Romanprisvinnande Hägring 38 är en historisk roman där retoriken hos de besuttna männen känns igen från de rasistiska leden idag.

Hägring 38 - Kjell WestöKjell Westös HÄGRING 38 må vara en historisk roman, men kunde inte vara mer aktuell med de rasistiska strömningar vi upplever i dag, både i Sverige och i Europa. Den utspelar sig i Helsingfors 1938 och i diskussionerna mellan  de bemedlade männen så dyker de obehagliga åsikterna upp, där man vill dela upp samhället i vi och dem.

Det tar inte många sidor innan jag inser hur lite jag faktiskt vet om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. När jag läste Sofi Oksanens STALINS KOSSOR var det inget som märktes eller påverkade min läsupplevelse. När jag läser HÄGRING 38 känner jag mig mer hämmad av min okunskap. Westö lämnar mig inte i sticket utan förklarar det som behöver förklaras, men han stryker mig mothårs.

Det är kanske en av verklighetens brister, sa han. Att vi måste snygga upp den också när den är som vackrast.

HÄGRING 38 sopade hem Sveriges radios romanpris i år trots imponerande motstånd och den är en värdig vinnare, även om den inte passar min smak så bra. Jag tycker att det går för långsamt, det tar för lång tid att komma till saken, det är för omständigt och det är faktiskt ointressant trots att det är nästan omöjligt att inte dra paralleller mellan retoriken man svänger sig med i boken och den man hör rasisterna använda idag. Dessutom är det en lång och saktfärdig uppbyggnad mot slutet som sedan inte infriar mina förväntningar utan känns rumphugget och oförlöst. Det är kul att ha läst HÄGRING 38, men jag kommer inte att återvända till den eller rekommendera den till någon jag känner.

Nominerade böcker till Sveriges radios romanpris 2014:

Den mörka sporten – Viktor Johansson
Andningskonstnären – Per Odensten
Hägring 38 – Kjell Westö
Helioskatastrofen – Linda Boström Knausgård
Vårt gemensamma liv – Anna Schulze
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

 

Fakta
Språk: svenska
299 sidor, inbunden
Pris: 169 SEK (Adlibris), 194 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.
Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.
Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Kjell Westö visar än en gång att han är en av Nordens viktigaste uttolkare av vår historia, av hur storpolitiken griper in i människors innersta liv. Hägring 38 följer, i en tätare och mer thrillerartad form, linjen från hans ”Helsingforsbukett”, de fyra stora romaner som skildrade Helsingfors och Finlands 1900-tal: Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, den Finlandiaprisbelönade Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten.

 

Knut Hamsun, den moderna litteraturens fader, har skapat något fantastiskt i mästerverket Landstrykare. Här finns vagabonder, entreprenörskap och sprudlande livsglädje och mitt i allt står urkraften August som ett monument över industrialismens intåg i Norge.

Landstrykare - Knut Hamsun

Ernest Hemingway var inte sen att berätta hur Knut Hamsun inte bara inspirerat honom, utan till och med lärt honom skriva. Det finns mycket riktigt flera likheter mellan LANDSTRYKARE och Hemingways kända kortroman DEN GAMLE OCH HAVET, LANDSTRYKARE känns dock mer kärv och autentisk. Hamsuns imponerande författargärning spänner över 70 år och han har förutom Hemingway inspirerat storheter som Thomas MannCharles Bukowski och Franz Kafka, han anses vara den moderna litteraturens fader. I Hamsuns genombrottsroman SVÄLT känner man Dostojevskijs närvaro, men i LANDSTRYKARE har han gått över till natur- och folklivsskildringar.

Språket och den kärnfulla kortheten i LANDSTRYKARE är jag bekant med genom min mormor och folk från hennes generation. I romanen dyker det upp fullt av gamla konstiga ord som: klockjuden, smällfin, överdängare och snugga. Bland dessa ord finns dessutom små ordstäv och till och med bibliska aforismer som Den som inte arbetar ska heller inte äta, som senare använts bland annat av Lenin.

Jag kan inte termen för det, men jag älskar hur LANDSTRYKARE liksom handlar om allt och alla i den norska byn Polden i början och hur historien ligger öppen och kan ta vilken väg den vill, men till slut hakar fast i någon, liksom godtyckligt vem, och följer sedan denne långa stycken. Det så snyggt berättat och det blir bra läsning, jag flyger igenom de drygt 400 sidorna på bara någon dag och kan inte lägga LANDSTRYKARE ifrån mig.

Knut, din kanalje!

Knut, din kanalje!

Det finns så mycket att säga bara om personen Knut Hamsun, som att han lierade sig med nazisterna vilket inte bara är svårt för norrmännen att svälja, utan även för oss andra. Eller som att Hamsun innan han hamnade i onåd 1920 fick nobelpriset i litteratur. Men hur var det nu, blev han full på nobelfesten och nöp Selma Lagerlöf i rumpan? Jag måste nog både se filmen HAMSUN med Max von Sydow och läsa Sigrid Combüchens biografi LIVSKLÄTTAREN för att räta ut några av frågetecknen. Det var förresten Sigrid Combüchen, författare även till augustprisvinnande SPILL, som tipsade mig om LANDSTRYKARE i en intervju (se klippet nedan).

Knut Hamsun kan konsten att återge ett fyllos munhuggande, med dess sneda logik och lättstötta grälsjuka. Han visar på skeenden som spänner över många år som inte ens personerna själva skulle kunna återge eller koppla samman. Han berättar hur den sömniga fiskeby Polden fördärvas av ekonomisk en tillfällig framgång. Det är yrvädret och entreprenören August som är den drivande kraften i förändringen av byn och de som bor där och han symboliserar mycket riktigt industrialismens intåg i Norge. Men är du inte ett spår intresserad av sådant är det helt på egen hand en fantastisk historia väl i klass med UTVANDRARNA och HEMSÖBORNA. Jag håller faktiskt LANDSTRYKARE ett par snäpp över dessa, så bra är den. Tyvärr finns det skrämmande lite böcker av Knut Hamsun på svenska, så om du vill läsa mästerverket LANDSTRYKARE, och det vill du, är du begränsad till Bokbörsen och bibblan.

 

Se Sigrid Combüchen tipsa om bla Landstrykare i Bokusbussen på Bokmässan 2010:

Kan du inte se klippet ovan klicka här (YouTube)

Se Knut Hamsun fira sin 85-årsdag (YouTube)

Fakta
Språk: svenska
415 sidor, inbunden
Pris: 55 SEK (Bokbörsen)
Beskrivning/synopsis kunde jag inte hitta på svenska så jag lät google översätta den norska: Detta är den första boken i Augusttrilogin. Den skildrar mötet mellan den lilla byn Polden och den nya tiden som representeras av August. Han är en drömmare och en spekulant som skapar oro och rastlöshet om honom. Boken är en uppgörelse med den industrialiserade och kommersialiserad tidsandan. De andra två böckerna August heter: August och Men leva livet.

 

J K Rowlings första roman efter Harry Potter är en utdragen och seg resa mot ett tårfyllt men ändå avmätt slut där allt vänds upp och ned.

Den tomma stolen - J K RowlingJag har inte läst en enda Harry Potter-bok, inte sett en enda Harry Potter-film. Dels är jag ointresserad och dels sparar jag mig tills det är dags att läsa dem för barnen som godnattsagor. Jag kan alltså inte vägleda potterfans i om DEN TOMMA STOLEN är något att ha i jämförelse. Men jag kan säga så mycket som att J K Rowlings första bok efter den avslutade Harry Potter-serien lämnar ingen mersmak.

Rowling tar god tid på sig att presentera alla karaktärerna, och de är många, lite väl god tid. Vilket känns igen från fantasygenren som hon närmast lämnat. Jag blir gäsptrött och tappar intresset för DEN TOMMA STOLEN i veckor efter den dryga inledningen som måste motsvara en tredjedel av boken.

Utan tvekan har Rowling skapat en intrikat historia med flera intressanta karaktärer i olika åldrar och från olika samhällsskikt, men det är för utdraget och drygt för mig. Även om jag vill tycka att det är lite pittoreskt eller till och med autentiskt så kommer jag aldrig in i boken. Jag grips inte av varken persongalleriet eller handlingen, trots alla gråtmilda scenarier som läggs fram på rad. Kanske beror det på att mitt lyssnande styckas upp av att jag bara lyssnar när jag gör längre resor men det är inte mycket jag tar med mig när jag läst klart.

Visst kommer Rowling med pekpinnar om att vi borde ta vara på varandra och att knarkande prostituerades barn är också människor. Men i min värld är det som att slå in öppna dörrar eller sälja mjölk till bönder. Det bästa med DEN TOMMA STOLEN är hur allting vänds upp och ned i slutet, problemet är bara att resan dit inte är värd besväret.

Fakta
Språk: Svenska
Ljudbok, uppläsare: Tomas Bolme
Pris: 214 SEK (Bokus), 216 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: När Barry Fairweather oväntat avlider, knappt fyrtio år gammal, försätter dödsfallet den engelska staden Pagford i chock. Med sitt kullerstensbelagda torg och den historiska klosterkyrkan verkar staden vara en idyll – men bakom den rara fasaden döljer sig ett samhälle i krig. Rika i strid med fattiga, tonåringar i strid med sina föräldrar, hustrur i strid med sina män, lärare i strid med sina elever ? Pagford ruvar sannerligen på mörka hemligheter. Och den tomma stol Barry efterlämnat i grevskapsrådet blir snart källa till den värsta strid byn någonsin har upplevt. Vem kommer att stå som segrare i det val som utmärks av passioner, dubbelspel och oväntade avslöjanden? Den tomma stolen är en tankeväckande och oupphörligt överraskande roman, fylld av svart humor.

 

Den bedragna är en utsökt kortroman som med lätthet lyfter stora tema och entydligt visar på Thomas Manns stora genialitet.

Den bedragna - Thomas MannSom alltid när jag läser Thomas Mann känner jag att det saknas tillräckligt med verktyg i bagaget för att uppfatta allt som verkar sägas och antydas. Jag måste närapå bita mig i armen för att inte be om ursäkt för mina litterära tillkortakommanden och min ringa skolning inom området. Men det är fel att tro att Mann bara är till för de rättrogna, här finns mycket att hämta även för kättare som jag. Det jag uppfattar och kan tolka i DEN BEDRAGNA är riktigt häftiga saker; sorgen över det kvinnliga klimakteriet, relationen mellan mor och dotter, otrohet, intellektets oförstånd inför känslor, njutningen i smärtan att älska och inte minst att värdigt böja sig för moder natur. Det går nästan inte att fatta att DEN BEDRAGNA är skriven av en 78-årig Mann.

Dialogen är sin lite högtravande artighet till trots fullständigt öppenhjärtlig, på gränsen till det naiva. Det är en duell mellan intellektet och naturen omskriven som en dialog mellan mor och dotter. Som så ofta när man läser Thomas Mann så är det stora ödesmättade teman som avhandlas i till synes harmlösa samtal och skeenden. Bäst av allt, i mina ögon, är hur stor tragik kan skildras så osentimentalt.

Det är även underhållande att läsa hur bokens karaktärer sällar sig till den tidlösa förfasningen över ungdomens förfall, men istället för att visa kalsongkanten eller bära mössorna fel är det hur ungdomarna bär näsduken i bröstfickan som får blodet att koka på tjugotalets människor: Det är exempelvis god ton bland ungdomarna att låta näsduken, som förr bara fick sticka upp i en snibb i bröstfickan, hänga långt ner som en annan flagga; det är ett alldeles tydligt tecken, för att inte säga en medveten demonstration av en republikansk uppluckring av sederna.

DEN BEDRAGNA är en bra titel som knyter an till många punkter i boken, men jag hade ändå föredragit den engelska titeln THE BLACK SWAN som känns mer spännande. DEN BEDRAGNA har flera drag gemensamt med DÖDEN I VENEDIG, bland annat den huvudlösa passionen för någon mycket yngre som bara samhällets sociala gränser förmår hålla tillbaka en stund. En sak är säker, sådana här storslagna verk springer man inte på varje dag. Detta är en bok jag vill återvända till genom åren och ständigt läsa med nya ögon.

Läs recensionen av Döden i Venedig av Thomas Mann

Fakta
Språk: svenska
112 sidor, häftad (tryckt 1954, med sprättade sidor)
Beskrivning/synopsis: Myten om liv som vissnar men ännu i undergången trotsar döden är ett tema som Thomas Mann ofta kommer tillbaka till i sina verk och som han skickligt varierat i sin nya roman. I centrum för handlingen står Rosalie von Tümmler, en charmant änkefru, som i 1920-talets borgerliga Düsseldorf lever ett behagligt liv och svärmar för naturen, för konst och litteratur tillsammans med dotter, son och vänner, som hon samlar till muntra vinsamkväm. Med öm ironi kontrasterar författaren Rosalies impulsivitet och lidelsefullhet med hennes förtrogna dotter Annas skarpa och kyliga intellekt. Just när Rosalie bereder sig på att resignera inför sin ålder får hon en oväntad hjälp av naturen, och hennes känslor och sinnen blomstrar upp i en senkommen passion för en amerikansk yngling. Ännu när idyllen har vänts till tragedi låter författaren ”den bedragna” försvara den grymma naturen i en gripande scen, som utgör en sublim och oförglömlig avslutning på denna mästerliga studie av kvinnans psyke.

 

 

I år har Bokfetischistredaktionen ovanligt många titlar vi vill höja en aning över de andra. Mycket bra har givits ut 2012 men en stjärna lyser lite klarare än de andra.

Lyra Ekström Lindbäck - Foto: Leo Nordwall

Utan (nästan) inbördes ordning listar vi nedan årets bästa böcker. Längst ned finner du en länk till förra årets (2011) bästa böcker, dom håller måttet fortfarande även om de inte syns lika mycket längre.

Tillhör Lyra Ekström Lindbäck - Lyra Ekström LindbäckTillhör Lyra Ekström Lindbäck - Lyra Ekström Lindbäck

Årets bästa bok alla kategorier är utan tvekan TILLHÖR LYRA EKSTRÖM LINDBÄCK. En mycket ovanlig upplevelse väntar den som vågar ge sig hän med ett öppet sinne.
Läs recensionen

Båten- Nam Le

Nam Le blir med Båten novellernas okrönte kung. Noveller som i substans är lika med feta romaner. Känslor som exploderar och förflyttar kontinenter. Läs den även om den inte kom i år. Ibland är ett annat år bättre än det senaste.
Läs recensionen

Mörka platser - Gillian FlynnMörka platser – Gillian Flynn

Höstens bästa thriller är karg, skitig och mörk. En perfekt klapp att lägga under granen till alla som gillar deckare och thrillers.
Läs recensionen

 

Andra Världskriget  – Antony Beevor
Det fundamentala verket om en av mänsklighetens största katastrofer där författaren lyckas berätta både övergripande och mänskligt detaljerat. Tror du att du läst och kan allt om andra världskriget? Tror du att kriget började 1939? Du har fel.

 

Getingfabriken – Ian Banks

En totalt vriden, äcklig och brutal liten historia som samtidigt är fullständigt fascinerande. Årets rysare som inte är en rysare som egentligen kom ut 1984 … första gången.
Läs recensionen

The Walking Dead
Säsong tre går visserligen på TV men den största behållningen är fortfarande albumen. Zombieskräck där monstren är en parantes och ramen för ett brutalt djuplodande i det mänskliga medvetandet och vårt behov av civilisation.
Recension av del 4, Köttets lustar
Recension av del 5, Anfall är bästa försvar

Stallo - Stefan SpjutStallo – Stefan Spjut

Svensk thriller med troll som utspelar sig i Norrland och den är mycket bättre än den verkar.
Läs recensionen

 

Äldreomsorgen/Förensligandet - Nikanor TeratologenÄldreomsorgen i Övre Kågedalen – Nikanor Teratologen
En mustig nyutgåva med illustrationer och efterskrifter av bland andra Stig Sæterbakken. Denna svenska klassiker  med 20 år på nacken får samsas med FÖRENSLIGANDET… mellan pärmarna.
Läs recension av pocketupplagan

Bästa böckerna 2011

 

Stefan Spjuts spänningsroman om troll i Norrland är en riktigt bra och spännande tegelsten att lägga under granen.

Stallo - Stefan SpjutJag har svårt att föreställa mig Stefan Spjuts pitch när han skulle berätta om boken han tänkte skriva. Det måste ha låtit något i den här stilen: Tja’, Stefan här (håller upp en inbillad telefon mot örat)… Tänkte skriva en thriller om… troll i Norrland… Det är just det att STALLO inte låter sig beskrivas så lätt. Till att börja med är Spjut en bra berättare, han får språket att flyta och kan med med några välvalda ord snabbt ge en bild av karaktärer och miljöer, som känslan man kan få när man kliver in på en vägkrog. Men framför allt kan han hålla spänningen uppe. Att inte tappa farten en gång under 629 sidor (ebok på ipad) är en sällan skådad bedrift och jag inte minns när jag upplevde det sist.

Miljöerna och personerna känns genuina, men som boende i södra Sverige har jag inte mycket koll på livet i Norrland. Något som dock sticker ut är att så många rasistiska kommentarer fälls även om det är av sura gamla gubbar.

Det talas redan om att STALLO ska bli film och det tror jag passar utmärkt, Spjut är en visuell berättare och det är redan nu flera scener som jag kan längta till att få se på duken. Ni som är rädda att det bara blir en blek svensk kopia av norska filmen TROLLJÄGAREN kan vara lugna, det är två helt olika historier. Dessutom tycker jag TROLLJÄGAREN gör ett misstag när man gör något av en skräckkomedi. Det misstaget upprepar inte Stefan Spjut, i STALLO är det inget larvande utan blodigt allvar och fullt med otäckheter. Det obehagliga stannar inte vid ljuskygga varelser eller onda män, nej det är när skildringarna över hur barn far illa som är mest obehagliga. Det handlar inte om några bestialiska övergrepp utan små glidningar i vad man kan tillåta sig att utsätta andra för när man är stressad och pressad. Det och hur snyggt Spjut har plockat in de mest osannolika historiska personer i berättelsen är min stora behållning av STALLO.

Jag vill slå ett slag på nåjdtrumman för STALLO som är årets svenska julklappstips för thrillerälskare som inte backar för lite övernaturligt. Vilken annan högtid passar bättre än julen att ge bort en bok om vättar, troll, oknytt och annat smått och gott ur svensk folktro? STALLO är förtrollande bra!

Fakta
Språk: Svenska
629 s, ebok
Pris: 145 SEK (Adlibris), 147 SEK (Bokus)
Beskrivning/synopsis: 1977, Sarek, Lappland. Sveriges främsta vildmarksfotograf och bosatt vid Riksgränsen sedan närmare femtio år, tar en märklig bild från sitt Piperflygplan. På fotografiet syns en björn med en barnliknande varelse på ryggen. Det ser ut som en apa men är givetvis inte det. Det är inte en människa och inte ett djur. Fotografen hävdar att han tagit en bild på ett troll. Ungefär samtidigt försvinner en pojke spårlöst från sin mamma i Dalarnas skogar. Mamman hävdar att han blivit bortförd av en jätte. Pojken återfinns aldrig.

2004. Fotografens barnbarn, Susso, har skapat en egen hemsida för kryptozoologi. Vid sidan av morfars bilder samsas berättelse om Yetin, Loch Ness-odjuret, Bigfoot. Trollen står dock i fokus och när en äldre kvinna hör av sig och berättar att en liten hårig varelse har stått utanför hennes hus i Kvikkjokk far Susso genast dit. Hon har därmed tagit steget ut i det okända.

Stallo är en spänningshistoria som inte liknar någonting annat. 

 

Litteraturens näthatare Horace Engdahl har samlat mikrobetraktelser och fragment om allt från bloggare till kafeer, alla nära litteraturen.

Cigaretten efteråt - Horace Engdahl

Lusten att citera Horace Engdahls mikrobetraktelser eller fragment är nästan överväldigande, jag har verkligen fått bita mig i handen för att inte spamma ned Bokfetischists facebooksida och twitterström med allt tänkvärt som Engdahl träffat mitt hjärta med i denna godbit till publikation. Men ett citat vill jag i alla fall framhärda:

Litteraturens utgångspunkt måste vara som barägarens, att vi skall akta oss för att förbättra människosläktet. 

Även om Engdahl skriver om en mängd skilda områden så rör sig CIGARETTEN EFTERÅT ändå hela tiden i litteraturens utkanter eller, för all del, i dess kärna. Innehåll och form är beroendeframkallande, det är svårt att begränsa sig till en text, man frestas hela tiden att snegla på nästa och nästa och nästa.

Horace Engdahl går hårt åt bloggarna, det är som det skoningslöst detaljerade samtalet mellan tonårsflickor, säger han. Han varken bloggar eller twittrar själv, även om fragmentens format skulle fungera i det forumet. Engdahl säger sig läsa mycket lite, inte ens kollegan Peter Englunds blogg blir läst. Man vill gärna gå i svarsmål här, men faktum är att jag delar hans åsikt i stort, bloggarnas bidrag till världen är begränsade. Vi vill tillskriva dem större värde än vad de reellt har. Samtidigt kan pendeln svänga för mycket åt andra hållet och hålla snuttifiering och dokusopaförfall för skadligt och intelligensutarmande. Det är fel att bara titta på en sak, du är inte reducerad till att vara endast dokusopakonsument eller endast bloggare. Samtidigt klingar Engdahls ord lite ihåligt då han verkar vara dåligt insatt. Blogg är i realiteten ett lika vitt begrepp som bok och kan rymma allt från tonårsbabbel till lika fantastiska fragment som han själv publicerat i bokform.

Vad Engdahl missar med bloggar är att de inte alltid är att likställa med artiklar, essäer och liknande texter. Ibland är de sociala, ett sätt att diskutera eller umgås och då inte på en essäistisk nivå. Det hindrar ju inte att det finns bloggar med ambitionen att vara en kvalitativ text som misslyckas med sin föresats. Jag är övertygad om att Engdahl får stående ovationer av alla i hans intressesfär, men där jag står är han fläckvis daterad, gubbig och lite inskränkt, i denna fråga. Inte för att han har fel i sak utan för att han missar poängen, då han inte förstår det han kommenterar. Det är som att döma ut och sätta sig över Marcel Prousts samlade verk efter att endast ha läst SWANNS VÄRLD.

Horace Engdahl på Friskis & Svettis

Horace Engdahl på Friskis & Svettis (Bild: SR)

Efter mittdelen om kritiker och bloggare försämras Horace Engdahls betraktelser, tappar skärpan, känns spekulativa, gissande, förklädda med självsäkerhet. Men jag måste vara ärlig och ställa mig frågan; Är det Engdahl som förändrats eller min syn på honom? Jag är inte säker men jag tror att det är lite från kolumn a och lite från kolumn b. Jag bör även rannsaka min själ över varför jag valde en bild på Engdahl när han gympar på Friskis & Svettis. Jag vill avdramatisera honom, förminska och kanske till och med förlöjliga honom.

Jag kommer på mig själv med att tänka mycket på CIGARETTEN EFTERÅT  och Horace Engdahl och inte sällan med tilltalet din pompösa gubbjävel. Jag gillar det faktiskt, han är det grus i maskineriet jag behöver för att medvetet formulera mina åsikter och, i brist på bättre ord, ståndpunkter. På så sätt fungerar han som vissa näthatare. Något man bör fundera på är huruvida Engdahls ogina hållning är strategisk eller inte, speciellt när han skriver Det finns i grund och botten inget annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en plåga. Vilket lyfter en ny fråga: Blir jag duperad här? Var CIGARETTEN EFTERÅT tänkt att dra igång en storm i bloggvärlden, iscensatt av marionettmästaren Horace? Troligtvis inte.

Han är lite som James Wood som håller texten högre än författaren. Tänker bland annat på Woods avrättningsliknande recension av Paul Austers SHALLOW GRAVE  i The New Yorker. Men till skillnad från Engdahl tror Wood att mycket av framtidens journalistik och avantgardetexter finns och kommer att finnas på internet och bloggar. Ska jag likna CIGARETTEN EFTERÅT vid något så är det Olof Lagercrantz OM KONSTEN ATT LÄSA OCH SKRIVA, formmässigt skiljer de sig åt men även i tilltalet, Engdahl är kall, briljant och exkluderande medan Lagercrantz är varm och tillgänglig. Båda väcker läslust och nyfikenhet hos mig. Under tiden jag läser CIGARETTEN EFTERÅT känner jag hur mitt sätt att tänka och känna kring litteratur, om inte förändras så i alla fall påverkas. Jag blir verkligen störd av att Engdahl är villig att anta en onyanserad, förutfattad åsikt. Det rimmar illa med hans intellektuella framtoning. Ändå gillar jag både CIGARETTEN EFTERÅT och faktiskt även Engdahl, Sverige vore tråkigare utan honom. Han har skapat något varaktigt, tänkvärt och klart läsvärt, den pompösa gubbjävlen.

Lyssna på Horace Engdahl i P1 om Cigaretten efteråt

Läs recensionen av Om konsten att läsa och skriva

Läs recensionen av James Woods How fiction works

Läs James Woods recension av Paul Austers Shallow grave

Bokfetischist på Facebook

Bokfetischist på Twitter

Horace Engdahl och Stig Larsson medverkar i Babel:

 

Fakta
Språk: Svenska
158 sidor, inbunden
Pris: 149 SEK (på Bokus & Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Cigaretten efteråt. Betyder det vad du tror att det betyder? Eller tror du bara att du vet vad det betyder? I sina mikrobetraktelser ger Horace Engdahl perspektiv på tidsanda och vardagsbeteenden, på litteraturen och dess skugga kritiken, på historien och drömmen. Vi ser det bekanta från ett obekant håll. 

Horace Engdahls nya fragmentsamling innebär ett stämningsskifte jämfört med hans föregående samling, den uppmärksammade Meteorer. Men hans röst är sig lik: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.”  

 

Herregud, detta är en av de bästa böckerna jag läst! Det går inte att göra Roberto Bolaños 2666 rättvisa med en simpel recension, det låter sig inte göras. Du får helt enkel hålla tillgodo med det här:

2666 - Roberto Bolaño

Roberto Bolaños underbara 2666 kräver mycket av sin läsare, väldigt mycket. Med alla postitlappar, marginalnoteringar, korsreferenser, slagningar på wikipedia (där många artiklar redan hänvisar till 2666) känns det nästan som om jag skrivit boken själv. Det här är alltså inget för den som läser för att koppla av. För mig är det en kamp, ibland måste jag lägga ifrån mig 2666 för att kyla av hjärnan, men det är som om den bränner hål i soffbordet och snart rusar jag tillbaka och rycker den till mig och läser med ögon som hos en utsvulten hund.

En bit in i 2666 börjar det sakta gå upp för mig både hur fantastiskt bra den är och vilken litteraturvetenskaplig hedning jag är. Hur mycket hade jag inte kunnat njuta av 2666 om jag varit inläst på t ex tysk litteratur? Bolaño måste ha läst otroligt mycket, med tanke på alla referenser till de mest udda verk, som GEOMETRISKT TESTAMENTE  av poeten Rafael Diestes. Hur många referenser går mig förbi? Det är som om hela boken är ett nät av nät ovanpå nät av nät med referenser. Halva tiden sitter jag och bläddrar fram och tillbaka bland mina postitlappar och hittar nya band mellan händelser, personer, böcker och, i brist på bättre ord, allt. Det är här någonstans jag medvetet börjar läsa långsammare, för jag vet att det kommer att ta slut.

Det dröjer inte länge innan jag tvingas köpa ett eget exemplar av 2666 (har suttit med en lånebok), det som jag trodde skulle bli några postitlappar har blivit hundratals, jag behöver en egen bok att sätta dem i. Det andra jag gör är att dammsuga Bokbörsen på Thomas Manns böcker. Både Torgny Lindgrens nyligen utlästa MINNEN och nu 2666 är nedlusade av hyllningar och referenser till den tyske nobelpristagaren (det är banne mig skandal att det inte finns några nyutgåvor av Mann).

Roberto Bolaño

Roberto Bolaño får en förmodat tråkig kongress om författaren Benno von Archimboldi (fiktiv) att på ett böljande, flytande vis likna ett slag, ett blitzkrieg, ett gerillaangrepp, där de besegrade flyr ut på cafeer och ölhallar. Kritikerna i bokens första del andas, är och består av litteratur. Det som på ytan verkar bli en träig berättelse om fyra kongressmissbrukande, elitistiska intellektuella, blir istället en fartfylld resa genom kärlek, vänskap eller kanske gemenskap, sex och jakten på en säregen och mystisk  författare, Archimboldi. Det är levande och drömlikt vibrerande i varje strof.

Archimboldi har tagit sitt namn från konstnären Giuseppe Archimboldo känd för porträtt och figurer skapade av grönsaker, böcker och annat (se bilden nedan föreställande en ärrad och missbildad legosoldat, vänder man på bilden förställer den en tallrik med småvilt). Det är inte svårt att dra paralleller till 2666 som också består av många små delar och det är inte alltid lätt att se helheten även om man vänder och vrider.

Archimboldo

Verk av Archimboldo

Boken består av fem delar, jag gillar del ett och fem mest, men de är ingenting utan de andra tre. Delen om brotten en otäck uppradning av våldtäkter och mord på kvinnor i Mexico, som till slut gör en avtrubbad, liksom de utarbetade poliserna som utreder morden. Baudelieres citat ”En oas av fasa i en öken av leda” går som ett rödglödgat spjut genom alla avsnitten. Skulle tro att Franz Kafka hade varit lite avundsjuk på delen om brotten om han levt.

Se Babelklippet om Bolaño på Svtplay:

Flera skribenter påstår att 2666 är ofullbordad, jag är mer osäker. Den kan mycket väl vara ofullbordad men den funkar i sin nuvarande form och jag är inte säker på att den hade blivit mycket bättre av mer arbete och putsning.

Jag skulle vilja säga att detta är den enda bok du behöver läsa, att om du skulle välja en bok att läsa i ditt liv skulle det vara 2666. Men det är inte sant eller tillrådigt, med alla referenser och hänvisningar skulle det vara mycket i den som skulle går dig förbi eller över huvudet. Nej, 2666 skulle kunna vara den sista boken du läser.

Resurser för dig som läser 2666

Läs recensionen av Om natten i Chile

Ny tid recenserar 2666

Bokbörsen

Fakta
Språk: Svenska
1057 sidor, Danskt band
Beskrivning/synopsis: Fyra litteraturvetare på jakt efter den undflyende, mystiskt försvunne författaren Benno von Archimboldi; en mentalt instabil filosofilärare som hör röster och försöker skydda sin dotter från världens ondska; en sportjournalist som istället för att bevaka boxning ställs öga mot öga med döden – vägarna har fört dem alla till Santa Teresa, en ökenstad vid gränsen mellan Mexiko och USA. En stad märkt av korruption, knarkhandel, svältlönejobb och prostitution – och en brottsvåg där hundratals kvinnor våldtagits, lemlästats och mördats utan att de skyldiga gripits.

2666 är en svindlande resa in i den moderna civilisationens mörkaste hjärta. Med denna postumt utgivna roman, som blivit en sensation världen över, har Roberto Bolaño kommit att räknas som en av vår tids viktigaste författare.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha