Apart förlag går från klarhet till klarhet. Inte bara gör de en kulturgärning med att leverera The Walking dead på svenska. De släpper nu, eller för ett tag sedan, också nytt svenskt i form av seriealbumet “Ordningen upprätthålls alltid”. Och vad ska man säga… Ett av de mest intressanta släppen som gjordes på papper i nådens år 2013.

24 st svenska tecknare illustrerar 23 st korta historier om ond bråd död av Pär Thörn. Hur intressant kan det egentligen bli? Hackat, malet och pulvriserat, utan ordning och reda? Men nej, tvärtom. Skaparglädjen exploderar över sidorna och det är så mycket attityd att det skulle kunna driva en arme av punkrockare.

Men det tog en läsning för mig att inse det. Första försöket resulterade mest i ett njaaaaa…medan andra rundan resulterade i en total överkörning. De korta historierna bildar en helhet som bildar en perfekt blandning av svart humor, moral och ond bråd död. Allt gestaltat av en hel division av Sveriges mest intressanta tecknare. Och för mig som själv leker med pennan ibland och har en halvklar bilderbok i byrålådan så blir hela albumet en våt dröm i svart tusch. Jag gillar inte allt lika mycket men helheten blir fantastisk. Oscar Hjelmgrens groteska seriefigurer, Jan Kustfälts överbett, Nicolas Krizans rena stil, Jimmy Wallins mer klassika seriestil och Lars Krantzs mörker är de som tilltalar mig mest rent visuellt. Men det är de olika beståndsdelarna, den ramsatta kakafonin som gör helheten, allt under Pär Thörns författande. Det sprakar och rister och jag blir inspirerad… och glad.

 

 

 

 

 

 

Det blir inte sämre av historiernas blandning av sanning, sagor, referenser och rent skitsnack. Allt bildar dimridåer där inget går att förutspå och när Thörn på albumets sista tio sidor reder ut begreppen så blir bara det en intressant läsning. Jag vill ha en uppföljare… NU!

Köp och läs!
Börja rita dina egna serier!
Skriv en bok!

Upprätthåll ordningen!

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta

Språk: svenska
134 sidor, Häftad
Pris: 163 SEK (Bokus), 165 SEK (Adlibris), 139 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: I Ordningen upprätthålls alltid dör människor som flugor. Girigheten och våldet talar sitt tydliga språk. Paranoian, misstänksamheten och hämndbegäret härskar. Här stiftar läsaren bekantskap med påhittiga brevbombare, lättlurade undercoversnutar, alienerade bankrånare och missförstådda poeter som vill lämna litteraturen för att gå in i fullständig aktion. Autentiska rättsfall samsas med vansinniga fantasifoster.

Detta är författaren Pär Thörns första deckare, illustrerad av ett flertal av Sveriges mest namnkunniga serietecknare.

 

Dylan Dog - De sista ljuva åren

De sista ljuva åren är andra albumet med Dylan Dog som ges ut på svenska efter nystarten 2013. Det är en välgjord betraktelse över tiden och döden och hur man lurar dem båda.

DYLAN DOG en italiensk tecknad serie om mardrömsdetektiven med samma namn skapades av Tiziano Sclavi. DE SISTA LJUVA ÅREN är dock skriven av Giovanni Di Gregorio och det vackra omslaget är skapat av Elin Jonsson och det är utan tvekan det snyggaste Dylan Dog-omslaget jag någonsin sett.

Efter att ha varit borta från seriehyllorna under många år ges DYLAN DOG ut igen, där VILA I FRID var det första albumet. DE SISTA LJUVA ÅREN är det andra albumet och släpps i slutet av mars.

Karaktären Dylan Dogs utseende är inspirerat av den engelska skådespelaren Rupert Everett som dessutom spelade rollen som Francesco Dellamorte i utmärkta zombiefilmen DELLAMORTE DELLAMORE (släpptes även med intetsägande titeln CEMENTERY MAN) som är en filmatisering av en bok av Tiziano Sclavi. Som lök på laxen är Francesco Dellamorte är ett slags italienskt alter ego för Dylan Dog. DELLAMORTE DELLAMORE är en ordlek som betyder ungefär bekymmer med död, bekymmer med kärlek, eller förenklat död av kärlek. Snurrigt? Ja, lite men ganska fränt.

Rupert Everett - Dylan Dog

Rupert Everett - Dylan Dog

Även om de tidiga DYLAN DOG-äventyren endast skrevs av Tiziano Sclavi så har de tecknats av desto fler, DE SISTA LJUVA ÅREN är till exempel tecknade av Nicola Mari. Det gör att om Dylan förr hade drag av Rupert Everett ser han i DE SISTA LJUVA ÅREN ut som skådespelaren Cillian Murphy. Jag gillar stilen den är tecknad i och trots att det handlar om sju skrynkliga åldringar så är det enkelt att skilja dem åt och det vittnar om skicklighet hos Mari.

Dylan Dog - Cillian Murphy

Dylan Dog - Cillian Murphy

Det italienska ursprunget till trots utspelar sig alla DYLAN DOG-äventyr i England. Handlingen i DE SISTA LJUVA ÅREN får sin upptakt i att åldringarna på ett äldreboende verkar vara misstänkt gamla och därför anlitas Dylan för att undersöka hur det ligger till. Varje gamling ger sin syn på döden och livet, en predikar bland annat vikten av positivt tänkande under parollen är man lycklig är man frisk. Jag rekommenderar Barbara Ehrenreichs SMILE OR DIE som motläsning här, även om positivt tänkande inte är något bärande tema eller budskap i DE SISTA LJUVA ÅREN eller i något jag läst med DYLAN DOG för den delen.

Jag gillar hur man har gjort titeln svensk, DE SISTA LJUVA ÅREN, som både ramar in historien bra och flirtar lite med dansbandslåten med samma titel. Det ger mig en känsla av närhet till berättelsen som jag inte hade fått om man översatt titeln rakt av. Förlaget Apart har gjort samma sak ett bra tag nu och det blir på något sätt bättre när man får en titel som TOTALT JÄVLA MÖRKER framför sig istället för något styltigt översatt med skolengelska som DETTA SORGSNA LIV, som mycket väl kunnat bli titeln efter originalet THIS SORROWFUL LIFE från WALKING DEAD-serien.

Välskrivna efterordet levereras av Jonas Danielsson, skräckvetare och krönikör för bland annat FOLKBLADET, som är skrämmande insatt i ämnet och gör underhållande jämförelser mellan Dylan och seriehjälten John Constantine.

DE SISTA LJUVA ÅREN är en bra deckare och hjärnan får gymnastisera en del, i mitt fall förgäves, för att kunna knäcka gåtan som Dylan kämpar med. Dessutom passar skaparna på att säga en hel del om livet och döden. Man har dessutom den goda smaken att gå lite längre, gräva lite djupare, än vad jag är van att se i genren. Man pratar om livskvalitet om hur tid upplevs olika för olika människor och om hur kärleken till någon eller något är viktig för välbefinnandet. Men framför allt handlar DE SISTA LJUVA ÅREN om att lura både tiden och döden.

Läs recensionen av Barbara Ehrenreichs Smile or die

Lyssna på De sista ljuva åren med Lasse Stefanz

 

Fakta
Språk: svenska
96 sidor, häftad
Pris: 106 SEK (Bokus), 107 SEK (Adlibris), 120 SEK (Ord & bok)
Beskrivning/synopsis: På äldreboendet Garden Paradise i England bor personer som levt så länge att man kan tro att de är odödliga. När mardrömsdetektiven DYLAN DOG får i uppdrag att hitta orsaken till deras långa liv, dröjer det inte länge innan Garden Paradise drabbas av våldsamma dödsfall…

Serien om Dylan Dog är en av världens mest sålda skräckserier. Den skapades i Italien 1986 och är en av de mest kända serierna i hemlandet. Den har getts ut på svenska som egen tidning med namnet Dylan under 
1993 och som biserie i Seriemagasinet 1995-2001. 

 

“Det är inte de döda som skrämmer mig längre”

Orden är Dales, en av överlevarna, och uttalas en kväll när han sitter och pratar med huvudrollsinnehavaren Rick. De flesta karaktärer som varit med tidigare är döda och hos de stackare som lever finns inte längre någon framtidstro eller livslust. Illusionen, den lysande oasen av en möjlig framtid, av lycka och normalt liv, är krossad och den insikten borrar nu själsliga hål i våra överlevare. Och det är inte strykarna, de levande döda som har orsakat dessa schweizerostar till mänskliga skuggfigurer utan deras kroppsligt friska medmänniskor. Just de som de kanske borde kunnat leva med, som hade gjort gruppen starkare och låtit dem få illusionen av normalt liv komma till liv. Tilllit och förtroende för alla levande är nu borta och allt handlar om att överleva en timme, en dag, en vecka till. Oavsett hur detta sker.

Så välkommen till ett betydligt lugnare och djupare album än den förra blysprutande explosionen, “Stormen”. Vilket inte gör någonting för hade actionnivån varit lika hög som förra gången så hade jag tröttnat. Nej, Kirkman är för smart för det och låter nu historien sakta ner och förlitar sig återigen på sina karaktärer. De som lever vill säga. För precis som det varit sen ruta ett i den här tecknade sagan så är detta en karaktärsdriven historia där livsöden står i fokus och inte zombies och action. En välberättad dramaturgisk resa in i människors djup som ännu inte förlorat fokus eller sin dragningskraft.

Detta album är även en nystart. Nya karaktärer kommer in och en ny oas bildas i form av ett nytt resmål, en ny möjlig räddning. Eller kanske är även denna nya oas en illusion? En kommande besvikelse men som i bästa fall är något att se fram mot? Rick och hans vänner verkar i alla fall inte se denna nya möjlighet som ett sätt att få ett bättre liv, utan bara något att hänga upp sin tillvaro på. För vad skulle de annars göra? Lägga sig ner och dö?

Serien fortsätter hålla en hög kvalité och du som har följt med från början ska definitivt fortsätta hänga med. Däremot du som inte har läst någonting innan ska inte börja här, utan köpa in album 1, ”Tills döden skiljer oss åt” och förhoppningsvis bli lika förtrollad som jag har blivit av denna blodiga ödesresa.

Pär Thörn som ligger bakom mästerliga “Ordningen upprätthålls alltid” har denna gång skrivit förordet… som denna gång ligger sist i utgåvan. Vilket är tur då texten avslöjar en hel del av innehållet i volymen. Så en fet varning för att läsa Pär Thörns intressanta tankar innan du läst själva albumet.

Ska jag prata om TV-serien också… näääää… den har jag tröttnat på. Läs serien och därmed basta.

Tidigare recensioner av Walking Dead:
Tills döden skiljer oss åt
På drift
I tryggt förvar
Köttets lustar
Anfall är bästa försvar
Totalt jävla mörker
Lugnet före…
Stormen 

 

Fakta
Språk: svenska
144 sidor, Häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Gruppen splittras när de tvingas lämna fängelset, Rick är nere för räkning och ensam kvar är Carl omringad av levande döda…
Ur efterordet som till denna volym är skrivet av Pär ThörnI föreliggande volym av The Walking Dead löper eskapismen som en röd tråd. Det rationella i denna mycket bistra zombiefyllda värld blir paradoxalt nog att både vara fullständigt uppmärksam på alla faror, men också att försöka fly stundens allvar, att inbilla sig att det faktiskt finns ett hopp, trots att läget upplevs som fullständigt fruktlöst. Även om denna flykt tangerar det förnuftsvidriga, närmast vansinniga, så är den ett försök att hålla den verkliga galenskapen stången. Trots det eviga mörkret i The Walking Dead skulle jag betrakta den som en hoppfull serie, dock inte i den direkta handlingen, utan på en metanivå:

Att vi under läsningen kan reflektera över vår egen situation. Reflektera över nödvändigheten i att röra oss mellan minne och glömska, realism och eskapism, rationalitet och irrationalitet. Nödvändigheten i att avlyssna vårt kaotiska inre, vårt uppspaltade jag, vårt hopp och vår hopplöshet.

 

Walking Dead-sagan fortsätter och är nu uppe i volym åtta, Stormen. De föregående sju albumen är kvalitativ apokalyps-ångest, zombies och fler kluvna skallar än vad Jason klarade av under två liv. Men seriens främsta bedrift hittills är dess skildring av människans kamp för överlevnad och allt vad det innebär av känslor och moraliska ställningstagande. En djuplodning av människans inre som, mig veterligen, ingen annan serieroman någonsin kommit i närheten av. Men nu är det dags för Stormen i det åttonde albumet. Håller det?

Jag borde börja tröttna… jag borde börja kunna förutse vart det bär… efter sju, 7, album och lika många recensioner så borde min dos av Walking Dead vara fylld för all framtid. Men det är något med denna serie som gör att min puls går upp när det kommer in ett nytt album. Rick och hans lilla gäng har etsat sig fast hos mig och jag är ett såpa-offer som måste se vart historien bär hän, vad som händer och vart det slutar. Särskilt som Kirkman och hans gäng av tecknare är totalt opålitliga och kan låta vem som helst i serien, oavsett status eller moral, förpassas till de sällsamma jaktmarkerna antingen fysiskt, psykiskt eller båda delarna. Detta gör att man aldrig kan luta sig tillbaka och vara säker på någonting, finna ro eller lita till gängse dramaturgiska spelregler. Alla seriefigurerna är med på samma villkor och att de goda ska vinna, om det går att vinna i en värld full av vandrande döda, är definitivt tvivelaktigt om inte direkt felaktigt. Hollywood och drömfabriken är långt, långt borta i den värld som här målas upp.

Och det märkliga är att stormen är bland de bästa albumen i serien hittills. Jag tar det igen: Album åtta av The Walking Dead är bland de starkaste hittills. Och det vid ett läge där serien rimligtvis borde börja tappa tempo, kvalité och börja upprepa sig själv efter att ha idisslat zombies ett antal hundra sidor. Stormen är en direkt följd av sina föregångare och att börja här utan att läsa samtliga föregående album borde klassas som ett rent tjänstefel och missbrukande av kultur. Nej, Walking Dead skall läsas i rätt ordning, från ruta ett, annars tappar man mycket av vad serien innebär och den utveckling som sker av karaktärerna under resans gång. Men oavsett allt detta så kickar åttan rumpa och det på så många sätt att jag inte tänker ta upp ämnet vidare då det finns en uppenbar risk för spoilers. Men lita på mig.

Det är ett av de mörkaste, om inte det mörkaste, hittills i serien. Det gör ont att läsa det. Och nej, jag skojar inte. Det gör fan ta mig ont. Det är också ett av de mest actionspäckade avsnitten i walking deads värld, men återigen är Hollywood långt borta och våldet är helt utan glamour och fredagsunderhållning. Efter att ha oroat mig för en utveckling åt just det hållet efter vissa delar av sexan, Totalt jävla mörker, som plötsligt införde one-liners och lite “yipikaye motherfuckers” så är nu den oron helt bortblåst. Ärligt talat så är stormen en total utradering av mina förväntningar och antaganden av vad som skulle komma. En slakt på flera plan som på intet sätt stannar vid just mina antaganden…

Om du inte har läst The Walking Dead innan så sätt dig i skamvrån och starta direkt. Börja från ruta ett och när du kommer till åttan så kommer du sitta där… överkörd, manglad och förvånad. För så känner jag mig nu. Aldrig har en fiktiv zombieundergång känts så brutal och rå men samtidigt så full av känslor och kärlek.

Släng hit nian nu för fxn!

Tidigare recensioner:
Volym 1, Tills döden skiljer oss åt
Volym 2, På drift
Volym 3, Tryggt förvar
Volym 4, Köttets lustar
Volym 5, Anfall är bästa försvar
Volym 6, Totalt jävla mörker
Volym 7, Lugnet före… 

Fakta

Språk: svenska
156 sidor, häftad
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 129 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis: Att döda honom fick mig att inse en sak – fick mig att se hur mycket jag har förändrats. Jag var polis – mitt jobb var att upprätthålla lagen. Nu känner jag mig mer som en laglös vilde – ett djur. Rick sätter ord på en känsla som många av personerna i The Walking Dead delar: under människans civiliserade yta lurar ett odjur. Utan samhällets lagar och regler förvandlas människan till en dreglande best.Vilden. En grymtande grottman som klubbar ner sina rivaler och tar det han vill ha. Kanske kan man på sätt och vis säga att det är civilisationen som har förvandlat oss till dreglande bestar? I så fall är det samtidsmänniskans brutalitet som blottläggs i The Walking Dead. Jag tror att det ligger något i det. Och jag tror att det är ett skäl till varför serien är så fängslande och skrämmande.

Ur Sara Bergmark Elfgrens förord till denna åttonde samlings­volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn

 

Dra in riktigt mycket luft och håll andan. Ja, håll andan nu. Inte släppa ut. Nu håller du andan och fortsätter göra så medan du läser de första sex albumen av The Walking Dead. Du kan bli lite yr, ändra ansiktsfärg och kanske till och med känna av en viss ansträngdhet men ignorera det och bläddra på… album ett, album två… ja håll igen… album tre och fyra… goda råd är dyra och fuskar du nu så… album fem, men oj vad du är nära slutet… i dubbel bemärkelse… album sex… andas ut, låt luften komma in, låt nerverna slappna av och försök få rätt ansiktsfärg igen. Allt ok?

Bra! Välkommen till den stora utandningen efter en tids andnöd. Vi har kommit till stormens öga. Andas ut, andas in och reflektera över allt det som hänt, som ligger där och maler, obearbetat. Dags att ta itu med skamkänslor, ångest och lite hederlig Post Traumatic Stress Disorder. Dags att bekänna gamla som nya synder. Dags att bli människa. Dags att älska och förlåta. Dags att förlora vänner i det förrädiska lugnet. Dags att skörda grönsakerna som nu står gröna innanför fängelsets murar. Välkommen till volym sju av The Walking Dead, Lugnet före…  

För oavsett vad som händer framöver så skulle albumet lika väl kunnat heta Lugnet efter… för efter de senaste episoderna av actionbetonat ultravåld och vidrig tortyr så stannar nu allt upp. Andas in, andas ut. Gruppen hinner leva, hinna känna efter… på gott och ont. Och man skulle kanske kunna tycka att detta är tråkigt. Att avsaknaden av tempo och krutrök skulle vara ett problem men icke sa nicke, jag tycker precis tvärtom. Dags för människorna att hinna vara människor och inte bara jagade djur.

Jag anser att Walking Deads stora behållning är seriens fingertoppskänsla för känslor och mänskliga nyanser. Att oavsett blodmängd och zombiestatistik så är det gruppen och dess beståndsdelar det som är mest intressant och det som lyfter serien till nivåer över det traditionella blodbadet. Den klassiska zombiehistorien brukar tillskrivas saker som samhällskritik om konsumtionsmönster och upplopp eller vår rädsla för pandemi och annat otyg. Men jag hittar ingen inbyggd kritik mot samhället, ingen politisk agenda och ingen onyanserad blodtörst i Robert Kirkmans författarskap. Istället är det känslor och nerver som driver handlingen framåt. Gruppens överlevnad och därigenom individens dito är det som ligger i fokus. En dålig kärlekshistoria, ett barn som snart skall födas och en kvinnas kamp mot sina inre demoner är fundamentet i volym sju och detta paras med det dagliga livet och förberedelserna för framtida problem. Så skräcken tonas ner och ligger och bubblar istället för att stänka ut över väggarna och känslorna ges utrymme istället för att drunkna i en balja blod.

Nej, om någon nu tror att jag gått vilse i en sunkig roman av Paulo Coelho så ber jag om ursäkt och dementerar detta å det grövsta. För volym sju är sannerligen inget långt terapisamtal utan samma gamla kvalitativa The Walking Dead men lite från en annan vinkel, med en lätt skiftning i sitt fundament. Lika bra som innan och ännu ett spännade och intressant album i väntan på den storm som antagligen kommer i volym åtta. Andas in… och håll ut!

För övrigt har Herman Geijer skrivit ett alldeles utmärkt förord där han belyser hur mycket gruppen betyder för våran överlevnad om en zombiekatastrof en dag inträffar. Och han borde veta då han är ledare för ABF:s kurs ”Att överleva zombiekatastrofen”. Han driver även bloggen ”Nej tack zombies” och podcasten ”Swedish Zomcast”.

The Walking Dead - Lugnet före...Fakta
Språk: Svenska
144 sidor
Pris: 147 SEK (Bokus), 150 SEK (Adlibris), 141 SEK (CDON)
Beskrivning/synopsis:Det går inte att föreställa sig fasan i att vara den enda överlevande i en död värld. Men jag tänker ändå att utöver de rent kroppsliga behoven ? mat, värme, vätska och sömn ? är trygghet det största problemet. Att tillgodose de fysiska behoven är förstås livsavgörande men det som överlevnaden verkligen hänger på är hur stora mentala påfrestningar du klarar. För om inte psyket fungerar kommer du ha svårt att fatta de riktiga besluten och få det du behöver. Att kunna hantera sociala situationer på ett bra sätt och lösa konflikter är det som gjort att människan befinner sig överst i näringskedjan, något som tydligt framgår när man läser The Walking Dead. Men The Walking Dead visar också vilka de ödesdigra konsekvenserna blir när en grupp inte fungerar – och vad som kan hända när någon inte känner sig delaktig i den.

 

”…jag kom hit för att få se några brutna ben, några utslagna tänder och kanske lite blod – inte det där! Det där var bara för mycket!”

Orden är en mammas som värnar om sina barns mentala hälsa när de som käck familjeutflykt går på gladiatorspel med, och mellan, döda och odöda. Meningen symboliserar på något sätt hela The Walking Dead-serien. För om jag från början trodde att jag skulle få en klassik rysare serverad, med allt vad det innebär av tillbehör, så har serien redan från början varit något helt annat. Monstren är snarare statister och kulisser än seriens kärna och huvudattraktion. Istället fokuseras det på överlevarna, de friska, och deras högst mänskliga mörker, desperation och livsvilja. Istället för lite mysigt rysarvåld så är det våldtäkter, tortyr och ett allmänt helvete. The Walking Dead är ingen rysare i vanlig mening, den är så mycket mer än så. Det finns inga hjältar, inga genuint goda, inget svart eller vitt och utan istället har Kirkman lyckats bygga upp en väldigt mänsklig skara överlevare som alla har bra och dåliga sidor, som alla kämpar, och där alla befinner sig i en moralisk gråzon. Vilket är seriens stora styrka och anledningen till varför jag gillar den och antagligen även orsaken till att den hittat ut till TV-serier, T-shirts och världsherravälde. För trots zombies och ultravåld så är det ingen rysare. Det är ett spännande apokalyptiskt drama olikt allt annat.

Därför blir jag lite förvånad när del sex plötsligt gör en rejäl U-sväng och kör rakt in på klassisk rysarmark. Det klyvs skallar i en rasande fart, blodet stänker, zombies från alla håll och spring, spring! Blod, splatter och ögonglober. Herregud och Yippie-Kai-Yay, Motherfucker! Serien tar nästan steget in i actionfilmens speedade värld med hetsiga scener och adrenalinstinna jakter. Och det håller nästan på att gå överstyr när hunken Martinez med överlägsen min säger till tjejerna:

”Namnet är Martinez. Hoppas du är bra med  geväret – ni har en jävla röra här nere.”

För där kommer macho- schwarzenegger fram och serien gör en snäv gir i Hollywoodland. Som tur är är det kortvarigt och en gång är ingen gång. För även om serien den här gången ökar tempot och flörtar med fel saker så finns den ”riktiga” människan kvar i handlingen. Som motvikt mot Martinez schwarzenegger så frodas här kärleken till familjen, till en annan människa och mot gruppen. Den där gruppen som de så väl behöver för att överleva på alla sätt. Och när en tortyrscen tecknas upp över ett antal sidor, som för övrigt skulle gjort Lisbeth Salander grön av avund, så är historien plötsligt ljusår från eggande underhållningsvåld och oneliners. Och jag kan lova att just de nio sidorna aldrig kommer dyka upp i TV-serien. Vidrigt är bara förnamnet. Eller rättare sagt:

”…jag kom hit för att få se några brutna ben, några utslagna tänder och kanske lite blod – inte det där! Det där var bara för mycket!”

Det finns fler scener här som lämnar avtryck och som jag gärna hade tagit upp men… det går inte utan att bli årets spoiler. Men albumen och TV-serien glider längre och längre från varandra och händelser som sker i det ena mediet går åt ett helt annat håll i det andra och vice versa. Så pass att det nu nästan är två olika historier. Så därför är TV-skärmen ingen ursäkt att inte läsa albumen. Det är en helt annan sak.

Så sammanfattningsvis ett bra album, dock inte det starkaste i serien, men starkt nog för att få mig att tugga fradga efter del sju. För den här historien har satt sina ruttna klor in i benmärgen på mig. Jag måste få veta hur det går… NU!

Apart har återigen fått ett starkt förord i och med Ann Heberlein´s text om sex, kvinnor och hämnd. Ett förord som inte kunde vara mer passande än för just den här delen av The Walking Dead.

PS: Som den uppmärksamme kanske redan noterat så är ”Totalt jävla mörker” prytt med ett citat från min recension av det förra albumet, Anfall är bästa försvar. My 15 minutes of fame i zombieland.  Läs den recensionen här.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor
Pris: 143 SEK (Bokus), 144 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis:
”I en värld befolkad av döda, tvingas vi att till slut börja leva.”
Robert Kirkmans zombie-epos, tecknad av Charlie Adlard, når nya nivåer i denna sjätte volym. Den som bara sett tv-serien kommer bli överraskad. I den teckande förlagan skiljer sig händelserna, personerna och dödsfallen sig något från tv-versionen. Men framförallt så låter sig Kirkman inte censureras i sin serietidning…

Ingen blir väl förvånad över upplysningen att de flesta dagdrömmar handlar om sex – det är där våra tankar och fantasier oftast hamnar när vi låter dem skena iväg. Nästan lika ofta fantiseras det om hämnd: 80?% av alla kvinnor och 90?% av alla män fantiserar om att döda någon de inte gillar, i synnerhet kärleksrivaler, styvföräldrar och föredettor av olika slag. Vi fantiserar om att ge igen, slå tillbaka, ta revansch, göra udda jämnt. Moderna sägner om hämnd tillfredsställer ett behov hos människor. Sägnerna ger oss möjlighet att ge utlopp för förbjudna känslor av hämnd utan att behäftas med skuldkänslor. Hämndgirigheten kan fungera som försvar mot känslor av skam, skuld, förlust och sorg genom att vreden riktas utåt istället för inåt. Den svaga blir stark och den onde får vad han förtjänar. I alla fall i fiktionens underbara värld: så sätt dig nu bekvämt tillrätta och njut av en stunds frossande i blodig moral. Se det som terapi!

Ur Ann Heberleins förord till denna sjätte samlings-volym med den hyllade serien The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn.

 

I år har Bokfetischistredaktionen ovanligt många titlar vi vill höja en aning över de andra. Mycket bra har givits ut 2012 men en stjärna lyser lite klarare än de andra.

Lyra Ekström Lindbäck - Foto: Leo Nordwall

Utan (nästan) inbördes ordning listar vi nedan årets bästa böcker. Längst ned finner du en länk till förra årets (2011) bästa böcker, dom håller måttet fortfarande även om de inte syns lika mycket längre.

Tillhör Lyra Ekström Lindbäck - Lyra Ekström LindbäckTillhör Lyra Ekström Lindbäck - Lyra Ekström Lindbäck

Årets bästa bok alla kategorier är utan tvekan TILLHÖR LYRA EKSTRÖM LINDBÄCK. En mycket ovanlig upplevelse väntar den som vågar ge sig hän med ett öppet sinne.
Läs recensionen

Båten- Nam Le

Nam Le blir med Båten novellernas okrönte kung. Noveller som i substans är lika med feta romaner. Känslor som exploderar och förflyttar kontinenter. Läs den även om den inte kom i år. Ibland är ett annat år bättre än det senaste.
Läs recensionen

Mörka platser - Gillian FlynnMörka platser – Gillian Flynn

Höstens bästa thriller är karg, skitig och mörk. En perfekt klapp att lägga under granen till alla som gillar deckare och thrillers.
Läs recensionen

 

Andra Världskriget  – Antony Beevor
Det fundamentala verket om en av mänsklighetens största katastrofer där författaren lyckas berätta både övergripande och mänskligt detaljerat. Tror du att du läst och kan allt om andra världskriget? Tror du att kriget började 1939? Du har fel.

 

Getingfabriken – Ian Banks

En totalt vriden, äcklig och brutal liten historia som samtidigt är fullständigt fascinerande. Årets rysare som inte är en rysare som egentligen kom ut 1984 … första gången.
Läs recensionen

The Walking Dead
Säsong tre går visserligen på TV men den största behållningen är fortfarande albumen. Zombieskräck där monstren är en parantes och ramen för ett brutalt djuplodande i det mänskliga medvetandet och vårt behov av civilisation.
Recension av del 4, Köttets lustar
Recension av del 5, Anfall är bästa försvar

Stallo - Stefan SpjutStallo – Stefan Spjut

Svensk thriller med troll som utspelar sig i Norrland och den är mycket bättre än den verkar.
Läs recensionen

 

Äldreomsorgen/Förensligandet - Nikanor TeratologenÄldreomsorgen i Övre Kågedalen – Nikanor Teratologen
En mustig nyutgåva med illustrationer och efterskrifter av bland andra Stig Sæterbakken. Denna svenska klassiker  med 20 år på nacken får samsas med FÖRENSLIGANDET… mellan pärmarna.
Läs recension av pocketupplagan

Bästa böckerna 2011

 

Den tecknade versionen av Sagan om is och eld är nästan lika rörig och sexistisk som tvserien. För att göra ont värre känns de tecknade karaktärerna själlösa och onaturliga.

A game of thrones - Kampen om järntronen - Volym 1Det ska erkännas att jag inte har mycket till övers för fantasy i bokform. Jag tittar gärna på filmer som SAGAN OM RINGEN och jag ser fram emot premiären av HOBBITEN i december trots att någon stolle dragit ut den till över åtta timmar film och delat upp den i tre delar. Jag började faktiskt titta på tvserien A GAME OF THRONES men tröttnade innan första säsongen var över, eller snarare storknade. Det hände mycket och många karaktärer slogs om uppmärksamheten utan att beröra mig. Däremot är jag, liksom författaren George R R Martin en inbiten serieläsare, eller snarare var. Nu är det bara WALKING DEAD-serien som jag aktivt följer och köper på mig. Men när det begav sig läste jag det mesta, men inte ens då blev det mycket fantasy. Jag är en kvastfening i fantasyvärlden. Kan denna serieform av SAGAN OM IS OCH ELD vara inkörsporten till inte bara originalböckerna utan faktiskt hela fantasygenren? Det är i alla fall vad Martin hoppas i förordet där han även kommer ut som ILLUSTRERADE KLASSIKER-läsare och avslöjar sig därmed som ”äldre herre” då den slutade ges ut 1976.

Illustrerade klassiker - MacBeth

I den tecknade A GAME OF THRONES  är det lättare att förstå vilken släkt eller vilket hus man följer i och med att det är olika färger på tanke-/berättarrutorna, även om jag fortfarande inte har grepp om vem som är vem eller varför. A GAME OF THRONES ser vältecknad ut vid en första anblick, men efter några sidor känns stilen massproducerad och lite väl putsad så att det ibland blir overkligt när en koppärrad man har airbrushad hy. Karaktärerna blir själlösa, som om man har en mallkaraktär som man sedan hänger på hår och kläder i olika färger. Att karaktärerna blir personliga är extra viktigt när det är så många att hålla ordning på.

Serien dras med samma problem som stora delar av serievärlden: Kvinnorna ska vara nakna i tid och otid och då alltid med perfekta bröst och getingmidja, även om man fött och ammat fyra barn. Det vita patriarkatet  må rymma några starka kvinnor men de ska ställa upp och lyda männen och skulle de sätta sig upp mot en man så har de en annan som beskyddare.

Vad det gäller hjärnan bakom tvserien säger ingen det bättre än SNL:

Att hjärnan bakom tvserien skulle vara en tuttfixerad hormonfylld trettonåring (som det skämtsamt påstås i klippet ovan) känns även som en relevant beskrivning av den tecknade serien, det luktar pojkdrömmar lång väg.

Men det är något som stör mig mer än något annat, något som jag varken har belägg eller fog för så är det de två R:en i George R R Martins namn. Vad har de där att skaffa? Är det ett simpelt efteraperi efter kungen av fantasy, J R R Tolkien? Jag blir bara misstänksam mot sådant. Det kan finns legitima skäl men det verkar mer som om han vill rida på Tolkiens rygg. Martin har beskrivits som en amerikansk Tolkien för vuxna och visst här förekommer både pedofili och dekapiteringar, men jag tycker inte de har mycket gemensamt förutom att de skriver fantasy och dom där R:en.

A game of thrones - Smakprov (Apart Förlag, 2012)Min stora behållning är den lismade dvärgen som viskar i maktens öron, han känns mänsklig och intressant. Fast jag rekommenderar hellre folk att läsa Pär Lagerkvists DVÄRGEN. Men skulle jag vilja gå vidare härifrån så tror jag att jag väljer originalböckerna, jag gissar att allt utreds mer noggrant och utförligt där och det behöver min tröga hjärna, modell ”äldre herre”. Men det är en dragkamp mellan en alltför stor textmassa och komplexitet mot värdet på underhållningen och behållningen. Jag gissar att den dragkampen inte slutar som jag skulle önska. Jag började läsa med låga förväntningar och inte mycket har ändrats. Denna kvastfening kryper tillbaka ned i havet och kliver inte upp på land igen i första taget.

Fakta
Språk: Svenska
192 sidor, häftad
Pris: 165 SEK (Adlibris), 167 SEK (Bokus)
Ur George R.R. Martin förord till A Game of Thrones volym 1.

Välkommen till den första samlingsvolymen av A Game of Thrones, serie­­­romanen baserad på min fantasybok med samma namn.

Låt mig klargöra en sak: Detta är inget komplement till TV-serien. Det du nu ska få läsa är en helt egen bearbetning av mina romaner. Kreatörerna bakom de olika versionerna av min saga - Daniel Abraham och Tommy Patterson vad gäller serietidningen – utgick från samma källmaterial och stötte på delvis samma utmaningar, men de var samtidigt tvungna att hantera problem som är unika för deras respektive medium. I vissa fall hittade de kanske samma lösning, i andra fick de gå helt olika vägar. Men om du gillar TV-serien och undrar varför historierna skiljer sig lite åt, och varför karaktärerna inte liknar skådespelarna du sett på din platt-TV ? så vet du nu.

För egen del älskar jag TV-serien, och jag älskar serieromanen också. Detta är min värld, det är mina människor, och det är fortfarande min historia, som nu berättas på ett annat sätt i ett annat medium, där en helt ny publik kan njuta av den.

Om du uppskattade böckerna eller TV-serien, hoppas vi att du skall gilla denna version också. Och om du inte tidigare har stiftat bekantskap med A Song of Ice and Fire, hoppas jag att du skall uppskatta att besöka Westeros och Winterfell, att möta Tyrion och Jon Snow och Arya och Ned och Cersei och Sansa och Bran och resten av mina tusentals roll­figurer. (Men bli inte för fäst vid dem.)

 

Dags för nummer fem i serien av The Walking Dead. Zombierna är nu bara en parantes för de stackars överlevarna och  det är nu en helt annan sorts ondska som drabbar dem. Dags för blod och tarmar och lite överlevnadsinstinkt. 

Anfall är bästa försvar tar vid där fyran slutade. Hjärnätarna och de mänskliga psykopaterna är nu borta från fängelset och vår grupp överlevare bygger ut sin verksamhet, sin bild av postapocalyptisk civilisation, genom att få egna rum, odla mat och försöka finna den sinnesfrid de kan frambringa. Det gruffas fortfarande lite mellan några i gruppen och bristen på ömhet värker, men i stort så börjar de hitta ut ur det vansinne som varit deras värld i de fyra tidigare albumen.

Men en dag bryts lugnet av att en helikopter flyger förbi och störtar. Rick, Michonne och Glenn ger sig iväg för att kolla vraket men hamnar i något mycket värre än vad några dödingar skulle kunna hitta på. För om The Walking Dead har behandlat ondska innan så hamnar vi nu på en helt annan nivå och bitvis gör det ont i själen att läsa det här albumet. Det är tortyr, förnedring och våldtäkt och den redan svarta sagan tar nu ännu ett steg ner i infernot. Apart förlag spred för några veckor sedan en lärarhandledning för att läsa album ett till fyra på svenskan i skolan. Något som jag personligen anser vara en briljant ide och något som borde sätta fyr på intresset i även den mest skoltrötta klass vårt blågula rike lyckats skapa. Men förlaget ansåg att man inte skulle läsa ”Anfall är bästa försvar” inom skolans väggar, vilket jag nu förstår. För det är en helt annan sorts ondska som nu dyker upp på sidorna. Mer utstuderat och mer oförsvarbart.

The Walking Dead har redan från början berättat en mörk och vriden psykologisk historia.  En slags zombiehistoria parat med diskbänksrealim och en attityd av att inget och ingen är helig. Men när den svärdviftande Michonne kom in i historien med två halvtama zombies i släptåg så tog serien ett rejält steg närmare en mer klassiks hjälteserie. En snygg kvinnlig mördarmaskin som vred huvudet ur led på männen med sin sexuella aura och likt en klassisk hämnare så dog både bitare och äktenskap för gott där hon drog fram. I femman kommer nu Guvernören in i bilden. En fullblodspsykopat som har ungefär alla djävulska kvalitéer som krävs för att bli en erkänd serietidningsskurk, och att han har en kedjad zombieflicka i sin lägenhet gör inte saken sämre. Han är ett äkta svin som använder människor, sex och våld för att böja världen åt det håll han vill och där medlen alltid helgar ändamålen.

Båda dessa figurer hade kunnat filat bort känslan av autenticitet och trovärdighet som funnits i serien hittills, men istället vrider Robert Kirkman händelserna så hårt att steget till mer traditionella serier är längre än någonsin. Det är inte Wonderwoman och Darth Vader som infinner sig utan Michonne och Guvernören och i deras värld finns inga superkrafter, bara misär, ondska och (o)mänsklighet. Och det är The Walking Deads styrka, denna mänsklighet både i det onda och det goda. Där ingen är helig och där allt kan hända. Oavsett om du innehar huvudrollen eller är det ondaste onda så går du inte säker från varken död eller amputeringar. Serien behåller sitt utgångsläge från diskbänken och behandlar världen som om den faktiskt skulle kunna finnas och skapar därför en historia som är omöjlig att lägga från sig.

Men jag anar ett annat problem. Hjärnätarna har de senaste åren blivit riktiga mediakändisar. De har tagit populärkulturen i ett struptag och totalt invaderat böcker, filmer och spel. Idag kan du i princip fly från de levande döda när du vill, hur du vill. En totalt omvänd situation än 2003 då det första amerikanska nummret av Walking Dead rullades ut och seriens segertåg startade. Att serien har en del i zombiens världserövring är väl odiskutabelt. Den lyfte kvalitén över allt vad som hittills hade kopplats samman med den odöda apocalypsen och hittade en publik även utanför den vanliga klicken av nördar och gothare, och ja, jag har varit båda. Men allt som är trendigt är dömt till att bli otrendigt och det vore synd om publiken skulle försvinna från The Walking Dead på grund av medial utnötning. Eller rättare sagt… Det vore till och med en katastrof baserat på rent kvalitativa nivåer. För serien är så bra och har sådana djup att den förtjänar sin publik oavsett trender och mediala hyper. Läs.. och frukta din kommande väntan på album sex.

 

Fakta
Språk: Svenska
144 sidor, häftad
Pris: 143 SEK (Bokus), 138 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Ur förordet som till denna volym är skrivet av Johanna Koljonen:

Aldrig får man vara riktigt glad! Det tänker jag ofta när jag läser The Walking Dead. Varje litet ögonblick av stiltje eller frid som glimtar till glider alltid omedelbart karaktärerna ur händerna. Ändå urartar serien inte i misärpornografi. Händelserna är för realistiska, figurernas psykologiska reaktioner fascinerande trovärdiga. Folk frågar hur många album jag hunnit läsa och jag svarar ett, eller tre, eller fyra. Oavsett siffran blir svaret alltid en uppskattande nick följd av en suck och kommentarer av typen ”det går åt helvete, förstås”. Jag anade det. Att det går åt helvete är en stor del av seriens attraktionskraft. Det finns något lite tillfredsställande i att ge efter för sin fatalistiska övertygelse om att det här samhället vi har byggt inte är hållbart. Att fantisera om hur alla djupa orättvisor, all vår alienation, vår isolering från varandra i den skadliga bekvämlighetens och skenbara trygghetens namn skulle kunna slås ut i ett enda, zombieapokalyptiskt slag. Men att det ändå alltid någonstans skulle finnas någon liten människospillra som kämpar på. Problemet är bara att den människospillran i så fall måste bygga upp sitt samhälle på nytt och det är ju inte direkt självklart att det i så fall skulle ske enligt utopistiska principer. Därför läser vi The Walking Dead som man i bakfyllans hårda morgonljus läser sitt eget ansikte i en spegel.

 

I en annan fantastisk serie, nämligen Watchmen, så pågår det kalla kriget för fullt. Sovjet och USA är på väg att trycka på knappen och spränga varandra med atomer till atomer. För att få stopp på det hela så planerar superhjälten Adrian Veidt, alias Ozymandias, en fiktiv attack på jorden av, lika fiktiva, aliens. För det finns inget som får människor att gruppera sig, enas och samarbeta som en gemensam fiende, ett yttre hot. Så enligt Veidts resonemang, vilket är plockat direkt ur instruktionsboken för teambuilding, så skulle alienattacken få USA och Sovjet att kramas för att sedan gemensamt kunna slå tillbaka och gå vinnande ur striden.

Men vad händer när det yttre hotet besegrats och gruppens medlemmar kan andas ut? Jo, då finns risken för att beståndsdelarna åter glider isär, att ledarskap och inarbetade strukturer börjar ifrågasättas och de personliga behoven får ta en större roll. Och här kommer det fjärde Walking Dead-albumet, Köttets lustar, in i bilden.

Rick och hans sargade team befinner sig fortfarande bakom de fängelsemurar som var skådeplatsen i förra albumet. De levande döda står och väser på andra sidan staketet och gruppen kan i lugn och ro odla upp den gamla rastgården, äta av matförråden och implodera i inre konflikter, nyväckt sexlust, svartsjuka och diverse bråk. För när det yttre hotet är avlägsnat och magarna är fulla så kan de återigen bete sig som människor och låta synderna komma till ytan. Det är en nattsvart historia som Kirkman levererar den här gången och det mest sorgliga i den nedåtgående spiralen är att det inte är zombierna som är det direkta hotet utan de friska, vanliga människorna som plötsligt sliter varandra i bitar både fysiskt och psykiskt. Något som antagligen inte hänt om de fortfarande levt under ett direkt hot av levande döda, om det yttre hotet varit kvar.

Men gruppens ledare Ricks devis om ”Att den som dödar, dör” får han snabbt omvärdera då boken börjar exakt där den förra slutade. Hagelgeväret har han fortfarande… hmmmmm… eller… ja… nej…

…och mer tänker jag inte säga, då det känns som om vartenda exempel eller beskrivning av albumets händelser direkt skulle resultera i en megaspoiler. Och spoliers gillar vi inte. Men… nä…

Så köp och läs, för detta är så fruktansvärt bra att väntan på nästa nummer känns betydligt värre än en alieninvasion lagom till den svenska midsommaren. Ja, jag vet, jag har sagt det förut och jag börjar känna mig lite tjatig men detta är nog det bästa jag läst i serieform sedan den tidigare nämnda ”Watchmen”. Så ge serien en chans, även om zombier och apokalypsen normalt inte är din kopp te.

Återigen har Apart lyckats få en mycket bra förordsskribent i Michel Wenzer. En dokumentärfilmare som var helt okänd för mig tills jag såg den utmärkta ”At night I fly”. En film som följer en grupp livstidsdömda fångar som försöker behålla sin mänsklighet genom diskussioner, poesi och musik. I förordet så pratar Wenzer om gated communities, om samhället som både skyddar sig från andra genom att omge sig med murar, samtidigt som samma samhälle bygger ännu fler murar för att hålla andra, icke önskvärda element inlåsta bakom lås och bom. Och plötsligt känns inte gränsen mellan The Walking Dead och verkligheten särskilt bred.

Läs mer om: At night I fly

Tidigare recensioner av Walking Dead.
Del 1. Tills döden skiljer oss åt
Del 2. På drift
Del 3. I tryggt förvar 

 

 

 

 

 

 

 

 


Fakta


Språk: Svenska
144 sidor, mjukband
Pris: 124 SEK Adlibris och 139 SEK Bokus

Förlag: Apart förlag AB

Beskrivning/synopsis: Rick Grimes och hans lilla grupp av överlevande har stängt in sig i ett fängelse, belägrade av de levande döda. Rollerna är ombytta, de ”andra” befinner sig plötsligt på utsidan. Situationen påminner om ett USA där de rika stänger in sig i så kallade ”gated communities”, alltmer rädda för den verklighet de själva har skapat – men inte vill se. Själv känner jag en kall kår löpa längs ryggraden när Kirkmans berättelse sakta men säkert skiftar från det dystopiska till det profetiska. Liksom Rick vill man ta tag i sina medmänniskor och ropa: ”Fattar ni inte? Vi lever på lånad tid här. Varje minut av våra liv är en minut som vi stjäl från dem!”. Vi är de levande döda!

Ur Michel Wenzers förord till denna fjärde samlings-volym med den kritikerrosade serietidningen The Walking Dead – förlagan till tv-succén med samma namn. Michel Wenzer vann med sin fängelse-film At Night I Fly 2012 års Guldbagge för bästa dokumentär.
Fanart av Tony Cronstam.

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha