Torgny Lindgrens Augustprisvinnande roman Hummelhonung är en symbolladdad modern legend och det är något av det mest välformulerade och finurliga man kan läsa av en nu levande svensk författare.

Hummelhonung - Torgny LindgrenTorgny Lindgren från Raggsjö i Västerbotten och tillika medlem i Svenska akademien kom 1995 ut med romanen HUMMELHONUNG. Den handlar till stor del om två bröder, Hadar och Olof, som båda är döende men hatet mot varandra håller dem vid liv. En författare kommer att stanna hos dem och vårda dem i livets slutskede. Bröderna verkar vara varandras motpoler, som yin och yang, sött och salt eller bara som två sidor av samma mynt. Bitvis känns Hadar och Olof som de två krafterna i naturen som man pratar om i filmen DEN TUNNA RÖDA LINJEN.

Lindgrens språk och mina tankar och funderingar går in i varandra som tänderna på en dragkedja. Det är något med hans prosa som klickar med hur jag tänker och känner eller kanske vill känna. Det är på ett djupare plan än bara att känna igen sig i handling, miljöer eller karaktärer och även om Lindgren leder ut mig på ett gungfly över människans innersta och mest personliga så känner jag mig trygg. Alla hans resonemang och anekdoter slutar väl, även om folk dör eller far illa. Sen blir jag så len i sinnet av hur väl han säger de enklaste saker, som när en av bröderna ondgör sig över njutning och godhet:

Det finns ingenting som är rent och oblandat, allting är grumligt och besmittat, om den rena godheten funnes så skulle han vara omöjlig att bliva varse, han vore som tomma luften!

Kvinnosynen är dock inte den bästa. HUMMELHONUNG klarar inte det nu så populära Bechdeltestet, det finns två namngivna kvinnor men de pratar inte med varandra. Visst ska det vara en slags återgivning av åldrande män i Västerbotten, men nog kan kvinnornas roller i en berättelse som HUMMELHONUNG vara något mer än vårdare och barnaföderska. Nog för att Lindgren skrivit andra romaner som klarar testet bättre, men här känns det lite gubbigt.

Jag tänker på hur Lindgren är en av de bästa skildrarna av det gamla Västerbotten, men samtidigt verkar han inte ha varit delaktig. Han var den beläste uddafågeln med en bok under armen. Lite som Fröding eller Kafka, inbillar jag mig utan att veta mycket varken om Lindgrens liv eller Västerbotten. Men det väcker ändå frågan om vilka som är våra tolkare av tiden när de inte deltar. Som om inte skildring av förmodade ickeupplevelser vore nog pratar Lindgren i HUMMELHONUNG även om hur otillförlitligt minnet är. En tanke som han senare utvecklar i självbiografiska MINNEN.

All tandagnisslan om Torgny Lindgrens litterära tillkortakommanden är bara ett försök att nyansera mig en smula, för HUMMELHONUNG är fantastisk läsning.

Läs recensionen av Torgny Lindgrens Minnen

Läs recensionen av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget

Läs Augustprisets motivering

Fakta
Språk: svenska
166 sidor, pocket
Pris: 24 SEK (Bokbörsen), 39 SEK (Bokus), 40 SEK (Adlibris),
Beskrivning/synopsis: En sen oktoberkväll föreläser en medelålders författarinna om helgon i församlingshuset i ett litet västerbottniskt samhälle. Bland de fåtaliga åhörarna finns en äldre man som efter föredraget bjuder henne nattkvarter i sitt hem som ligger en bilfärd ut i nattmörkret.

När nästa morgon gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset insvept i snö. Kvinnan stannar hos mannen i väntan på att vägen bort skall plogas. Medan tiden går skriver hon på en bok om ett helgon. Samtidigt lär hon allt djupare känna sin värd och hans historia. Den tycks gradvis förtunna hennes egen helgonsaga.

 

Torgny Lindgrens genombrottsroman, som också är hans bästa, är ett välformulerat mästerverk som resonerar om skuld och synd.

Ormens väg på hälleberget - Torgny LindgrenSvensk film har ett välförtjänt dåligt rykte i mina ögon även om det har blivit avsevärt bättre med åren. Jag kan bara drömma om hur fantastisk Torgny Lindgrens genombrottsroman ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET hade blivit i händerna på någon av våra senaste exportregissörer. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET filmatiserades 1986 av Bo Widerberg, fyra år efter romanen gavs ut. Widerbergs version är som en nykter, torr, livlös återgivning av boken utan att låta filmmediets fördelar förstärka handlingen. Lindgrens härliga språk är i det närmsta utraderat i filmen. Filmen har inte klarat tidens tand speciellt bra, jag sitter till exempel och grimaserar över hur tafflig slutscenen är gjord. Idag är jag övertygad om att den hade gjorts annorlunda. Ändå är det filmens penisdekapitering som för evigt är fastetsad i mitt minne sedan den dag jag såg den i tonåren. Jag minns chocken som kom först efter en stund: - Vad gjorde han?! Skar han av… ? Det är en stark scen vars dramatik är nedtonad i boken. Lindgren gör den nästan stoistiskt komisk när han låter sina karaktärer i enkla ordalag betrakta och kommentera händelsen.

Berättelsen är fruktansvärt grym och hopplös, men Lindgrens röst och raka språk lättar upp, man kan till och med kosta på sig att dra på munnen då och då. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET handlar om en familj som hamnar i skuld hos den lokala handlaren Karl Orsa och Torgny Lindgren väver en enormt kärnfull historia kring skuld. Han jämför både den kapitalistiska skulden och den som läggs på människan av Gud, arvsynden. Hur människan föds med skuld både inför Gud och inför det kapitalistiska samhället som manifesteras av Karl Orsa. Jag påminns om Barbara Ehrenreichs SMILE OR DIE när man lägger skulden på den som inte tillfrisknar. Skulden kan dessutom användas lite efter behag av de som har makten och när den inte kan betalas kontant krävs den i natura.

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Torgny Lindgrens barndomshem i Raggsjö

Den korta romanen är så snyggt komponerad att jag knappt kan fatta det. Redan här, i genombrottsromanen förlade Torgny Lindgren handlingen till sina hemtrakter i Västerbotten och han har återvänt hit i allt jag läst av honom. Temat med Gud och kristendomen är också ständigt närvarande, han betraktar religionen med glimten i ögat och jag har inte med ledning av hans texter lyckats klura ut om han själv är troende eller inte. Även det vittnar om hans författarbegåvning, precis som citatet:

Jag har fiolhänderna, sade hon. Det syns ju, det är meningen att jag ska spela fioln. Och det kunde nog vara sant: långsmalfingrarna hennes var som skapta för att mjölka korna och spela fiol, den var förskrövligt starka men ändå mjuka, hon kunde göra dem krokut åt vad håll hon ville.

En återkommande fråga när jag läser Torgny Lindgren är om han hade fått nobelpriset om han inte suttit i Svenska akademien. Hans romaner håller definitivt världsklass men kanske är de som bäst innanför Sveriges gränser där man kan uppskatta språkmelodin alla vackra ord ur den gamla svenskan, den gamla norrländskan. Efter att ha lyssnat på många av Lindgrens böcker som ljudböcker upplästa av honom själv, så hör jag nu hans röst i mitt huvud när jag läser själv. I ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET försöker Lindgren förstå både ondskan och oskulden och det eviga utnyttjandet av de svaga. Hur man låses in i slaveri utan möjlighet till nåd eller frihet. Sen är jag lite svag när han låter människor från enkla förhållanden filosofera och resonera kring de stora frågorna med ett enkelt språk. Han liksom omtolkar filosofins och religionens tunga frågor och gör dem folkliga och allmänna. Som i resonemanget: om människan till sin natur är belagd med skuld så är hon därmed på sätt och vis inte heller skyldig.

Torgny Lindgren har både Thomas Mann och Hermann Hesse som förebilder och han behöver inte skämmas i deras sällskap. ORMENS VÄG PÅ HÄLLEBERGET är ett genomtänkt, välformulerat, kompakt mästerverk. Lindgren satte redan här stilen som blivit hans signum både innehållsmässigt och språkligt i efterföljande romaner, en stil som passar mig som handsken.

Några scener ut Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget

Se Torgny Lindgren berätta om Fantomen, en abnorm dödfödd hund och hur han räddade livet på Mozart i SVTs öppna arkiv (1991)

Bokfetischist har även recenserat följande titlar

Smile or die - Barbara Ehrenreich Norrlands akvavit - Torgny Lindgren Döden i Venedig - Thomas Mann Stäppvargen - Hermann Hesse

Fakta
Språk: svenska
152 sidor, pocket
Pris: 50 SEK (Bokbörsen), 150 SEK (Bokus), 153 SEK (Adlibris)
Beskrivning/synopsis: Tiden är 1800-talets andra hälft, platsen en by mellan Lycksele och Norsjö i Västerbottens inland. Änkan Tea bebor ett avsides arrendetorp och tvingas betala för sin fattigdom i fållbänken med byns handelsman. Romanen handlar om hur skulder och fordringar går i arv och slutligen utplånas, och om musik – den underbara musiken ur ett orgelharmonium. Ormens väg på hälleberget blev Torgny Lindgrens stora genombrott 1982 och har sedan har följts av en rad märkvärdigt lysande berättelser som bland andra Bat Seba, Ljuset och Hummelhonung.

 

Lekande lätt kryssar Torgny Lindgren mellan djupt skarpsinne och underbara, subtila dråpligheter. Norrlands akvavit är en härlig skröna om Gud, frälsning och svårigheten i att predika tvivlet.

Norrlands akvavit - Torgny LindgrenJag kan lyssna hur länge som helst på Torgny Lindgrens röst, så varm och faderlig, på samma gång bevandrad och naiv, djup och enkel. Faktum är att jag bara avnjutit Lindgrens böcker som ljudböcker och jag ser det som en enorm fördel. Inte bara för att han läser bra utan även för att han kan lägga vikt och tonfall så att handlingen gestaltas på ”rätt” sätt.

NORRLANDS AKVAVIT handlar bland annat om hur predikanten Olof Helmersson på äldre dar vill sprida förnekelsens evangelium, om hur han till och med i sin omvändelse är lite lagom full av sig själv och återigen ska hjälpa folket in på den rätta vägen, men dom behöver ingen hjälp, de har avfrälst sig själva. Av 416 frälsta själar är det bara en handfull kvar som ännu håller Gud intill hjärtat. De andra har lämnat Gud för konsten, för naturen, för rätten att inte se klart.

Torgny Lindgren är en klurig, underfundig gubbe som det är en njutning att läsa. Prosan är förfinad, exakt och mjuk på samma gång. Jag fullkomligt dyrkar hans ironi som inte vill ont utan är berikande och lustig.

Det är mycket som kommenteras direkt eller indirekt; avfolkningen av bygden, Guds känsla för humor, vår egen futtighet och storhet, relativ invandring; i Avabäck ses man som invandrare om man kommer från Jörn.

Nu är det en dödssynd att ens nämna HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN i samma text som Torgny Lindgren, men om man nu skulle våga utmana såväl Gud som ödet så är det bara för att visa på två ytterligheter i spektrat för hur en skröna kan berättas. NORRLANDS AKVAVIT i toppen av masten och HUNDRAÅRINGEN skvalpande i kölsvinet med fiskrens, färgflagor och cigarettfimpar.

Torgny Lindgren

Torgny Lindgren (Bild: NRK)

NORRLANDS AKVAVIT är en roman som rymmer det mesta. Här trängs dråpliga kulturkrockar mellan gammalt och nytt med djupa teologiska resonemang som att till och med tvivlet på Gud ryms inom Gud, vi kan inte undkomma Gud. Precis som alla bra romaner får den mig att se världen med lite andra ögon även om Torgny Lindgren låter sina karaktärer påstå att romaner bara är tidsfördriv och inget man ska ta på allvar. Har du inte gjort det innan så unna dig att njuta av Lindgrens i alla avseenden unika röst. Sällsynt bra är den beskrivning som kommer närmast sanningen när jag vill beskriva NORRLANDS AKVAVIT och det samma gäller Torgny Lindgren.

Norsk TV pratar med Torgny Lindgren

Norrlands akvavit blir film (dn.se)

Västerbottensteatern dramatiserar Norrlands akvavit (svd.se)

Fakta
Språk: svenska
Ljudbok, uppläsare: Torgny Lindgren
Pris: 89 SEK (adlibris), 89 SEK (bokus)
Beskrivning/synopsis: Torgny Lindgrens roman handlar om den sista stora väckelsen i Västerbotten, om predikanten och tandborstningspropagandisten Olof Helmersson. Och om brännvinet som sjunger skogens och cellulosans lov: Gammal Norrlands Akvavit.
Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin.
Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan. När väckelsen började svalna gav han sig iväg, ingen visste vart. Nu, i nådens år 2006, återvänder han. Bygden har förvandlats till oigenkännlighet. Liksom hans förkunnelse. Som han själv säger till den döde Sven Marklund: Jag frälste dig sju eller åtta gånger och det hjälpte inte.
”Jag var pastor i Nedre Avabäck, sade Olof Helmersson. Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger. Fanns det så många själar? Ja, de fanns. Jo, sade Leif Vikström. Då vet jag vem du är. Folket har pratat om dig. Men de har sagt att du var stor och lång och hade vågigt hår och krafterna som en jätte. Det var länge sedan, sade de skallige och skrumpnade Olof Helmersson. Och det var du som införde tandborstningen här i landet. En predikant kan inte låta tänderna förfalla, sade Olof Helmersson. Då man predikar kan man inte ha löständer som klapprar.”

© 2011 Bokfetischist Suffusion theme by Sayontan Sinha