriges blivande Andy McNab, har skrivit en grabbig aktionrökare med alla ingredienser en vuxen pojke behöver.

Operation nordvind - Kaj KarlssonOPERATION NORDVIND är en rökare till spänningsroman även om den är grabbig så att det förslår, bitvis med tung namedropping av fräna vapen. Jag vill stå emot och tycka det är larvigt men det går inte, OPERATION NORDVIND kopplar in sig direkt på någon primitiv del av min hjärna. Huvudpersonen Gustav Sterner kan gå vinnande ur handgemäng tre mot en, men är även sofistikerad och röker coola cigarrer och snurrar gärna lite cognac i kupa på officersmässen. Samtidigt är han lite självömkande inför hustruns död och botar motgångar med maltwhisky i dricksglas.

Likheterna mellan författaren Kaj Karlsson (inte att förväxla med artisten Caj Karlsson) och Gustav Sterner är slående många, båda är exkustjägarofficerare, båda är ekonomer och kallar sig Aldabergr. Författarens militära bakgrund blöder igenom här och var, som i miljöbeskrivningen: ”fiskarna satt på piren i tät formation”.

Jag borde vara målgruppens origo; satt på pojkrummet och dräglade över vapenattrapper och ramboknivar i hobbexkatalogen, gjorde ett arbete om UZI i gymnasiet, lumpen i semielitförband, KSPskytt i prostatagerillan, har sett de flesta filmerna av värde inom krigs- och actiongenren, har t o m läst RAMBO – FIRST BLOOD PART II av David Morrell, läst Andy McNab och Tom Clancy, spelat RAINBOW SIX-spelen och ett tag var SAS – ARE YOU TOUGH ENOUGH? den enda TV-serie jag följde. Jag dristar mig till att säga att jag har viss  insikt i genren.

Ändå känner jag moralpaniken bubbla upp inom mig när det ska chattas mellan huvudpersonerna Gustav och Katarina, han kallar sig människosläktets beskyddare och hon rollergirl. Till och med bokens kvinnor ser på andra kvinnor med männens ögon, ungefär så här: ”hon var slank på ett sätt som många män borde finna attraktivt”. Karlsson tar ibland genvägen till stereotypen, som i en sexscen där mannen och kvinnan kommer samtidigt.

OPERATION NORDVIND är som bäst i actionskildringarna, den rena råa känslan av stridens hetta är felfri, det är det andra jag har lite problem med. Att allt ska liknas vid vargar och vikingar, att kvinnoskildringarna andas manschauvinism.

OPERATION NORDVIND passar förmodligen inte för filmduken, då den innehåller förhållandevis lite action, det är mycket möten, planerande, utrustningsinskaffning och rekognisering under en gran. Kaj Karlsson får dessa till synes tråkiga delarna att bli spännande och läsvärda, för det man vill när man läser denna typ av böcker är att titta in i en värld man normalt inte kan besöka. Jag gillar även romanens low tech-vinkel som också återfinns i McNabs böcker. En svensk Andy McNab håller på och formas. Så, om inte jag är mitt i prick på målgruppen, vem är det då? Spontant tänker jag på fänrikar.

Provlyssna/provläs Operation Nordvind

Kaj Karlssons hemsida

Lyssna på Caj Karlsson Blekinges stolthet

Fakta
Språk: Svenska
Ljudbok, uppläsare: Reine Brynolfsson
Pris: 169 SEK (Bokus), 169 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: En före detta officer vid ett hemligt specialförband och en kvinnlig analytiker dras in i en dödlig jakt på terrorister med tusentals svenska liv som insats. ”Tolv meter ovanför ett mörkt, kallt Östersjön kom verkligheten ifatt Gustav med full kraft. De senaste dygnen hade gått i ett rasande tempo. Han hade dödat två personer.” Gustav Sterner är en före detta officer vid Särskilda skyddsgruppen (SSG), Försvarsmaktens hemliga specialförband. Under ett pågående uppdrag i Centralafrika får han reda på att hans fästmö omkommit i en smitningsolycka. Han lämnar livet som operatör och lever ensam med minnena. Fem år senare bevittnar han en kallblodig avrättning i Stockholms södra skärgård och är själv nära att bli mördarnas nästa offer. Han kontaktar Katarina Wallin, analytiker hos den militära underrättelsetjänsten och tidigare kollega vid SSG. Hon har uppgifter från den franska säkerhetstjänsten som tyder på att en grupp terrorister befinner sig i Sverige. Med ont om tid och tusentals svenska liv som insats tar de upp jakten, men anar inte att spåret kommer leda dem långt utanför Sveriges gränser och att de står inför upplevelser som kommer att förändra dem för alltid. Kaj Karlsson är kustjägarkapten, har en ekonomie magister från Stockholms Universitet och många års erfarenhet av strategiska samhällsfrågor, utredningar och analyser. Han är även utbildad vid specialförbandet Särskilda skyddsgruppen(SSG).

 

Dags att utse årets bästa böcker lagom till julhandeln. Bokfetischist summerar utgivningsåret och lyfter fram tre favoriter med en gemensam nämnare.

Roberto Bolaño

Det är sällan lätt att avgöra vilka böcker som är värda att lyftas fram när ett år ska summeras. Jag har inte läst alla, svårt att vara objektiv med andra ord. Men om jag tvingas välja tre titlar från 2011 att hålla ovanför de andra så är det dessa:

Skulle jag bara välja en skulle det vara 2666, den krävde mycket men den gav också mycket tillbaka. Med reservation för att den är ganska grabbig och tar namedroppingen till fantastiska nivåer. Även MIN KAMP 2 har nära till namedropping vilket också MINNEN har. När jag står inför fullbordat faktum så är det lite överraskande att jag lyft fram tre titlar som strör referenser och författarnamn omkring sig. Är jag så enkelspårig? Förhoppningsvis inte och titlarna innehåller oändligt mycket mer än referenser som snarare är grädden på moset.

 

Uppmärksammade böcker 2011
Nobelpriset: DIKT OCH PROSA 1954-2004 – Tomas Tranströmer
Augustpriset: KORPARNA – Tomas Bannerhed
Man Booker Prize: THE SENSE OF AN ENDING – Julian Barnes

 

Årets bästa böcker
Dagensbok.com: Julklappsböcker 2011

Babel sammanfattar bokåret 2011:

 

 

Stefan Einhorns bekännelsedrivna spänningsroman Änglarnas svar undersöker begrepp som skuld, godhet och ondska.

Änglarnas svar - Stefan-Einhorn

ÄNGLARNAS SVAR är en roman som vecklas ut genom sju bekännelser från sju personer. Där varje del passar in som en pusselbit och det är inte förrän sista delen är berättad som man får hela bilden. Greppet som författaren Stefan Einhorn har tagit liknar Iain Pears DEN FJÄRDE SANNINGEN och det är gott.

ÄNGLARNAS SVAR är en spänningsroman i närheten av Harlan Coben, där det handlar om mänskliga relationer snarare än brott som ska lösas eller saker som ska hittas. Men det är lika mycket en skildring av förintelsen där man får inblick i flera personers liv med olika roller och delaktighet i förintelsen. Det är inte speciellt fartfyllt, men därmed inte sagt att det inte är fängslande. Det är en konst att göra en bladvändare (finns det ens någon synonym för ljudböcker) uppbyggd av lågmälda monologer.

Det här är behaglig läsning, även om man närmar sig svåra ämnen och ställer frågor utan enkla svar. Jag är i övrigt lite mätt på andra världskriget och förintelsen, vi som gick i skolan på 80- och 90-talet blev kanske lite överexponerade. Men trots det funkar ÄNGLARNAS SVAR för mig, mycket p g a att förintelsen inte är huvudspåret. Att skriva så här är faktiskt ett ypperligt sätt att närma sig ämnet och visa på nyanser av skuld. Einhorn belyser, bland annat, hur de judar som hjälpte nazisterna i koncentrationslägren kan ha resonerat och haft för motiv.

Stefan Einhorn (Bild A Nice Noise Förlag)

Stefan Einhorn (Bild: A Nice Noise Förlag)

Titeln syftar till berättelsen om Gud som frågar änglarna om han borde skapa människan eller inte. Underförstått: Är människan god eller ond? Just svårigheten att avgöra vad som är gott eller ont är det centrala i ÄNGLARNAS SVAR. Med dagens snuttifierade och överförenklade världssyn är det skönt att kunna motläsa med litteratur som nyanserar bilden. Det är kanske ingen slump att Einhorn är en flitigt anlitad föreläsare inom bland annat etik.

Att ha författarintervju med bakgrunden till romanen i slutet är lysande bra. Här får man höra författarens tankegångar och föresatser. Men även detaljer som att Einhorn skrivit in sina föräldrar i den fiktiva berättelsen som en lustig krumelur eller att uppläsaren Torsten Wahlund läste ÄNGLARNAS SVAR hela åtta gånger innan han satte sig i inspelningsbåset. Mer extramaterial åt ljudboksfolket! Boken går dessutom utmärkt att avnjuta i sin smartphone, vilket är att föredra mot att vara bunden till en cdläsare/dator.

Det är inte supersvårt att gissa hur bitarna passar ihop, men samtidigt känns det tryggt och man är lite nöjd över att ha gissat delplottar. Stefan Einhorn har ett behagligt språk även om han ibland låter karaktärerna dela läsarens vy lite för mycket. Till exempel har karaktärerna inte alltid det fågelperspektiv över händelserna som läsaren har och kan därför inte dra slutsatsen att det dom skildrar är extraordinärt, men det är en liten detalj i en njutbar roman. Jag läser gärna mer av Stefan Einhorn i framtiden.

Fakta
Språk: Svenska
Ljudbok, ~6 h (uppläsare Torsten Wahlund)
Pris: 169 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Vid andra världskrigets slut kommer den unga kvinnan Hanna till Sverige med de vita bussarna. Hon har överlevt koncentrationslägrets fasor men förlorat allt. I Stockholm får hon anställning som barnflicka hos en familj med en liten son. Det hon har varit med om bevarar hon inom sig, men efterhand avslöjas hennes hemligheter och livet tar en oväntad vänding för alla inblandade. 

Änglarnas svar är en sinnrikt konstruerad roman som rör sig mellan det ockuperade Polen, Israel och Sverige. I varsin monolog berättar romanens sju personer sin del av historien, och inte förrän den sista pusselbiten är lagd framträder hela bilden av det ofattbara som skedde i det judiska gettot och vilka följder det fått för en svensk familj. En stark skildring av människans förmåga att göra såväl gott som ont och av hennes längtan efter försoning mitt i det allra mörkaste.

 

 

I torsdags var vi återigen på Bokmässan i Göteborg. Denna heliga Graal för det skrivna ordet. Och det var precis som förra året djävulskt trångt, dyrt fika och, allt för ofta, väldigt dyra böcker… men samtidigt… alldeles, alldeles underbart. För vad är väl en bal på slottet jämfört med bokmässan. För om du är en bokälskande människa som inte lider av klaustrofobi eller har en helt tom plånbok så är detta himmelriket och en upplevelse väl värd besväret. Att gå och bläddra i alla dessa underbara böcker, känna lukten av trycksvärta och känna hysterin byggas upp av bokprånglare, författare, obskyra förlag, mediajättar, åsiktsmaskiner och alla sorters kategorier av läsare är helt enkelt underbart. Och det blir stor komik när klockan slår halv sex och de utmattade besökarna, med sina sista krafter, bökar sig fram till förlagens montrar för lite vin och en bit vitt bröd. Nästa år ska jag bli en del av vinflocken och inte vara den som kör hem.

Fredrik och jag traskade runt i lugn takt och då vi bara var där en enda dag så hann vi inte med allt. Sorgligt men sant. Men hellre göra halva hallen noggrant än löpa gatlopp längs med raderna. Det jag tycker är roligast med mässan är chansen att bläddra i och förkovra sig med böckerna som aldrig letar sig ner till Blekinge, vilket ofta är serier och de mer ovanliga publikationerna. Jag menar, varför ska jag kolla upp Ulf Lundells nya roman när jag vet att den kommer ligga på Maxi veckan efter. Så jag spenderade mycket tid hos Science-Fiction bokhandeln, Galago, Vertigo, Manifesto och så vidare, där man kunde hitta sakerna som aldrig, och jag menar aldrig, skulle gå att få tag på nere i Sveriges syd-östra hörn. Och det är orsaken till min extas över bokmässan. För det ger oss lantisar chansen att klämma och känna, som små barn på julafton, på publikationerna som annars bara skulle vara en liten ogripbar thumbnail-bild med tillhörande text på en hemsida, vilket ungefär är lika kul som maginfluensa på julafton.

Vill slå ett extra slag för Apart förlag och deras översatta utgivning av ”The Walking Dead” albumen, vilket är ett hedervärt slag för finkulturen. Man har hittills kommit till album nr två, så köp och se till att de resterande kommer ut. Även ”Blod, Eld, Död”, av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg, om Death-och Blackmetalscenen i Sverige ska bli intressant att läsa, även om jag personligen aldrig fattat varför vuxna män ska ha spikar på armarna och spetsa kråkor på scen. Fick även med mig Gaza av Joe Sacco. En journalist som istället för att skriva traditionella reportage tecknar dem som seriealbum. Recensioner kommer under hösten.

Och nästa år, i september, så syns vi kanske på bokmässan. Och då får min stora idol Jan Lööf vara där den dagen jag är där och inte ränna runt de övriga dagarna. Detta är ett krav Jan, hör du det!

 
 
 
 
 
 

 

Den här boken förtjänar egentligen ingen ingress.

Snablar! - Arto PaasilinnaOintressant. Recensionen var från början tänkt att bara bestå av det ordet. Men det skulle inte ge dig som läsare mycket mer än ett fniss. Så av hänsyn till dig ska jag lägga ut texten en smula. SNABLAR! är fjantig, full av tröttsamma upprepningar, en analt detaljerad beskrivning över hur man fraktar och föder en elefant, känslolös, bonnig, gubbig, ofeministisk, löjlig, full av tröttsamma upprepningar och berättarstilen påminner om den nästan lika dåliga HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN.

Jag förbannar mig själv för att jag inte upptäckte den låga ordleken sablar/snablar, då hade jag förmodligen inte läst den, vidare är den fånig, full av tröttsamma upprepningar, infantil, intetsägande, den tillskriver djur känslor/tankar/egenskaper de inte har, värdelös, tråkig för att inte säga banal, har en total avsaknad av subkontext, innehållslös rent av, till den grad att jag pendlar mellan att vara rödglödgat förbannad och förlamande uttråkad, det är som om Paasilinna suttit av tiden framför ordbehandlaren. Möjligen håller han även på att bli glömsk för SNABLAR! är full av tröttsamma upprepningar. Minns inte hur många utläggningar han gör om det fantastiska verktyget som kallas snabel, men det är fler än tre.

Detta är den första boken jag läst av Paasilinna och kanske har han skrivit bättre än så här, jag har hört att hans KOLLEKTIVT SJÄLVMORD ska vara bra. I så fall har kvalitén på hans böcker haft en brantare nedförsbacke än Nicolas Cage filmer, för från bra till SNABLAR! är det väldigt långt, eller för att uttrycka det ännu tydligare: om bra är London är SNABLAR! en finne på Luke Skywalkers näsa i en galax långt, långt bort. SNABLAR! är dessutom full av tröttsamma upprepningar.

Fakta
Ointressant.

 

Stephen Hawking har uppdaterat denna nedkortade version av storsäljaren A brief history of time. Ljudboken som är nog så intressant blir i längden lite enformig.

A Briefer History of Time - Hawking, Mlodinow

A BREIFER HISTORY OF TIME innehåller förmodligen inte mycket nytt för dig som hängde med på fysiken i skolan. I alla fall inte de första två timmarna av ljudboken. Det är en komprimerad och uppdaterad nyutgåva av A BRIEF HISTORY OF TIME från 1988 som sålt imponerande bra. Det är behagligt att få det summerat, packat och serverat så här. Det är enklare att ta allt i ett svep än att hacka upp det i små delar.

Är din engelska lite rostig bör du välja den svenska utgåvan eller åt minstonne papperskopian, för man får hålla koncentrationen på topp för att hänga med. Inte nödvändigtvis för de svåra orden, som hålls på ett minimum, utan för att det är komplicerade resonemang som återges.

Hawking börjar med en historisk återblick och går igenom teorierna från bland andra Kopernikus, Kepler, Newton och Einstein. Allt görs i ett hisnande tempo, min stackars hjärna vill i alla fall likna tempot vid hisnande.

Man täcker in väldigt mycket på de drygt fyra timmarna; Svart materia, svart energi, strängteori, tidsresor, rymdtid, händelsehorisonter och till och med varelser av antipartiklar. Det är intressant att få alla fragment av ämnet man snappat upp genom åren placerade i ett sammanhang.

Men efter två timmar blir det lite tjatigt, lite torftigt rent av. Som att äta torra kex utan dricka. Ja, det är intressant. Ja, det är bekvämt och tillrättalagt. Ja, runt fyra timmar är vad man orkar med. Men nej, det är ingen fantastisk bok. Det känns som om boken missar sin målgrupp. Den är något för enformig för novisen och för enkel för den insatte.

Fakta
Språk: Engelska
Format: Ljudbok (Uppläsare: Erik Davies)
Beskrivning/synopsis: A shorter, more accessible edition of a now-classic survey of the origin and nature of the universe features thirty-eight new full-color illustrations, the elimination of some of the more technical material, and an expanded, easier- to-understand treatment of the volume’s most important theoretical concepts. Reprint. 75,000 first printing.

 

På Svenska Akademiens nionde stol sitter en skön författare, Torgny Lindgren. Minnen är den självbiografiska bok han länge vägrat skriva. Men det är inte heller en självbiografi i vanlig bemärkelse. Här står form och filosofi i främsta rummet, kronologiska händelser är underordnade.

Minnen - Torgny LindgrenAtt läsa en god bok är som att surfa på webben, det är referenser, diskussioner med och om andra verk, tankar, fakta och lögner. Att läsa MINNEN är som att surfa på en superwebb kallad VästerbottNET, den är neddestillerad och innehåller bara gräddan. Här finns litterära referenser och deras direkta eller indirekta betydelse för Torgny Lindgren och hans författarskap. Här nämns hur uttrycket ormens väg på hälleberget blev känt för honom. Han namedroppar Søren Kierkegaard, August Strindberg och Viktor Rydberg samt en rad andra författare som han växt upp till. Här diskuteras Selma Lagerlöfs homosexualitet vid hans mors dödsbädd och hur mycket han beundrar Thomas Mann.

MINNEN är så nära man kommer en självbiografi när det är Torgny Lindgren som skriver. Vi får följa tankar, filosofi och influenser snarare än kronologiska händelser i Lindgrens liv. I en underbar passage ratar han journalistiken med motiveringen att det är skrivandets motsvarighet till syndafallet, redaktören menar att syndafallet öppnade våra ögon för sanningen. Lindgren svarar då att han inte är intresserad av sanningen han vill ”fylla tomrummet i medvetandet”. Vilken underbar premiss för ett författarskap!

Stig Cederholm - NotisRoande, sant eller ej, är att Lindgrens första möte med en författare var mötet med Stig Cederholm och hur han förfördes av hans charm. Enligt Lindgren ska Cederholm, förutom att han stred med tysken under andra världskriget, ha förskingrat, stulit och lånat pengar av folk från bygden kring Raggsjö där Lindgren växte upp. Men Cederholms beteende avfärdades med att man fick förlåta en författare nästan vad som helst.

Lindgren kan bara genom att återge ett samtal eller beskriva en person lyckas få det till ett tidsdokument som beskriver, seder, verktyg, språkbruk, livssyn, lakonisk filosofi och den instinktiva livsviljan som tycks finnas även om man vet att livet saknar mening. Han säger även att hans författarskap har präglats av att försöka beskriva att det finns inget ‘slutligen’ samtidigt som det är ett måste för en bok.

Daniel Sjölin i BABEL gör en trevlig intervju med Torgny Lindgren våren 2010

Lindgrens västerbottniska är varm och trygg att lyssna till och jag myser åt hans utdragna n och m i slutet på orden, till och med när han citerar på tyska smyger det sig in: schwednnn. Västerbottniskan passar väl till språket, texten. Torgny Lindgren som både uppläsare och författare vet precis var han ska lägga tonvikten och han kan uttala speciella ord som schvattn (svarten) så att det låter som det ska.

Han är rolig, smart, beläst. Ska jag likna detta vid något blir det Nikanor Teratologen, men det är en orättvis jämförelse. Det är mest språket som känns igen, knappast handlingen eller äcklet eller refererenserna. Om jag ska vara ärlig så inte ens språket även om de båda är från Västerbotten.

Torgny Lindgren pratar om MINNEN (och nämner även här Thomas Mann som en stor inspirationskälla)

Det här liknar ingenting jag läst tidigare. Få böcker som jag läst har väckt så mycket tankar, känslor, idéer rent av som MINNEN. Det är djupt eller snarare eftertänksamt samtidigt som det är roligt och jag ler mig igenom flera långa passager. Att en man i Lindgrens ålder kan skriva så vitalt och att med en sån ordström inte upprepa ett ord är kort sagt förbluffande. MINNEN är bra.

Dn recenserar Minnen

Läs om Torgny Lindgren på Svenska Akademiens hemsida

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Torgny Lindgren)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.[...]”

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha