Mar 132014
 

Gänget bakom den utmärkta tidningen Filter utforskar maten på våra matbord och kallar resultatet Hunger. En tidskrift, jag älskar förresten det ordet, som befinner sig lååååångt från de vanliga receptsamlingarna  och kakrecepten. Välkommen till innehållsförteckningen av ditt dagliga intag av så kallad föda.

Natamycin, E235, används mot svampinfektioner. Men det används också som konserveringsmedel för hårdost och korv. Trevligt eller hur… har du ätit något natamycin idag? Killar det lite i magen?

Eller vill du kanske läsa om hur det fuskas med råvaror inom restaurangbranschen? Eller kanske hur mycket gift det krävs för att odla apelsiner? Det är mellan hopp och förtvivlan jag bläddrar genom sidorna. Vill jag verkligen veta hur dålig och behandlad en del av maten som förgyller mina smaklökar är?

Men å andra sidan så är Hunger oerhört positiv. Det lyfts fram människor som älskar sin mat och dyrkar bra råvaror. Som experimenterar och utvecklar, ibland genom att plocka upp gamla traditioner. Just i detta nummer handlar det tex om olika gårdar som gör kvalitativ ost och tre män som tycker fisk är näst intill meningen med livet.

För Hunger är inte den vanliga Svenska receptblaskan med pornografiska  närbilder på maträtter. Nej detta är något helt annat. Hunger är en tidning för den som vill veta vad han eller hon äter, hur råvarorna odlas, föds upp eller tillverkas. Helt enkelt en tidning för den som är, eller vill bli, medveten om kvalitén på allt som på något sätt ingår i vår matkultur.

I ett Sverige där matprogrammen avlöser varandra på TV och varenda B-kändis har gjort en egen kokbok och där halva bekantskapskretsen bakar surdegsbröd och kokar vaniljstänger till den hemmagjorda glassen så har Hunger definitivt en plats. Den är också något annorlunda då den så hårt fokuserar på “riktig” mat, på naturliga råvaror och samtidigt informerar om allt fusk som finns i branschen. Och recepten finns även i denna tidskrift, ofta knutna till något av reportagen.

Detta är första gången jag läser Hunger och jag kommer definitivt fortsätta följa med på resan. Även om det innebär att jag tittar snett på såsen vid nästa restaurangbesök.

Köp, läs, ät bättre!

magasinethunger.se

magasinetfilter.se

 
 

I juni 2011 passerar journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye gränsen mellan Somalia och Etiopien. När de sen, skottskadade och utsatta, dök upp i våra tv-rutor var debatten, och i viss mån cirkusen, igång. De skapade i sin frånvaro debatt om allt från Bildts inblandning i Lundin Petroleum till journalisters faktiska ansvar. Det gjordes insamlingar och galor, intervjuades släktingar och andra inblandade, det diskuterades “tyst diplomati” och demokrati. De blev genom sitt misslyckande det nav runt vilken svensk debatt roterade ett tag och fick antagligen större medialt genomslag än om deras ursprungsplaner hade gått i lås. Men allt detta vet du redan, om du inte totalt lever med huvudet i sanden vill säga, vilket borde göra den här boken till ett av årets mest intressanta släpp för en stor grupp svenskar. Äntligen får vi upphovsmännens egen historia som ett komplement till nyhetssändingarna, intervjuerna och den etiopiska regeringens förfalskade filmklipp.

Hade 438 dagar varit en fiktiv historia så hade det varit en utmärkt spänningsroman. Allt finns där av biljakter, skottlossning, ond bråd död och elaka skurkar. Den är lättläst och en riktig bladvändare som jag knappt kan lägga från mig. Hollywood skulle kunna göra storverk med den här romanen och kanske skulle inte längre Papillon från 1973 vara världens bästa fängelsefilm.

Men, och det är ett stort jävla massivt men, som vi alla vet är det inte på låtsas. Vi har sett bilderna, rättegångarna och hört Bildt undra vad de gjorde i Ogaden när UD varnat svenska folket för att åka dit. Vi har sett Martin och Johan skottskadade i öknen, sett dem svara på frågor och vi har sett deras deras familjer intervjuas. Allt detta gör att hela boken blir ett komplement, en uppbackning och en fördjupning till den historia vi redan vet en hel del om.

Vilket inte gör boken sämre eller mindre viktigt. För det är en intressant och mer nyanserad bild som kommer fram i här. Då händelseförloppet till stora delar innan berättats av världen runt omkring Martin och Johan så är det nu deras exakta bild som serveras. På omslaget står det  “Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” vilket på spiken sammanfattar vad den här boken handlar om. Den är en politisk bomb som borde få allt från Bildt till Lundin Petroleum/African Oil till Etiopien att bli lite nervösa. Och skulle världen vara rättvis och om man ska tro författarna så borde de alla tre få stå till svars på ett antal punkter.

Särskilt Etiopien som en totalitär regim förklädd till demokrati borde belysas. Deras behandling av författarna med skenavrättningar, förnekad vård och framtvingade bekännelser är milt sagt en katastrof. När sen boken berättar hur människor ligger och dör för att de förnekas de mest basala saker så borde omvärlden skämmas för att vi låter det ske. Men samtidigt blir det så tydligt att Etiopien har lärt sig av de stora pojkarna, nämligen USA och västvärlden. Varför skulle inte de kunna göra det som USA har gjort sen planen flög in i skraporna? Vilket gör att frågan blir större och plötsligt omfattar mer än Etiopien och deras barbariska hållning till brottslingar och möjliga terrorister. Detta arv av att ”ändamålen helgar medlen” gällande mänskliga rättigheter borde även det komma upp till ytan och debatteras.

Men det som verkligen sticker ut är hur Martins och Johans vänskap utvecklas och blir en av orsakerna till att de överlever. Den kraft de finner i varandra är en empatisk historia i sig självt. Samtidigt är det förvånande hur mycket humor som finns i texten. Till och med när deras liv är som jävligast finns det alltid utrymme för ett bus, ett skämt eller underfundig kommentar. Flera gånger ler jag medan jag läser och vid några tllfällen ligger jag och småskrattar. Detta trots bokens allvarliga historia. Även människans behov av kultur och sysselsättning blir uppenbart då det närmast blir en andlig stämning i fängelset när de får lov att spela egen musik i högtalarsystemet. Eller hur en fotboll kan lyfta till och med de söndrigaste av fångarna ur deras själsliga hål och skapa engagemang, förståelse och förbrödring. Ögonblick i boken som visar hur lika vi alla är, oavsett land och härkomst, i våra grundläggande behov av känslor, mänsklighet och drömmar.

Så bokens stora behållning är hur mänsklighet kan överleva trots ett system som gör allt för att krossa och avhumanisera. Där människor i bästa fall blir en diplomatisk handelsvara mellan nationer och i värsta fall en sjuk köttklump i en överfull cell men där drömmar och tankar aldrig helt kan strypas eller förringas.

Läs den!


Fakta
Språk: svenska
363 sidor, inbunden
Pris: 189 SEK (Bokus), 188 SEK (Adlibris), 185 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: »Den här boken skulle inte ha funnits om inte allt gått snett. 
Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen. Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i öknen. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafkaartad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. I fängelset satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att det inte gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt – i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck – skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.
Här är vår berättelse om 438 dagars helvete.«
Johan Persson & Martin Schibbye

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha