Sydöstran (2014-02-11)

Sydöstran (2014-02-11)

Anna Snellman på Blekingetidningen Sydöstran har skrivit en uppskattande artikel om mig med anledning av att jag satt i lyssnarjuryn till Sveriges radios romanpris och bloggar om böcker. Tack, Anna för dina fina ord!

Besök Sydöstrans hemsida

Lyssna på Romanpriset på P1

 

Stefan Einhorns bekännelsedrivna spänningsroman Änglarnas svar undersöker begrepp som skuld, godhet och ondska.

Änglarnas svar - Stefan-Einhorn

ÄNGLARNAS SVAR är en roman som vecklas ut genom sju bekännelser från sju personer. Där varje del passar in som en pusselbit och det är inte förrän sista delen är berättad som man får hela bilden. Greppet som författaren Stefan Einhorn har tagit liknar Iain Pears DEN FJÄRDE SANNINGEN och det är gott.

ÄNGLARNAS SVAR är en spänningsroman i närheten av Harlan Coben, där det handlar om mänskliga relationer snarare än brott som ska lösas eller saker som ska hittas. Men det är lika mycket en skildring av förintelsen där man får inblick i flera personers liv med olika roller och delaktighet i förintelsen. Det är inte speciellt fartfyllt, men därmed inte sagt att det inte är fängslande. Det är en konst att göra en bladvändare (finns det ens någon synonym för ljudböcker) uppbyggd av lågmälda monologer.

Det här är behaglig läsning, även om man närmar sig svåra ämnen och ställer frågor utan enkla svar. Jag är i övrigt lite mätt på andra världskriget och förintelsen, vi som gick i skolan på 80- och 90-talet blev kanske lite överexponerade. Men trots det funkar ÄNGLARNAS SVAR för mig, mycket p g a att förintelsen inte är huvudspåret. Att skriva så här är faktiskt ett ypperligt sätt att närma sig ämnet och visa på nyanser av skuld. Einhorn belyser, bland annat, hur de judar som hjälpte nazisterna i koncentrationslägren kan ha resonerat och haft för motiv.

Stefan Einhorn (Bild A Nice Noise Förlag)

Stefan Einhorn (Bild: A Nice Noise Förlag)

Titeln syftar till berättelsen om Gud som frågar änglarna om han borde skapa människan eller inte. Underförstått: Är människan god eller ond? Just svårigheten att avgöra vad som är gott eller ont är det centrala i ÄNGLARNAS SVAR. Med dagens snuttifierade och överförenklade världssyn är det skönt att kunna motläsa med litteratur som nyanserar bilden. Det är kanske ingen slump att Einhorn är en flitigt anlitad föreläsare inom bland annat etik.

Att ha författarintervju med bakgrunden till romanen i slutet är lysande bra. Här får man höra författarens tankegångar och föresatser. Men även detaljer som att Einhorn skrivit in sina föräldrar i den fiktiva berättelsen som en lustig krumelur eller att uppläsaren Torsten Wahlund läste ÄNGLARNAS SVAR hela åtta gånger innan han satte sig i inspelningsbåset. Mer extramaterial åt ljudboksfolket! Boken går dessutom utmärkt att avnjuta i sin smartphone, vilket är att föredra mot att vara bunden till en cdläsare/dator.

Det är inte supersvårt att gissa hur bitarna passar ihop, men samtidigt känns det tryggt och man är lite nöjd över att ha gissat delplottar. Stefan Einhorn har ett behagligt språk även om han ibland låter karaktärerna dela läsarens vy lite för mycket. Till exempel har karaktärerna inte alltid det fågelperspektiv över händelserna som läsaren har och kan därför inte dra slutsatsen att det dom skildrar är extraordinärt, men det är en liten detalj i en njutbar roman. Jag läser gärna mer av Stefan Einhorn i framtiden.

Fakta
Språk: Svenska
Ljudbok, ~6 h (uppläsare Torsten Wahlund)
Pris: 169 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Vid andra världskrigets slut kommer den unga kvinnan Hanna till Sverige med de vita bussarna. Hon har överlevt koncentrationslägrets fasor men förlorat allt. I Stockholm får hon anställning som barnflicka hos en familj med en liten son. Det hon har varit med om bevarar hon inom sig, men efterhand avslöjas hennes hemligheter och livet tar en oväntad vänding för alla inblandade. 

Änglarnas svar är en sinnrikt konstruerad roman som rör sig mellan det ockuperade Polen, Israel och Sverige. I varsin monolog berättar romanens sju personer sin del av historien, och inte förrän den sista pusselbiten är lagd framträder hela bilden av det ofattbara som skedde i det judiska gettot och vilka följder det fått för en svensk familj. En stark skildring av människans förmåga att göra såväl gott som ont och av hennes längtan efter försoning mitt i det allra mörkaste.

 

 

En serieroman om Gaza?! Visserligen har serier behandlat en rad olika ämnen genom åren och serier har länge varit ett medium som tryck gränserna framåt för vad de kan berätta, men ett journalistiskt reportage i serierutor?! Kan det funka? Och tjock är den rackaren också, nästan 400 sidor. Ja, ok då. Här kommer en recension om en läsning som började skeptiskt och slutade med…

När jag gick i skolan så handlade historialektionerna mest om årtal och kungar. Finns det en enda svensk, född på 70-talet, som inte vet var och när Gustaf II Adolf stupade? Men vad mina lärare glömde var att berätta HUR man levde. HUR såg soldaterna i Gustafs arme ut, hur levde de och hur såg de städer med dess befolkningar ut när det nordiska lejonet kom och brände allt. Det vill jag veta. Jag vill veta HUR det var mer än NÄR det var. Men samma sjukdom drabbar även nutida historieböcker. En väldig massa pilar, statistik, årtal, kungar och kartor men oftast väldigt lite om människan i mängden, den lille som var där men som så ofta försvinner i historian. Som tur är finns det exemplariska undantag där, bland annat, Peter Englund är en stor stolt fyr i ett Herman Lindqvist-mörker av ointressanta kungar och prinsessor och utvecklingen går åt rätt håll.

Men HALLÅÅÅÅ tänker du, varför allt detta snack om dina gamla mögliga historielektioner?

Jo vänta nu…  Joe Sacco har nämligen gjort en serieroman som med stora steg kliver över den här problematiken.  I hans bok så är det den lilla människan och det dagliga livet som lyfts fram. Ramen för boken är massakern i staden Rafah då israelisk militär skjuter och klubbar ihjäl 386 civila. Detta vill vår författare veta mer om och åker 2002 till Gazaremsan för att forska i saken, och där börjar boken. I sin jakt på ögonvittnen, intervjuer och hembesök så tonar sakta men säkert bilden av det dagliga livet fram för de bofasta i staden Rafah.  De skitiga gatorna, rädslan för bepansrade bulldozers som när som helst kan komma och riva palestinska hus, trångboddheten, fattigdomen, hatet och den eviga rädslan och förödmjukelsen. Detta backas upp av korta inslag av årtal, kartor och bakgrundshistorien för Gazaremsan. Men här blir den formella statistiken något som lyfter upp historian om den lilla människan på Gazaremsan och inte tvärtom. Till detta kommer då själva massakern som redovisas i flera olika versioner och nyanser då Sacco gestaltar den om och om igen beroende på vem som är källan.  Och jag har aldrig varit med om att en tecknad serie tagit andan ur mig på ett sätt som den här boken gör. Det finns flera kapitel som fullständigt kör över mig, där de tecknade figurerna kommer till liv och särskilt delarna om själva massakern är helt igenom vidriga. Det är drabbande, snyggt ritat och tänkvärt.

 

Och även om mina sympatier definitivt hamnar hos invånarna i Rafah så blir aldrig boken svart/vit i sitt känsloregister. Det finns goda israeler och det finns araber som bidragit till blodsutgjutelsen och gjort fruktansvärda saker. Där finns andra stater i periferin som drar i de osynliga trådarna, där Västeuropa och USA får en hel del skit samtidigt som det är just en amerikansk överstelöjtnant som reagerar på israels övergrepp, och så vidare. Dessa gråzoner av mänsklighet, ondska och godhet gör boken så väldigt mänsklig, nyanserad och därigenom så väldigt, väldigt bra.

En annan bidragande orsak till bokens storhet är just Joe Saccos förhållande till sina källor. Den andra och tredje November 1956 så skjuter israelerna en stor mängd människor i staden/flyktinglägret Khan Younis, vilket är de första 100 sidorna i boken. De avrättar folk när de kliver ut genom sina dörrar, de avrättar barn, de ställer upp en rad av män vid en mur och skjuter om och om igen. En som lyckas överleva detta hör hur soldaterna laddar om fyra gånger för att fortsätta skjuta in i högen av redan liggande och blödande människor. Så, när jag är som mest uppjagad och förbannad i lässoffan, så kommer kapitlet ”Minnet och den essentiella sanningen” där Joe Sacco plötsligt ifrågasätter allt det han precis har berättat för mig. Eller som han skriver ”Tillåt mig sparka på det fundament vår berättelse vilar på” och sedan börjar han jämföra berättelser som skiljer sig åt, nysta i händelseförlopp, kolla upp israeliska rapporter och sätta in frågetecken i den berättelse han nyss berättat och som jag på alla sätt köpte rakt av. Allt detta gör han i serierutor, på ett extremt snyggt sätt, och därefter blir källhänvisningar en del av boken, av berättelsen. Något att ta hänsyn till och ha med i bakhuvudet när jag läser vidare.  Så otroligt bra gjort, särskilt i det mediala samhälle vi har idag där källhänvisning och ifrågasättande så ofta hamnar i skymundan eller i värsta fall totalt ignoreras i den allt snabbare nyhetsrapporteringen.

”Gaza, Fotnoter till ett krig” är inte bara en av de bästa serier jag läst. Det är även en av de bästa historieböcker jag läst och den borde ingå i våra skolors undervisningsmaterial. För den skulle kunna användas både som en historisk roman, som en grund till hur man handskas med källhänvisning, till hur man helt enkelt ritar bra serier.

Köp den, läs den!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
385 sidor, Häftad
Pris: 179 SEK Adlibris 186 SEK Bokus
Förlag: Ordfront

Beskrivning/synopsis: I Rafah, en stad på Gazaremsans sydspets, har hela kvarter jämnats med marken av bulldozers och horder av arbetslösa driver omkring på de skräpiga gatorna. Rafah är, och har alltid varit, en brännpunkt i världens mest förbittrade konflikt.

I november 1956 dödades här och i grannstaden Khan Younis 386 civila av israelisk militär, i vad som fortfarande är historiens värsta massaker på palestinsk jord. Journalisten och serietecknaren Joe Sacco stöter på den idag helt bortglömda händelsen i en fotnot till en FN-rapport, och blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt hände de där höstdagarna under Suezkrisen. Han reser till Rafah för att intervjua de överlevande – pensionerade israeliska soldater, de mördades änkor och skolbarn som nu är i övre medelåldern minns de fruktansvärda händelserna och hjälper oss att nästan, nästan nå fram till tragedins själva essens.

Gaza fotnoter till ett krig är ett storverk, både som journalistik och som tecknad serie. Joe Sacco skildrar vardagen i det moderna Gaza och områdets mörka historia med vrede och eftertanke, och läsaren ges nya möjligheter att förstå den halvsekellånga konflikten.

Joe Sacco, född på Malta 1960, startade trenden med journalistik i serieform med böckerna Palestine, som belönades med American Book Award, och Eisnerprisbelönade Safe Area Gorazde. Saccos böcker har översatts till 15 språk och hans serie-reportage publiceras i bland annat Time, The Guardian och New York Times Magazine.

 

Samtidigt som jag sitter och skriver det här så intervjuas Petter och fotografen Camilla Cherry i SVT:s morgonsoffa. De har tydligen gjort en coffe table bok, storlek dasslock, om svensk Hip-Hop:s begynnelse.  Det nya svarta för musikbranschen,  och dess hantlangare, verkar nuförtiden vara böcker, om något som varit och hur det blev. För några år sedan kom “The Dirt”, vilken handlade om seriefigurerna i Mötley Crüe och deras vilda leverne, succén var ett faktum, och sen bar det av. Allt från Lemmy till Freddie Wadling har skrivit, eller varit objekt för bokutgivningar. Ibland får jag en känsla av att dagens musikindustri ägnar sig mer åt ett frenetiskt nostalgimasturberande än attityd, vilja och framåtanda. Och här kommer då ännu en bok om en musikalisk dåtid, Blod Eld Död. Ska man läsa den eller ställa den i bokhyllan jämte Ozzys självbiografi?

Men mina tankar och invändningar kommer snart på skam. För detta är en av de bästa reportageböcker jag läst. Och särskilt inom ämnet ungdomskultur och musik så är den exemplariskt bra. Blod Eld Död handlar om Dödsmetallens födelse i norden och hur denna lilla scen sedan krossade allt internationellt motstånd med sitt aggressiva nyskapande sound, för att sedan transformerades till Black metal med Satan som närmaste bundsförvant.  Och det är en rejäl åktur författarna bjuder upp till där jag som läsare drivs mellan, till exempel, Iron Maiden-älskande bröder, inställningar på distboxar, kontrakt, självmord, pengar, ruttnande grishuvuden och vad som är en äkta metallskalle i förhållande till en poser. Och det är det objektivt breda grepp om ämnet som gör boken så bra. Istället för att göra en ”Dirt” där allt knarkande och knullande sattes i ett navelskådande glimten i ögat sammanhang så tar Ika och Jon sitt uppdrag på blodigt allvar. För även om det märks att de älskar musiken och är genuint intresserade så behåller de en distans och en vilja att ta in alla nyanser av ämnet. De blandar en ”jord under naglarna” attityd med ambition, sökande och en vilja att förstå, vilket bildar en utmärkt helhet. För boken hade så enkelt kunnat handla om hur kul och tufft allt är, hur bakfull man kan vara och hur många marshallstärkare Entombed kan stapla ovanpå varandra. Vilket jag också vill veta givetvis, jag är en stor anhängare av rockmyten, men när författarna tar upp och breddar det sataniska gitarrbankandet med Dark Funerals kontrakts- och pengabråk, när Demonia pratar om den nedsättande attityd som finns mot kvinnor inom genren, nynazismen som en del band flörtar med och så vidare, så blir boken mer än en bok om en brutal undergroundkultur. Och när professor Jan Beskow är med i kapitlet ”En lektion i självmord” och pratar om hur och varför folk skadar sig själva så är boken väldigt långt från rockklyschornas värld.

 

”Vi tänkte ganska länge göra en rent historisk bok som rörde svensk metal. Men på spelningen med Shining delade de ut rakblad. Sångaren skar sig och publiken skar sig. I konvolutet till en av skivorna som de sålde stod det en enda sak: ”du är värdelös och jag vill att du dör”, 22 gånger i rad. Vi tänkte bara att ”vad i helvete?” säger Ika Johannesson.”

Citatet är från DN och författaren Ika har helt rätt. Det är en massa om helvetet i den här boken. Och då menar jag inte bara bandet Shining som predikar självmord och skär upp sig på scen utan även en bunt andra band. Jon Nödtveidt var sångare i bandet Dissection, satt inne för medhjälp till mord, kom ut och startade upp bandet igen för att slutligen skjuta sig i huvudet. Eller Per Ohlin som började sjunga i Norska Mayhem, sköt sig med ett hagelgevär, för att sedan bli plåtad av sin bandkollega Øystein Aarseth, även kallad Euronymous, som sedan skickade skallbitar och foton till andra band och polare. Han i sin tur blev mördad av Varg Vikernes, mannen bakom bandet Burzum, som blev dömd  och fick 21 års fängelse. Alla troende satanister som definitivt inte hade den röde bockfoten som en image eller maskot utan verkligen eftersträvade ondska och kaos. Ibland känns det som om jag läser ett kriminalreportage istället för en bok om en specifik musikkultur och jag förundras över hur hårt många av de här människorna verkligen tror på, och lever med, satanismen.

Men samtidigt som mycket handlar om ondska och ruttet grisblod så kliver det också fram en scen där utövarna och deras fans är extremt dedicerade till musiken och där det ofta finns en stark sammanhållning och en vilja att göra något. Dödsmetallen växte fram genom något som snarast kan liknas med en punkig gör det själv attityd och de flesta banden i boken jobbar hårt även med det visuella och allt annat som ramar in musiken. Musiken blir en livsstil som man lever dygnet runt, oavbrutet, och kanske är det därför som Sweden Rock, Big Four, Metaltown, och så vidare drar sådan masspublik varje år. Metal har gått varvet runt och blivit ett förhållningssätt till livet och inte bara… musik.

Detta är en stark, drabbande, beroendeframkallande och väldigt bra bok. Jag som läsare får en helhetsbild, en modern bio 3D-insikt i en värld som oftast ligger under den populärkulturella radarn och även om det finns ett antal stycken i boken som ruskar om mig så är den på andra ställen även otroligt rolig, inspirerande och underhållande.

Till detta ska läggas att jag inte lyssnar på Death- eller Black metal utan är en 40-årig poser som oftast inte blir hårdare än Motörhead, Pantera, Slipknot, NIN och Einsturzende Neubauten. Och när huvudrollsinnehavarna i boken i början av nittiotalet drev Heavy in i Death så gick jag omkring i någon sorts synth/svartrocksutstyrsel och lyssnade på industri. Så detta har aldrig varit min musik men ändå så finner jag den här boken så otroligt bra.

Så läs Blod Eld Död, och läs den oavsett om du gillar metall eller inte, den kommer bredda din världsbild.

 

Läs mer på Blod Eld Döds egna Blogg

Läs hela artikeln i DN: Om att flytta gränser

Fakta
Språk: Svenska
364 sidor, Danskt band
Pris: 183 SEK Adlibris
Förlag: Alfabeta

Beskrivning/synopsis: Under det tidiga nittiotalet revolutionerade svensk death metal den internationella metalscenen. Plötsligt låg Sverige i frontlinjen för en ny musikrörelse som gav eko över hela världen, med band som Entombed, Dismember och At The Gates i förgrunden. Med utvecklingen av black metal blev musiken ännu extremare. Black metal-banden lät råare och mörkare, och sa sig dyrka döden. Snart brann kyrkor både i Norge och Sverige, och det dröjde inte länge innan de sataniska inslagen blev mer än tomt effektsökeri. Men hur startade allt? Varför har Sverige blivit ett tongivande land för en så aggressiv musik? Och vilka är egentligen de personer, grupper och fenomen som fört scenen framåt?

Blod Eld Död – En svensk metalhistoria skildrar hårdrockens utveckling från de massiva förstärkarstaplarnas sjuttiotal, via kyrkbränningarnas nittiotal, fram till de extrema och paradoxala strömningar som finns inom genren idag. Här finns intervjuer med Entombed, Nifelheim och Dissection, samt reportage om Bathory, Pelle ”Dead” Ohlin och black metal-scenens nuvarande härförare Watain. Det är en historia om maskätna bandloggor, död och satanism, men också om hängivenhet, sammanhållning och en evig kärlek till musiken.

Ika Johannesson är journalist. Hon har arbetat på Sveriges Radio, DN, tidskrifterna SEX och Filter. Hon är nu redaktör för Kobra på SVT.

Jon Jefferson Klingberg är gitarrist i Docenterna, journalist och författare. Han debuterade år 2008 med romanen Jag tror vi behöver prata faktiskt.

 

 

Filmerna som är grunden till intervjuerna i ÄKTA SKRÄCK förefaller vara en stinkande sörja av det värsta mänskligheten kan uppbringa. Mot den fonden står folket bakom filmerna i stark kontrast med sin intelligens, klarsynthet och sitt förnuft. Det handlar alltså om gränsöverskridande film, inte om massmördarporr.

Äkta skräck - Magnus Blomdahl

ÄKTA SKRÄCK av Magnus Blomdahl är en intervjubok för den inbitne skräckcineasten. Om du spontant tänker på CANNIBAL HOLOCAUST eller MOTORSÅGSMASSAKERN när du hör uttrycket gränsöverskridande skräckfilm är det dags för en uppdatering. Det har nämligen hänt mycket inom skräckgenren de senaste åren och ÄKTA SKRÄCK är rätt publikation att uppdatera sig med.

Till en början står inga engelska låneord att finna, Magnus Blomdahl säger till exempel huggfilm inte slasher, vilket får mig lite ur balans. Är detta rätt? Men mot slutet smyger det sig in ett litet ”snail-mail” och vissa genrar har fått behålla sina orginalnamn som vomit gore. Vad hade den kallats på svenska? Spyslabb eller kräk & blod?

Magnus Blomdahl är en inbiten skräckfilmsbrukare och blev av med ”oskulden” så tidigt som i 13-årsåldern. Det märks att kan vet vad han pratar om och kan se igenom tunt effektsökeri, i ÄKTA SKRÄCK har han fokuserat på filmerna som berör på djupet. Trots sin gedigna erfarenhet i ämnet låter Blomdahl några experter komma till tals under Snuff-delen där man får tycka till om varför man tittar på skräckfilm. Man verkar vara enig om att det handlar om att titta där man inte vill titta, testa och utmana sig själv på flera plan. I efterordet återges ett tänkvärt citat av regissören J.T. Petty: ”Terror är att identifiera sig med offret. Om man istället identifierar sig med förövaren blir det komedi. Skräckfilmsbetraktaren bör alltså vara masochistiskt lagd”.

Blomdahls tilltal är direkt och avslappnat tillgängligt. Inga onödiga utsvävningar görs, han håller sig till saken och en artikel/intervju kan vara så kort som 2-3 sidor, vilket är bra. Jag får ibland känslan av att läsa artiklar i ett magasin, varför den lämpar sig att läsa lite då och då. Hade det inte varit för omslaget hade ÄKTA SKRÄCK fungerat som Coffee table-bok. Det är inte bara omslaget som kan sticka i oinvigdas ögon, hela boken är rikligt försedd med bilder, grafiska bilder som blodsprutande penisar, slafsiga orgier, spyor och annat. ÄKTA SKRÄCK är alltså inte en bok man kan läsa var som helst.

Trailer till filmen THE BUNNY GAME som berörs i boken

En kul detalj är att Charlie Sheen anmält Guinea Pig-rullen FLOWER OF FLESH AND BLOOD till MPAA i tron om att det han såg var en äkta snuff-film. Det är kanske det minst tokiga han har gjort, även om det var så tidigt som 1991.

Magnus Blomdahl

Magnus Blomdahl - Foto: Vertigo förlag

På den negativa sidan kan nämnas att det är ganska spoilertätt, men samtidigt kan man inte prata fritt om filmernas viktiga delar om dessa ska hemlighållas, det är en avvägningsfråga. Som läsare får man en unik inblick i hur folket bakom filmerna tänker och resonerar kring sina verk. De allra flesta regissörer och skådespelare som får komma till tals i ÄKTA SKRÄCK förefaller intelligenta, klarsynta och förnuftiga. Man vill säga något, beröra, tänja på gränser. Ofta vill man tänja lika mycket på sina egna gränser som publikens. På flera ställen i boken vittnar man om hur påfrestande det varit att spela in obehagliga scener. Dessutom berättar var och varannan filmskapare om dödshot och misshandel, vilket blir ironiskt när man inser att en del människor protesterar mot våld med just våld. Men när man läser om Mariano Peralta som blir misshandlad i biosalongen medan en pöbel står och hejar på är det inte längre ironiskt, då är det bara hemskt och obehagligt.

Jag tror inte det är en bok för de som försöker närmar sig genren gränsöverskridande skräckfilm, man bör ha sett tyngre filmer. Men har du några sådana under bältet så är det bara att köpa och läsa ÄKTA SKRÄCK.

Några filmer att se i samband med ÄKTA SKRÄCK:

  • Nekromantik
  • Schramm
  • Der Todesking
  • Aftermath
  • Kissed
  • Subconscous cruelty
  • Nutbag
  • Murder-set-pieces
  • Pig
  • The Human Centripede
  • Devils chair
  • Slaughtered vomit dolls
  • The living and the dead
  • Wound
  • August Underground
  • Amatuer porn star killer
  • S & Man
  • A serbian film
  • Snuff 102

Fakta
Språk: Svenska
ca 200 sidor, danskt band
Pris: 156 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Den här boken handlar om skräckfilm. Skräckfilm på riktigt. Filmer som blöder, skrämmer och som passerar gränsen för vad man trodde var tillåtet. Här hittar du ett antal unika intervjuer med de bästa och mest intressanta skaparna av extrem film idag. Den är tillägnad dem utan stora bolag i ryggen, eldsjälarna, de som jobbat extra som pizzaförsäljare, lånat pengar av sina föräldrar och blivit misshandlade på grund av sina filmer. Intervjuerna har kretsat kring svarta hål, helvetiska inspel­ningar, finansiella problem, dödshot, psykisk terror, sexuell manipulation, emetofiliska excesser, autentisk brännmärkning, incest, grovt fysiskt våld, pedofili, nekro­fili, ångest, moral och förstörelsen av destruktiva alter egon. De här berättelserna liknar inga andra. äkta skräck skildrar den nya vågen av extrem film. Boken är rikligt illustrerad med foton från filmerna, på huvudpersonerna och bakom scenerna, i färg och svartvitt. VARNING: många av bilderna kan vara starkt upprörande för känsliga personer. 

 

UR Samtiden sänder live från årets bokmässa här på Bokfetischist. Sändningarna börjar torsdag 22/9 kl 09:30.

Sändningsschema

Visas inte klippet korrekt? Titta på urplay.se/bokmassan

 

Under Bokmässan 2011 kommer Utbildningsradion Samtiden att sända live här från Bokfetischist. Under fredag, lördag och söndag blir det såväl Jonathan Franzen, Herta Müller, Mario Vargas Llosa, Annika Östberg, Knausgård och massa mer.

Här är sändningsschemat (med reservation för förändringar):

TORSDAG:

  • Tor 09.30-09.45: Handen och hjärnan - Göran Lundberg, professor i handkirurgi, Lunds universitet.
  • Tor 09.50-10.05: Sociala relationer på jobbet - Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap, Gbg universitet.
  • Tor 10.15-10.30: Konst kan ge bättre chefer - Töres Theorell, prof.emeritus i psykologi, Stressinstitutet i Sthlm.
  • Tor 10.40-10.55: Gammal är äldst? - professor Joakim Palme  och Hanaholmens Gunvor Kronman samtalar under ledning av  Kai Jaskari.
  • Tor 11.05-11.20: Skogens läkande kraft - Ann Dolling, forskare och universitetslektor, SLU.
  • Tor 11.30-11.45: Från fabler till manga - med Ann Borglind,lektor och Anna Nordenstam, docent i litteraturvetenskap.
  • Tor 11.50-12.00: Barnen & böckerna - Joacim Hansson, professor, Angela Zetterlund, fil. dr och Sara Ahlryd, fil. mag, samtliga vid Avd. för biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för kulturvetenskaper, Linnéuniversitetet.
  • Tor 13.00-13.15: Nya arkeologiska berättelser - med Jonathan Lindström, arkeolog och Maja Hagerman, historiker och vetenskapsjournalist.
  • Tor 13.25-13.40: Korruption som samhällsproblem - Bo Rothstein, professor.
  • Tor 14.15-14.30: Vad är en bok? - Rasmus Fleischer, doktorand och Pelle Snickars, forskningschef.
  • Tor 14.40-14.55: Klassrummens många språk - Bengt Linnér, professor em svenska, Malmö högskola och Katarina Lundin docent i svenska från Malmö högskola.
  • Tor 15.05-15.35: Antiplugg-killar och rosa pedagogik - med pedagogikforskarna Mia Heikkilä, Kajsa Ohrlander, Ann-Sofie Holm och Anne-Sofie Kalat.
  • Tor 15.45-16.00: Självkänsla-myter och forskningsresultat - Magnus Lindwall, docent i psykologi, Götborgs universitet.
  • Tor 16.35-16.50: Kan vi plugga oss ur klimatkrisen? – Bengt Kasemo, professor i tillämpad fysik.
  • Tor 17.00-17.15: Arktis i det nordiska rummet - Sverker Sörlin, professor och Dan Avango, forskare teknikhistoria KTH.
  • Tor 17.25-17.40: Var med och bestäm över kulturen - projektledare Molly Ränge och journalisten Martin Aagard samtalar. Moderator: Lars Wärngård.

FREDAG:

  • Fre 10.00-10.45: Från fantasi till fantasy - Sara Bergmark Elfgren, Jo Salmson och Martin Widmark, författare, i samtal med Lotta Olsson, journalist.
  • Fre 11.00-11.45: Rasister på frammarsch - Om högerrörelser i Tyskland och Sverige. Med Lisa Bjurwald, journalist och författare, Thomas Steinfeld, författare. Moderator Carl Tham, ABF.
  • Fre 12.00-12.45: Boken som murbräcka - KG Hammar, Ulf Stark och Anna Höglund. Moderator: Agneta Edwards, litteraturpedagog och -kritiker.
  • Fre 14.00-14.45: Kolonialismens rätta ansikte - Nobelpristagaren Vargas Llosa om sin roman Keltens dröm Mario Vargas Llosa och Ola Larsmo, ordf Svenska PEN.
  • Fre 15.00-15.45: Yes we can? - Obama som president med Sören Sommelius, journalist och Tariq Ali, författare.
  • Fre 16.00-16.45: Lika verklig som livet - Jonathan Franzen, författare, i samtal med Stefan Eklund, chefred Borås tidning.
  • Fre 17.00-17.45: Nina Hagens bekännelser - Nina Hagen, rocksångerska, moderator Gabriel Byström, kulturchef Göteborgs-Posten.

LÖRDAG:

  • Lör 10.00-10.45: Mellan ytspaning och djupdykning - med Kattis Ahlström och Tomas Sjödin, författare och pastor. Moderator: Magnus Sundell, journalist.
  • Lör 11.00-11.45: Så blir du författare - Camilla Läckberg, civilekonom och deckardrottning i samtal med litteraturvetaren Amanda Hellberg. Moderator Maria Neij, litteraturkritiker.
  • Lör 12.00-12.45: Ögonblick som förändrar livet - Annika Östberg och Tom Alandh samtalar.
  • Lör 14.00-14.45: Är kulturlivet bara ett spel? Nobelpristagaren Vargas Llosa om kulturens plats i dagens samhälle. Mario Vargas Llosa samtalar med Inger Enkvist, professor i spansk litteratur. Samtalsledare Joan Álvarez Valencia, Instituto Cervantes.
  • Lör 15.00-15.45: Kampen går vidare - Karl Ove Knausgård, forfattare,  i samtal med Aris Fioretos, författare.
  • Lör 16.00-16.45: Ett annat hemma - Carolina Lindberg, handledare o utbildare autismspektrum, Monica Westerberg, handledare familjehemsenhet, Kikki Danielsson, artist. Moderator Anna Kakuli, journalist.

SÖNDAG:

  • Sön 11.00-11.45: The Times They Are a-Changin’ - Håkan Lahger och Plura från Eldkvarn, radiojournalisten Mia Gerdin och Maja Gödicke, artist. Johan Lindqvist, musikjournalist, är moderator.
  • Sön 12.00-12.45: Minnet överger inte sanningen - Herta Müller, Nobelpristagare samtalar med akademiledamoten Anders Olsson.
  • Sön 14.00-14.45: Jag lever för dom ögonblicken - Rikard Wolff i samtal med Andreas Ekström, journalist.
  • Sön 15.00-15.45: Två svenska världsregissörer - Troell och Widerberg - Kurt Mälarstedt och Mårten Blomqvist, författare. Moderator Camilla Larsson, journalist och filmkritiker.

 

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha