Minecraft - Daniel Goldberg, Linus Larsson

En behaglig skildring av hur fenomenet Minecraft kom till, men även hur lärare världen över har tagit in spelet i klassrummen.

Ståhejet kring spelet Minecraft börjar lägga sig, som lärare märker man det i hur sällan spelet kommer på tal eller hur eleverna allt mer sällan tittar på filmklipp från spelet. Det hindrar inte det faktum att det döljer sig en intressant historia bakom världens mest framgångsrika indiespel.

Som lärare i datavetenskap, med endast en vag uppfattning om minecraftvärlden, hittar jag massor med användbara idéer och uppslag:  Man kan t ex bygga datorer med materialet redstone i Minecraft (även om det är lättare att bygga en riktig dator), på wikin för Minecraftedu kan man läsa hur lärare använder Minecraft för att lära ut grunderna i ellära och programmering. Entreprenörskapet som gjorde spelet möjligt är även det intressant stoff som jag kan använda i min undervisning. Lärare, inte alla men många, borde läsa MINECRAFT både för att kunna möta sina elever på deras villkor och för att där finns mycket användbart stoff.

Minecraft SteveFörfattarna Linus Larsson och Daniel Goldberg kan inte gärna undvika att prata om pengar då Minecraft blev en sån enorm kassasuccé, men de pratar även om att hitta värden i livet efter man blivit ofattbart rik. MINECRAFT handlar mer om Markus Persson än om spelet, bitvis känns det mer som en biografi över honom än om spelet titeln till trots, men man kan inte berätta historien om Minecraft utan att berätta den om Persson, så sammanlänkade är de båda.

Larsson och Goldberg pratar alltid med värme och saklighet och söker inte blåsa upp skandaler eller glorifiera de inblandade. Man blir inte obegriplig med fikonspråk eller dryga med överdrivet förklarande. Kort sagt Goldberg och Larsson har en perfekt röst för att skildra fenomenet Minecraft.


- Trailern till Minecraft

 

Är du lärare och nyfiken på hur du kan använda Minecraft i din undervisning? Kika in på MinecraftEDU.

Det går inte alltid som på räls när man är indiespelmakare. Titta gärna på ypperliga dokumentären INDIE GAME – THE MOVIE på Netflix.

 

Fakta
Språk: Svenska
232 sidor, danskt band/pocket
Priser för pocket: 48 SEK (Bokus), 49 SEK (Adlibris), 54 SEK (Bokia)
Beskrivning/synopsis: För tre år sedan var Stockholmsbon Markus ”Notch” Persson en okänd och uttråkad programmerare. Idag är han en världskändis. Allt tack vare ett märkligt litet hobbyprojekt som blev större än någon kunnat ana. Minecraft, spelet Markus skrev ihop på fritiden, har trollbundit mer än 30 miljoner spelare och gjort Markus till mångmiljonär. Det har också fått flera av vår tids mest framstående teknikprofeter och investerare att spärra upp ögonen. För spelet är inte bara en ytterst lönsam internetfluga, utan också en skapelse som vänder upp och ned på flera vedertagna sanningar om nätkultur, ekonomi och marknadsföring. Markus själv är lika delar nörd och superstjärna. I boken berättar han för första gången historien om sitt liv. Om den gamla skolbänken full med Lego som han har kvar än idag. Om den första datorn som pappa Birger en dag kom hem med till lägenheten i Salem utanför Stockholm. Men också om att växa upp i en familj som präglats av konflikter. Minecraft i sig kan tyckas simpelt för den oinvigde. Mest av allt liknar det en digital version av Lego – klossar staplas ovanpå varandra med allt mer komplicerade konstruktioner som resultat. Ingenting kunde vara mer annorlunda än de bombastiska krigsspel som storföretagen plöjer ned miljarder i. Men Minecraft utövar ändå en sällsam dragningskraft på sina miljontals spelare. Minecraft: Block, pixlar och att göra sig en hacka, är en historia om osannolika framgångar, halsbrytande summor pengar och ett skolexempel på den digitala utvecklingens kraft att skaka om affärsmodeller i grunden. Men det är också en personlig berättelse om skapande, utanförskap och känslan av att inte passa in. Och framförallt om hur en kreativ galning som tillåts vara just det ibland kan uträtta storverk.

 

Denna erotiska roman är både sexistisk och lider svårt av porrfilmsretorik och tråkiga upprepningar.

Jag inser direkt att jag inte ingår i målgruppen, inledningsvis är det svårast att svälja den pubertala flamsigheten där alla är skitsnygga utom berättarjaget Anastasia Steele som beter sig likt en stammande, rodnande, bortkommen flicka som bara kan titta storögt på den store starke mannen. Men snart är det hur de stereotypa könsrollerna hamras in sida upp och sida ned, det som skaver mest. Så gott som allt Anastasia tänker, säger och gör är en reaktion på den rike, dominante och skitsnygge Christian Grey. Inte den bästa förutsättningen för en hälsosam relation.

FEMTIO NYANSER AV HONOM av E L James är en erotisk roman där den oerfarna Anastasia utforskar BDSM tillsammans med den erfarna miljardären Grey. Hon är undergiven och han dominant både i sänghalmen och utanför. Svensken i mig skriker efter folkupplysning och varningstexter över hela boken: Varning! Politiskt inkorrekt innehåll, Nej betyder nej, OBS! Innehåller 1800-talsvärderingar. Men när man är som mest ilsk är det ofta nyttigt att vända blicken inåt.

Varför reagerar jag så här? Om jag nu anser att män och kvinnor är jämlika, varför skulle då inte en ung kvinna kunna välja att domineras av en man? Är mitt inre ramaskri bara ett symptom på att min egen kvinnosyn är i olag? Tycker jag undermedvetet att kvinnor är svaga och måste skyddas från farliga män? Hade jag reagerat lika kraftigt om en ung man dominerats av en kvinna? Förmodligen inte. Hade en erotisk roman som varit politiskt korrekt haft sån laddning, haft samma känsla av förbjuden frukt? Förmodligen inte. Är man automatiskt värderingsmässigt felprogrammerad om man läser FEMTIO NYANSER AV HONOM med behållning? Förmodligen inte.

Om man för en stund kan köpa att det är en erotisk fantasi som målas upp och att den inte behöver spegla verkligheten på något sätt så kommer nästa problem: Nästan allt kretsar kring sexet som är ganska grafiskt och detaljerat. Problemet är att varje sexscen känns som en trist upprepning av den förra. Samma fraser, samma upplevelser upprepas om och om igen. Jag ser få skillnader på FEMTIO NYANSER AV HONOM och vilken genomsnittsporrfilm som helst, varken i värderingar, språkbruk eller existensberättigande.

Även om jag kanske borde ta mig en funderare vad det gäller min kvinnosyn så önskar jag likväl att E L James haft samma försäljningssuccé med en annan huvudrollsinnehavare än ett viljelöst våp.

Fakta
Språk: svenska
560 sidor, danskt band
Pris: 148 SEK (Adlibris), 149 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: När litteraturstudenten Anastasia Steele intervjuar den framgångsrike vd:n Christian Grey blir hon helt tagen - han är ursnygg, men skrämmande. Övertygad om att hon inte kommer att träffa Grey igen gör hon allt för att glömma honom, tills han en dag dyker upp på hennes jobb och bjuder ut henne. Den naiva och oskuldsfulla Ana blir förskräckt när hon inser hur mycket hon vill ha Christian, och när han varnar henne för att komma honom nära blir hon bara mer intresserad. Men Christian Grey är ingen vanlig man - stormrik, passionerad och kontrollerande, med mörka hemligheter som döljs bakom den perfekta ytan. Snart upptäcker Ana mer än hon någonsin kunnat ana om sina egna begär, och allt det Grey gömmer för omvärlden … E L James trilogi slog ner som en bomb när den publicerades. Efter bara sex veckor i bokhandeln hade 10 miljoner böcker sålts i USA och succén fortsätter utomlands där 37 länder har köpt rättigheterna. Dessutom ska böckerna filmatiseras. E L James utforskning av sexuellt maktspel är chick lit med feministiska förtecken.

 

 

”Vilket värde har egentligen en civilisation som inte ens klarar av att rosta en ynka brödskiva så att den blir som man vill ha den?”

Citatet ovan är trombonisten Takahashis när han inte får brödet till sin beställda kycklingsallad som han vill. Detta i bokens början där natten anländer och fortgår tills gryningen nalkas på bokens sista sidor. På andra sidan bordet sitter Mari, en ensamvarg som inte kan sova och därför sitter på olika kaféer och läser nätterna igenom och är bokens nav och huvudrollsinnehavare.Varefter nattens timmar går så kommer hon träffa en sönderslagen prostituerad, en före detta kvinnlig brottare, den organiserade brottsligheten och en mängd av nattens olika varelser. Allt medan nattens timmar tickar fram och en värld som inte syns i dagsljuset breder ut sig över sidorna och aldrig, aldrig har Haruki Murakami varit mer filmisk. Hela boken är som ett filmmanus där det inte är ord utan bilder som klistrar sig fast i mitt medvetande och kameraåkningarna sveper genom bokens täta atmosfär. Det är stämningsfullt och fascinerande hur Murakami så lätt kan få mig att bli en del av detta digra bildspel. Efter bara några sidor så är det nästan som om jag kan känna lukten av Takahashis dåligt rostade bröd, känna cigarettlukten, höra taxibilarna köra förbi och boken blir fullständigt, fullständigt omöjlig att lägga ifrån sig. Murakami fullständigt bultar fast boken i mina händer och guidar mig rakt in i den japanska storstadsnatten… Tuut, tuut bilarna åker förbi, röken ligger tungt… I alla fall till en början…

För bakom den stilistiska säkerheten, den svarta humorn och en atmosfär tät som betong så finns inte så mycket av en historia. Det händer saker, det är intressant och medryckande, men efter halva boken är det uppenbart att det inte finns någon röd tråd, inget att följa, inget att begrunda, utan bara en natts vandring med Mari, Takahashi  och de andra vakna och förvirrade. Det blir efter ett tag helt enkelt ytligt och oengagerande. Liksom Murakamis ”Sputnik älskling”, som även den var en kort roman med en tät filmisk stämning, så finns det inget fundament, ingen krok att fastna på.

Det börjar alltså utkristalliseras en varning på Murakamis kortare historier då de inte alls känns lika genomtänkta och fundamentala som de tjockare och bredare böckerna som till exempel ”Fågeln som vred upp världen” och ”Norwegian Wood”. Detta till trots så är Haruki Murakami en av mina favoritförfattare på alla sätt. När man plockar upp en roman med honom så vet man aldrig vad man får. Ingen annan författare kan skriva en Murakami-roman och, javisst, oftast är det samma återkommande teman med mystik och isolering som beståndsdelar i väven, men det finns alltid en grundhistoria, en ryggrad som han kan brodera sina makalösa historier på och omkring. Tyvärr fungerar inte det lika bra i hans kortare verk utan det blir ett vackert, förtrollande och alldeles bedårande kulissbygge som Murakami skulle behållit i sin skrivbordslåda som en stilistisk övning.

Tidigare recensioner av Murakami:
Fågeln som vred upp världen
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
IQ84 del 1 & 2
IQ84 del 3
Norwegian wood 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta
Språk: Svenska
236 sidor, mjukband
Pris: 124 SEK Adlibris och 179 SEK Bokus
Förlag: Norstedts

Beskrivning/synopsis: Murakamis hypnotiska kortroman från 2004 utspelas under en natt i Tokyo. Filmisk och gastkramande.
Eri och Mari är systrar och befinner sig på olika sidor om natt och dröm. Eri tycks inte kunna vakna där hon ligger i sängen. Mari tycks tvärtom inte kunna sova. Efter mörkrets inbrott stöter hon på den unge jazztrombonisten Takahashi som hävdar att de träff­ats tidigare. Under de följande timmarna möter hon också en kvinnlig före detta brottare som nu jobbar som nattportier på ett hotell med skamfilat rykte samt en kinesisk prostituerad som på samma hotell blivit brutalt misshandlad av en affärsman. Fram till gryningen möts deras vägar gång på gång och deras hemligheter tycks dra dem allt närmare varandra. Kan det vara så att Eris skrämmande sömn har något med affärsmannens brott att göra? Vad händer om Eri äntligen vaknar, kommer hennes syster då att somna?

Efter mörkrets inbrott är ett suggestivt och filmiskt drama som blandar tid och rum i en närapå metafysisk utforskning av människans psyke. Ingen annan än Murakami hade kunnat skriva denna roman präglad av hans helt egensinniga humor och psykologiska skärpa.

 

Med sedvanliga detaljkaskader utforskar Karl Ove Knausgård barndomen och smärtan att var ung i romansviten Min kamps tredje del.

Min kamp 3 - Karl Ove KnausgårdMIN KAMP 3 är en lång djupdykning ned i barndomens kärna. Perspektivet är barnets, även tidsformen är nästan strikt presens. Inget sträcker ut sig i medvetandet hos unge Karl Ove längre än några dagar framåt eller bakåt, om det inte är fråga om trauman. Det är en tudelad upplevelse att läsa med erfarenheter både som barn och som förälder. Knausgård skriver rakt in i själen på mig, det är som att vara påkopplad med hela sitt liv samtidigt som man läser om hans. MIN KAMP 3 är obehagligt detaljerat i vanlig ordning och det är framför allt smärtan att vara ung som sköljer över mig i våg efter våg.

I mitten av boken tappar jag sugen som i tidigare delar av romansviten, jävla Knausgård. Jag ser inte stilen, jag ser inte formen, läser bara om barn som leker. Vad är det jag missar? Måste jag backa, ha hela boken klar innan bilden framträder? Hela sviten? Ja, jag misströstar! Men när jag är på väg att ge upp bryter författaren Knausgård in och summerar, drar slutsatser och skickar mig vidare i berättelsen med nytt mod.

Det är till en början mycket referenser till serietidningar, så många att jag vill dra slutsatsen att han namedroppar sina tidiga influenser, kanske är det så, om inte annat i fråga om kvinnosynen som han själv uttrycker oro inför genom mammas förbud mot serieläsandet i linje med åttiotalets moralpanik. När jag blickar tillbaka på vad jag själv konsumerade i serieväg, hisnar tanken på att utsätta mina barn för samma sak.

Mellan raderna känner man författaren skulpteras av uppväxten; serieförbud och lånekort, de akademiska föräldrarna, faderns filosofiska fundering kring hur hummer smakar för olika personer, behovet att bli bekräftad, älskad.

Som man i jämförbar ålder med Karl Ove Knausgård är det skrämmande mycket som är bekant, så mycket att jag bitvis misstänker att min fascination för romansviten MIN KAMP är baserad på igenkänningen av min egen uppväxt. Som det där med att porrtidningar fanns överallt i skog och mark är märkligt, som den del i floran. Som hur obehagligt det faktiskt är att stiga ned i Knausgårds skolstart med nyinköpta pennvässare, blockflöjter och stenciler. Han läser serier som JONAH HEX, FANTOMEN och BLUEBERRY utan att tänka, följer bara med, ger sig hän, precis som jag gjorde. Det där med att rita, jag ritade massor, gubbar, palmer, ögon, monster, serier, precis som unge Karl Ove. Gör man det längre? Detaljer i all ära men det är när han fångar barnets känsla av att vara vilsen, att inte förstå och samtidigt inte våga fråga, om hur det är att försöka navigera i en värld full av gåtor och oförklarliga handlingar, som han är storslagen på riktigt.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård (Bild: nordice.is)

Fadern är närvarande även i denna del och när han inte är rosenrasande är han likgiltig och frånvarande. Från att uppta nästan all tankekraft och fokus på att inte väcka faderns vrede hos den unge Karl Ove i första delen av boken så försvinner han nästan obemärkt i andra delen.

Det tog mig nästan ett halvår att läsa ut MIN KAMP 3, vilket är ovanligt lång tid för mig utan att ge upp läsningen helt. Varför tar det sån tid för mig att läsa ut den? Beror läskrampen på smärtan att minnas och återuppleva hur det är att vara ung? Det är en krävande bok, ibland måste man upp till ytan och andas och att sedan är det lätt att dra sig för att åter dyka ned i djupet. Vidare är det inte endast igenkänningen som tvingar mig att återvända till denna hittills fantastiska romansvit, det är allmängiltigt och universellt. För mig är igenkänningen bara grädden på moset eller möjligtvis saltet i såren.

Recension av Min kamp 1

Recension av Min kamp 2

Lyssna på Karl Ove Knausgård som sommarvärd 2011 (P1)

Fakta
Språk: Svenska
442 sidor, inbunden
Pris: 184 SEK (Adlibris), 185 SEK (Bokus), 45 SEK för pocket (Bokia)
Beskrivning/synopsis: Tredje delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp kretsar kring en familj som en vacker augustidag 1969 flyttar in i sitt nya hus i Tromøya utanför Arendal på den norska sydkusten. Familjens yngste heter Karl Ove och är bara åtta månader gammal. I detta hus ska ha tillbringa hela sin barndom med cykelutflykter, kompisar, fotboll och musik. Men idyllen har en mörk underton. Pojken som framstår som så känslig har också en beräknande och manipulativ sida – djupt präglad som han är av livet i en familj styrd av en kontrollerande och oberäknelig fader. I första delen av Min kamp fick läsaren följa Karl Ove Knausgårds tonår och de blandade känslorna i samband med faderns begravning, i den andra delen står ett mognande författarskap och flytten till Sverige i centrum. Bok tre behandlar uppväxten i en kärnfamilj. Karl Ove Knausgårds roman är en av de senaste årens mest omdiskuterade böcker. Ännu en gång har han skrivit en fascinerande och mångfasetterad närstudie – den här gången i form av ett porträtt av konstnären som ung.

 

Lekande lätt kryssar Torgny Lindgren mellan djupt skarpsinne och underbara, subtila dråpligheter. Norrlands akvavit är en härlig skröna om Gud, frälsning och svårigheten i att predika tvivlet.

Norrlands akvavit - Torgny LindgrenJag kan lyssna hur länge som helst på Torgny Lindgrens röst, så varm och faderlig, på samma gång bevandrad och naiv, djup och enkel. Faktum är att jag bara avnjutit Lindgrens böcker som ljudböcker och jag ser det som en enorm fördel. Inte bara för att han läser bra utan även för att han kan lägga vikt och tonfall så att handlingen gestaltas på ”rätt” sätt.

NORRLANDS AKVAVIT handlar bland annat om hur predikanten Olof Helmersson på äldre dar vill sprida förnekelsens evangelium, om hur han till och med i sin omvändelse är lite lagom full av sig själv och återigen ska hjälpa folket in på den rätta vägen, men dom behöver ingen hjälp, de har avfrälst sig själva. Av 416 frälsta själar är det bara en handfull kvar som ännu håller Gud intill hjärtat. De andra har lämnat Gud för konsten, för naturen, för rätten att inte se klart.

Torgny Lindgren är en klurig, underfundig gubbe som det är en njutning att läsa. Prosan är förfinad, exakt och mjuk på samma gång. Jag fullkomligt dyrkar hans ironi som inte vill ont utan är berikande och lustig.

Det är mycket som kommenteras direkt eller indirekt; avfolkningen av bygden, Guds känsla för humor, vår egen futtighet och storhet, relativ invandring; i Avabäck ses man som invandrare om man kommer från Jörn.

Nu är det en dödssynd att ens nämna HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN i samma text som Torgny Lindgren, men om man nu skulle våga utmana såväl Gud som ödet så är det bara för att visa på två ytterligheter i spektrat för hur en skröna kan berättas. NORRLANDS AKVAVIT i toppen av masten och HUNDRAÅRINGEN skvalpande i kölsvinet med fiskrens, färgflagor och cigarettfimpar.

Torgny Lindgren

Torgny Lindgren (Bild: NRK)

NORRLANDS AKVAVIT är en roman som rymmer det mesta. Här trängs dråpliga kulturkrockar mellan gammalt och nytt med djupa teologiska resonemang som att till och med tvivlet på Gud ryms inom Gud, vi kan inte undkomma Gud. Precis som alla bra romaner får den mig att se världen med lite andra ögon även om Torgny Lindgren låter sina karaktärer påstå att romaner bara är tidsfördriv och inget man ska ta på allvar. Har du inte gjort det innan så unna dig att njuta av Lindgrens i alla avseenden unika röst. Sällsynt bra är den beskrivning som kommer närmast sanningen när jag vill beskriva NORRLANDS AKVAVIT och det samma gäller Torgny Lindgren.

Norsk TV pratar med Torgny Lindgren

Norrlands akvavit blir film (dn.se)

Västerbottensteatern dramatiserar Norrlands akvavit (svd.se)

Fakta
Språk: svenska
Ljudbok, uppläsare: Torgny Lindgren
Pris: 89 SEK (adlibris), 89 SEK (bokus)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgrens roman handlar om den sista stora väckelsen i Västerbotten, om predikanten och tandborstningspropagandisten Olof Helmersson. Och om brännvinet som sjunger skogens och cellulosans lov: Gammal Norrlands Akvavit.
Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin.
Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan. När väckelsen började svalna gav han sig iväg, ingen visste vart. Nu, i nådens år 2006, återvänder han. Bygden har förvandlats till oigenkännlighet. Liksom hans förkunnelse. Som han själv säger till den döde Sven Marklund: Jag frälste dig sju eller åtta gånger och det hjälpte inte.
”Jag var pastor i Nedre Avabäck, sade Olof Helmersson. Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger. Fanns det så många själar? Ja, de fanns. Jo, sade Leif Vikström. Då vet jag vem du är. Folket har pratat om dig. Men de har sagt att du var stor och lång och hade vågigt hår och krafterna som en jätte. Det var länge sedan, sade de skallige och skrumpnade Olof Helmersson. Och det var du som införde tandborstningen här i landet. En predikant kan inte låta tänderna förfalla, sade Olof Helmersson. Då man predikar kan man inte ha löständer som klapprar.”

 

Hej Haruki 

Jag är en av alla dom som verkligen, verkligen gillar dina böcker. Har nu läst samtliga dina verk som har passerat en svensk översättare och jag är extremt imponerad. Dina moderna sagor trollbinder mig och har gett mig en ny dimension litterärt, som i verkliga livet. Det var därför med stort nöje, och en känsla som närmast kan beskrivas som religiös, som jag lyfte upp ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Boken som skulle vara ditt mest personliga verk någonsin. Ja, i alla fall stod det något åt det hållet på omslaget. Genom din entusiasm för löpning, värkande muskler och maratonlopp så skulle jag också få en inblick i ditt liv, hur du tänker och hur du jobbar med dina böcker. Äntligen så skulle jag få en verklig bild av dig, den store Haruki Murakami!

Efter att ha läst ett tag så visste jag att du gillar Cambridge, gärna dricker Samuel Adams och att det ska vara enkel takt i Ipoden när du springer, typ Red Hot Chili Peppers och Creedence Clearwater Revival. Intressant, men inte ehhh, revolutionerande. Och ärligt talat Haruki, Creedence?! Vad menar du med det? Är det ironi eller ska jag bli orolig? Men strunt samma, även solen har sina fläckar. Boken fortsätter med lite löpning, lite tankar, lite personlig fakta men det brinner aldrig till och jag bläddrar på utan att engageras eller känna att jag verkligen får en mer detaljerad bild av dig Haruki och jag börjar efter ett tag undra vad boken är till för och vem som ska läsa den? De som älskar dina böcker eller de som gillar löpning? Hur många är både och? För som du har lagt upp den här texten så blir det varken hackat eller malet. Ehhh… det sista är ett svenskt uttryck för… att du skjuter bredvid målet, bulls eye, eller något sånt…

Så i stort är jag rätt besviken Haruki men som tur är finns det ljusglimtar. Jag har anat att du är en ensamvarg och i det närmast eremit efter hur du låtit dina tidigare huvudrollsinnehavare bedriva sina liv, och när du bekräftar detta, och för en seriös diskussion om ämnet så blir boken plötsligt intressant. Eller när du beskriver en sexston år gammal Haruki Murakami som står naken framför spegeln och blir beklämd över alla sin fel och brister och där man nästan, men bara nästan kan ana en tonårings avsky över det egna jaget, för att sedan snabbt gå över till nutid och en våtdräktsklädd vuxen man som är på väg att hoppa i plurret i ännu ett triathlonlopp. Nervös och stressad över hur han fysiskt och psykiskt ska klara den enorma utmaning som väntar honom. Då, då börjar sidorna brinna och jag börjar förstå vad som driver dig framåt. Jag börjar känna och förstå den riktiga, verkliga Haruki Murakami som person, människa och konstnär. Tänk om du hade valt att vara så modig hela vägen, om du dumpat lite av din kära löpning och låtit oss få se mer av dig, människan Haruki Murakami. Då hade detta varit en klassiker i klass med dina fantastiska romaner.

Men nu ska du inte bli ledsen. Jag gillar dig ändå och älskar dina andra böcker lika ohämmat som innan. Ibland blir det bara fel och så är det att vara människa. Men däremot Haruki, Creedence!? Du måste seriöst göra något åt din musiksmak.

PS: När kommer den tredje delen av 1Q84 på svenska? Jag tyar inte att vänta längre.

Fakta
Språk: Svenska
218 sidor, Inbunden, Norstedts

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni. Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro. Haruki Murakami är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han skaffat sig en stor läsekrets runt om i världen. Med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning gläntar han för första gången på dörren till vem han själv är som människa och författare.

 

Svenska hackare är ett välskrivet och insatt dokument över både hackare och offer sedan internets födelse. Med människofokus skildrar man hur hackerkulturen påverkar oss i stort och smått och resulterat i fenomen som Wikileaks, Flashback och The Pirate Bay.

Goldberg, D - Svenska hackare - 13030449

I början av SVENSKA HACKARE blir jag smått irriterad på hur klumpigt berättat det är med många starter av många historier, 16 sidor in har jag läst fyra olika introduktioner med olika personer och scenarier, det är lite för många. Men det obehaget skakar jag snart av mig och läser resten i bra fart.

Skildringen av olika hackare och hackargrupper känns inte odelat objektiv, till exempel beskrivs hackaren Philip Pettersson/Stakkato passa in under stereotypen: ung man med fattigt liv och ett enormt behov av att kompensera detta på nätet. Bitvis känns det till och med som om författarna favoriserar vissa hackare, där man lyfter fram negativa omdömen om Stakkato medan man lyfter fram övervägande positiva om hackergruppen VFH. Man förhåller sig avmätt till Dan Egerstads, som bl a hackade mejlkonton till ambassader och la ut på nätet, lite självgoda stil och handlande.

Skönt är dock att författarparet Daniel Goldberg-Linus Larsson inte gör det vanliga misstaget att behandla läsaren som en komplett idiot som att till exempel beskriva, i detalj, vad en dubbelklickning innebär. Bara en sådan enkel sak som att inte tolka/översätta 133t är behagligt att uppleva, för sannolikt är inte min mormor intresserad av att läsa boken. Därmed inte sagt att du måste jobba som nätverksansvarig för att fatta vad som behandlas.

Daniel Goldberg pratar om den hemliga lösenordslistan:

I SVENSKA HACKARE sätts hackare i allmänhet och svenska hackare i synnerhet in i ett större sammanhang, jag får som läsare följa hur det från början handlade om pojkstreck och vandalism till nutidsfenomen som Wikileaks, Flashback och The Pirate Bay. Det är när man lyfter perspektivet till samhällsnivå utan att tappa sitt föresatta människofokus, att vara personlig i sina skildringar, som boken är som bäst.

Boken berör även den meritokrati som råder på hackerscenen, där man är vad man gör. Om man hårddrar det har personen har inget egenvärde, det finns paralleller till spel som WORLD OF WARCRAFT där man kan bli utesluten ur sitt gille om man underpresterar eller missar sammankomster. Den typen av människosyn är skrämmande enligt min mening.

SVENSKA HACKARE bär många likheter med boken SVENSK MAFFIA, båda skildrar en kriminell värld som är dold för de flesta av oss, även om SVENSK MAFFIA fokuserar på grupperingar och SVENSKA HACKARE fokuserar mer på själva gärningen eller möjligen på trender så skiljer de sig såtillvida att man i SVENSK MAFFIA visar tydligt på att det finns få vinnare inom den organiserade brottsligheten i Sverige. SVENSKA HACKARE skönmålar absolut inte hackerkulturen, men man lyfter inte heller fram många exempel där det går illa för hackaren. I jämförelse med P3 Dokumentärs reportage SVENSKA HACKERS som nästan är i överkant negativ, känns det en smula missvisande.

För mig som rör mig i ämnets utkanter är denna bok mitt i prick. Kul också att det är så många kopplingar till Blekinge, här syns bland andra auktoriteter på området som David Jacoby, Kaspersky och Anders Carlsson, BTH. Jag gillar även att man använder sköna uttryck som foliehattar och  script kiddies, det lättar upp och passar in förvånansvärt bra. Att få en samlad bild över både hackare och offer på detta sätt är värdefullt och stämmer till eftertanke på mer än en punkt. SVENSKA HACKARE är en bok för alla att läsa och förundras över.

Läs recensionen av Svensk Maffia

Läs Christopher Kullenbergs recension av Svenska hackare

Linus Larsson pratar om hackerkulturen

Ladda ned reportaget Svenska hackers från P3 Dokumentär (Podcast/mp3, 2008)

Dan Egerstad intervjuas av Tech Channel med anledning av ”Hack of the year” 2008

Svenskahackare.se (Bokens officiella hemsida)

Fakta
Språk: Svenska
316 sidor, inbunden
Pris: 41 SEK (Pocket på Bokus), 42 SEK (Pocket på Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Svenska hackare är en bok om människor, inte om maskiner. Här möter du bland andra 16-åriga Philip, som under flera år gäckade både FBI och den amerikanska universitetsvärldens tyngsta experter; Vuxna Förbannade Hackare, som under vintern 2008 hackade sig in i Aftonbladets servrar och drog igång en våg av attacker mot företag och myndigheter; it-konsulten som säljer stulna företagshemligheter till högstbjudande, samt hackaren som låtsas vara man för att hon annars inte skulle tas på allvar. År 2009 polisanmäldes 1493 fall av dataintrång i Sverige, fler än någonsin förut och mer än dubbelt så många som fem år tidigare. Men för varje dataintrång som offentliggörs sker tio gånger fler i det fördolda. I en allt mer uppkopplad värld så borde det vara en varningsklocka. För den som har makten över nätet har, i allt väsentligt, makten över våra liv.

 

 

Karl Ove Knausgård utreder svenskheten, kärnfamiljen men framför allt kärleken och detta till litterära referenser och diskussioner. Andra delen i romansviten är mer utlämnande och fängslande än den första.

Knausgård, K - Min kamp 2 - 13032955

I denna andra del av Karl Ove Knausgårds sex band tunga romansvit kastas vi handlöst in i småbarnsförälderns vardag. Jag känner igen mig i mycket, men jag ler inte igenkännande då det handlar om tankar och känslor man vill begrava. Jag älskar till exempel Knausgårds fingertoppskänsla när han lyckas fånga den manliga egoismen och fåfängan som kan blomma upp mitt i barnkalasens motsvarighet till Ragnarök.

Jag kommer Knausgård ännu närmare i denna delroman, hans tankar som på ytan verkar fientliga och fjärran blir när man ser närmare alldagliga och igenkänningsbara. Han lyfter alltså fram mina tankar, de man lär sig tänka bort och inte kännas vid, genom att gå först och vara brutalt ärlig.

Han går rätt hårt åt svenskarna och deras uniformitet och ovilja att sticka ut eller var politiskt okorrekt. Det ligger något befriande i hans rakhet och uppriktighet och det är där hans storhet ligger, inte i att han fläker ut sina vänner och bekanta. Han säger vad han tycker om vänner och författarkollegor och visst är det autofiktion, men det känns så genuint att man ibland vill titta genom fingrarna när man läser. MIN KAMP 2 är alltså rätt igenom osvensk.

Karl Ove Knausgård - Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Foto: Heidi Taksdal Skjeseth

Han beskriver sitt lite tråkiga föräldraliv och plockar sedan itu det samtidigt som han vandrar bakåt i tiden, skalar bort lager i livet tills han hittar kärnan i sitt förhållande till Linda. Ett stormigt allt-eller-inget-förhållande värdig en stor roman. Jojoåkandet mellan rasande förälskelse och vilda gräl och uppbrott får mig att tänka på den underbara kärlekshistorien i ASK THE DUST av John Fante. Allt insvept i sköna litterära grubblerier och svåra, snudd på utestängande betraktelser. Jag går helt upp i boken. Det är som att passera en olycksplats, man vill inte titta men måste.

Som så många andra bra romaner är det mycket namedropping, en del nämns i förbifarten andra får flera sidor som Dostojevskij. Här nämns även: Hölderlin, Heidegger, Rilke, Tom Waits norrmännen Thure Erik Lund och Stig Saeterbakken och i min bokhylla lockar numera den olästa Carl-Henning Wijkmarks DRESSINEN.

MIN KAMP 1 handlar om döden och MIN KAMP 2 om kärleken och ingen av dem sätter det vackra och fina i främsta rummet. Den andra romanen är tätare, än mer utlämnande och mer fängslande än den första. Trots djupet har den en lätthet och i mina händer blir den en bladvändare.

Min kamp 1 – Recension

Stig Saeterbakken

Fakta
Språk: Svenska
597 sidor, inbunden
Pris: 99 SEK (Excess på Bokus), 99 SEK (Excess på Adlibris)
Synopsis/beskrivning: Andra delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp är en studie i extremrealism genom blottläggandet av vardagligheter, av utanförskap och av självförödmjukelsens yttersta fascination. Fadersporträttet i första delen är här utbytt mot ett kompromisslöst sökande efter kärlek och vänskap. I centrum står också det egna författarskapet och konsekvenserna av att lämna Norge för en svensk anonymitet. Hela tiden finns där den öppna blicken på den egna kärnfamiljen och faderskapet, men också på det nya hemlandet Sveriges nästintill skrattretande konformitet och konflikträdsla. Familjen och författandet ställs på så sätt mot varandra i ett försök att nå förlösning och att sträcka sig utanför sina egna begränsningar. Karl Ove Knausgård skriver en prosa som är häpnadsväckande exakt samtidigt som den hela tiden låter karaktärerna vara berättelsens medelpunkt. Trots att Min kamp aldrig låtsas vara något annat än roman finns där hela tiden en kuslig känsla av att den handlar om riktiga människor – vilket i sin tur skapat en våldsam debatt om självbiografisk prosa både i Norge och i Sverige. Oavsett vilket kan vi vara säkra på att Min kamp i framtiden kommer att stå som ett ledande exempel på nordisk romankonst i början av 2000-talet.

 

På Svenska Akademiens nionde stol sitter en skön författare, Torgny Lindgren. Minnen är den självbiografiska bok han länge vägrat skriva. Men det är inte heller en självbiografi i vanlig bemärkelse. Här står form och filosofi i främsta rummet, kronologiska händelser är underordnade.

Minnen - Torgny LindgrenAtt läsa en god bok är som att surfa på webben, det är referenser, diskussioner med och om andra verk, tankar, fakta och lögner. Att läsa MINNEN är som att surfa på en superwebb kallad VästerbottNET, den är neddestillerad och innehåller bara gräddan. Här finns litterära referenser och deras direkta eller indirekta betydelse för Torgny Lindgren och hans författarskap. Här nämns hur uttrycket ormens väg på hälleberget blev känt för honom. Han namedroppar Søren Kierkegaard, August Strindberg och Viktor Rydberg samt en rad andra författare som han växt upp till. Här diskuteras Selma Lagerlöfs homosexualitet vid hans mors dödsbädd och hur mycket han beundrar Thomas Mann.

MINNEN är så nära man kommer en självbiografi när det är Torgny Lindgren som skriver. Vi får följa tankar, filosofi och influenser snarare än kronologiska händelser i Lindgrens liv. I en underbar passage ratar han journalistiken med motiveringen att det är skrivandets motsvarighet till syndafallet, redaktören menar att syndafallet öppnade våra ögon för sanningen. Lindgren svarar då att han inte är intresserad av sanningen han vill ”fylla tomrummet i medvetandet”. Vilken underbar premiss för ett författarskap!

Stig Cederholm - NotisRoande, sant eller ej, är att Lindgrens första möte med en författare var mötet med Stig Cederholm och hur han förfördes av hans charm. Enligt Lindgren ska Cederholm, förutom att han stred med tysken under andra världskriget, ha förskingrat, stulit och lånat pengar av folk från bygden kring Raggsjö där Lindgren växte upp. Men Cederholms beteende avfärdades med att man fick förlåta en författare nästan vad som helst.

Lindgren kan bara genom att återge ett samtal eller beskriva en person lyckas få det till ett tidsdokument som beskriver, seder, verktyg, språkbruk, livssyn, lakonisk filosofi och den instinktiva livsviljan som tycks finnas även om man vet att livet saknar mening. Han säger även att hans författarskap har präglats av att försöka beskriva att det finns inget ‘slutligen’ samtidigt som det är ett måste för en bok.

Daniel Sjölin i BABEL gör en trevlig intervju med Torgny Lindgren våren 2010

Lindgrens västerbottniska är varm och trygg att lyssna till och jag myser åt hans utdragna n och m i slutet på orden, till och med när han citerar på tyska smyger det sig in: schwednnn. Västerbottniskan passar väl till språket, texten. Torgny Lindgren som både uppläsare och författare vet precis var han ska lägga tonvikten och han kan uttala speciella ord som schvattn (svarten) så att det låter som det ska.

Han är rolig, smart, beläst. Ska jag likna detta vid något blir det Nikanor Teratologen, men det är en orättvis jämförelse. Det är mest språket som känns igen, knappast handlingen eller äcklet eller refererenserna. Om jag ska vara ärlig så inte ens språket även om de båda är från Västerbotten.

Torgny Lindgren pratar om MINNEN (och nämner även här Thomas Mann som en stor inspirationskälla)

Det här liknar ingenting jag läst tidigare. Få böcker som jag läst har väckt så mycket tankar, känslor, idéer rent av som MINNEN. Det är djupt eller snarare eftertänksamt samtidigt som det är roligt och jag ler mig igenom flera långa passager. Att en man i Lindgrens ålder kan skriva så vitalt och att med en sån ordström inte upprepa ett ord är kort sagt förbluffande. MINNEN är bra.

Dn recenserar Minnen

Läs om Torgny Lindgren på Svenska Akademiens hemsida

Fakta
Språk: Svenska
Format: Ljudbok (uppläsare: Torgny Lindgren)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.[...]”

 

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis Pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Under sex dygn beredda han mig mycket nöje. Liket styckades i lämpliga bitar, plastförpackades och försågs med Konsums prismärkning. Köttet placerades sedan i ett antal fryscharkdiskar i Skellefteå med omnejd.

Huvudet behöll jag, det pryder min lilla samling.

Så börjar Nikanor Teratologens mycket omskrivna debutroman ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. Romanen släpptes redan 1992 på Norstedts förlag och har sedan återutgivits  på Vertigo, mitt exemplar är från Vertigo och tryckt 1998. Romanen blev redan 1992 mycket uppmärksammad, dels för att den till sin karaktär är oerhört osmaklig – våldtäkter, mord och alla tänkbara sexuella grymheter är norm och även för att Teratologen är en pseudonym. Många svenska kritiker spekulerade vilt i vem som dolde sig bakom signaturen och namn som Torgny Lindgren, Stig Larsson och även P.O. Enquist utpekades som mannen bakom Teratologen. Det visade sig emellertid att det bakom signaturen dolde sig en ung debutant som heter Niclas Lundkvist.

Romanen handlar om Pyret (Helge) och Morfar som lever tillsammans i Övre Kågedalen. I de olika kapitlen träffar Pyret och Morfar gamla bekanta, den ena mera häpnadsväckande udda än den andre. Inte sällan slutar mötena med ritualsadistiska mord och udda sexuella handlingar.

Jag tog mig an boken med stor skepsis och funderade många gånger på att sluta läsa den men Teratologens författarskap är inte bara groteskt äckel utan även stor komik. Teratologen går ständigt i opposition mot samhällets och till viss del kyrkans normer, ja inte bara går i opposition – man skulle kunna säga att han trycker ner normerna i en köttkvarn och maler. Ibland blir effektsökeriet för mycket och faktiskt lite tröttsamt, men när jag tagit mig genom boken känner jag att jag varit med om något speciellt.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är en bok som definitivt inte stryker läsaren medhårs. Det är en mycket mörk och mycket sjuk värld Teratologen målar upp men i sina bästa stunder innehåller romanen både träffsäker och stor komik. Jag rekommenderar boken starkt till dig som vill bli utmanad i ditt läsande och som känner dig sugen på att läsa något annorlunda, men var beredd på att bli äcklad.

Jag har i min korta recension valt att utelämna de ”skandaler” som kopplas samman med  författaren och som även sägs vara anledningen till att Norstedts valde att inte publicera de efterföljande böckerna. Jag har bara läst boken rakt upp och ner och det ankommer inte på mig att fälla några synpunkter på författarens privatliv, speciellt inte som det verkar handla om ungdomssynder, om det ens är sant…(Teratologi är för övrigt läran om missbildningar)

Lasse

Fakta:
Språk: Svenska
Pris: 40 SEK (Slutsåld)
Serie: Vertigoserien
260 sidor, Pocket

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha