En serieroman om Gaza?! Visserligen har serier behandlat en rad olika ämnen genom åren och serier har länge varit ett medium som tryck gränserna framåt för vad de kan berätta, men ett journalistiskt reportage i serierutor?! Kan det funka? Och tjock är den rackaren också, nästan 400 sidor. Ja, ok då. Här kommer en recension om en läsning som började skeptiskt och slutade med…

När jag gick i skolan så handlade historialektionerna mest om årtal och kungar. Finns det en enda svensk, född på 70-talet, som inte vet var och när Gustaf II Adolf stupade? Men vad mina lärare glömde var att berätta HUR man levde. HUR såg soldaterna i Gustafs arme ut, hur levde de och hur såg de städer med dess befolkningar ut när det nordiska lejonet kom och brände allt. Det vill jag veta. Jag vill veta HUR det var mer än NÄR det var. Men samma sjukdom drabbar även nutida historieböcker. En väldig massa pilar, statistik, årtal, kungar och kartor men oftast väldigt lite om människan i mängden, den lille som var där men som så ofta försvinner i historian. Som tur är finns det exemplariska undantag där, bland annat, Peter Englund är en stor stolt fyr i ett Herman Lindqvist-mörker av ointressanta kungar och prinsessor och utvecklingen går åt rätt håll.

Men HALLÅÅÅÅ tänker du, varför allt detta snack om dina gamla mögliga historielektioner?

Jo vänta nu…  Joe Sacco har nämligen gjort en serieroman som med stora steg kliver över den här problematiken.  I hans bok så är det den lilla människan och det dagliga livet som lyfts fram. Ramen för boken är massakern i staden Rafah då israelisk militär skjuter och klubbar ihjäl 386 civila. Detta vill vår författare veta mer om och åker 2002 till Gazaremsan för att forska i saken, och där börjar boken. I sin jakt på ögonvittnen, intervjuer och hembesök så tonar sakta men säkert bilden av det dagliga livet fram för de bofasta i staden Rafah.  De skitiga gatorna, rädslan för bepansrade bulldozers som när som helst kan komma och riva palestinska hus, trångboddheten, fattigdomen, hatet och den eviga rädslan och förödmjukelsen. Detta backas upp av korta inslag av årtal, kartor och bakgrundshistorien för Gazaremsan. Men här blir den formella statistiken något som lyfter upp historian om den lilla människan på Gazaremsan och inte tvärtom. Till detta kommer då själva massakern som redovisas i flera olika versioner och nyanser då Sacco gestaltar den om och om igen beroende på vem som är källan.  Och jag har aldrig varit med om att en tecknad serie tagit andan ur mig på ett sätt som den här boken gör. Det finns flera kapitel som fullständigt kör över mig, där de tecknade figurerna kommer till liv och särskilt delarna om själva massakern är helt igenom vidriga. Det är drabbande, snyggt ritat och tänkvärt.

 

Och även om mina sympatier definitivt hamnar hos invånarna i Rafah så blir aldrig boken svart/vit i sitt känsloregister. Det finns goda israeler och det finns araber som bidragit till blodsutgjutelsen och gjort fruktansvärda saker. Där finns andra stater i periferin som drar i de osynliga trådarna, där Västeuropa och USA får en hel del skit samtidigt som det är just en amerikansk överstelöjtnant som reagerar på israels övergrepp, och så vidare. Dessa gråzoner av mänsklighet, ondska och godhet gör boken så väldigt mänsklig, nyanserad och därigenom så väldigt, väldigt bra.

En annan bidragande orsak till bokens storhet är just Joe Saccos förhållande till sina källor. Den andra och tredje November 1956 så skjuter israelerna en stor mängd människor i staden/flyktinglägret Khan Younis, vilket är de första 100 sidorna i boken. De avrättar folk när de kliver ut genom sina dörrar, de avrättar barn, de ställer upp en rad av män vid en mur och skjuter om och om igen. En som lyckas överleva detta hör hur soldaterna laddar om fyra gånger för att fortsätta skjuta in i högen av redan liggande och blödande människor. Så, när jag är som mest uppjagad och förbannad i lässoffan, så kommer kapitlet ”Minnet och den essentiella sanningen” där Joe Sacco plötsligt ifrågasätter allt det han precis har berättat för mig. Eller som han skriver ”Tillåt mig sparka på det fundament vår berättelse vilar på” och sedan börjar han jämföra berättelser som skiljer sig åt, nysta i händelseförlopp, kolla upp israeliska rapporter och sätta in frågetecken i den berättelse han nyss berättat och som jag på alla sätt köpte rakt av. Allt detta gör han i serierutor, på ett extremt snyggt sätt, och därefter blir källhänvisningar en del av boken, av berättelsen. Något att ta hänsyn till och ha med i bakhuvudet när jag läser vidare.  Så otroligt bra gjort, särskilt i det mediala samhälle vi har idag där källhänvisning och ifrågasättande så ofta hamnar i skymundan eller i värsta fall totalt ignoreras i den allt snabbare nyhetsrapporteringen.

”Gaza, Fotnoter till ett krig” är inte bara en av de bästa serier jag läst. Det är även en av de bästa historieböcker jag läst och den borde ingå i våra skolors undervisningsmaterial. För den skulle kunna användas både som en historisk roman, som en grund till hur man handskas med källhänvisning, till hur man helt enkelt ritar bra serier.

Köp den, läs den!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: Svenska
385 sidor, Häftad
Pris: 179 SEK Adlibris 186 SEK Bokus
Förlag: Ordfront

Beskrivning/synopsis: I Rafah, en stad på Gazaremsans sydspets, har hela kvarter jämnats med marken av bulldozers och horder av arbetslösa driver omkring på de skräpiga gatorna. Rafah är, och har alltid varit, en brännpunkt i världens mest förbittrade konflikt.

I november 1956 dödades här och i grannstaden Khan Younis 386 civila av israelisk militär, i vad som fortfarande är historiens värsta massaker på palestinsk jord. Journalisten och serietecknaren Joe Sacco stöter på den idag helt bortglömda händelsen i en fotnot till en FN-rapport, och blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt hände de där höstdagarna under Suezkrisen. Han reser till Rafah för att intervjua de överlevande – pensionerade israeliska soldater, de mördades änkor och skolbarn som nu är i övre medelåldern minns de fruktansvärda händelserna och hjälper oss att nästan, nästan nå fram till tragedins själva essens.

Gaza fotnoter till ett krig är ett storverk, både som journalistik och som tecknad serie. Joe Sacco skildrar vardagen i det moderna Gaza och områdets mörka historia med vrede och eftertanke, och läsaren ges nya möjligheter att förstå den halvsekellånga konflikten.

Joe Sacco, född på Malta 1960, startade trenden med journalistik i serieform med böckerna Palestine, som belönades med American Book Award, och Eisnerprisbelönade Safe Area Gorazde. Saccos böcker har översatts till 15 språk och hans serie-reportage publiceras i bland annat Time, The Guardian och New York Times Magazine.

 

Allas vår skräckförfattare John Ajvide Lindqvist ”Lilla stjärna” är hans tredje bok efter ”Låt den rätte komma in”. En bok om utanförskap, borrmaskiner och glädjen av att ha en magnifik sångröst.

Lennart, en halvt misslyckad musiker, hittar en liten flicka i skogen. En liten flicka med absolut gehör och som skriker och sjunger med en fantastisk röst. Han låter henne växa upp i sin källare, gömd från nyfikna ögon och den stora onda världen.  De enda som vet något är Lennarts fru och deras kriminella vuxna son Jerry som spenderar dagarna med att spela gitarr medan Theres, vilket blir det namn hon får, sjunger. Men något är fel med flickan, allvarligt fel, och hon gillar att leka med verktygen som finns i källaren, särskilt borrmaskinen

Samtidigt i en annan stad i vårt avlånga land växer en annan flicka upp under mer normala förhållanden. Theresa är namnet och hon har en vilja av stål. Har hon bestämt sig så är det så och ensamheten är något hon odlar medan hon under uppväxten sitter och trär plastpärlor till halsband. Den enda vän hon egentligen har är killen i huset bredvid, men även dom kommer ifrån varandra och till slut känns även familjen som en belastning. Som om de kväver henne bara genom att de finns i samma hus som hon. Frustrationen och det inneboende skriket släpper hon lös på flugorna i köksfönstret med hjälp av sin mammas hårsprej och en ask tändstickor.

 Det är en stark inledning i Lindqvists Lilla Stjärna. De första 200 sidorna är magiska. Jag bläddrar och läser som en galning, stämningen och flickornas utanförskap sitter som nålar under mina naglar och när Sarah börjar leta efter kärleken i sin familj med hjälp av sin älskade borrmaskin så vet jag inte hur jag ska agera. Jag slits mellan äckelkänslor för det hon gjort och empati för det hon säger. Det är snyggt berättat, oväntat och oförutsägbart. Och det bästa av allt, jag köper det rakt av. Detta känns som en historia som skulle kunna ske, och vara ett faktum, i Landet Lagom där vi alla bor. Svensk skräck som isar ner våra villor och hyreskaserner. Precis som i ”Låt den rätte komma in” så gör John Ajvide Lindqvist ett bra jobb med att få mig att köpa en otrolig historia som något fullt möjligt.

 Men sen tar det stopp. Och det genom att två stora problem glider in i boken. För det första så slutar den plötsligt vara trovärdig. Illusionen av verklighet bryts och plötsligt läser jag en vanlig thriller, en bok som är en bok som är en vanlig bok. Till exempel så har jag väldigt svårt att tro att en tonåring utan identitet och med ett svårt socialt handikappad skulle kunna ta sig igenom uttagningarna, och komma med i, tv-programmet Idol. Och om TV4 inte skulle reagera så har vi all annan media. Skulle aftonbladet verkligen inte skriva om alla deltagarna i en av Sveriges största tävlingar? Jag tror inte det och plötsligt så tror jag inte på historian som utspelar sig i Lilla stjärna. Och det slutar inte där, för i ungefär samma veva rullar klichéerna in i bilden, och därigenom blir boken förutsägbar. För att ta ännu ett litet hiskeligt exempel. Givetvis blir en manager med namnet Max Hansen intresserad av den lilla spröda tjejen med den fantastiska rösten. Och givetvis är han en manager på dekis, som har haft sina storhetsdagar och nu, givetvis, lever för att lura unga tjejer i säng genom att lova dem guld och gröna skogar och, givetvis, har han en liten kuk och potensproblem. Är det någon som läser detta som inte tror att han kommer att drabbas av ond bråd död? Hur kunde detta ske? Hur kunde en fantastisk bok bli en förutsägbar kliché. För efter Idol och den perversa managern så staplas det triviala i högar och boken sladdar fram mot den slutgiltiga dikeskörningen.

 Det var det vanliga tråkiga gråa Sverige med dessa ungdomars liv som gjorde första halvan så bra, så krypande. Men sedan känns det som om John Ajvide Lindqvist plötsligt börjat tvivla på sin egen historia och bestämt sig för att använda både steroider och botox för att pumpa liv i liket när det inte fanns något lika att pumpa liv i. Bara en utsökt liten ruskig historia om två flickor och deras vansinne och utanförskap som mådde alldeles utmärkt.

 Varför John, varför?

 PS: Detta är ännu ett kvitto på att Idol är ett ont fenomen som skövlar och bränner allt i sin väg. Efter att ha förnedrat halva Sveriges ungdomskvot så kom nu turen till litteraturen. Skäms TV4, skäms! Ni är onda!     

 

Fakta
Språk: Svenska
Pris: Inbunden  184:-
Beskrivning/synopsis: Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor. Under en svamputflykt hittar svensktoppsartisten Lennart ett spädbarn nedgrävt i en plastpåse. Han räddar flickan till livet och hennes första skrik gör honom stum. Ur den lilla kroppen stiger en serie perfekt träffade toner. Han tar med flickan hem och gömmer henne i källaren. Hennes obefläckade musikalitet ska ge hans liv mening. Hon är Flickan med den gyllene håret. Vid samma tid föds en annan flicka i en mellansvensk stad. Hennes liv rymmer inte många glädjeämnen. Hon upplever sig själv som grå och alldaglig med få begåvningar och ännu färre vänner. Hon tröstar sig med elaka hyss och trollande på olika nätforum. Hon är Den andra flickan. Så småningom korsas de två flickornas vägar. En brinnande vänskap växer fram, med förödande konsekvenser för alla som kommer i dess närhet. Lilla Stjärna är en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Hur långt är du villig att gå för den du beundrar över allt annat?I Lilla Stjärna för John Ajvide Lindqvist ännu en gång in skräcken i ett vardagligt, samtida Sverige. Unga människor i en värld av bortvända vuxna försvarar sig med vad som finns till hands. Eldrivna verktyg, om så krävs. Det är hans mörkaste bok hittills och både känsliga läsare och älskare av Allsång på Skansen varnas.

 

Bob Hansson har skrivit VIPS SÅ BLEV DET LIV på temat liv. Han utforskar så gott som varje aspekt, nyans och upplevelse av ordet liv. Handlingen rymmer en mängd människor, platser och djur men framför allt hans egna känslor. Denna lilla pärla har hög feelgoodfaktor utan att bli gråtmild och sentimental.

Vips så blev det liv - Bob Hansson

Förordet skrämmer mig en aning.  Är det så här resten av boken ska låta, tänker jag. Det är mer som en dikt läst med en dramatenskolad röst, än förordet till en roman. Inte dramatenskolad på det trevliga sättet utan det dåliga, jobbiga. Lyckligtvis är resten av boken behaglig att lyssna på och Hanssons lena röst gjuter än mer liv i historien. Det slår mig att han är en riktig mysfarbror. Inte alls som den lite gapige poetsidekicken i höstens BABEL som jag log reserverat åt. Nej, i ljudboken VIPS SÅ BLEV DET LIV är Bob Hansson 2011 års Beppe Wolgers och där jag kommer ifrån är det någonting bra.

Det är självutlämnande både direkt och indirekt. Via fiktiva karaktärer som han ömsom tar tillbaka och själv kliver fram och ömsom återuppväcker och kliver tillbaka, beskriver han lekfullt sitt innesta och är indirekt öppenhjärtlig. Det är alltså någon form av autofiktion, en del är tillspetsat annat sant ett tredje hittepå. Jag tänker osökt på Hunter S Thompson där kärnan är sann, men det är inte så noga vem, hur eller var. Ibland spretar det och hoppas mellan tid, karaktärer och platser ganska friskt, men det hålls ihop tematiskt och det funkar.

Han bygger tålmodigt bilden över hur bräcklig vår tillblivelse är, att så mycket som en enda tillfällighet mer eller mindre så hade inte just du funnits till. Det är en vacker bild och rolig, faktiskt. Det är inget litet tema Hansson tar sig an; Vad som är liv. VIPS SÅ BLEV DET LIV spänner över snart alla aspekter av ordet, begreppet och känslan av liv, från den lilla blågrönalgen till mamma kallskänka som förlöser Robert Hansson på Helsingörfärjan. Det är imponerande att han kan skriva så fängslande om gurus och att finna sig själv utan att sälja sig till hippiemyten eller ens tycka om hasch. Än mer imponerande är att jag som är snudd på anti-newage-aktivist och som inte köper det där finna-sig-själv-genom-meditation-dravlet lyssnar andlöst, timme efter timme. Det är mer än många andra svenska författare har lyckats med.

Hansson är både personlig och global, både ömkligt svensk och ledigt världsvan, miljömedveten och självbiografisk i samma mening. VIPS SÅ BLEV DET LIV är en attack på både honom själv och svenskheten han lider av. Det är lekfullt, sorgligt, poetiskt och mångsidigt. Jag njuter i fulla drag och VIPS SÅ BLEV DET LIV får gärna följa med på löparrundan.

Det här är måbralitteratur utan den där motbjudande sentimentala ådran. Bob Hansson är en en mycket bättre författare än jag kunnat ana. Det går inte att värja sig från hans ord som skänker en exakt återgivning av en känsla eller får en att skratta rakt ut med kaffe sprutande ur näsan. Då är det bra att det är en ljudbok, en kaffeprickig pocket läser man förmodligen bara en gång.

Bob Hanssons blogg

DN recenserar Vips så blev det liv

SvD recenserar Vips så blev det liv

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Bob Hansson)
Pris: 89:- Storytel (provlyssna)
Beskrivning/synopsis: På ett plan till Indien sitter en ung och övergiven Bob Hansson med ett slitet pass med några uppätna sidor. Utan visum. Men med en ivrig tro på att allt kommer att lösa sig ändå. Tänk bara så många männi-skor som var tvungna att mötas och kopulera med varandra för att han skulle bli till! Alla dessa spermier och ägg genom tusentals år som har lett fram till just honom. Och i Indien väntar mycket riktigt hans öde. Hon heter Alak och är allt han kunnat önska sig. Ändå tvivlar han det borde finnas något mer, något större?  Bobs resa är inte slut. Den har bara börjat. Han blir både förälskad, fängslad och tvingad till tantriskt sex innan han får åka hem igen. Och i Himalaya möter han till sist en man som kommer att förändra hans liv: gurun BabaBaba. Nästan tjugo år senare sitter Bob i ett litet hus i Småland med fru och barn och tänker tillbaka på sin tid i Indien och sin inre resa, men också på sin familj, på generationerna före honom och den osannolika slumpen att de alla möttes. Samtidigt oroar han sig för sin dotter. Vad kommer att finnas kvar av världen när hon är stor? Kommer hela det mirakel som är livet att gå om intet? Kommer blågrönalgernas hårda arbete vara förgäves? Vips så blev det liv är en roman om de storslagna tillfälligheter som behövs för att ett liv ska bli till och en hyllning till den underbara värld vi lever i, som i svindlande tempo håller på att gå förlorad. Det är en magisk och livsfylld bok av en av Sveriges mest egensinniga författare, som för fyrtio år sedan föddes på en båt och kom i land i en diskkorg.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha