Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance…   Choose your future. Choose life… But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life. I chose somethin’ else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you’ve got heroin?

När filmen Trainspotting kom i mitten av nittiotalet så slog den ner som en bomb i min bekantskapskrets. Alla pratade om den, citerade den och lyssnade på musiken som bestod av det bästa indie-England kunde erbjuda för tillfället, kryddat med klassiker av Iggy Pop och Lou Reed. Den perfekta smällkaramellen av popkultur, hård klippning, attityd, humor, misär och heroin.

Varför en film om knarkande engelska ungdomar blev en kultrulle hos en mängd ickeknarkande medelklassungdomar i Sverige kan verkligen diskuteras (Det är till exempel den enda film någonsin som jag betalt biobiljett för två gånger). Men Trainspotting blandade en oemotståndlig cocktail av socialrealism, droger och humor för att sedan krydda hela mixen med musik och ett knivskarpt jävlar anamma. Och detta utan att på något sätt glorifiera drogerna, våldet eller på något sätt göra hjältar av de sorgliga karaktärer som befolkade filmen. Jag och mina vänner var däremot en generation uppfödda på Hem och skolas anti-drogpropaganda och filmer som ”Vi barn från Bahnhof zoo”. Vi fick lära oss att bara du funderar på att röka så kommer du snart att skjuta heroin och dö. Vilket givetvis var en oundviklig sanning i dåtidens Sverige. Trainspotting var då plötsligt ett ickemoraliserande popfenomen som litade på sin publiks intelligens och smak och som visade att det går att berätta hemska saker med glimten i ögat utan att tappa trovärdighet… och vi älskade det. Vi omfamnade filmen som en räddning från ovan och när vi lämnade bion, första gången, så sa en av mina kamrater att ”detta är den första film jag sett som handlar om… typ… mig”.

Filmen Trainspotting är en betydande del av min cinematiska ryggrad och genom åren har jag säkert sett den en  10-15 gånger utan att ha tröttnat. Men boken, orsaken och fundamentet till min avgudadyrkan, har jag aldrig läst. Varför detta inte hänt kan jag inte svara på men nu när Modernista släppte den igen så kunde jag inte låta bli, särskilt som den har ett ”måste ha” – omslag designat av Lars Sundh.

I förhållande till filmen så är boken betydligt svartare och råare. Karaktärerna är en sorglig samling desperata psykopater där enbart ett par, Renton och Spud, står ut som om de har något sorts samvete, reflektion och objektivitet. De lever samtliga i en värld bestående av pubar, skitiga gator och kvartar. Karaktärerna studsar runt i en sorts flipperspelstillvaro där föraktet för den normala ”svensson-tillvaron” paras med viljan att komma loss från drogerna, de så kallade vännerna och hemstadens förtynande tillvaro. Ett jojo-spel där distanstagandet från det ena helvetet automatiskt leder till det andra. Det finns ingen övergripande handling i boken utan istället är kapitlen små inblickar och historier där man får följa en persons tankar och händelser. Dessa små skildringar blir tillsammans ett långt radband av insyn,  som blir en röd tråd som ger en  övergripande bild av ett kompisgängs kamp mot allt och alla, inklusive sig själva, där droger och flykt blir något att göra när livet inte har någon substans att erbjuda och resultatet blir död, AIDS och ännu mer utanförskap.

 

Och den medvetna och omedvetna jakten på mening tror jag har en stor del i denna historias upphöjande till klassiker och populärkulturellt fenomen. De flesta av oss har någon gång i livet känt oss klämda i tillvaron, fått nog av våra födelseorter, tröttnat och vuxit från gamla vänner och känt att det måste finnas mer i livet än det man har. Och tar man bort heroinet, AIDS och karaktärernas sönderstuckna vener så skulle den grundläggande historien i Trainspotting kunna appliceras på en massa individer. En identifikationsfaktor som inte blir  sämre av att Irvine Welsh berättar sin historia utan pekpinnar och därigenom lämnar den så intressant och lockande.

Trainspotting sägs vara den mest snattade romanen i Englands historia och oavsett om det är en myt eller inte, så är detta definitivt boken som Hem och Skola skulle läst och lärt sig av när det gällde droginformation på svenska skolor. Och det är även så att både boken och filmen är ett måste i konsumtionsträsket då de är så olika i sin framtoning och nyans. Boken är den råa engelska diskbänksrealismen där textens slangspråk känns som om det är skrivet på cigarrettpapper i en mörk förortslya, medan filmen är den förfinade ultimata popkonstprojektilen av kamikazeattityd och droger, där de båda tar upp samma frågor och historia men levererar det på väldigt olika sätt. Läs och Se!

Provläs den på Smakprov.se

Irvine Welsh

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
 378 sidor, häftad
Pris: 134 SEK Adlibris och 129 SEK Bokus
Förlag: Modernista

Beskrivning/synopsis: Trainspotting är nittiotalsboken som blev kult som blev filmen som blev kult som blev boken som blev kult igen.
Trainspotting handlar om en ung skottes kropp och hjärna – om Mark och hans så kallade vänner i Edinburgh i Skottland under det sena åttiotalet. Trainspotting är längtan efter att spränga jaget, inifrån, utifrån, till varje pris, i en knappt uthärdlig ömhet, i en absolut obegriplig kärlek. Med ett skjuta-heroin-döda-allt-ljus-språk – som en sil i huvudpulsådern av Célines Resa till nattens ände – satte Irvine Welsh det unga nittiotalets distorsion i romanform. Ingen text från tiden liknar Trainspotting.
I översättning av Einar Heckscher.

IRVINE WELSH föddes 1958 i Edinburgh, Skottland. Trainspotting som är hans debutroman publicerades ursprungligen 1993. Han har förutom böcker skrivit pjäser, filmer, kortfilmer och journalistik. Flera av hans böcker har filmatiserats.

»Den snabbast säljande – och den mest snattade – romanen i brittisk historia.«
THE GUARDIAN

»Welsh skriver med en skicklighet, humor och passion som gränsar till geni. Han är det bästasom hänt brittisk litteratur på decennier.«
SUNDAY TIMES

»En av de viktigaste författarna i Storbritannien. Han skriver med stil, fantasi, kraft och humor.«
NICK HORNBY, TIMES LITERARY

 

 

Thomas Manns långnovell Döden i Venedig har trots sina pedofilliknande element enorm tyngd och med ett exakt och elegant språk är det en njutning att läsa.

Döden i Venedig - Thomas Mann

Likt Hermann Hesse ger Mann sig på borgaren och huvudpersonen i DÖDEN I VENEDIG är författare precis som i Hesses STÄPPVARGEN. Man kan nästan känna att de är samtida. Själva handlingen rör huvudkaraktären Gustav von Aschenbachs liderliga förälskelse i polske pojken Tadzio.

Till en början är texten ganska krävande och behöver läsas uppmärksamt och aktivt, men går snart över till att fokusera på ramhistorien. Men DÖDEN I VENEDIG som snarare är en långnovell än en roman kan läsas på flera nivåer och ur olika synvinklar. Carl Ekbladh gästar Dagensbok.com med en läsvärd och heltäckande recension av DÖDEN I VENEDIG (länk nedan) där dessa synvinklar och nivåer utreds nogsamt.

Översättaren tycker i sitt förord (skrivet 1981) att Mann inte behöver närmare presentation, idag finns han inte på samma sätt i det allmänna medvetandet, vilket är synd. DÖDEN I VENEDIG är filmatiserad, omslaget är hämtat från filmen med samma namn som romanen.

Varför är jag beredd att förlåta Mann för de pedofilliknande inslagen, för att inte säga huvuddelen av, i DÖDEN I VENEDIG och inte Pier Paolo Pasolini som i sin AMANDO MIO låter sin huvudperson försöka förföra en ung pojke? Kanske för att Manns förälskelse saknar sexuella och erotiska inslag, utan kan ses som en kärlek till skönheten. Skillnaden ligger sannolikt i att Mann var skickligare författare och kunde dölja mycket med flera lager. Men det är inte utan att det lägger ett visst obehag över läsupplevelsen.

Språket i DÖDEN I VENEDIG är elegant och exakt, det är en vacker och njutningsfull text. Handlingen är ödesmättad och rymmer flera bottnar. Men för att loda djupet i berättelsen behöver jag ganska omfattande litteraturvetenskaplig bildning. Detta till trots, hymlar jag inte med att jag går igång på detta och kommer härmed ut som skamlös mannsamlare, hittills har jag hamstrat utan att ha läst en rad, men nu med en titel under bältet kan samlandet stegras till nya nivåer – Jag vill äga och läsa allt Thomas Mann har skrivit.

Läs recensionen av Hermann Hesses Stäppvargen

Läs recensionen av Pier Paolo Pasolinis Amando mio

Läs recensionen av Döden i Venedig på Dagensbok.com (av Carl Ekbladh)

Expressen om Thomas Mann och Döden i Venedig

Fakta
Språk: Svenska
126 sidor, inbunden

 

En härlig klassiker från nobelpristagaren Hermann Hesse att avnjutas, som ett utsökt vin, i din ungdom.

Stäppvargen - Hermann Hesse

Vilken underbar bok, det är stor skada att jag inte läste denna som tonåring när världen svallade och mitt förakt för det borgerliga brann hett. Att läsa den nu, som fullblown-borgare med degigt soffliggarkött är inte det samma. Även om jag förstår och kan leva mig in i handling och karaktärer, så känner jag det inte.

På bokens baksida står att läsa ”STÄPPVARGEN vore otänkbar utan Freud” och nog är det så alltid. Stäppvargen eller Harry Haller som han heter, får gå i en slags terapi för att möta sina rädslor/fasor, sen är det inte säkert att terapin är så konstruktiv alla gånger.

Hesses starka hållning mot första världskriget och hetsen mot andra världskriget är både insiktsfull och beundransvärd för att komma 1927, han hade ju inte efterklokhetens övertag. Men på den negativa sidan måste nämnas är det öppna föraktet mot svarta (”den primitiva negern”). Det är nästan så jag hoppas på en förskönande omskrivning till nästa utgåva, men bara nästan. Jag vill inte tänka på hur det skulle se ut om alla klassiker skulle nutidsanpassas. Å andra sidan blir det konstigt när ordet neger ska kulturarvsklassas i TURE SVENTON I PARIS.

STÄPPVARGEN är till min stora glädje full av blytung namedropping: Nietzsche, Freud, Dostojevskij, Goethe, Baudelaire, Novalis, Dante och Hamsun.

STÄPPVARGEN filmatiserades 1974 med (vem annars?) Max von Sydow som Harry Haller, jag har inte sett filmen men trailern verkar lovande i bästa B-filmstil:

Slutet i boken för tankarna till slutet i tvserien TWIN PEAKS men för all del även till filmen INCEPTION. Men bilden av en korridor bortom tid och rum, med dörrar med olika alternativ där fasor och njutningar döljer sig bakom, har använts oändligt många gånger. Det är fantastiskt att Hermann Hesse kunde skriva så mörkt och svart med så vackra och eleganta ord. Jag är förförd av djupet, STÄPPVARGEN är så direkt, så genomtänkt. Jag placerar den högt däruppe bland de största.

Läs recensionen av Hermann Hesses Knulp

Ture Sventon stoppad (DN)

Steppenwolf – Born to be wild (Namnet på gruppen är hämtat från romanen)

Fakta
Språk: Svenska
195 sidor, inbunden
Pris: Från 40 SEK (Bokbörsen)
Beskrivning/synopsis: Harry Haller är en lärd enstöring, en melankoliker utanför mänsklig gemenskap. Han grubblar fåfängt över sin situation tills han får tag i »Traktat om Stäppvargen« och där finner nyckeln till sin personlighet. Han är en kluven varelse, halvt människa, halvt varg med en ursprunglig vilddjursnatur som stängts inne och förträngts av rådande moral och konventioner. Stäppvargen är en roman som vore otänkbar utan Freud. Hermann Hesse skildrar här den moderna människans tragiska dualism, hennes slitningar mellan ande och driftliv mer påträngande och intensivt än i något av sina andra verk. Nobelpristagaren Hermann Hesse (1877–1962) är en av den moderna världens mest betydande författare. Stäppvargen kom ut första gången 1927.

 

När man kommer in i min lokala boklåda (Ronneby Bokhandel) möts man idag av den här hyllan:

Fronthyllan - Ronneby Bokhandel

Jag har tidigare skrivit lite elakt om det alltmer likriktade utbudet i boklådorna i min landsända (Blekinge) och när jag nu ställs inför det faktum att man frontar med BaudelaireBolaño och Murakamis 1Q84, får jag krypa till korset och nyansera mig en smula. Det är bara att erkänna att här finns ett bättre, bredare och framför allt djupare utbud än exempelvis Maxi. Jag vidhåller dock att man måste profilera sig även på en liten ort som Ronneby. Men att det är svårt, för att inte säga vanskligt, är inget jag sticker under stol med. Men alternativet är värre.

I fronthyllan (heter det så?) hittar man även Karl Ove Knausgård, Torgny Lindgren och Nicole Krauss. En massa trevliga böcker och författare med andra ord. Vad kan man mer begära? Får jag tala i egen sak, skulle jag gärna sett några klassiker, mindre aktuella nobelpristagare (läs: Thomas Mann), kanske några Cormac McCarthy på engelska, varför inte OUTER DARK. Kanske även en liten liten sektion med svensk skräck som Anders Fagers SAMLADE SVENSKA KULTER och för all del några av John Ajvide Lindqist och för att balansera det lite: en halv meter chick-litt!

Man kunde, som bokhandlare, göra en omrösting på Facebook, där man låter kunderna rösta fram en titel man ska ta hem av tio udda/obskyra/smala förslag. Något liknade har man gjort på förlaget Oddbooks där läsarna får rösta vad nästa bok i serien Ond bråd död ska innehålla (just nu leder fiskmänniskor). Ond bråd död borde för övrigt finnas i alla boklådors fronthyllor. Så enkelt skulle det vara att fånga mitt intresse, om det sedan är lönsamt vet jag inte.

Det var mitt bidrag till en bättre bokvärld. Vad skulle du vilja ändra eller förbättra hos boklådorna?

Tidigare inlägg om bokhandelns överlevnad

Ronneby Bokhandel på Facebook

Ronneby Bokhandel blogg

Oddbooks

 

Karl Ove Knausgård utreder svenskheten, kärnfamiljen men framför allt kärleken och detta till litterära referenser och diskussioner. Andra delen i romansviten är mer utlämnande och fängslande än den första.

Knausgård, K - Min kamp 2 - 13032955

I denna andra del av Karl Ove Knausgårds sex band tunga romansvit kastas vi handlöst in i småbarnsförälderns vardag. Jag känner igen mig i mycket, men jag ler inte igenkännande då det handlar om tankar och känslor man vill begrava. Jag älskar till exempel Knausgårds fingertoppskänsla när han lyckas fånga den manliga egoismen och fåfängan som kan blomma upp mitt i barnkalasens motsvarighet till Ragnarök.

Jag kommer Knausgård ännu närmare i denna delroman, hans tankar som på ytan verkar fientliga och fjärran blir när man ser närmare alldagliga och igenkänningsbara. Han lyfter alltså fram mina tankar, de man lär sig tänka bort och inte kännas vid, genom att gå först och vara brutalt ärlig.

Han går rätt hårt åt svenskarna och deras uniformitet och ovilja att sticka ut eller var politiskt okorrekt. Det ligger något befriande i hans rakhet och uppriktighet och det är där hans storhet ligger, inte i att han fläker ut sina vänner och bekanta. Han säger vad han tycker om vänner och författarkollegor och visst är det autofiktion, men det känns så genuint att man ibland vill titta genom fingrarna när man läser. MIN KAMP 2 är alltså rätt igenom osvensk.

Karl Ove Knausgård - Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Han beskriver sitt lite tråkiga föräldraliv och plockar sedan itu det samtidigt som han vandrar bakåt i tiden, skalar bort lager i livet tills han hittar kärnan i sitt förhållande till Linda. Ett stormigt allt-eller-inget-förhållande värdig en stor roman. Jojoåkandet mellan rasande förälskelse och vilda gräl och uppbrott får mig att tänka på den underbara kärlekshistorien i ASK THE DUST av John Fante. Allt insvept i sköna litterära grubblerier och svåra, snudd på utestängande betraktelser. Jag går helt upp i boken. Det är som att passera en olycksplats, man vill inte titta men måste.

Som så många andra bra romaner är det mycket namedropping, en del nämns i förbifarten andra får flera sidor som Dostojevskij. Här nämns även: Hölderlin, Heidegger, Rilke, Tom Waits norrmännen Thure Erik Lund och Stig Saeterbakken och i min bokhylla lockar numera den olästa Carl-Henning Wijkmarks DRESSINEN.

MIN KAMP 1 handlar om döden och MIN KAMP 2 om kärleken och ingen av dem sätter det vackra och fina i främsta rummet. Den andra romanen är tätare, än mer utlämnande och mer fängslande än den första. Trots djupet har den en lätthet och i mina händer blir den en bladvändare.

Min kamp 1 – Recension

Stig Saeterbakken

Fakta
Språk: Svenska
597 sidor, inbunden
Pris: 99 SEK (Excess på Bokus), 99 SEK (Excess på Adlibris)
Synopsis/beskrivning: Andra delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp är en studie i extremrealism genom blottläggandet av vardagligheter, av utanförskap och av självförödmjukelsens yttersta fascination. Fadersporträttet i första delen är här utbytt mot ett kompromisslöst sökande efter kärlek och vänskap. I centrum står också det egna författarskapet och konsekvenserna av att lämna Norge för en svensk anonymitet. Hela tiden finns där den öppna blicken på den egna kärnfamiljen och faderskapet, men också på det nya hemlandet Sveriges nästintill skrattretande konformitet och konflikträdsla. Familjen och författandet ställs på så sätt mot varandra i ett försök att nå förlösning och att sträcka sig utanför sina egna begränsningar. Karl Ove Knausgård skriver en prosa som är häpnadsväckande exakt samtidigt som den hela tiden låter karaktärerna vara berättelsens medelpunkt. Trots att Min kamp aldrig låtsas vara något annat än roman finns där hela tiden en kuslig känsla av att den handlar om riktiga människor – vilket i sin tur skapat en våldsam debatt om självbiografisk prosa både i Norge och i Sverige. Oavsett vilket kan vi vara säkra på att Min kamp i framtiden kommer att stå som ett ledande exempel på nordisk romankonst i början av 2000-talet.

 

Som jag njuter av Hermann Hesses KNULP, den är enkel och rak, kärnfull och lättläst, jag kan inte hålla mig från att sluka den. Men trots att den är 115 sidor tunn och att styva läsare springer över den på en eftermiddag hinner den behandla mycket.

Knulp - Hermann Hesse

Knulp är den tyske vagabonden och landstrykaren som lånat sitt namn till bokens titel. Han är fri och utan band, går och kommer som han vill och lever i från hand till mun. Vi beundrar dem utan band men friheten har en baksida vi alla inte är beredda att leva med. Hesse utforskar i denna kortroman de många sidorna av friheten på ett lätt och lekfullt sätt. Aldrig känns den tung och grubblande trots att det är allvarliga och ibland djupa tankar som vrängs ut och in. Förhoppningsvis behöver man inte påpeka att det inte rör sig om slagordet som blivit både utnött och förvanskat av USA där man bl a slåss för friheten. Nej, snarare tvärtom, friheten i KNULP är friheten från ansvar, från delaktighet, från samhället, krav och till och med den livslånga kärleken. Men inte nödvändigtvis från gemenskapen, vänskapen eller livsglädjen.

Även om friheten är kärnan så behandlas allt från döden till gud. KNULP är aktuell än idag, då det fortfarande är fult att inte vilja arbeta. Skillnaden mellan nu och när boken gavs ut 1915 är att då var det dessutom olagligt både i Tyskland och Sverige att dagdriva, d v s att inte söka jobb.

Knulp är båda skamlös och ädel, så elegant utmejslad och övertygande motsägelsefull. Översättaren Erik Ågren sätter fingret på vad Knulp är i det informativa och fördjupande efterordet: en integrerad outsider. Glädjen Knulp skänker så gott som alla han möter, dränks av han skoningslösa och obönhörliga avresa. För han drar vidare när någon kommer för nära eller är det kanske när någon genomskådar hans natur som han lämnar dem. Förr eller senare lämnar han dock alla.

Bakhåll är ett trevligt förlag med fina utgåvor av Sture Dahlström på sitt samvete. Man har även givit ut Fjodor Dostojevskij, Philip K DickJack Kerouac (som faktiskt ter sig lite blek i jämförelse en giganten Hesse), för att nämna några. Ett förlag med öga för kvalité med andra ord.

KNULP är en njutning ned till varje ord och formulering. Även om detta är min första genomläsning vet jag redan nu att jag kommer att återvända till KNULP fler gånger. Att Hermann Hesse på ett så ledigt och behagligt sätt utforskar så mycket i ett så litet format är en fröjd att uppleva. Det är en odiskutabel klassiker att äga, läsa och älska.

Fakta
Språk: Svenska
115 sidor (exkl efterordet), inbunden
Pris: 134:- på Adlibris och 152:- på Bokus.
Synopsis/beskrivning: Hermann Hesses kortroman Knulp i nyöversättning av Erik Ågren. Knulp är sinnebilden för den coole vagabonden, gentlemannaluffaren som tar stunden som den kommer och inte oroar sig för imorron. Hans tvära kliv åt sidan, bort från ruljangsen, är ett högst medvetet beslut. Bakhåll har tidigare gett ut Hesses roman Demian, som nu följs upp med hans underbara mångbottnade underdog-outsider-berättelse Knulp. Boken är bara dryga 100 sidor, men vilka sidor (saxat från Bokus).

 

Herregud, detta är en av de bästa böckerna jag läst! Det går inte att göra Roberto Bolaños 2666 rättvisa med en simpel recension, det låter sig inte göras. Du får helt enkel hålla tillgodo med det här:

2666 - Roberto Bolaño

Roberto Bolaños underbara 2666 kräver mycket av sin läsare, väldigt mycket. Med alla postitlappar, marginalnoteringar, korsreferenser, slagningar på wikipedia (där många artiklar redan hänvisar till 2666) känns det nästan som om jag skrivit boken själv. Det här är alltså inget för den som läser för att koppla av. För mig är det en kamp, ibland måste jag lägga ifrån mig 2666 för att kyla av hjärnan, men det är som om den bränner hål i soffbordet och snart rusar jag tillbaka och rycker den till mig och läser med ögon som hos en utsvulten hund.

En bit in i 2666 börjar det sakta gå upp för mig både hur fantastiskt bra den är och vilken litteraturvetenskaplig hedning jag är. Hur mycket hade jag inte kunnat njuta av 2666 om jag varit inläst på t ex tysk litteratur? Bolaño måste ha läst otroligt mycket, med tanke på alla referenser till de mest udda verk, som GEOMETRISKT TESTAMENTE  av poeten Rafael Diestes. Hur många referenser går mig förbi? Det är som om hela boken är ett nät av nät ovanpå nät av nät med referenser. Halva tiden sitter jag och bläddrar fram och tillbaka bland mina postitlappar och hittar nya band mellan händelser, personer, böcker och, i brist på bättre ord, allt. Det är här någonstans jag medvetet börjar läsa långsammare, för jag vet att det kommer att ta slut.

Det dröjer inte länge innan jag tvingas köpa ett eget exemplar av 2666 (har suttit med en lånebok), det som jag trodde skulle bli några postitlappar har blivit hundratals, jag behöver en egen bok att sätta dem i. Det andra jag gör är att dammsuga Bokbörsen på Thomas Manns böcker. Både Torgny Lindgrens nyligen utlästa MINNEN och nu 2666 är nedlusade av hyllningar och referenser till den tyske nobelpristagaren (det är banne mig skandal att det inte finns några nyutgåvor av Mann).

Roberto Bolaño

Roberto Bolaño får en förmodat tråkig kongress om författaren Benno von Archimboldi (fiktiv) att på ett böljande, flytande vis likna ett slag, ett blitzkrieg, ett gerillaangrepp, där de besegrade flyr ut på cafeer och ölhallar. Kritikerna i bokens första del andas, är och består av litteratur. Det som på ytan verkar bli en träig berättelse om fyra kongressmissbrukande, elitistiska intellektuella, blir istället en fartfylld resa genom kärlek, vänskap eller kanske gemenskap, sex och jakten på en säregen och mystisk  författare, Archimboldi. Det är levande och drömlikt vibrerande i varje strof.

Archimboldi har tagit sitt namn från konstnären Giuseppe Archimboldo känd för porträtt och figurer skapade av grönsaker, böcker och annat (se bilden nedan föreställande en ärrad och missbildad legosoldat, vänder man på bilden förställer den en tallrik med småvilt). Det är inte svårt att dra paralleller till 2666 som också består av många små delar och det är inte alltid lätt att se helheten även om man vänder och vrider.

Archimboldo

Verk av Archimboldo

Boken består av fem delar, jag gillar del ett och fem mest, men de är ingenting utan de andra tre. Delen om brotten en otäck uppradning av våldtäkter och mord på kvinnor i Mexico, som till slut gör en avtrubbad, liksom de utarbetade poliserna som utreder morden. Baudelieres citat ”En oas av fasa i en öken av leda” går som ett rödglödgat spjut genom alla avsnitten. Skulle tro att Franz Kafka hade varit lite avundsjuk på delen om brotten om han levt.

Se Babelklippet om Bolaño på Svtplay:

Flera skribenter påstår att 2666 är ofullbordad, jag är mer osäker. Den kan mycket väl vara ofullbordad men den funkar i sin nuvarande form och jag är inte säker på att den hade blivit mycket bättre av mer arbete och putsning.

Jag skulle vilja säga att detta är den enda bok du behöver läsa, att om du skulle välja en bok att läsa i ditt liv skulle det vara 2666. Men det är inte sant eller tillrådigt, med alla referenser och hänvisningar skulle det vara mycket i den som skulle går dig förbi eller över huvudet. Nej, 2666 skulle kunna vara den sista boken du läser.

Resurser för dig som läser 2666

Läs recensionen av Om natten i Chile

Ny tid recenserar 2666

Bokbörsen

Fakta
Språk: Svenska
1057 sidor, Danskt band
Beskrivning/synopsis: Fyra litteraturvetare på jakt efter den undflyende, mystiskt försvunne författaren Benno von Archimboldi; en mentalt instabil filosofilärare som hör röster och försöker skydda sin dotter från världens ondska; en sportjournalist som istället för att bevaka boxning ställs öga mot öga med döden – vägarna har fört dem alla till Santa Teresa, en ökenstad vid gränsen mellan Mexiko och USA. En stad märkt av korruption, knarkhandel, svältlönejobb och prostitution – och en brottsvåg där hundratals kvinnor våldtagits, lemlästats och mördats utan att de skyldiga gripits.

2666 är en svindlande resa in i den moderna civilisationens mörkaste hjärta. Med denna postumt utgivna roman, som blivit en sensation världen över, har Roberto Bolaño kommit att räknas som en av vår tids viktigaste författare.

 

iBooks på iPad 2

I onsdags kväll presenterade Steve Jobs nya iPad 2 på Apples keynote. En snabbare och mer slimmad version av iPad, med bibehållen batteritid på fortfarande lika imponerande tio timmar. Den släpps i Sverige den 25:e Mars, men i USA går den att köpa redan nästa vecka.

Man meddelade även att Random House släpper mer än 17 000 eboktitlar till iBooks i USA. Bland dessa titlar finner man allt från Stieg Larsson till Cormac McCarthy. I Sverige har det gått trögare att hitta en bokhandlare som man kan knyta till ibooksbutiken. Men man har länge kunnat läsa klassiker gratis genom projekt Gutenberg i olika appar i smartphones (bl a, iPhone och Android) och surfplattor som iPad eller renodlade läsplattor som Kindle.

Klassiker i iBooks för iPad

Klassiker i iBooks för iPad (notera att det finns mer än 14 000 gratistitlar)

Här är ett axplock av vad du kan läsa gratis: Kant, Schopenhauer, Dafoe, Dante, Conan Doyle, Dickens, Dostojevskij, Melville, Conrad, Milton, Ibsen, Allen Poe, Whitman, Verne, Strindberg, Rydberg, Bergman, Nietzsche, Goethe, Dumas, m fl. De flesta är på engelska men svenska författare finns i regel på svenska.

Titta på filmen om iPad 2

Läs om iBooks för iPad 2 på Apples hemsida

Läs pressmeddelandet om iPad 2

Läs pressmeddelandet om Random House och iBooks

Projekt Gutenberg

Ljudboksappen Storytel till iPhone och iPad

 

 

Seth Grahame-Smith har tagit Jane Austens klassiker Stolthet och fördom och lagt in ultravåld och zombies. Så ligger stackars Jane och tokroterar i sin grav efter denna hädelse eller ler hon ett tandlöst zombieleende?

Egentligen är jag förbannad på Fredrik Strage. Eller förbannad och förbannad, jag anser att han är skyldig mig en ursäkt och pengarna tillbaka. För där stod jag framför pockethyllan och behövde köpa något intressant och fantastiskt. Jag behövde stilla min läslust och stod framför raderna med mer eller mindre formgivna omslag som ville bli tittade på och köpta men inget fångade mitt intresse. Men så stod hon där, en adelsdam med ett ruttet varggrin och jag blev kär. Eller nej, jag blev inte kär, jag överdramatiserar lite nu, men omslaget stack ut från de andra vilket resulterade i att jag plockade ner den. Jane Austen och Zombies, kunde det verkligen vara något? Men just som jag skulle ställa tillbaka den bland de andra osålda klenoderna så fick jag se namnet Fredrik Strage på omslaget. Han gillade tydligen boken. Han gillade boken så pass mycket att han tyckte att det var, citat, ”En utsökt mix av klassisk chick lit och zombieskräck”.

Fredrik Strage är en av få populärkultursjournalister jag har respekt för. Han har bland annat skrivit tidsdokumentet ”Mikrofonkåt”. En utmärkt och fantastiskt rolig bok om den svenska Hip-Hopens tidiga år. En bok man måste läsa om man har det minsta intresse för svensk musik. För något år sedan kom hans bok ”Stragetxt” där han samlade ihop olika krönikor och texter där det mesta var insiktsfullt och giftigt roligt då han avhandlade allt från intervjuer med världskändisar till einstürzende neubauten till extremhögersympasitörers låga utbildningsnivå. Strage har en förmåga att blanda högt och lågt med ett trendkänsligt finger i vinden och en gedigen kunskap kulturhistoria i grunden. Detta med en svart ironi och bitsk humor som oftast är alldeles underbar. Så med detta i åtanke så blev ju ”Stolthet och fördom och zombier” ett givet köp.

Men det var det inte. Boken är ungefär lika kul som att titta in i en vägg. Den har ingenting att säga, vill ingenting, är inte spännande och inte rolig. Den är helt meningslös och en skymf mot papperet den är tryck på. Seth Grahame-Smith har inte tillfört någonting utan kidnappat en klassiker och våldtagit den. Enligt Wikipedia så har han tydligen också, förutom en del seriemanus, skrivit en bok kallad ”Abraham Lincoln, Vampire Hunter”. Någon som börjar se ett mönster? Seth verkar, i brist på egna idéer vara vår tids gravskändare och jag hoppas att Jane Austen vaknar till liv och hemsöker den fulingen. Han förtjänar det.

Förstå mig rätt nu. Jag tycker inte att vissa kulturyttringar är bättre än andra och det finns inget bättre än en riktigt slabbig B-rysare, särskilt zombierullar, och den punkattityd som hela det här bokprojektet uppvisar är beundransvärd. Egentligen vill jag nog verkligen gilla den här boken bara för att tilltaget är så respektlöst. Idén är så absurd att den borde funka och är definitivt ett välbehövligt långfinger rätt upp i kulturetablissemangets pudrade anus och dess förkärlek för så kallade ”klassiker”.  Men boken är inget av detta hur mycket jag än så önskar. Och jag anser att har man inget att säga så ska man hålla käften. Vilket antagligen Seth tycker att jag borde göra just nu.

Men egentligen är allt Strages fel. Han missbrukade mitt förtroende och fick mig att köpa skräp. En gång i tiden så skämdes han så pass mycket för att han gav det rostskadade filmdravlet ARN ett för högt betyg i DN och ställde sig därför utanför en bio och bedrev botgöring genom att be biobesökarna om ursäkt och ge dem pengarna tillbaka.

Fredrik, jag väntar.

Fakta
Språk: Svenska
Pris: 44:-
Beskrivning/synopsis: Zombier, uppätna hjärnor och klassisk romantik i brittisk 1800-talsidyll i denna omgjorda experimentella version av Jane Austens klassiska verk Stolthet och fördom. Seth Grahame-Smith har inlett ett lysande samarbete med Jane Austen där konventioner och koketteri blandas med Katanasvärd, krossade skallar och zombiebebisar. En mystisk farsot drabbar den lugna lilla orten Meryton och de döda börjar återvända ifrån sina gravar. De ninjatränade döttrarna Bennet, med den hetlevrade Lizzy i spetsen, är fast beslutna att utrota de blodtörstande zombierna. Hon distraheras dock av den arrogante mr Darcys ankomst till byn Kärlek, hjärtesorg, svärdskamp och tusen ruttnande lik paketerat i en av våra mest älskade klassiker. Stolthet och Fördom och Zombier ger dig allt i överflöd. Boken har blivit ett fenomen då den efter endast en vecka lyckats ta sig in på tredje platsen på New York Times bestsellerlista. Innan boken släpptes på förlaget Quirk i april 2009 hade förhandsbeställningarna fullkomligt exploderat och förlaget fick trycka 120 000 exemplar innan boken släpptes.

 

Markis de Sades DE 120 DAGARNA I SODOM skrevs för 225 år sedan och är konst, litteratur i sin renaste form; den som utmanar och förändrar. Det är samtidigt det vidrigaste jag läst. DE 120 DAGARNA I SODOM är perfekt, en diamant av utstuderad systematisk ondska och perversioner.

Markis de Sade - De 120 dagarna i Sodom

Läsaren varnas i början och det är inte simpelt effektsökeri Markis de Sade sysslar med, han är uppriktig och jag håller med honom. Är du det minsta känslig; Lägg ifrån dig boken. Här får man rannsaka sig själv och sitt innersta. Jag finner mig även väga mina ord på guldvåg, för hur kan man skriva att en bok som DE 120 DAGARNA I SODOM är bra, rent av fantastisk om man är normalt funtad? Kanske om jag läst litteraturvetenskap kunna hänga upp resonemanget på formen eller berättartekniker och perspektiv. Den utvägen har jag inte, jag står här naken och gillar boken. Jag vill inte gömma mig bakom formen eller ens historien kring Markis de Sade, det kan du googla på. Nej, efter att ha kollat runt och läst några recensioner på nätet är det få som adresserar bokens huvudrollsinnehavare, den perverterade ondskan. Så för att fylla detta tomrum är det den jag tänker koncentrera mig på. Att man så ohämmat och utan förbehåll går till botten med sexualiteten är imponerande, allt annat jag har läst har som bäst skrapat på ytan. Här går man till botten och ytterligare lite längre.

Det är klart att du kan läsa denna bok som någon slags pornografi och denna delen är omfattande, men det geniala ligger i att förhålla sig till och utveckla rent av förfina (illa valt ord) varje tänkbar njutning hur den än må se ut. Jag är många gånger skakad över hur man kan uppehålla sig vid tankar och drifter genom så många sidor när jag knappt vågar snudda vid dem i min tanke.

Tänk att få ett ord som sadism uppkallat efter dig, det är ingen liten sak Markis de Sade åstadkom under sin författargärning. Denna 225 år gamla bok göder eller kanske rent av skapar myten om den lyckliga horan som har sex för sin egen njutnings skull och att mannen/kunden/torsken gör henne en tjänst både sexuellt och ekonomiskt. Men detta är det minsta av de Sades brott mot etik, moral, lagar och regler. Han presenterar dessutom en intressant tanke, som vidareutvecklas i ÄLDREOMSORGEN I ÖVRE KÅGEDALEN; sodomiten som norm. Att heterosexuella män är svaga och felvända samtidigt som sodomiten är en karlakarl med koll på njutning.

Det förbjudna, mörka onda har alltid verkat mer intressant för mig än det glada, ljusa, lyckliga. Det hemska/fascinerande med DE 120 DAGARNA I SODOM är att berättaren inte tar avstånd från det som skildras utan förskönar och romantiserar det. Det är något mycket mer kraftfullt än simpel chockverkan som man oftast använder sig av i skräckfilmer. Det och att man kliniskt och systematiskt tillämpar sin ondska på oskyldiga offer är näst intill outhärdligt att läsa, på ett sätt som för tankarna till förintelsen under andra världskriget. Men att att inte rygga för det hemska, äckliga, makabra utan bara fortsätta och fortsätta längre och längre in i människans avarter och psyke är
otroligt imponerande, att skala av alla hämningar och sociala normer och utforska varje skrymsle av sexualiteten är läsvärt om man har magen för det.

Tidigare var AMERICAN PSYCHO (som faktiskt återskapar en tortyrscen från SODOM) det vidrigaste jag läst där jag fick fysiska kräkreflexer av att läsa, den har nu ersatts av DE 120 DAGARNA I SODOM.

Filmen SALÓ av Pier Paolo Pasolini men är ganska löst baserad på DE 120 DAGARNA I SODOM och utspelar sig i den fascistiska republiken Saló. Pasolini blev mördad samma år som filmen hade premiär. Jag var tvungen att se den och jag kan säga så mycket att den var tam mot boken och ändå var det knappt den gick att se. Jag tänker på filmen THE CLANSMAN eller BIRTH OF A NATION som den oxå kallas, som vore den perfekta filmen, med revolutionerande parallellklippning mm, om den inte var rasistisk. På samma sätt är det med denna bok, den är perfekt men vedervärdig. Du tror att du är något för att du härdat ut till filmer som SAW eller HOSTEL, tillåt mig skratta, det är ingenting mot vad du möter i denna boken.

Man kan återfinna referenser och vinkar åt DE 120 DAGARNA I SODOM i de mest skiftande böcker ÄLDREOMSORGEN I ÖVRE KÅGEDALEN, MALDOROR SÅNGER samt ovan nämnda AMERICAN PSYCHO, för att peka ut några.

Markis de Sade presenterar 600 böjelser eller utsvävningar som täcker allt från koprofagi till dråp och talar direkt till läsaren när han säger att för att du ska veta vad du föredrar får du alla. Det blir som en utpekande psykoanalys, vad händer om man gillar någon av utsvävningarna? Är man inte säker på sin sexualitet kan nog detta vara en skrämmande läsning. Att man inte sätter några gränser för sin egen njutning är hemskt, men det är trots allt en bok och inte en dokumentär. Att gränslöst göra sådana här efterforskningar är ovanligt, hur många liknande böcker har skrivits sedan denna kom ut? Inte alltför många, gissar jag.

Jag är kluven inför detta verk, DE 120 DAGARNA I SODOM är perfekt, en diamant av ondska och vidrigheter. Man vill inte titta men gör det ändå och är förändrad på ett sätt som inte går att ta tillbaka. Det är dig själv du möter i denna bok, hur paradoxalt det än kan låta. Både den du där, den du inte är och den du inte visste att du var. Det här är mycket större än simpel underhållning, detta är konst, litteratur i sin renaste form. Jag är lika kluven inför det faktum att verket aldrig hann färdigställas, endast första delen av fyra kan anses var klar, de följande tre är skissartade uppräkningar, om DE 120 DAGARNA I SODOM slutförts skulle omfånget ligga på ca 1200 sidor, det tror jag inte att jag hade klarat att läsa. Samtidigt är det synd (illa valt ord) att ett av världens största verk inte fick bli komplett. DE 120 DAGARNA I SODOM är äckligt bra.

Fakta
Språk: Svenska
475 sidor, inbunden
Beskrivning/synopsis:  Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom från 1785 är världslitteraturens mest ökända verk. Texten skrevs på en 12 meter lång och 12 centimeter bred pappersrulle som hölls dold i författarens fängelsecell i Bastiljen. De 120 dagarna i Sodom förenar brutala delirier och systematisk ondska med filosofisk skärpa och svart humor. den står som ett ofullbordat, förkrossande monument över människans paradoxala frihet vid den sexuella fantasins yttersta gräns.

Stefan Whilde på Source recenerar så tidigt som 2005

Läs Lasses recension av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha